Gotlands konsthistoria/S. Olofsholm
| ← Helgvi |
|
Othem → |
| På Wikipedia finns en artikel om S:t Olofsholm. |
S. Olofsholm.
Från Helgvi färdades vi ½ mil i sydost till Kyllej för att der betrakta de såkallade stenjättarne, hvarom vi uti inledningen ordat. Derifrån inkommo vi på en ganska smal väg till S. Olofsholm, som ligger ungefär ¾ mil i söder från Helgvi. Denne holme kallades fordom Akergarn och är den sydligaste udden i Helgvi socken. Konung Olof sedermera den Helige benämnd flydde från Norge och lade sig med sina härskepp vid Akergarn, der han länge uppehöll sig. Under tiden ditkom Ormika från Heinhem och flere andra mäktige män. Ormika, hvilken blef af konungen omvänd till christendomen, byggde på yttersta udden ett bönhus [1]. Det är otvifvelaktigt, att det bönhus Ormika uppförde, liksom den kyrka Botair af Akebäck byggde i Valls socken och den han sedan lade i Wi, bestod af trä.
Ytterste udden, som uti en sednare tid fått namn af S. Olofsholm, är nära rund och ganska brant åt alla håll och utgör ungefär 500 steg i tvärmått och vidpass 60 fot i höjd och begränsas å landsidan af en liten smal däld, hvars botten höjer sig föga öfver hafsytan. Öfverst på denna kulle, hvilken troligtvis varit för några århundraden sedan kringfluten, ses lemningar af en kyrka, hvaraf den vestra gafvelmuren och de närmaste sidomurarne äro till största delen i behåll. Biskopen Lars i Linköping tillade enligt ett bref af 1246 nunnorna i Solberga kloster vid Wisby allt det offer, som främlingar nedlade på S. Olofs altare i Akergarn. Denna stiftelse stadfästades tvenne år derefter af den påflige legaten Vilhelm. Biskopen Henrik i Linköping gjorde häri den ändringen, att det offer, hvilket frambars å nämnda altare dagen före och under Olofsmessan, skulle till den ena hälften tillfalla nunnorna i Solberga kloster och till den andra hälften Helgvis sockenmän för kyrkans underhåll. Sockenpresten i Helgvi skulle årligen få för gudstjenstens förrättande tvenne marker silfver af den odelade summan och en af sockenmännens andel. Vi tro icke med J. Wallin, att sockenpresten i Helgvi förrättat föga mer än två messor årligen i Akergarn; ty det skulle varit en orimlighet att underhålla en kyrka blott för tvenne årliga messor och ännu orimligare att derför ge presten tre marker silfver, som då voro i ett ojemförligt större värde än i sednare tider. Biskopen Nils i Linköping utfärdade 1360 ett bref, hvari helgedomen kallas S. Olofs kapell i Akergarn. Uti samma bref bestämmes, huru de offer, hvilka ges i penningar vax och några andra saker uti stockarna på altarna och taflorna, skola på ett något olika sätt än det sistberörda utgå till nunnorna i Solberga kloster och sockenpresten i Helgvi samt kapellets underhåll.
Kyrkan, som troligtvis uppstått omkring trettonde seklets början, torde kort efter reformationen blifvit öde. Linné säger, att kyrkan varit vidpass 20 alnar bred och 40 alnar lång. De lemningar, hvilka nu äro öfriga, bestå af huggen och tuktad kalksten. Inre bredden utgör 37.6. Östra hälften är jemnad med marken. Ruinen har för några år sedan blifvit förvandlad till ett magasin. På midten af vestra gafvelmuren har varit en ingång, hvaraf den yttre omfattningen är förstörd, men den inre är snedsmygig och lågrakspetsig. Öfver ingången ses en kalkstenshäll, hvarå läses: Konung Olof den Helige från Norrige byggde kyrkan år 1029. Egaren till St. Olofsholm reste denna sten år 1844. Det väcker förundran, att man velat mot medlet af detta århundrade på dylikt sätt vanställa en märkvärdig kyrkoruin och derå anbringa en sanningslös och skrytsam inskrift. Att det skulle varit föga dyrare men mycket beqvämare att uppföra ett magasin vid de boningshus, hvilka ligga ett stycke derifrån, är uppenbart, då godt förråd der finnes på kalksten.
Å södra sidan om icke långt ifrån ruinen ligger ett stort kalkstensblock på marken. Ena sidan af detta block har ett framsprång med en skallik fördjupning, som under regn fylles med vatten. Detta lilla bäcken, hvilket är helt ojemnt och påtagligen en naturlig urhålkning, kallas S. Olofs tvättfat.
- ↑ Guta Saga 3. Kap.