Grannarna/Kap 14
| ← Trettonde brevet |
|
Femtonde brevet → |
FJORTONDE BREVET.
Jag är alldeles översvämmad av budskickningar, biljetter, visiter. Ryktet om vad som hänt löper omkring och förvandlar hela orten i en frågkommitté. Alla strömma hit. Man frågar och undrar och hoppas och gratulerar. Ma chère mère tyckes vara ortens högsta notabilitet. Även stadens borgmästare och rådmän ha förfrågat sig om hennes hälsotillstånd. Ma chère mère har småningom kommit därhän att bli ansedd som en halv magistratsperson, emedan hon så eftertryckligt beivrar alla oordningar i staden och emellanåt gör stora middagar åt borgmästare och råd.
Ma chère mères tillstånd är tyvärr ännu detsamma. Detta är nu tredje dygnet, på vilket hon ej sovit. Björn är mycket missnöjd, vilket jag likväl mera ser än hör.
Just nu fick jag en biljett ifrån Serena, som jag här avskriver:
”Goda Fransiska! Säg mig ett ord och om möjligt ett gott, ett tröstande! Här gå så underliga rykten. Man säger, att generalskan Mansfelt varit i stor fara, att herr — — du vet vem jag menar — frälst henne därur; att hon i honom igenkänt sin son, att de äro försonade, men att de nu båda äro — — döende! Man säger, att även ditt liv varit i fara — man berättar så mycket och så oredigt. Jag sökte dig i går på Rosenvik, men du var ej där. Du var på Ramm, sade mig din Sissa. Dina blommor sågo modstulna ut. Jag försökte uppliva dem med friskt vatten. Det hjälpte. Men även jag, Fanny, är modstulen, och sedan i går är allt, som jag läser för morfar, latin för mig. Min goda, kära Fanny, giv ett upplivande ord åt din Serena.”
Ja, Serena, ej blott ett ord, men många skall du få. Jag
förebrår mig att ej ha förekommit din önskan. Goda
hjärta, vem vill icke ge hugnad åt dig? Jag lämnar dig nu
en stund, min Maria, för att skriva till Serena.
Den 8: e.
Allt samma och samma! Ingen sömn, ingen vila. En stirrande vakenhet, en oupphörlig inre oro, som har med sig något obeskrivligt plågsamt för dem som omgiva ma chère mère. Hon själv är nu övertygad om att hon skall dö, och har i dag låtit sätta upp sitt testamente. Jag var närvarande därunder och måste sannerligen beundra hennes oväldiga rättskänsla samt den samvetsgranna trohet, med vilken hon omfattar allt, som på något vis står under hennes vård. Märkvärdigt är även den reda hon har på även de minsta saker och med vilken noggrannhet och klarhet hon förordnade om dem. Det är en slags järnordning, som går ända till småaktighet. Men vid avskedet från det jordiska är detta aktningsvärt. Ma chère mère bevisade sig här densamma hon varit under hela sitt liv: strängt redlig och ordentlig, välgörande utan allt skryt, vänfast och tacksam.
Jag kan emellertid ej finna mig uti att hon skall dö. Björn tyckes snarare frukta för hennes förstånd. Han spekulerar på att bereda en sömndryck för henne, men huru man skall få henne att dricka den är en annan sak.
Ma chère mère vill icke höra talas om att hon skall leva; hon har — som hon säger — ”nu tagit sitt parti, och med fullt allvar slagit sig på döden”, och tänker blott på att göra sig väl färdig och beredd.
Den 9: e.
Ett besynnerligt uppträde! Vilka underliga idéer kunna ej dväljas i människohuvuden!
Ma chère mère hade i dag på morgonen beställt till sig en snickare — ingen kunde begripa varför. När han kom, lät hon honom gå in i sitt rum och taga mått av sig till — likkistan.
Därefter förordnade hon mycket noggrant om siraterna på kistan och lät mig skriva upp vad hon ville skulle stå på plåtarna. (N. B. Dörren till Brunos rum var under denna tilldragelse stängd.)
”Nå, mäster Svensson”, sade hon, sedan allt detta var i ordning, ”vad skall min kista kosta?”
Förlägen och förvånad över denna affär, besinnade snickaren sig en stund och sade slutligen: ”Femtio riksdaler banco, ers nåd!”
”Är ni galen, mäster Svensson?” sade häftigt ma chère mère, ”femtio riksdaler banco! Tjugufem riksdaler mer än ni tog för likkistan åt min salig man! Besinna er på vad ni säger. Jag kan visa er räkningen på generalens kista, mäster!”
”Ekvirket, ers nåd… har blivit så dyrt sedan…”
”Och vem böveln ber er ta ekvirke? För min del må ni gärna ta björk, eller gran, eller tall, eller vad virke som helst. Den usla kroppen blir nog mull, tänker jag, antingen den ligger i kista av ek eller gran. ’Arm och rik, i döden lik.’ Väl är jag av gammal adlig släkt, och så var även min man, salig general Mansfelt. Men vad mer, mäster Svensson?
’När Adam plöjde och Eva spann,
var var då en adelsman?’
Och var är han när kroppen ligger i graven? Ta ni gärna gran — eller hellre björk — till min kista, kära Svensson, och giv mig den för femtio riksdaler riksgäld.”
”Sextio riksdaler, ers nåd!”
”Femtio riksdaler, mäster Svensson! Mer ger jag icke, och ni får rätta er därefter. Femtio riksdaler riksgälds, säger jag. Ingen skilling mer. Men jag bjuder er på kalaset, som mitt folk får vid min begravning. Kom ihåg det, Fransiska, att mäster Svensson skall vara med, eller — jag skall komma ihåg det själv, när jag förordnar om begravningen. Adjö, min kära mäster. Det blir vid avtalet. Stor tack, mäster! Välkommen! Adjö!”
Ehuru mycket jag sett av ma chère mères egenheter, så tillstår jag, att detta uppträde mycket förvånade mig. Jag insåg likväl klart, att intet begär till besynnerlighet, utan endast ett obarmhärtigt ordningsbegär förde henne att beställa och pruta på sin egen likkista. Ma chère mère tycktes finna den saken helt naturlig och sade till mig, sedan snickaren var bortgången: ”De hantverkarna äro ena glupska djur. Man måste hålla noga räfst med dem. Men deras räv biter inte min gås!”
Härefter förordnade ma chère mère om sin begravning. Hon dikterade och jag skrev upp huru därvid skulle tillgå, huru många skålpund konfekt skulle köpas o. s. v. Hon lät avsända ett bud till sin församlings kyrkoherde, med begäran, att han dagen därpå ville komma till Ramm. ”Jag vill”, sade ma chère mère, ”dö som det ägnar och anstår en kristen.”
Sedan allt detta var i ordning, yttrade hon mycken tillfredsställelse, att ”nu ha gjort rätt och reda för sig”, och bad mig giva sig något att dricka. ”Den gamla soppan”, sade hon, ”är jag bra ledsen vid. Jag skulle vilja ha något annat, men — vet icke vad.”
En lycklig tanke for igenom mig, och jag skyndade mig att säga: ”Jag har recept på en slags limonad — egentligen ett slags brödvatten — en dryck med ett ord, mycket läskande och välgörande. Gärna vill jag tillreda den åt ma chère mère!”
”Gör det, Fransiska! Du är icke rådlös du. Du hittar alltid på något, och det är en lycklig natur. Bättre vara brödlös än rådlös.”
Jag skyndade mig till björn och meddelade honom mitt förslag. Han var mycket nöjd över min ”påhittighet” och började genast brygga sin sömndryck och mitt brödvatten, ty de tu äro ett.
Bruno är emellertid vid ett oroligt och dystert lynne och icke fri från yrsel. Han älskar verkligen högt sin mor, och vill icke att hon skall dö. Björn söker lugna honom med goda ord och förhoppningar. Hagar är mycket omkring honom, men han tycks vara plågad därav. Han bemöter henne ofta hårt, tycker jag, men hon bär allt med slavisk undergivenhet.
Nu är sömndrycken färdig, och jag skall bära den fram. Gud hjälpe mig! Jag tycker, att jag spelar en bedräglig roll mot ma chère mère, och det plågar mig.
Senare.
Det är gjort! Det lyckades, men på ett hår när var allt förlorat.
Jag gick in till ma chère mère och bjöd henne bägaren, sägande så tryggt jag kunde: ”Här, ma chère mère, är min hälsodryck!”
”Nå, det var galant!” sade hon, satte sig upp, smakade på drycken, studsade och grinade. ”Vad är det för ett förbaskat gallimatias, som du rört ihop, Fransiska?” utropade hon, ”det smakar ju helt förgiftigt! Hon fäste därvid en av sina skarpaste blickar på mig.
Om jag hade hållit en giftbägare i min oskyldiga hand, så hade den ej kunnat darra mer, och jag ej se mera brottslig ut. ”Din olyckliga björn!” tänkte jag nästan gråtfärdig, ”nu får jag väl lov att själv dricka ut bägaren, för att bevisa min oskuld, om jag ock därav skulle sova till domedag.”
”Gud nåde dig”, fortfor ma chère mère med samma blick, ”om du är i maskopi med din man för att lura mig!”
”Och om så vore”, sade jag i det jag kastade min fria arm om hennes hals och kysste henne och vätte hennes kind med tårar, frampressade halvt av ömhet, halvt av fruktan, ”om så även vore, skulle icke mor vilja vara god emot sina barn och taga en dryck för deras skull, och tro dem, att, om än den smakar litet illa, så skall den icke göra annat än gott!”
Ma chère mère såg på mig en stund allvarligt, men vänligt, och sade sedan: ”Du är en fintlig kvinna, Fransiska, och ett gott barn, och förstår dig väl på gumman, och för dessa tre ting tycker hon om dig och vill nu göra dig till viljes, det må nu bli därav vad det vill. Skål, mitt barn!” Och med ett drag tömde hon bägaren.
Jag omfamnade henne, tackade henne och grät i glädje. Hon klappade mig vänligt på kinden och tycktes ha nöje av att se sig avhållen.
Triumferande sprang jag till björn och visade honom den tömda bägaren.
Jag hyser ett tyst hopp, att drycken redan verkar. Ma chère mère sover väl ej, men hon är mycket stilla. Klockan är nio. Jag skall i natt vaka hos ma chère mère.
Klockan 11. Nu sover hon! Gudskelov, hon sover riktigt fast och gott. Det är en njutning att se henne sova. Björn har skrämt alla människor i huset till ro. Ingen får knysta eller röra sig.
Klockan 2. Ma chère mère sover ännu, sover djupt och börjar att svettas starkt. Jag har signalerat det till björn. ”Gott tecken!” tecknade han igen. Gudskelov, nu hoppas jag att allt går väl. Elsa har kommit hit från Carlsfors och vakar med mig.
Klockan 4. Nyss kom Elsa till mig och viskade med en knappast hörbar röst:
”Tror frun, att det blir till livs? Tror frun, att hon vaknar?”
”Ja, det tror jag med visshet.”
”Om hon dör, så vill jag dö med.”
”Varför det, kära Elsa?”
”Vad skulle jag göra här på jorden utan henne? Och sedan — måste väl generalskan behöva någon i himmelriket att passa upp sig, att ha till hands både dag och natt.”
”Hon är då med Guds änglar, Elsa.”
”Ja, kära fru, de kunna ej passa hennes humör så noga som jag. De ha ej levat ihop med henne i fyrtio år!”
Elsa gick åter till sin post.
Klockan 6. Ännu sover ma chère mère, sover djupt, och vid det inbrytande dagsljuset ser ansiktet så hemskt blekt ut. Tänk, om hon sover sin sista sömn!
Klockan 9. Bort med likkista, konfekt och begravning! Ma chère mère lever och skall leva! Hon har vaknat, är lugn, redig, känner sig bra, men är endast ytterligt matt. Björn svarar nu för hennes liv. Vi ha omfamnat varandra till höger och vänster i glädjen däröver. Och Bruno! Jag måste gråta när jag såg honom omfamna björns knän. O, jag ville hålla av Bruno, ty Bruno kan älska. Ma chère mère tyckes själv vara något förvånad, men är nöjd och lugn. Nyss gav jag henne te. När hon tog koppen ur min hand, såg hon på mig med en god, skälmaktig min och gav mig ett litet slag på kinden. Hon har åter slumrat in helt lugnt, och nu skall jag gå att njuta någon vila.
Den 11.
Allt går bra, mycket bra, och vi bli snart alla friska, såframt icke jag blir sjuk av lutter hemlängtan till mitt lilla Rosenvik. Ma chère mère återtar hastigt sina krafter, kan redan gå något uppe, men vill icke fara härifrån, förrän Bruno är frisk nog att följa henne till Carlsfors, och förr får jag ej heller fara hem. ”Tålamod"” säger björn. Ett avskyvärt ord! Just när jag hör det, blir jag otålig.