Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 24
← Reskamraten |
|
Huset vid gatan Saint-Antoine → |
24.
Den barnlöse gubben.
Inom tvenne timmar anlände de till slottet Méridor.
Bussy hade gjort sig den frågan, om han ej för sina goda vänner borde berätta det äfventyr, som hade aflägsnat Diana från slottet Méridor. Men en gång inkommen på detta ämne, borde han ej allenast yppa, hvad hela världen snart skulle få veta, utan äfven hvad han ensam visste och ej för någon ville uppenbara. Han afstod således från en berättelse, som naturligtvis skulle föranleda alltför många uttydningar och frågor.
Dessutom ville Bussy uppträda på Méridor såsom en fullkomligt okänd person. Han ville utan något slags förberedelse se baron de Méridor, höra honom tala om grefve de Monsoreau och hertigen af Anjou; med ett ord, han ville öfvertyga sig om, icke huruvida Dianas berättelse var sanningsenlig, ty ej ett ögonblick misstrodde han denna änglarena varelses uppgifter, utan om hon ej i något afseende kunnat misstaga sig och om den berättelse, till hvilken han med så mycket deltagande hade lyssnat, troget återgifvit verkliga förhållandet.
Som man ser, iakttog Bussy tvenne saker, hvilka hindra den afverlägsne mannen att, till och med under kärlekens berusning, träda utom sin upphöjda sfär; han visade nämligen försiktighet i valet af förtrogne, och han ägnade det dyrkade föremålet den djupaste vördnad.
Således var fru de Saint-Luc, oaktadt sin kvinnliga skarpsinnighet, fullkomligt missledd i afseende på Bussys känslor, och det välde, han bibehöll öfver sig själf, öfvertygade henne, att den unge mannen nu för första gången hörde Dianas namn uttalas, och att han endast väntade sig att få se en tafatt landtflicka.
I följd häraf beredde hon sig att njuta af hans förvåning.
Emellertid förvånade henne själf en sak, nämligen att, då vakten stött uti sitt horn för att förkunna gästernas ankomst, Diana ej skyndade ned till vindbryggan, såsom hon plägade göra vid denna signal. I stället för Diana såg man ur slottsporten framträda en gubbe, böjd af år och stödd mot en käpp. Aftonvinden lekte med hans snöhvita hår.
Han gick öfver bryggan, åtföljd af tvenne stora hundar. Då gubben hunnit fram till bröstvärnet, frågade han med svag röst:
— Hvem är det, som gör en stackars gubbe den äran att besöka honom?
— Jag! Jag, käre baron Augustin, hördes den unga fruns glädtiga stämma.
Men i stället för det glada uttryck af öfverraskning, som Jeanne väntade sig att få höra från gubbens mun, endast upplyfte han sitt hufvud och stirrade på de inkommande.
— Ni, sade han, ni? Jag ser ingenting; hvem är ni då? …
— O, min Gud! utropade Jeanne, känner ni då inte igen mig? Ack, det är sant, min förklädning …
— Ursäkta mig, sade gubben, men jag ser nästan inte mer. En gubbes ögon tåla ej vid att gråta, och när de gråta för mycket, förmörkas de af tårarna.
— Ack, min bäste baron, sade den unga frun, jag märker verkligen, att era ögon blifvit mycket svaga; ty annars skulle ni nog ha igenkänt mig, oaktadt min förklädning. Jag måste således säga er mitt namn: Jag är grefvinnan de Saint-Luc.
— Saint-Luc! upprepade gubben; jag känner er inte.
— Mitt flicknamn var Jeanne de Cossé Brissac.
— Ack, min Gud! utropade gubben, i det han med darrande händer försökte öppna gallerporten.
Jeanne, som ingenting förstod af detta besynnerliga mottagande, så olika det hon väntat sig, och hvilket hon tillskref gubbens ålder och försvagade själsförmögenheter, hoppade, då hon omsider såg sig igenkänd, ned af hästen och kastade sig i baronens famn, såsom hon plägade göra; hon märkte därvid, att han grät.
— Det är af glädje, tänkte hon. Ack! Hjärtat är då alltid ungt.
— Kom, sade gubben, sedan han kysst Jeanne på pannan.
Liksom hade han ej märkt hennes båda följeslagare, återvände baronen därefter med långsamma steg till slottet, åtföljd af sina tvenne hundar.
Slottet hade ett sällsamt och sorgligt utseende; alla fönstren hade innanluckorna för, och man skulle kunnat likna det vid en ofantlig graf. De tjänare, som man där och hvar såg, voro svartklädda. Saint-Luc blickade på sin fru, liksom för att fråga henne, om det var sålunda hon väntat sig att finna slottet. Jeanne förstod honom, och som hon själf var angelägen att komma ur denna pinsamma ovisshet, fattade hon baronens hand och frågade:
— Men hvar är Diana? Skulle hon olyckligtvis ej vara här?
Gubben stannade plötsligt, liksom träffad af åskan, betraktade den unga frun med ett uttryck af fasa och suckade:
— Diana!
Vid detta namn blickade de båda hundarna på sin herre och uppgåfvo ett sorgligt tjut.
Bussy kunde ej låta bli att rysa; Jeanne såg på Saint-Luc, och denne tvekade, om han skulle gå framåt eller vända om.
— Diana! upprepade gubben, liksom hade han behöft tid att förstå den fråga, man gjort honom. Ni vet då inte …!
Han började härvid snyfta konvulsiviskt.
— Men hvar är hon då, och hvad har händt? ropade Jeanne häpen.
— Diana är död! svarade gubben, i det han med en förtviflad åtbörd höjde sina händer mot himmeln. Han neddignade på de första stegen af trappan, dit man nu hunnit, gömde hufvudet i sina händer och vaggade det fram och tillbaka liksom för att förjaga det sorgliga minne, som oupphörligt marterade honom.
— Död! utropade Jeanne, likblek af förskräckelse.
— Död upprepade Saint-Luc med ömt deltagande för den arme gubben.
— Han har då också låtit honom tro, att hon är död! tänkte Bussy.
— Död! Död! upprepade baronen; de ha dödat henne!
— Ack, min gamle vän! stammade Jeanne, som efter den förfarliga underrättelse, hon fått, uti en ström af tårar funnit att det räddningsmedel, som hindrar det svaga kvinnohjärtat att brista.
— Men, lika godt, sade gubben, i det han stapplande reste sig upp, fastän mitt hus är tomt och öde, är det ej dess mindre lika gästfritt som förr; stigen in.
Jeanne tog gubbens arm och gick in; de öfriga följde efter.
Då de kommit in i salongen, satte sig eller snarare neddignade gubben i en stor länstol.
Jeanne vågade ej bryta tystnaden. Hon darrade af fruktan att genom sina frågor upprifva gubbens sår, och likväl, som alla unga och lyckliga personer, kunde hon ej förmå sig att tro på verkligheten af den olycka, hon hört. Det gifves en ålder, då man ej förmår att fatta, hvad döden är, emedan man ej tänker därpå.
Baronen gick själf hennes önskan till mötes, i det han återtog:
— Du sade mig, att du var gift, min bästa Jeanne; är den herrn din man?
Härvid pekade han på Bussy.
— Nej, baron Augustin, svarade Jeanne; se här grefve de Saint-Luc.
Saint Luc bugade sig djupt för den olycklige fadern. Denne hälsade honom med välvilja och bemödade sig till och med att småle; därefter vände han sina matta blickar på Bussy och sade:
— Än den herrn, är han din mans bror, är han en af dina släktingar?
— Nej, den herrn är ej vår släkting, utan vår vän, han är Louis de Clermont, grefve Bussy af Amboise, kavaljer hos hans höghet hertigen af Anjou.
Vid dessa ord spratt gubben till, steg upp och slungade på Bussy en ljungande blick, men därefter, liksom tillintetgjord genom denna stumma utmaning, dignade han tillbaka i länstolen, i det han uppgaf en dof suck.
— Hvad betyder detta? frågade Jeanne.
— Känner baronen er? frågade Saint-Luc Bussy.
— Det är första gången jag har den äran attt se baron de Méridor, svarade Bussy lugnt. Han ensam hade förstått den verkan, hertigens af Anjou namn utöfvat på gubben.
— Ha, ni tillhör hertigens af Anjou hof! sade baronen; ni är kavaljer hos detta vilddjur, denna demon, och ni vågar erkännna det; ni har den djärfheten att visa er hos mig!
— Är han tokig? frågade Saint-Luc helt sakta sin fru, i det han med förvånade blickar betraktade baronen.
— Smärtan har säkert gjort honom vansinnig, svarade Jeanne rysande.
Baron de Méridors ord åtföljdes af en ännu mera hotande blick än den första; men Bussy, ständigt kall och lugn, uthärdade i den vördnadsfullaste ställning denna blick och svarade ej ett ord.
— Ja, detta vilddjur, återtog gubben, hvars hufvud mer och mer syntes förvirras, — denne mördare, som tagit lifvet af min dotter!
— Arme far! mumlade Bussy.
— Men hvad är det då han säger? utropade Jeanne med frågande blickar.
— I veten då ej, återtog baronen, i det han fattade Jeannes och Saint-Luc’s händer, I veten då ej, att hertigen af Anjou dödat min Diana, att hertigen af Anjou mördat mitt barn, min dotter!
Gubben uttalade dessa sista ord med en så smärtsam ton, att tårarna stego själfve Bussy i ögonen.
— Min baron, sade den unga frun, om så än är, ehuru jag ej kan begripa möjligheten däraf, så bör ni dock ej för denna grymma olycka anklaga den rättsinnigaste och ridderligaste ädling som finnes. Men se då, min gamle vän, herr de Bussy vet af ingenting; han gråter liksom vi. Skulle han ha kommit hit, om han kunnat ana ett sådant mottagande! Ack, min bäste baron, säg oss då i er högt älskade Dianas namn, hur denna bedröfliga händelse tilldragit sig.
— Ni vet då ingenting? sade gubben, i det han vände sig till Bussy.
Denne bugade sig tigande.
— Ack, min Gud, nej, sade Jeanne; alla människor äro i okunnighet härom.
— Min Diana är död, och hennes bästa vän vet det ej! Men det är sant, jag har hvarken skrifvit till eller talat med någon därom; det föreföll mig, som kunde ingen lefva, då min Diana var död; det föreföll mig, som skulle hela världen bära sorg efter henne.
— Tala, tala; det skall lindra er smärta, sade Jeanne.
— Nåväl, sade baronen snyftande, denne nedrige furste, franska ndelns skamfläck, fick se min Diana, och emedan han fann henne skön, lät han bortröfva henne och föra henne till slottet Beaugé för att vanhedra henne, såsom hade hon varit en lifegens dotter. Men min ädla, dygdiga Diann föredrog döden. Hon störtade sig ut genom ett fönster i sjön, och man har där endast funnit hennes slöja flytande på vattnet.
Jennne var i hög grad upprörd. Hon betraktade grefven, äfven hon, med ett slags fasa.
— Ack, grefve Bussy, utropade Saint-Luc, det är ju förskräckligt! Ni måste öfvergifva denne nedrige furste; ett ädelt hjärta, sådant som ert, kan ej förbli fäst vid en röfvare, en mördare!
Men i stället för att svara på Saint-Luc’s uppmaning gick Bussy ett steg närmare baron de Méridor.
— Herr baron, sade han, vill ni bevilja mig äran af ett enskildt samtal?
— Ack ja, gör det! utropade Jeanne.
— Tala, min herre, sade baronen darrande.
Bussy vände sig till Saint-Luc och hans fru, fäste på dem en betydelsefull blick och sade:
— Med er tillåtelse, mina vänner, anhåller jag att få vara allena med baronen.
De båda makarna lämnade salongen. Då dörren var stängd efter dem, nalkades Bussy baronen och bugade sig djupt för honom.
— Herr baron, sade han, ni har nyss i min närvaro anklagat en furste, den jag tjänar, och ni har anklagat honom med en häftighet, som nödgar mig att begära en förklaring. Gubben gjorde en rörelse af förakt.
— O, jag ber, misstyd ej mina vördnadsfulla ord; det är med det innerligaste deltagande, med den lifligaste önskan att kunna mildra er smärta, som jag ber er, herr baron, att meddela mig alla enskildheter af den sorgliga händelse, ni nyss omnämnde för grefven och grefvinnan de Saint-Luc. Låt höra: förhåller sig allt verkligen så, som ni tror, och är allt hopp förloradt?
— Min herre, svarade gubben, jag hoppades verkligen ett ögonblick. En högsinnad och rättskaffens ädling, grefve de Monsoreau, älskade min stackars dotter och intresserade sig för henne.
— Grefve de Monsoreau! Skulle ni vilja säga mig, hurudant hans uppförande varit i denna sak?
— Ack, hans uppförande var ädelt och värdigt, ty Diana hade afslagit hans hand! Det oaktadt var han den förste, som underrättade mig om hertigens nedriga planer. Det var han, som sade mig, hur jag skulle kunna tillintetgöra dem; för att rädda min dotter fordrade han blott en sak, hvilket ytterligare bevisade hela ädelheten af hans karaktär: han begärde nämligen, att, om han lyckades rycka henne ur hertigens händer, skulle jag gifva henne till maka åt honom själf, på det han, ung, verksam och modig, måtte kunna försvara henne mot en mäktig furstes förföljelser, hvilket hennes arme fader ej förmådde. Jag gaf med glädje mitt samtycke; men tyvärr var det öfverflödigt; han kom för sent och fann blott, att min arma Diana genom döden räddat sig från vanäran.
— Har grefve de Monsoreau ej låtit höra af sig efter detta olyckliga ögonblick? frågade Bussy.
Det är blott en månad sedan denna förskräckliga händelse tilldrog sig, och den olycklige ädlingen har troligen ej velat visa sig för mig, då hans ädla plan misslyckats.
Bussy sänkte sorgsen hufvudet; allt var honom nu klart. Han förstod nu, på hvad sätt Monsoreau lyckats frånröfva fursten den unga flickan, och hur hans fruktan, att prinsen skulle upptäcka, det denna flicka blifvit hans hustru, hade nödgat honom att inbilla den arme fadern, att hon var död.
— Välan, herr grefve? sade gubben, då han såg den unge mannens panna mörkna.
— Min baron, svarade Bussy, jag har af hertigen af Anjou fått i uppdrag att föra er till Paris, ty hans höghet önskar träffa er.
— Träffa mig, utropade baronen; jag befinna mig ansikte mot ansikte med denne man! Hvad kan då den mördaren ha att säga mig?
— Hvem vet? Kanske han vill rättfärdiga sig.
— Och kunde han än rättfärdiga sig, utropade gubben, så är ju min dotter, tyvärr, i alla fall död! Nej, grefve de Bussy, nej; jag beger mig ej till Paris.
— Herr baron, sade Bussy med stadig röst, tillåt mig att vara entrügen; det är min plikt att föra er till Paris, och jag är hitkommen i detta ändamål.
— Nåväl Jag skall då bege mig dit, utropade gubben, darrande af vrede; men ve dem, som gjort mig olycklig! Konungen skall lyssna till min klagan, och om ej han gör det, så skall jag vädja till Frankrikes alla ädlingar. Också, — mumlade han, — glömde jag i min smärta, att jag i mina händer har ett vapen, hvaraf jag hittills ej gjort bruk. Ja, herr grefve, jag skall följa er.
— Och jag, herr baron, sade Bussy, i det han fattade hans hand, jag anbefaller er det tålamod, det lugn och den värdighet, som höfves en kristen. Guds barmhärtighet mot ädla hjärtan är oändlig, och ni vet ej, hvad han förbehållit åt er, jag ber er äfven att, i afvaktan på den dag, då hans barmhärtighet skall uppenbara sig, icke räkna mig bland era fienders antal, ty ni anar ej, hvad jag skall göra för er. I morgon således, om ni behagar, herr baron, skola vi i dagbräckningen bege oss å väg.
— Jag samtycker, svarade gubben, mot sin vilja rörd af den milda ton, hvarmed Bussy uttalade dessa ord. Till dess, ni må vara vän eller ovän, är ni min gäst, och jag vill föra er till ert rum.