Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 16
| ← Underhandlingen |
|
Giftermålet (fortsättning) → |
16.
Giftermålet.
— Han är, vid Gud, en underlig människa, sade Bussy.
— Ack ja, mycket underlig, ty hans kärlek till mig tyckes äga hatets hela bitterhet. Då Gertrud återkom, fann hon mig därför mycket mera sorgsen och uppskrämd än någonsin. Hon försökte lugna mig, men det syntes tydligt, att den arma flickan var lika orolig som jag själf. Den isande vördnad, den gäckande undergifvenhet, den kufvade passion, som på ett skärande sätt förråddes i hvarje hans ord, voro mera förfärande än en bestämdt uttalad vilja, den jag kunnat bekämpa.
Följande dag var en söndag. Så långt jag kan minnas tillbaka, har jag aldrig försummat någon gudstjänst. Jag hörde kyrkan i Sainte-Catherines klockor kalla mig. Jag såg folket gå i Guds hus; jag kastade öfver mig en tät slöja och, åtföljd af Gertrud, skyndade jag att hörsamma klockornas kallelse.
Då jag inkommit i kyrkan, uppsökte jag det aflägsnaste hörnet och knäböjde där tätt invid muren. Gertrud placerade sig såsom ett värn mellan folkmassan och mig, men denna gång behöfdes det ej, ty ingen människa tycktes ge akt på oss.
Dagen därpå återkom grefven och underrättade mig, att han var utnämnd till öfverhofjägmästare. Hertigens af Anjou inflytande hade förskaffat honom denna plats, hvilken hade varit så godt som bortlofvad åt en af konungen favoriter vid namn Saint-Luc. Detta var en triumf, den grefve de Monsoreau knappt vågat hoppas. Han meddelade mig denna nyhet, i hopp att hans nya titel skulle påskynda mitt samtycke, men han syntes ingalunda vilja tvinga mig, han var ej enträgen, han väntade allt af mitt löfte och omständigheterna.
Jag för min del började hoppas, att, då hertigen af Anjou trodde mig vara död och ej mera någon fara var för handen, jag skulle bli fri från mitt löfte till grefven.
En vecka förflöt. Grefven gjorde mig under tiden två besök, lika kalla och vördnadsfulla som förut.
Följande söndag gick jag åter i kyrkan och intog samma plats som förra gången. Säkerhet föder oförsiktighet: under mina böner hade min slöja fallit af … i Guds hus tänkte jag endast på Gud … Jag bad innerligt för min far, då jag plötsligt kände Gertrud fatta mig i armen; hon måste upprepa denna varning för att rycka mig ur min andakt. Jag upplyfte då hufvudet, blickade mekaniskt omkring mig och varseblef med fasa hertigen af Anjou, som stödd mot en pelare, tycktes sluka mig med sina blickar.
En person, som snarare tycktes vara hans förtrogne än hans tjänare, stod bredvid honom.
— Det var Aurilly, sade Bussy, det var hans lustspelare.
— Ja, jag tror verkligen, sade Diana, att det var detta namn Gertrud sedermera nämnde för mig.
— Fortfar, min fru, bad Bussy, af barmhärtighet fortfar! Jag börjar nu förstå alltsammans.
— Jag drog hastigt slöjan för ansiktet, men det var för sent; han hade sett mig. Om han också ej igenkänt mig, så hade åtminstone min likhet med den kvinna han älskat och som han trodde vara förlorad, djupt gripit honom. Jag steg upp och skyndade till kyrkdörren, men då jag kom dit, fick jag åter se honom; han hade doppat sina fingrar i vigvattenskärlet och räckte mig vigvatten.
Jag låtsade ej märka det, utan gick förbi honom. men utan att vända mig om förstod jag, att man följde efter oss. Om jag varit bekant med Paris, skulle jag försökt föra hertigen vilse, men jag hade aldrig gått någon annan väg än den, som förde från det hus jag bebodde till kyrkan. jag kände ingen människa, hos hvilken jag kunde anhålla om en fjärdedels timmes gästfrihet; jag ägde ingen vän, blott en försvarare, den jag fruktade mer än en fiende.
— O, min Gud! mumlade Bussy, hvarför har försynen eller ödet ej förr fört mig i er väg?
— Samma afton, fortfor Diana, fick jag besök af grefve de Monsoreau. Jag visste ej, om jag skulle berätta honom mitt äfventyr, då han själf skingrade min tvekan härutinnan.
— Ni frågade mig, sade han, om det var er förbjudet att gå i mässan, och jag svarade er, att ni var fri i era handlingar, men att ni gjorde bäst i att icke gå dit: ni har icke velat tro mig. Ni har denna morgon varit i mässan uti Sainte-Chaterine. Prinsen, som olyckligtvis befann sig där, har sett er.
— Det är sant, min herre, och jag tvekade att berätta er denna omständighet, emedan jag icke visste, om prinsen verkligen känt igen mig.
— Er åsyn har gjort ett djupt intryck på honom; er likhet med den kvinna han saknar har förefallit honom utomordentlig; han har följt er i spåren och gjort efterspaningar, men ingen har kunnat lämna honom någon upplysning, ty det är ingen, som vet något om er.
— Min Gud, hvad tror ni att han ämnar göra? utropade jag.
— Hertigen har en passionerad och ihärdig karaktär, sade herr de Monsoreau.
— O, jag hoppas, att han skall glömma mig!
— Det tror jag icke; man glömmer er ej, då man en gång sett er. Jag har gjort allt för att glömma er, men jag har ej kunnat det.
Den första gnista af passion, som jag märkt hos grefve de Monsoreau, förråddes nu i hans blick.
Jag blef mer förfärad häröfver än jag på förmiddagen hade blifvit vid prinsens åsyn.
Jag stod ett ögonblick stum.
— Hvad ämnar ni företaga? frågade grefven.
— Skulle jag icke kunna byta om bostad, flytta till en annan del af Paris eller, ännu bättre, återvända till Anjou?
— Allt det där skulle tjäna till ingenting, sade grefve de Monsoreau och skakade på hufvudet; hertigen af Anjou är en förfärlig spårhund, ni må taga vägen hvart som helst, skall han alltid följa cr, till dess han får reda på er.
— O, min Gud, ni förskräcker mig!
— Det var icke min afsikt, jag säger er blott, huru det förhåller sig, ingenting annat.
— Nå, då är det jag, som i min ordning vill ställa till er samma fråga ni nyss gjorde mig. Hvad ämnar ni företaga, min herre?
— Tyvärr, svarade grefven bittert, är jag en man med föga rådighet. Jag har uppgifvit ett medel; detta medel anstår er ej; jag afstår därifrån, men bed mig ej uttänka något annat.
— Men, min Gud, faran är kanske mindre, än ni tror.
— Det är, hvad framtiden skall visa er, min fröken, sade grefven, i det han steg upp. I alla fall upprepar jag ännu en gång, att grefvinnan de Monsoreau nu skulle ha så mycket mindre att frukta af prinsen, som det nya ämbete, jag innehar, gör mig helt och hållet beroende af konungen, och både jag och min hustru skulle naturligtvis kunna påräkna hans beskydd.
Jag svarade blott med en suck. Hvad grefven nämnde, var ganska sannolikt.
Grefve de Monsoreau teg ett ögonblick liksom för att lämna mig tid att svara, men jag hade ej styrka därtill. Han hade stigit upp och var färdig att gå. Ett bittert smålöje öfverfor hans läppar; han bugade sig och lämnade rummet.
Jag trodde mig höra några eder undfalla honom, då han gick nedför trappan.
Jag ropade på Gertrud, som vanligen uppehöll sig i kabinettet eller sängkammaren, då grefven kom; hon skyndade in till mig.
Jag stod bakom ena fönstergardinen, så att jag utan att bli bemärkt kunde se allt, som passerade på gatan. Vi stodo ungefär en timme kvar vid fönstret, men ingen syntes till.
Dagen därpå, då Gertrud gick ut, tilltalades hon af en ung man: det var den samme, som hon dagen förut sett i prinsens sällskap. På alla hans frågor svarade hon ej ett ord, så att han slutligen förlorade tålamodet och gick ifrån henne.
Denna omständighet förfärade mig på det högsta; det var början till en förföljelse, som säkert ej skulle stanna vid detta första försök. Jag fruktade, att grefven ej skulle komma till mig på aftonen, och att man möjligen om natten skulle intränga i huset; jag skickade därför bud till honom, och han infann sig genast.
Jag berättade allt och beskref för honom den unge mannens utseende, såsom Gertrud hade beskrifvit det för mig.
— Det är Aurilly, sade han; hvad har Gertrud svarat honom?
— Gertrud har ej alls gifvit honom något svar.
Grefven tycktes öfverlägga en stund.
— Hon har gjort orätt uti att ej svara, sade han. Det gäller att vinna tid. I dag beror jag ännu af hertigen af Anjou; men om fjorton dagar, ja, kanhända om åtta dagar är det hertigen af Anjou, som beror af mig. Det gäller således att draga ut på tiden. Hoppet skall gifva honom tålamod. Ett bestämdt afslag däremot skulle förmå honom till ett förtvifladt beslut.
— O, skrif till min far, utropade jag; han skall kasta sig till konungens fötter, och konungen skall ha medlidande med en gubbes tårar.
— Det kommer an på, i hvad lynne konungen är och huru vida det för ögonblicket ingår i hans politik att vara vän eller ovän med hertigen af Anjou. För öfrigt fordras sex dagar för att få ett bud till er far och sex dagar för er far att komma hit, och inom tolf dagar kan hertigen af Anjou, så vida vi ej hindra honom, ha företagit mycket.
— På hvad sätt kan man då hindra honom?
Grefven svarade ej; jag förstod, hvad han tänkte, och jag slog ned ögonen.
— Min herre, sade jag efter ett ögonblicks tystnad, gif Gertrud era befallningar, och hon skall rätta sig därefter.
Ett omärkligt småleende sväfvade på grefvens läppar vid detta första vädjande till hans beskydd.
Han samtalade därefter en stund med Gertrud, hvarefter han vände sig till mig och sade:
— Min fröken, jag skulle kunna bli bemärkt, om jag ginge härifrån nu. Om ett par timmar är det mörkt; tillåter ni mig att tillbringa dessa timmar i ert sällskap?
Grefven hade nästan rättighet att fordra detta, och han nöjde sig dock med att bedja därom. Jag gaf honom tecken att stanna.
Det var nu först jag märkte det utomordentliga välde grefven hade öfver sig själf: inom ett ögonblick öfvervann han det brydsamma uti vår ömsesidiga ställning, och hans samtal började bli omväxlande och intressant. Grefven hade rest mycket, sett mycket, tänkt mycket, och efter tvenne timmars förlopp förstod jag ganska väl, hur det kom sig, att denne besynnerlige man kunde utöfva så stort inflytande på min far. —
Bussy suckade.
— Då det blef mörkt, steg grefven upp och tog afsked. Därefter gingo jag och Gertrud och ställde oss vid fönstret för att se utåt gatan. Denna gång urskilde vi tydligt tvenne karlar, som gåfvo akt på huset. Flera gånger nalkades de porten; vi hade släckt ljusen, så att de ej kunde ge oss. Mot klockan elfva gingo de sin väg.
Då Gertrud dagen därpå gick ut, träffade hon samme unge man, hon förut sett; han kom å nyo emot henne och gjorde henne frågor, liksom dagen förut. Denna gång var Gertrud mindre förbehållsam och växlade några ord med honom. Följande dag var hon ännu språksammare och berättade honom, att jag var änka efter en ämbetsman, att jag var utan förmögenhet och lefde ganska indraget; han envisades att få veta något mer, men han fick för den gången nöja sig med de underrättelser, han fått.
Dagen därpå tycktes Aurilly ha fattat några misstankar rörande den berättelse, Gertrud uppdukat för honom, ty han talade om Anjou, Beaugé och nämnde till och med Méridor.
Gertrud svarade, att alla dessa namn voro henne fullkomligt obekanta.
Då sade han henne, att han var hertigens af Anjou förtrogne, att hertigen hade sett mig och blifvit kär i mig; därefter gjorde han henne lysande anbud, om hon ville släppa in prinsen till mig.
Hvarje afton kom herr de Monsoreau till mig, och jag berättade, hvad som passerat. Han stannade då vanligen kvar hos mig från klockan åtta till midnatt; men det syntes tydligt, att han var mycket orolig.
I lördags afton såg jag honom komma till mig, blekare och mer upprörd än vanligt.
— Min fröken, sade han till mig, ni måste lofva att om tisdag eller onsdag gifva vika för hertigens böner.
— Hvarför det? utropade jag.
— Emedan hertigen har föresatt sig att trotsa alla hinder; emedan han för ögonblicket är vän med konungen, och dennes beskydd följaktligen icke är att påräkna.
— Men skall det då innan tisdagen inträffa något, som kan hjälpa oss?
— Ja, kanske. Dag från dag afvaktar jag den händelse, som skall göra prinsen beroende af mig. Jag påskyndar denna händelse, ej blott med önskningar, utan ock med handlingar. I morgon måste jag lämna er och bege mig till Monsoreau.
— Ni måste? sade jag med en viss oro, som dock var blandad med hemlig glädje.
— Ja, svarade grefven; jag nödgas där träffa en person för att kunna påskynda den händelse, hvarom jag nyss talade.
— Och om vi om tisdag stå på samma punkt, hvad är att göra? Min Gud, min Gud!
— Hvad vill ni att jag skall företaga mot en furste, då jag ej har någon rättighet att försvara er? Ni måste gifva vika för ett oblidt öde.
— O, min far, min far! utropade jag.
Grefven betraktade mig skarpt.
— Ni afskyr mig då bra mycket? sade han.
— Åh, min herre!
— Men hvad har ni då att förebrå mig?
— Ack, ingenting; tvärtom!
— Har jag ej varit tillgifven som en vän, vördnadsfull en bror?
— Ni har i alla afseenden uppfört er som en ädel man.
— Hade jag ej fått ert löfte?
— Jo.
— Har jag en enda gång påmint er därom?
— Nej.
— Och likväl, då omständigheterna nu äro sådana, att ni har att välja mellan en ärofull och en vanhederlig ställning, vill ni hellre bli hertigens af Anjou mätress än grefve de Monsoreaus maka.
— Det säger jag icke, min herre.
— Men tag då ert beslut.
— Mitt beslut är taget.
— Att bli grefvinna de Monsoreau?
— Ja, det hellre än hertigens af Anjou mätress.
— Hellre än hertigens af Anjou mätress; alternativet är i sanning smickrande!
Jag svarade ingenting.
— Lika godt, sade grefven; jag förstår er. Må Gertrud söka att uppehålla dem med fagert tal till tisdagen, och om tisdag få vi se.
Dagen därpå gick Gertrud efter vanligheten ut, men hon såg ej till Aurilly. Vid hennes återkomst voro vi oroligare öfver hans uteblifvande, än vi förut varit, då han infann sig. Gertrud gick ännu en gång ut blott för att råka honom, men äfven då förgäfves.
Jag skickade henne då till grefven, men han var borta, och ingen visste, hvar han var.
Vi kände oss ensamma och öfvergifna; för första gången insåg jag hela min orättvisa mot grefven.
— O, min fröken, utropade Bussy, gör er då ej så brådt att ursäkta denne man; det är i hans uppförande något, som vi ej ännu kunna fatta, men som vi väl till slut skola få veta. —
Aftonen kom och med den nya farhågor; jag var färdig till allt hellre än att lefvande falla i hertigens af Anjou händer. Jag hade försett mig med denna dolk och föresatt mig att döda mig i prinsens åsyn, i samma ögonblick man försökte bruka våld mot mig. Vi barrikaderade dörrarna. Porten åt gatan hade tyvärr ingen regel innanför. Vi släckte lampan och ställde oss som vanligt på vår post vid fönstret.
Allt var tyst till klockan elfva, men då sågo vi fem karlar komma från gatan Saint-Antoine; de syntes rådslå och ställde sig sedan i bakhåll vid hôtel des Tournelles.
Vi började darra af fruktan, ty dessa karlar hade troligen några afsikter mot oss. Emellertid höllo de sig stilla, men en kvart efter deras ankomst sågo vi tvenne andra karlar vid hörnet af Saint-Paulsgatan. Månen skymtade fram mellan molnen, och Gertrud kunde se, att en af de två sistnämnda var Aurilly.
— Det är tyvärr prinsen och hans förtrogne, mumlade hon.
— Ja, svarade jag rysande, och de fem andra äro där för att bistå dem.
— Men de kunna inte slippa in utan att slå in porten, och vid detta buller skola grannarne komma oss till hjälp.
— Hur kan du tro, att grannarne skola göra det! De känna oss ju icke, och hvad orsak ha de väl att ge sig i handgemäng för att försvara oss? Olyckligtvis, Gertrud, ha vi ingen verklig försvarare utom grefven.
— Nå, hvarför nekar fröken då ständigt att bli grefvinna?
Jag suckade blott.