Grannarna/Kap 13
| ← Tolfte brevet |
|
Fjortonde brevet → |
TRETTONDE BREVET.
O, Maria, min söta Maria, vilka händelser, vilka uppträden, vilken förvandling! Huru en natt kan förändra hela… men jag måste berätta dig allt från början. — Jag har sett döden nära, Maria, döden, hemsk och förfärlig. — Ack, den är ju nära ännu! Men jag måste sätta ordning på min själ och mina koncepter.
På tvenne dagar, sedan mitt sista samtal med ma chère mère, hörde vi ej något ifrån henne. Tredje dagen for björn till Carlsfors för att ta reda på huru det stod till. Han fick då veta, att ma chère mère varit i en högst upprörd och orolig sinnesstämning. Om nätterna hade man hört henne nästan oupphörligt gå i sina rum; om dagarna hade hon ofta gråtit häftigt och haft vapörer. Nu var hon likväl mycket lugnare, mottog björn vänligt, frågade huru ”hustrun mådde”, kom vid teet ut i förmaket och tycktes småningom återkomma i sitt vanliga väsende.
Berättelsen om ma chère mères lidande rörde mig. Jag nästan längtade att se henne igen och höra ifrån henne ett vänligt ord, och jag kände verklig glädjerörelse då jag tidigt nästa morgon, som var den tredje september, fick ifrån henne en liten vänlig biljett, i vilken hon sade, att hon på förmiddagen ärnade fara till staden för att köpa upp åtskilligt ”krimskrams” samt föreslog mig att göra henne sällskap. Om jag samtyckte, ville hon komma och hämta mig och skulle till aftonen föra mig till mitt hem igen.
Jag behövde just köpa ”tre hattar, en sil och ett litet durkslag”, och samtyckte av hela mitt hjärta till förslaget, sedan jag sagt ett litet ord åt björn och lovat honom en god middag hemma, fast jag ej skulle se honom äta den. Björn såg ej förtvivlad ut, omfamnade mig och for sina färde i trillan till staden, där vi gåvo varandra rendez-vous.
Det var ej utan någon oro och förlägenhet, som jag tänkte på att nu återse ma chère mère. Från denna ovisshet blev jag hastigt befriad, när ma chère mère kom. Hon gick dock ej ur vagnen, men när jag steg upp till henne, räckte hon mig handen med en allvarlig, men öppen min, drog mig till sig, vek upp min hattskärm och kysste mig på panna och mun med stor hjärtlighet. Det gjorde mig gott, och ifrån detta ögonblick kände jag allt tvång försvunnet. Men jag var sorgsen till mods. Ma chère mère var tyst, himmeln mulen, luften tung. Ingen kan säga, att vår färd var munter. Vid stället, där vägen tar av till Ramm, vände ma chère mère huvudet åt andra sidan. Mitt hjärta upprördes inom mig vid detta tecken till oförsonliga känslor, men när ma chère mère efter en stund med någon obetydlig fråga vände sig till mig, blev jag slagen av hennes hemska blekhet och jag kunde ej vara ond på henne, men däremot blev jag så sorgsen, att jag var gråtfärdig. Så kommo vi till staden.
Där var mycket liv och rörelse. Det var torgdag, och stora torget var fullt av vagnar, kärror och folk. Lukten av friskt hö doftade från bondvagnarna. Bastanta gummor sutto i rad längs husen kring torget, med sina mjöllårar, sina stora bröd, sina korgar med bär och bakverk, och snäste duktigt småpojkarna, som, i det de gingo förbi, ibland med ett litet näsvist ord sökte hålla sig skadeslösa för sin brist på penningar.
”Mor, varför frestar du mig med dina sköna plommon? Jag måste ha ett halvt stop. Slå dem hit i min näsduk! Men pengar? Ack, de passa ej.”
Gumman måste gå in i en bod och växla, ”men vem skall sälja päron och plommon emellertid?” — ”Jag!” Gumman går, och jag sitter nu på gummans stol och säljer frukt med fart och tar emot löspengar. Jag har ingen svårare kund än ma chère mère, som vill ha mycket, men prutar obarmhärtigt och grälar på mig och min frukt. Jag svarar så gott och ovettigt som jag förmår. Äntligen återkommer gumman med sina växlade pengar, och så nöjd blir hon med min förvaltning av hennes egendom, att jag får ett kvarter plommon på köpet.
Du undrar på ma chère mères tålamod vid allt detta. Men sådant roar henne, och en av de egenskaper, som göra henne så angenäm för mig, är hennes goda och lustiga sätt att gå in på allt oskyldigt skämt.
Men tiden led. Kyrktornets klocka slog tolv. Vi måste skynda oss, om vi innan middagen skulle bli färdiga med vår handel. Jag såg åt alla portar och gathörn för att upptäcka björn, och vad får jag se i gathörnet — jo, en bred, grå rygg, omisskännligen björns. Jag sprang sakta fram, tog fatt i honom, sägande: ”Du får ej gå lös, din björn! Nu tar jag dig fast. Du kommer med mig!”
”Och äter middag med oss hos prostinnan Rhen och reser först ut på eftermiddagen”, tillade ma chère mère.
Björn var ej svår att övertala, tog sin lilla hustrus arm och spatserade av med henne till prostinnan Rhen under moraler över hennes tilltag att agera polis. Men fast han skämtade, såg jag att han ej var glad.
Jag såg att han hade Bruno i huvud och hjärta. Nu kom han även in hos mig, och borta var mitt lustiga lynne; ja, jag förebrådde mig, att jag kunnat ha det. Björn såg ofta uppmärksamt och genomträngande på ma chère mère, och jag märkte, att hon sökte undvika hans blick. Detta björns välde över henne gjorde mig nöje. Men på en gång blängde hon med sina stora, mörka ögon skarpt på honom, så att han måste slå ner sina små grå, och jag måste inom mig le åt denna ögonskärmytsel.
Strax efter kaffet lämnade oss björn för att besöka ännu några patienter; sedan skulle han fara ut till Rosenvik. Jag följde honom ut i förstugan, ty inom rummen kunde man ej få frid. ”Björn, du är ledsen, orolig!” sade jag sorgsen och tog hans hand. ”Jag har sett Bruno i dag!” sade han. ”Jag fruktar mycket, att allt detta kan ta ett olyckligt slut!” — ”Gode Gud!” utropade Jag: Ja han hjälpe!” sade björn, ”ty här kan ingen annan hjälpa. Bruno tyckes vilja göra något förtvivlat försök. Vad han hade i sinnet, kunde jag ej utröna. Ej heller skulle jag numera vilja avhålla honom från att själv kämpa ut sin sak. Vad man ej kan böja, måste man stundom bryta. Men gå in, Fransiska! gå in! — — i afton mer, i afton ser jag dig igen.”
Björns ord hade alldeles uppgrumlat min själ, och mina känslor syntes väl på mitt ansikte, ty ma chère mère frågade mig livligt ”om jag mådde illa?” och mina värdinnor utropade, att jag var ”så blek, så blek!” Jag klagade över någon svindel och sade, att fria luften nog snarast skulle göra mig frisk. Ma chère mère steg därvid strax upp och vi gingo ut.
Vi tillbragte över två timmar med handel och vandel i bodarna. På återvägen till prostinnan gingo vi över det stora torget, som varit så livligt på förmiddagen. Nu var det öde, ett enda lass stod ännu i ett hörn av torget, och kring detta hade en mängd folk skockat sig. Ma chère mère stannade och frågade en person, som kom därifrån, vad man hade där. ”En stor varg, som blivit skjuten i dag!” var svaret. Bonden, som körde lasset, berättade på ma chère mères frågor, huru han på morgonstunden gått ut med sin bössa och vid skogbrynet fått se två vargungar ligga vid en tall i solen. Han gick närmare och lade an på dem. I samma ögonblick sprang med ett stort tjut deras mor ur skogen och ställde sig framför dem, Skottet gick av, hon föll, ungarna sprungo in i skogen. Jag såg att djurets tunga hängde långt ut på ena sidan, och när jag sade något därom, visade mig bonden, att tungan var nästan alldeles avbiten. ”Hon har väl gjort det i dödsångesten”, tillade han. För första gången kände jag medlidande med en varg. Jag kunde ej avhålla mig att smekande stryka det vackra djurets huvud, i det jag sakta sade: ”Goda moder!” — ”Låt oss gå, Fransiska!” sade tvärt ma chère mère, och vi anträdde vårt återtåg på samma vis, som vi gått fram. Ma chère mère såg mörk ut, och under det vi gingo över torget, kunde jag ej låta bli att ur mitt rörda hjärta säga: ”Vilka sköna känslor kunna ej ligga hos djuren, som människan dock anser så långt under sig! En varghona dör för sina ungar…!”
”Varghonans ungar”, sade ma chère mère med ett bittert uttryck, ”hade ej gjort sin mor sorg. Hon dog i sin stolthet över dem. Bättre dö med sönderbiten tunga, än att leva med sönderfrätt hjärta.”
Vi tego härefter båda. Längre fram kommo vi till en liten grön plan, inom vars plank vackra popplar reste sina dallrande pyramider. Bänkar voro satta utanför planket, på det även främmande vandrare skulle njuta av trädens skugga. På en av bänkarna sutto två personer, som ådrogo sig vår uppmärksamhet. Den ena var ett äldre fruntimmer av hyggligt utseende, klädseln tarvlig men utmärkt snygg. Bredvid henne satt en man, även snyggt klädd, med ett långt, blekt ansikte, hängande läpp och utseendet av en fåne. Ma chère mère, som har en viss portion nyfikenhet, nalkades de två. När vi kommo närmare, sågo vi att mannen var blind. ”Är denne hennes bror, kära fru?” frågade ma chère mère. ”Min son!” svarade frun suckande. ”Son? Hur gammal är han?” — ”25 år.” — (Han såg ut att vara femtio.) ”Han är blind och — även döv, tror jag?” fortfor ma chère mère. ”Blind och döv och stum”, svarade modern. ”Huru länge har han varit så?” — ”Sedan han föddes.” — ”Har han något begrepp?” — ”Det har jag svårt att märka; man måste leda, föda, sköta och akta honom som ett litet barn. Men ibland gråter och ibland skrattar han.” — ”Vad är det, som låter honom skratta?” — ”När han kommer ut i fria luften, blir han glad och skrattar, även när jag länge smeker honom. Gudskelov, han känner mig!” Med detsamma började hon vänligt stryka sonens kind med sin hand samt klappa honom på axeln. Han log härvid allt livligare, allt gladare, och hans ansikte fick nästan ett förnuftigt uttryck. ”Är han ond ibland?” frågade jag. ”Ja, ofta, och då blir han alldeles ursinnig. Men nog har han ändå ett gott hjärta. Han sover sällan om nätterna och brukar då vanka omkring till sina systersöners sängar och känner efter om de äro väl betäckta. Ha de kastat av sig sina täcken, så breder han dem varsamt på. I synnerhet är han mån om lilla systerdottern, och när han kan förnimma, att hon gråter, blir han utom sig.”
”Frun får väl då se till honom mer än till alla de andra barnen?”
”Ja, det förstår sig. De ha förnuft, men han har blott mig. Jag kan sällan gå ifrån honom.”
”Och detta har räckt i fem och tjugu år och kan räcka längre!” sade ma chère mère med en röst, som tillkännagav huru djupt det grep in i hennes själ — ”tröttnar hon ej, kära fru!”
”Nej! Med Guds hjälp skall jag aldrig tröttna vid mitt barn, men vänta tåligt på stunden, då vår Herre behagar förlossa oss. Måtte jag blott icke dö före honom!”
”Vad heter hon, kära fru?”
”Margareta Beck, änka efter bagare Beck.”
”Go afton, fru Beck. Gud välsigne henne! Vi träffas åter.” Ma chère mère gick, under det hon sade halvhögt för sig: ”Fem och tjugu år!”
Jag sade ingenting, men hoppades inom mig, att denna händelse ej skulle vara utan frukt för hennes hjärta. Vi gingo en stund tyst och långsamt, då ma chère mère hastigt såg upp, tycktes vilja slå ifrån sig och sade halvt förebrående, halvt muntert: ”Du går som en sköldpadda, Fransiska, och därmed gå vi och drömma bort tiden. Nu måste vi skynda oss till prostinnan Rhen och dricka fort vårt te, på det vi ej må komma hem i mörkret.”
Men att komma fort ifrån prostinnan och hennes te var omöjligt.
Jag var matt av prat och mat; jag längtade obeskrivligt hem till min björn, och sade: Gudskelov! när vi satte oss i vagnen. Det hade blivit mycket mörkt, himmeln hade dragit över sig en grå molnkappa, som ej släppte igenom minsta lilla stjärnglimt. Men i väster, vid horisonten, blixtrade det starkt och ofta, ehuru utan åska. Det var vad vi kalla kornblixtar. Ma chère mère tog tömmarna av betjäntgossen, som satte sig bakpå vagnen, där vi snart hörde honom småsnarka.
Aftonen var varm och lugn, och denna färd vid blixtarnas ljus hade ej varit mig oangenäm, om jag ej varit ängsligt stämd och dessutom litet rädd, ty mörkret var emellanåt så djupt, att man ej kunde urskilja vägen, och ma chère mère hade ej sin vanliga vaksamhet. Hon tycktes vara vid en upprörd sinnesstämning och förde ofta näsduken till ansiktet. Denna rörelse hos henne gjorde mig gott, men ingav mig oro för vår fart. Den gick emellertid säkert, ehuru ytterst långsamt, och oaktat min fruktan, oaktat alla oroliga och ängsliga tankar, blev jag vid den långsamma åkningen och vagnens sakta vaggande sömnig. Jag nickade och drömde, jag vet ej huru länge, men blev plötsligt väckt av en häftig knuff, som vagnen fick i det den körde på någon stock eller sten. Jag såg mig om. Vi foro i en mörk och tjock skog. Jag var hemsk, jag tyckte, att vi hade åkt nog länge för att redan vara hemma.
”Vi må väl vara på rätta vägen?” sade jag litet tvekande. ”Jag tycker vi ha åkt så länge. Tänk om vi farit vilse!”
Ma chère mère tycktes härvid vakna såsom ur en dröm och sade hastigt och liksom litet stött: ”Hav ingen oro, kära lilla vän, när det är jag som kör. Skulle jag och mina kampar”, tillade hon vänligare, ”ej hitta vägen, som vi ofta strapatserat på? Vi ha farit tillsammans i väl femton år och ännu ej farit galet.”
Hon gav hästarna en smäll, och de sprungo hastigare. Jag var ängslig och tyckte vid ljuset av den något klarnade himmelen, att allt omkring oss såg främmande och underligt ut.
”Jag kan ej begripa var vi äro!” sade jag slutligen ur stånd att dölja min oro. ”Jag känner alls icke igen mig. En så tjock och hög skog finnes icke nära Carlsfors.”
”Var ingen kråka, Fransiska”, sade ma chère mère ond, ”och se ej spöken, där inga äro! Om natten synes skogen dubbelt så hög och tjock som om dagen. Jag kan ej se precis var vi äro, men jag känner på mina bruntar, att de vädra hemmet och stallet. Så springa de ej utom nära Carlsfors, och hör, hur de fnysa! Se, äro vi icke i stora allén? Jo jo män, vi äro strax framme. Jag tycker mig se där borta huset skymta.”
Vi voro verkligen nu i en allé; ma chère mère påskyndade hästarnas fart och de flögo med var minut hastigare fram. Nu kom en stor, stor blixt, som varade flera sekunder, och likt ett gigantiskt spöke steg därvid ur natten ett stort och dystert hus, ej Carlsfors, utan — Ramm. Ramm med sin mörka fasad, sina stora flyglar, låg framför oss i blixtskenet. Det liksom sträckte emot oss hotande armar — och närmare och närmare drogos vi med vart ögonblick.
Jag såg med förskräckelse på ma chère mère. Hon satt liksom förstenad; blicken var stel och stirrande. Handen, som höll tömmarna, sjönk ned. Nu var allt åter natt, men blott för få sekunder. Åter kom en blixt, så stor, så stark, att träd, buskar och hus stodo i låga. I detta ögonblick stod en hög mörk figur plötsligt framför oss. Hästarna, skrämda och ej mer återhållna av en styrande hand, kastade sig till höger, till vänster, och över gräsplan och buskar flögo de ned mot sjön, som i blixtskenet skimrade klar mellan träden.
Med konvulsivisk häftighet sökte ma chère mère att rycka till sig tömmarna, som hade fallit ur hennes hand. ”Hjälp! hjälp!” skrek jag av min förtvivlans alla krafter. Då störtade någon framför hästarna och fattade i deras tyglar. Jag såg dem resa sig, såg en man brottas med dem; vid ljuset av oupphörliga blixtar kände jag igen Bruno. Jag såg honom kastas ned av hästarna, jag tyckte, att de gingo över hans kropp. Mer såg jag ej — jag förlorade sansen.
När jag åter vaknade, fann jag mig i ma chère mères armar; jag såg över mig hennes bleka ansikte; det hade ett uttryck av ångest och ömhet, som jag aldrig, aldrig skall glömma. ”Gud vare lov, hon kommer sig!” sade ma chère mère och tryckte en moderlig kyss på min panna. En hög rotunda välvde sig över oss, ovanifrån upplyst av en lampa. Ett stort och mycket mörkt fruntimmer, som jag förr ej sett, var även nära mig och gav mig starkt luktvatten. Mina sinnen voro ej rätt rediga, och jag kunde ej återkalla i mitt minne vad som nyss hade hänt, men dunkelt med tanke och blick sökte jag Bruno. I den mörkaste delen av rummet stod… var det ett blodigt spöke, som min uppskrämda inbillning hade besvurit upp? Var det en verklig människogestalt? Mina ögon stirrade forskande därpå. Det trädde fram — det var Bruno; men, min Gud, huru han såg ut! Blod flödade över hans panna och ned på hans blottade bröst, kläderna voro sönderslitna, kinderna dödsbleka, vild oro brann i ögonen, i de sammandragna ögonbrynen tycktes ljungeldar gömma sig, och fast beslutsamhet hade sammanpressat läpparna. Han nalkades oss. På en vink av honom avlägsnade sig det främmande fruntimret, och vi tre voro nu allena. Jag gjorde mig lös ur ma chère mères armar och satte mig upp på soffan. Hela min besinning hade återvänt; min själ var i den häftigaste spänning, och med en obeskrivbar ångest betraktade jag mor och son, som nu stodo ansikte mot ansikte. Ett ögonblick tego de båda. Deras blickar tycktes vilja genomtränga varandra. Ma chère mère syntes fattad av en hemsk häpnad — hon vek ett steg tillbaka. Bruno gick ett steg fram och talade långsamt och liksom med stelnad tunga: ”I ären räddade. Gudskelov! Och mig återstår blott — att dö, eller vinna… förlåtelse. Min mor! min mor!” utropade han, vill du ej förlåta, vill du ej välsigna din son? Tag bort förbannelsen från min panna! Jag har lidit så mycket. Jag har irrat fridlös omkring. Jag har lidit, jag har ångrat… jag kan, jag vill försona. Men, då måste du förlåta, du måste välsigna mig, min mor!”
Överväldigad av mina känslor kastade jag mig på knä bredvid Bruno och ropade: ”förlåtelse! förlåtelse!”
Vad som under denna tid föregick inom ma chère mère, vet jag ej. Det såg ut som en strid mellan liv och död. Hon rörde sig ej; med en stel, orörlig blick såg hon på den knäböjande, och darrningar flögo över hennes bleka läppar. Men när hans röst tystnade, då höjde hon handen och tryckte den häftigt mot sitt hjärta. ”Min son! O…! O…!” sade hon med dov röst; hon drog en djup, djup suck, hennes ansikte gulnade, ögonen slötos, hon vacklade och skulle ha sjunkit till golvet, om ej Bruno hastigt rest sig upp och tagit emot henne i sina armar.
Han stod en stund stilla, med modern tryckt till sitt bröst, och såg på hennes ansikte, över vilket döden tycktes ha gjutit sitt hemska lugn. Och han kysste hennes bleka läppar och kinder med häftig ömhet.
”Bruno! Bruno!” sade jag bedjande och fattade gråtande hans arm, ”Bruno, ni dödar er mor och er själv med att förfara på detta sätt. Kom, låt oss lägga henne på en säng; vi måste söka återkalla hennes sansning; vi måste förbinda er.”
Bruno svarade intet, men tog modern i sina armar och bar henne in i ett annat rum, där han sakta lade henne ned på en säng. ”Hagar!” ropade han, och det långa, mörka fruntimret kom genast in. Hon kastade sig för hans fötter, kysste gråtande hans händer och talade häftigt och bedjande till honom på ett språk, som jag ej förstod. Han sköt henne bort med hårdhet, och jag förstod, att han befallde henne sysselsätta sig med ma chère mère. Hon lydde under snyftningar. Jag såg, att Bruno sviktade och stödde sig mot muren. Jag gick till honom.
”Bruno”, sade jag, ”för er mors skull, tänk på er själv! Ni måste lägga er ned, ni måste låta förbinda er.”
Han fattade i en lätt soffa och drog den fram så, att den stod mitt emot sängen, där hans mor låg, och kastade sig ned på den. Hans huvud var åt samma sida som hennes, och hans blick var fästad på henne. Hagar och jag stodo emellan dem. På bruten svenska och med häftig sinnesrörelse sade Hagar till mig: ”Förbind, förbind honom, eljest dör han.”
Jag vek ihop min näsduk, fuktade den med kallt vatten och sade till Bruno: ”För er mors skull låt mig förbinda er så gott jag kan! Ni skall förblöda eljest.” Jag ville lägga gärning till ord, men han höll tillbaka min hand och sade med en ton, vars stränghet så liknade moderns: ”Det får ej ske. Hon har ej ännu förlåtit, ej välsignat mig. Blodet skall ej stannas förr. Jag har svurit det.”
Att övertala Bruno var ej tänkbart. Jag vände därför all min omsorg till ma chère mère. Men länge voro alla bemödanden att återkalla hennes sansning förgäves. En stund av obeskrivlig ångest förflöt. Jag fruktade verkligen nu, att mor och son skulle följa varandra i graven.
”Om man kunde få upp ådern!” sade jag. ”Det kan ske” sade Hagar och sprang ut. Nästan i samma ögonblick slog ma chère mère klart upp sina ögon och fäste dem skarpt på mig. ”Var är han?” frågade hon häftigt, ”jag har ej drömt!”
”Han är här”, svarade jag, ”han är nära; han förblöder i väntan på sin mors välsignelse.”
”Var är han?” frågade hon ännu en gång. Jag stod vid hennes huvudgärd; jag stod emellan mor och son; i stället att svara på hennes fråga, drog jag mig bort, och deras blickar möttes. En stråle av gudomligt ljus, av outsäglig kärlek bröt fram ur dessa — i den smälte deras själar samman.
Hon reste sig hastigt upp och räckte ut sin hand, sägande med moderskänslans fulla uttryck:
”Min son, kom hit! Jag vill välsigna dig!”
Han steg upp. Den store, reslige mannen stapplade som ett barn och föll på knä vid moderns säng. Hon lade sina händer på hans blodiga huvud och sade med stark röst och djup högtidlighet:
”Jag tager bort den förbannelse, som jag en gång nedlade på min sons huvud. Jag skänker honom min fulla förlåtelse. Må mannen försona vad ynglingen bröt. Det förflutna vare såsom hade det ej varit. Jag erkänner, att jag nu har min son att tacka för mitt liv, och jag ber Gud den allsmäktige välsigna dig min son Bruno Mansfelt, såsom jag nu gör det. Amen!” Och nu öppnade hon sina armar för honom, han kastade sina om henne; bröst slöt sig till bröst; läppar tryckte sig till läppar; de höllo varandra i en lång, stark omfamning. Vart andedrag tycktes vara fullt av försoning, av kärlek, av salighet. Femton års bittra kval voro förgätna och gottgjorda i denna stund. Jag stod bredvid dem och grät i glädje och tacksamhet.
Hagars återkomst avbröt denna stund av ren förtjusning. Bruno kysste ännu en gång med djup kärlek sin mors händer, varefter han reste sig upp och utropade glad: ”Förbind mig nu! Stanna blodet! Jag är välsignad av min mor!”
Han satte sig ned på soffan, lät göra med sig som man ville, och var god och stilla som ett vänligt barn. Hagar vårdade honom med stor skicklighet och lyckades att någorlunda stämma blodflödet.
Emellertid skaffade jag mig skrivredskap och skyndade mig att skriva en biljett till björn, för att underrätta honom om vad som hänt. Hela huset var nu i rörelse och det blev mig lätt att få ett bud, som genast begav sig sjövägen till Rosenvik.
Därefter gick jag ut och satte mig på ett trappsteg av den stora stentrappan och såg morgonen gry och tänkte på de försonade. Jag tänkte också på björn med ömhet och stolthet. Jag kände mig lycklig att leva för honom. Jag tänkte på framtiden, och underliga känslor — aningar fulla av både glädje och smärta uppstego i min själ… längre fram skall jag törhända tala mera om dem.
En gåendes steg på trappan bakom mig gjorde, att jag vände mig om, och jag såg Hagar, som med ett uttryck av stor ångest och med händerna korsade över bröstet nalkades mig, i det hon häftigt och på sin brutna svenska frågade: ”Vad tror ni, skall han leva? Säg, o säg att han skall leva!”
”Jag hoppas, jag tror det”, svarade jag. ”Min man är läkare, kommer snart hit och skall vårda honom.”
Hagar teg en stund, böjde ned huvudet och sade: ”Om ni har ett rent hjärta — bed för honom, som blöder där inne! Bed att han må få leva!”
”Ni deltar varmt för honom”, sade jag — ej utan nyfikenhet — ”ni är törhända nära släkt med honom, eller…”
Hon kastade på mig en genomträngande blick och sade därefter med ett uttryck av stolthet och smärta: ”Hagar var en tjänstekvinna. En tid älskades hon av sin herre, och hon lämnade allt för hans skull och drog bort med honom i främmande kalla länder — sedan försköt han henne för en annan kvinnas skull, men hennes hjärta var honom troget, och i öknen, dit hon utstöttes, ber hon för honom till himlarnas herre.”
Därpå lämnade hon mig hastigt.
Jag var i begrepp att följa henne, ty jag kände, att luften nu började bli mera kylig, men jag stannade, ty — vad tror du väl jag fick se komma i allén guppande, skumpande på en flämtande kamp, flaxande lik en stor, stor läderlapp genom skogen, om icke min egen, goda, efterlängtade björn?
Under det vi gingo upp, sade jag i korthet hur här stod till, och björn gick in till de sjuka.
Jag följde honom ej, utan gick att göra mig hemmastadd i köket och där beställa en styrkande frukost åt min björn. Det goda folket fann sig rätt väl uti att lyda mig, och inom en halvtimme hade jag i ordning i salen ett bord med varmt kaffe, smör och bröd samt ett fat förträfflig och rykande biffstek. Det vattnades mig i munnen på björns vägnar.
Under det jag sysslade vid bordet, kom den gode mannen in med en blek, allvarlig, men ändå förnöjd uppsyn.
”Nå, huru är det?” frågade jag andtruten i det jag gick emot honom, ”men nej! — säg ingenting; sätt dig och ät först — blott ett ord: är det bra eller illa?”
”Med Bruno — bra, hoppas jag. Blodförlusten är stor, såren djupa, men, efter vad man nu kan skönja, ej farliga. Med ma chère mère är det — ej bra, nu åtminstone. Men det kan bli. Jag tror du kan gå in Fanny. Jag skall emellertid expediera ett bud till staden för att hämta åtskilligt.”
”Och kaffet? och biffsteken?” utropade jag konsternerad.
”Törs jag ej nu se på!” utropade björn och skyndade ur rummet med en blick på biffsteken, såsom hade själva djävulen i den antagit kött och blod för att fresta honom. Jag täckte suckande över den stackars biffsteken och gick in till ma chère mère.
När jag kom in, såg jag med förvåning huru björn grasserat där inne. Vad mina böner fåfängt hade sökt utverka, det hade nu björn med myndighet verkställt. Bruno var flyttad i rummet näst intill ma chère mères. Hagar var inne hos honom. Dörren emellan rummen var öppen. Ma chère mère låg ensam. När jag kom in, räckte hon mig handen, drog mig till sig och omfamnade mig med en ömhet, som rörde mig djupt. ”Fransiska”, sade hon, ”vår Herre har förvandlat mitt hjärta. Förr var det så mörkt, så underligt; nu känns det så ljuvligt och ljust. Underbara äro Herrens vägar! Din man, Fransiska, har drivit sitt tyranni här och jag har låtit honom göra det, emedan han det förutan sade sig ej kunna ansvara för Brunos liv. Men fram på dagen skall jag se min son. Det må ingen tänka på att hindra. Jag vill se honom. Vem vet huru länge jag får se honom här på jorden?”
Så glad jag var över ma chère mères sinnesstämning, så orolig var jag över hennes hälsotillstånd. Hon syntes mig mycket feberaktig, och det låg något besynnerligt stirrande och torrt i blicken. De häftiga utbrott av tårar, som hos henne bruka följa på starka sinnesskakningar, hade denna gång alldeles uteblivit. Stormen hade gått helt och hållet inåt.
”Gå och se om han sover!” sade ma chère mère, vinkande åt Brunos rum.
Jag gick. Bruno låg verkligen i en stilla slummer. Han var mycket blek, men syntes mig skönare än jag någonsin trott honom kunna vara. De så ofta sammanrynkade ögonbrynen hade skilt sig och drogo i milda linjer över de stora ögonvalven. En tår glänste klar på hans färglösa kind. Mittemot honom, med armen stödd på sängkarmen och huvudet lutat mot handen, stod Hagar, blicken oavlåtligt fäst på hans ansikte. De rika, svarta flätorna föllo ned över hennes arm och läto mig blott se en skymt av ansiktets profil. Ännu en gång måste jag beundra dess orientaliska och regelmässiga skönhet. Hagar såg mig icke, och sakta återvände jag till ma chère mère.
”Han sover”, sade jag.
”Himmeln välsigne hans sömn!” sade hon.
Om en stund hörde jag något krafsa i salen, och med tanken på björn bad jag ma chère mère att få lämna henne ett ögonblick.
Riktigt fann jag min björn i salen, hoverande över frukostbordet, men icke för sysselsatt därmed att ej bli mig varse och hjärtligt räcka mig handen. Jag satte mig bredvid den gode mannen, såg honom förtära sin frukost och fröjdade mig över hans kostliga aptit. Sedan tvingade han mig att söka någon vila. Jag måste lyda, och jag bekänner, att jag fann mig väl därav. Uti ett litet vackert kabinett, klätt i rött och vitt damast, beläget på andra sidan om salen, njöt jag några timmar en välgörande sömn.
När jag vaknade, såg jag Hagars huvud titta in genom dörren. Hennes ansikte strålade av en glädje, som tycktes gränsa till vildhet. ”Han skall leva! Han skall leva!” ropade hon till mig. Hon böjde sig över mig och kysste flera gånger häftigt mina händer, reste sig därefter upp, gick omkring rummet, slog ihop händerna och skrattade nästan konvulsiviskt, i det hon upprepade: ”Han skall leva! Han skall leva!”
Till min förvåning och glädje hörde jag, att ma chère mère var åderlåten. Hon hade villigt ingått på björns förslag därom. Efter åderlåtningen hade hon fått mera lugn, ehuru ännu ingen sömn. Björn var inne hos henne och jag gick dit.
”Han vill, att jag skall sova”, sade till mig ma chère mère, icke utan harm, ”han vill, att mina ögon skola stänga sig i ro, och jag har ej ännu vid dagens ljus sett min enfödde son, den, som nu vågat sitt liv för att frälsa mitt! Men jag säger eder, att förr än jag fått se honom, får jag ingen vila till själ eller kropp, och hade jag någon makt i mina ben, så skulle jag — ta mig böveln, ej be någon om lov!”
”Björn”, sade jag avsides till honom, ”hindra henne icke! Låt henne få sin vilja fram. Människans vilja är hennes himmelrike.”
”Kära du, kära du, med dina himmelriken”, sade björn med en grym grimas och rev sig i huvudet, ”sådana himmelriken kunna föra till helvetes, eller åtminstone till döden, när de givas i orätt tid.”
”Men du ser själv, att det visst icke blir något himmelrike här, om icke ma chère mère får sin vilja fram. Och den är ju bra naturlig. Jag skulle ej i hennes ställe vara annorlunda. Låt henne få se sin son! Bruno kan ju komma in till henne.”
”Nej! Han får icke röra sig ur fläcken i dag. Då är det bättre att hon föres till honom, efter de nödvändigt skola se och uppröra varandra. Obegripligt, att icke folk kunna…”
”Stå icke där och tassla”, sade ma chère mère häftigt, ”utan kommen hit, och om I haven förnuft och känsla, så hjälpen mig in till min son. Jag lovar, att besöket skall bli kort och att vi icke skola tala.”
Björn vägrade ej mer. Han stödde henne på ena sidan, och jag på den andra, och så fördes hon in till Bruno och sattes i en stor länstol bredvid hans säng. Det var där inne en stum, men rörande scen. Mor och son omfamnade varandra tyst. Sedan satt hon länge och höll hans hand och såg på honom. Man såg på dem båda hur djup försoningen var. När ma chère mère suttit så omkring tio minuter, lade hon sin hand liksom välsignande på Brunos panna och bröst. Han ville säga något, men hon lade förbjudande handen på hans läppar; han höll den länge kvar där. En tår vätte hans kind; o, huru jag längtade att se dem bada moderns ögon, men de förblevo torra, ehuru de voro fulla av ömhet. Hon tecknade till oss, att hon ville avlägsna sig, och det var tid på, ty hon var häftigt angripen och dödsblek.
Vad mig beträffar, har jag måst inrätta mig för att bli här så länge ma chère mère är sjuk. Hon och björn önska det och jag ej mindre. Jag skulle ej kunna lämna henne, så länge hennes tillstånd är betänkligt. ”Får hon blott sova”, säger björn, ”så är all fara över.” Men just sömnen flyr hennes ögon, och en inre oro skakar henne.
Två dagar senare. Bruno är bättre, men får ej gå uppe och nästan icke tala. Björn är minsann en sträng doktor, ser jag. Jag tror ej jag tar honom till min. Jag sade honom det. Han gjorde blott en hånfull grimas och sade: ”Det skola vi få se!” Jag vet ej huru jag kan skriva så muntert; ma chère mères tillstånd oroar mig djupt — men jag har så mycket förströelse; dessutom är ma chère mère själv vid ett så friskt och lyckligt lynne, att man ej kan annat än bli glad däråt. Gud låte dock denna händelse ej få en sorglig utgång! Måtte jag i nästa brev kunna säga, att allt här är även så glatt som det nu är gott!