Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 25
| ← Den barnlösa gubben |
|
Fadern och dottern → |
25.
Huset vid gatan Saint-Antoine.
Grefven och grefvinnan de Saint-Luc kunde ej hämta sig från sin förvåning: Bussy hade förmått baron de Méridor att begifva sig till Paris!
Då morgonen kom, tog baronen afsked af sina gäster, dem han bad stanna kvar på slottet; men som Saint-Luc och hans fru insågo det obehagliga i sin belägenhet, kommo de öfverens om att lämna Méridor, så fort sig göra lät, och att begifva sig till slottet Brissac, som var beläget i grannskapet.
Bussy behöfde blott några ögonblick för att förklara sitt besynnerliga uppförande. Han hviskade några ord åt den unga grefvinnan. Genast uppklarnade hennes anlete på ett sällsamt sätt.
Gubben hade ingenting märkt af detta; med ögat fäst på fäderneborgen, smekte han mekaniskt sina bägge hundar, och med rörd stämma gaf han några befallningar åt sina tjänare, hvilka stodo där nedslagna och sorgsna. Sedan han bestigit en gammal favorithäst, sände han med handen en afskedshälsning åt slottet Méridor och begaf sig å väg utan att säga ett ord.
Med strålande blick besvarade Bussy Jeannes småleende och vände sig flera gånger om för att säga sina vänner farväl. Då han skildes från dem, hade Jeanne hviskat i hans öra:
— Hvad ni spelar för en besynnerlig roll, grefve; jag hade lofvat er, att sällheten väntade er på Méridor, och nu är det ju tvärtom ni, som till Méridor återför den därifrån flydda sällheten.
Bussy sökte under vägen genom den största uppmärksamhet vinna gubben, hvars hat han i förstone ådragit sig, och utan tvifvel lyckades han, ty sjätte dagen om morgonen, då de ankommo till Paris, yttrade baron Méridor till sin reskamrat dessa ord, som skildrade den förändring, resan åstadkommit i hans sinne:
— Det är besynnerligt, grefve: jag är nu min olycka närmare än någonsin, och likafullt är jag mindre orolig vid min ankomst hit, än jag var vid min afresa från Méridor.
— Ännu tvenne timmar, min baron, sade Bussy, och ni skall doma mig så, som jag vill bli dömd af er.
Våra resande inkommo i Paris genom förstaden S:t Marcel.
— Hvart färdas vi nu? frågade gubben; till Louvren förmodligen?
— Jag skall först föra er till mitt hus, herr baron, sade Bussy, på det ni en stund må få hvila ut.
Grefvens folk trodde nästan, att de aldrig mer skulle få se sin herre. Då han kom hem från Diana, hade han gått in genom en liten bakport, hvartill han ensam hade nyckeln, hvarefter han själf sadlat sin häst och begifvit sig å väg utan att ha blifvit sedd af någon annan än af Remy-le-Haudouin. Hans plötsliga försvinnande, de faror, för hvilka han under de föregående dagarna varit utsatt, och slutligen hans böjelse för äfventyr hade fört mången på den tanken, att han fallit offer för någon af hans fiender utlagd snara.
Blott Remy, den unge läkaren, var vid godt mod och påstod, att Bussy lefde och mådde väl. Remy lämnade under dessa dagar ofta palatset, utan att någon visste, hvart han gick.
Efter en af dessa hemlighetsfulla utflykter återkom han just i det ögonblick borggården genljöd af glädjerop, ty grefven var ändtligen kommen.
— I ären glada att se mig vara vid lif, sade Bussy: tack för det! I tron väl ej, att det är jag själf, utan min skugga. Men tron mig, det är allt jag. Hjälpen nu genast denne herre af hästen och märken noga hvad jag säger, att jag fäster mera afseende vid honom än vid en furste.
Bussy ledsagade själf den gamle uppför trappan och bjöd till att visa honom ännu mer uppmärksamhet, än han själf rönt på slottet Méridor. Den gamle baronen erfor en angenäm känsla vid all denna välvilliga artighet, och med en vänlig blick mottog han den förgyllda bägare, hvaruti grefven själf räckte honom välkomstdrycken.
— Tack, tack, min herre! sade gubben; men skola vi ej snart bege oss dit vi ämna oss?
— Jo, min baron, strax; var lugn, ty detta möte skall bereda mig lika mycken glädje som er.
— Hvad menar ni, grefve, och hvaraf kommer det sig, att ni nästan alltid talar till mig i gåtor?
— Jag säger er, herr baron, att det finns en barmhärtig försyn, och att vi nu nalkas det ögonblick, då jag i ert namn vill vädja till denna försyn.
Baronen betraktade Bussy med förvånad min; men Bussy gjorde en vördnadsfull åtbörd med handen liksom för att säga: jag återkommer om ett ögonblick, hvarpå han leende skyndade ut.
Såsom han väntade, stod Remy utanför dörren; Bussy fattade den unge mannens arm och drog honom med sig in uti ett kabinett.
— Nå, min käre Hippokrates, huru långt äro vi komna?
— Med hvad?
— För hin, jag menar naturligtvis gatan S:t Antoine?
— Jag förmodar, att vi stå på en ganska intressant punkt, åtminstone i era ögon, nådig herre: jag har nämligen ingenting nytt att berätta.
Bussy andades lättare.
— Mannen har således icke återkommit? frågade han
— Jo visst; men utan framgång. I denna historia finns en far, som, efter hvad det synes, skall göra utslag i saken, så att man dag från dag synes vänta på denna frånvarande person.
— Godt! sade Bussy; men hur har du fått veta allt det där?
— Ni förstår väl, nådig herre, svarade Remy med sin glada öppenhjärtighet, att jag under er frånvaro icke hade något att göra som läkare, men jag har till er fördel på annat sätt velat draga nytta af min ledighet.
— Nå, låt höra: hvad har du då gjort? Berätta, min käre Remy; jag är helt och hållet öra.
— Jo, då ni hade rest, hyrde jag ett litet rum i hörnhuset vid gatan S:t Antoine och gatan S:te Catherine, och därifrån kunde jag bespeja huset ni vet, men jag fann snart, att jag måste begagna ännu kraftigare medel.
— Nå?
— Jag … blef själf kär.
— Hm! sade Bussy, som ej förstod, hvad nytta han kunde ha af Remys kärlek.
— Det är, som jag har den äran att säga er, upprepade allvarsamt den unge doktorn; jag blef kär, kär som en tok.
— I hvem då?
— I Gertrud.
— I Gertrud? Grefvinnan de Monsoreaus kammarjungfru?
— Ja visst, i kammarjungfrun. Jag är ingen ädling, jag, som har rättighet att förälska mig i förnäma damer.
— Stackars Remy, sade Bussy, var säker på, att jag uppskattar din tillgifvenhet. Men fortfar.
— Ja, nådig herre, svarade Remy; noga räknadt, är jag dock inte så mycket att beklaga. Gertrud är en ganska hygglig snärta, två tum längre än jag, och hon skulle lätt kunna taga mig i kragen och hålla mig på rak arm, hvilket bevisar, att hon har ganska starkt utbildade armmuskler. Detta inger mig för henne en vördnad, som smickrar henne; och som jag alltid ger efter för henne, så disputera vi aldrig, dessutom äger hon en beundransvärd talang, hon berättar förundransvärdt väl.
— Gör hon det?
— Ja, jag får af henne veta allt, som passerar i huset … Hm, hvad säger ni om det, herr grefve? Jag har tänkt, att hi inte skulle tycka illa om att få några underrättelser från det hållet.
— Min käre Remy, du är en god genius, som händelsen eller försynen fört i min väg; du står då således på god fot med Gertrud? …
— Jo, det är säkert, det, svarade Remy i det han låtsades se helt högfärdig ut; i går kväll var jag inne hos henne och språkade en stund.
— Hur har du kommit därhän?
— Jo, dagen efter den, då jag flyttade in i min lilla kammare, väntade jag vid porten, att mitt hjärtas utkorade skulle gå till torget, ett göromål, som upptar hennes tid emellan åtta och nio hvarje morgon. Klockan tio minuter efter åtta såg jag henne komma ut, och genast skyndade jag henne till mötes.
— Och hon kände igen dig?
— Ja, hon gaf till ett rop och sprang undan, jag sprang efter och hade ganska svårt attt hinna henne, ty hon snodde af kvickt som fan, men, ni förstår, kjortlarna äro ändock litet i vägen.
— Jesus! utropade hon.
— Heliga jungfru! utropade jag.
Detta utrop gaf henne en god tanke om mig; en annan, mindre from än jag skulle ha ropat: för tusan eller för fan!
— Doktorn! sade hon.
— Den vackra kammarjungfrun! sade jag.
Då smålog hon; men fann sig genast och sade:
— Ni bedrar er, min herre; jag känner er inte.
— Men jag, jag känner er, sade jag; ty jag lefver och andas blott för er och tillber er till den grad, att jag flyttat från min gamla bostad på gatan Beautreillis till gatan S:t Antoine, i hörnet af gatan S:te Catherine; jag har bytt om bostad endast för att få se er gå in och ut. Om ni ännu en gång behöfver anlita mig för att förbinda någon ung ädling, så är det således inte i mitt forna hem ni skall söka mig, utan i mitt nya.
— Tyst, tyst! sade hon.
— Nå, ser ni nu, att jag hade rätt! svarade jag. Och på det sättet började eller snarare förnyades vår bekantskap.
— Så att du i denna stund är? …
— Så lycklig som en älskare kan vara … med Gertrud, välförståendes; allt är relativt här i världen; men jag är mer än lycklig, jag är öfversäll, emedan jag hunnit så långt jag ville för att kunna tjäna er.
— Men hon skall kanske misstänka? …
— Inte det minsta; jag har ej ens nämnt er. Skulle det passa, att den stackars Remy-le-Haudouin är bekant med sådana ädlingar som grefve de Bussy? Nej, jag har bara helt löst frågat henne: Och er unge husbonde mår väl bättre?
— Hvilken husbonde? sade hon.
— Den unge herrn, som jag förband hos er.
— Det var inte min husbonde, svarade hon.
— Ack, förlåt! Jag trodde så … jag tänkte … återtog jag.
— O, min Gud, nej, svarade hon suckande; den stackars unge mannen var oss alldeles främmande; vi ha sett honom bara en enda gång sedan.
— Då vet ni ej ens hans namn? frågade jag.
— Jo, bevars.
— Ni har kanske hört det och glömt det igen?
— Åh nej, det är inte ett namn, som man glömmer.
— Nå, hur heter han då?
— Har ni nånsin hört talas om grefve de Bussy?
— För tusan, svarade jag, Bussy, den tappre Bussy!
— Ja, det är ju den samme.
— Än damen då?
— Min matmor är gift, min herre.
— Nå, man kan vara gift och trogen och ändå emellanåt tänka på en ung, vacker karl, som man sett … helst då den unge mannen är sårad …
— För att vara uppriktig, sade Gertrud, så påstår jag heller inte att min matmor ej tänker på honom.
Bussy rodnade starkt.
— Vi tala till och med om honom, så ofta vi äro allena, tillade Gertrud.
— Förträffliga flicka! utropade grefven.
— Nå, hvad sägen I då om honom? frågade jag.
— Jag förtäljer hans bragder, hvilket inte är svårt, emedan man i Paris inte talar om annat än de värjstyng, han ger och får. Jag har äfven lärt min matmor en liten visa, som är mycket på modet.
— Ack, jag vet! svarade jag; låter den inte så här?
Den riddaren Bussy är vida berömd
för tapperhet, djärfhet och mod;
och herren af Amboise är icke glömd,
ty som vän är han trofast och god.
— Riktigt! utropade Gertrud; min matmor sjunger nu aldrig något annat än den visan.
Bussy tryckte den unge doktorns hand; en ovillkorlig rysning af sällhet genomilade hans ådror.
— Och det är allt, hvad du har att berätta? sade han — så oförnöjd är människan i sina önskningar.
— Ja, nådig herre. Men längre fram får jag nog veta mer; för katten, man kan inte få veta allt på en gång heller!