Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 23
| ← En genealogisk upptäckt |
|
Den barnlösa gubben → |
23.
Reskamraten.
Dagen efter dessa händelser skulle vår läsare, om han färdats på vägen från Paris till Angers, kunnat mellan Chartres och Nogent varsebli tvenne ryttare, en ädling med sin page.
Kvällen förut hade dessa ryttare på löddriga hästar ankommit till Chartres; den ena af hästarna hade till och med störtat utanför domkyrkan, och som det just var vid den tiden de trogne gingo i mässan, hade det för Chartres’ borgare varit ett rätt intressant skådespel att se det präktiga djuret, döende af trötthet och ansträngning, medan dess ägare ej syntes fråga mer därefter, än om det varit en eländig skinkmärr. Några hade till och med märkt, att den längste af ryttarne då smugit en écu i handen på en pojke, för att han skulle föra de resande till ett närbeläget värdshus. Genom värdshusets bakport, som vette utåt fältet, hade de båda resande en half timme senare ridit ut på friska hästar.
Då de väl hunnit ut på fältet, närmade sig den längre af de bägge ryttarne den mindre och sade, i det han utbredde armarna:
— Min älskade lilla hustru, omfamna mig nu i allt lugn; ty numera ha vi ingenting att frukta.
Fru de Saint-Luc, ty det var ingen annan än hon, lutade sig då behagfullt åt sidan, och i det hon slog tillbaka den vida kappa, hvaruti hon var insvept, och stödde sin arm mot den unge mannens axel, blickade hon honom djupt in i ögonen och gaf honom en kyss.
— Ack, utropade hastigt Saint-Luc, hvad det ändå är härligt att känna sig fri! Har du någonsin varit fri, Jeanne?
— Jag, svarade den unga kvinnan med glädtig stämma, aldrig; det är första gången jag kan säga mig ha haft luft och frihet. Min far var misstrogen; min mor gick aldrig ut; jag fick aldrig sticka näsan utom dörren utan att vara åtföljd af en guvernant, två kammarjungfrur och en lång lakej, så att jag aldrig kan påminna mig ha sprungit i gräset, allt sedan den tid jag som ett gladt och själfsvåldigt barn sprang omkring i Méridors vidsträckta skogar, i sällskap med min väninna Diana, och där vi ofta förvillade oss så, att vi ej mera funno reda på hvarandra. Men du, älskade Saint-Luc, du har väl åtminstone känt dig fri?
— Jag fri?
— Ja visst; en karl …
— Jo, det skall du se! Aldrig. Jag, som ständigt vistats hos konungen och som varit dömd af den eviga etiketten att aldrig lämna honom! Så snart jag aflägsnade mig, förföljdes jag af hans jämmerliga stämma, som oupphörligt ropade:
— Saint-Luc, min vän, jag leds; kom och leds med mig.
— Fri! Jo visst också! Jag skulle då inte haft snörlifvet som klämde min kropp, och halskragen, som strypte mig, och det insmorda, friserade håret, utan att tala om den satans baretten, fastspikad med knappnålar på mitt hufvud. Ack, nej, nej, kära Jeanne, jag tror, att jag var ännu mindre fri än du! Men också, ser du, njuter jag nu af min frihet. Vid Gud, är det ej en härlig sak, och hur är det möjligt att vilja beröfva sig den, då man har fritt val?
— Men om man ertappar oss, Saint-Luc, sade den unga frun, i det hon orolig blickade bakom sig; om man sätter oss på Bastiljen?
— Åh, vi skola gömma oss väl, sade Saint-Luc.
— Ja, svarade Jeanne, vi skola nog bli väl gömda. Om du kände Méridor, med dess ofantliga ekskogar, med dess ändlösa snår, med dess klara bäckar, hvilka flyta under skuggrika löfhvalf, och midt ibland allt detta skall du skåda drottningen i detta lilla rike, förtrollerskan i dessa Armidas trädgårdar, den sköna, den ojämförliga Diana; du skall älska henne, Saint-Luc, det är jag säker på.
— Jag älskar henne redan på förhand, emedan hon älskat dig.
— O, jag är säker på, att hon ännu älskar mig och alltid skall göra det! Diana är ej den, som är nyckfull och ombytlig i sin vänskap. Kan du föreställa dig det sälla lif, vi skola föra i detta bo af blommor och mossa, som våren snart skall göra så härligt! Diana har öfvertagit styrelsen öfver faderns hus; vi behöfva således icke vara oroliga. Den gamle baronen är en krigare från Frans I:s tid, som har blott ett minne från det förflutna: segraren vid Marignano och den besegrade vid Pavia; blott en tanke för det närvarande, blott ett hopp för framtiden: sin älskade Diana. Vi skulle kunna bebo Méridor, utan att han någonsin skulle veta af det. Och får han veta det, så behöfva vi bara hålla med honom, då han säger, att hans Diana är den skönaste flicka i världen, och att Frans I är den störste fältherre, som någonsin funnits.
— Det skall bli förtjusande, sade Saint-Luc, men jag förutser allvarsamma tvister mellan baronen och mig.
— Hvarom då? Om Frans I?
— Nej. Hans fältherre lämnar jag i fred; men hvad angår den skönaste flicka i världen, så …
— Jag kan ju icke räknas till flickorna, ty jag är ju din hustru.
— Ack ja, det är så rätt! sade Saint-Luc.
— Föreställ dig, min älskade, detta lefnadssätt! fortfor Jeanne. Från morgon till kväll skola vi ströfva omkring i skogarna, som omge den lilla paviljong, Diana skall gifva oss till bostad.
— Låt oss skynda, Jeanne, sade Saint-Luc, jag ville redan vara framme vid Méridor.
Båda två sporrade nu sina hästar, som snabbt ilade framåt. På detta sätt tillryggalades vägen från Chartres till Mans, där de båda makarna, nu nästan fullkomligt trygga för efterspaningar, uppehöllo sig en hel dag. Följande dag inkommo de i den sandiga skogstrakt, som då sträckte sig från Guécelard till Ecomoy, och gladde sig i hopp att ännu samma afton anlända till slottet Méridor.
Saint-Luc ansåg att de nu voro räddade, ty han kände konungens ömsom uppbrusande, ömsom slöa sinnelag och visste att han, allt efter det lynne, hvari han befann sig vid Saint-Luc’s flykt, antingen skulle skickat ut tjugu kurirer och hundra soldater med befallning att återföra flyktingarna lefvande eller döda, eller också nöjt sig med att uppgifva en djup suck, sträcka armarna en tum längre än vanligt utom sängen och mumla:
— Ah, Saint-Luc, din förrädare, hvarför har jag ej genomskådat dig förr?
Men som flyktingarna nu ej blifvit förföljda af någon kurir och ej sett till en enda soldat, så var det sannolikt, att Henrik III för tillfället befunnit sig vid sitt slöa lynne.
— Godt, tänkte Saint-Luc, ovädret har urladdat sig mot den stackars Chicot i stället, hvilken, så tok han än är, och kanhända just därför att han är en tok, gifvit mig ett så godt råd. Jag skall slippa ifrån alltsammans med att gifva anledning till ett mer eller mindre kvickt anagram.
Plötsligt kände Saint-Luc sin hustrus hand på sin arm. Han spratt till; ty det var icke en smekning.
— Se! ropade Jeanne.
Saint-Luc vände sig om och såg på långt afstånd en ryttare, hvilken färdades samma väg som de själfva och tycktes sporra sin häst.
Denna persons plötsliga uppträdande föreföll Saint-Luc såsom ett elakt tecken, antingen därför att verkligheten nu tycktes vilja gäcka hans glada sinnesstämning eller ock därför att det lugn, han visade, blott var låtsadt, och att han ännu fruktade något nyckfullt infall af konungen.
— Låt oss fly, sade Jeanne, i det hon sporrade sin häst.
— Nej, svarade Saint-Luc, som oaktadt den fruktan, han for, icke förlorade fattningen; nej, denne ryttare är, så vidt jag kan se, ensam, och vi böra ej fly för en enda person. Vi skola rida åt sidan och låta honom passera, så få vi sedermera fortsätta vår väg.
— Men om han stannar?
— Nåväl, om han stannar, så få vi se, med hvem vi ha att göra och kunna då handla efter omständigheterna.
— Du har rätt, svarade Jeanne, och det är jag, som haft orätt att vara rädd, då jag har min Saint-Luc här att försvara mig.
— Men när jag tänker rätt på saken, så är det ändock bäst att vi fly inåt skogen, återtog Saint-Luc, sedan han å nyo sett sig om efter den okände, hvilken, då han blifvit flyktingarna varse, satt sin häst i galopp; — ty plymen på hans hatt och hans halskrås väcka en viss farhåga hos mig.
— Ack, hur kunna en plym och ett halskrås skrämma dig?
— Jo, emedan plymen har en färg, som just nu är på modet vid hofvet, och halskråset ett alldeles nytt snitt, och vidare äro dylika plymer af ett för högt värde, för att den, som bär en sådan, skulle kunna vara en fattig landtadelsman. Nej, min Jeanne, låt oss skynda undan, ty denne ryttare synes mig vara ett sändebud från min höge herre och konung.
— Ja, låt oss skynda undan, instämde den unga frun, darrande som ett asplöf vid tanken på att bli skild från sin man.
Men att fly var lättare sagdt än gjordt. Granarna stodo så tätt, att deras grenar utgjorde ett slags mur, och sanden var så lös, att hästarna nedsjönko däri.
— Ack, min Gud, det är nog oss han vill åt! utropade den unga frun.
— På min ära, sade Saint-Luc, i det han stannade, om det är oss han vill åt, så låt oss se, hvad han vill; ty om han stiger af hästen, så hinner han oss genast.
— Han stannar, sade Jeanne.
— Han stiger till och med af, tillade Saint-Luc, och kommer in i skogen. Jag vill gå honom till mötes.
— Vänta, sade Jeanne, i det hon höll sin man tillbaka, vänta; jag tycker, att han ropar.
Sedan den okände bundit sin häst vid ett träd, inträngde han verkligen i skogen, i det han ropade:
— Hör på, min ädle herre! Haf, för fan i våld, ej så brådtom! Jag har med mig något, som ni tappat. Stanna då, min lille herr page, fortfor den okände, ni har på värdshuset i Courville glömt ert armband. För knäfveln! Ett fruntimmersporträtt glömmer inte en kavaljer på det sättet efter sig, helst om det föreställer den vördnadsvärda fru de Cossé. För er fru mors skull, jag ber, låt mig då inte springa på det här viset!
— Jag känner igen den där rösten! utropade Saint-Luc
— Och han nämnde min mor.
— Har du då glömt ditt armband, min vän?
— Ack ja! Jag märkte det först i morse, men jag kunde ej påminna mig, hvar jag glömt det.
— Åh, det är ju Bussy, vår vän! utbrast Saint-Luc och skyndade emot den ankommande.
— Saint-Luc! Jag bedrog mig då inte, hördes nu Bussy glada och välljudande röst, och med ett skutt stod han bredvid de bägge makarna. — God dag, min grefvinna, fortfor han gapskrattande, i det han räckte Jeanne porträttet, som hon verkligen glömt på värdshuset i Courville.
— Kommer ni för att i konungens namn arrestera oss, herr de Bussy? sporde Jeanne småleende.
— Jag? Nej, min själ! Jag är ej tillräckligt vän med hans majestät för att få ett sådant uppdrag. Nej, jag hittade ert armband i Courville, och däraf slöt jag, att jag hade er framför mig på vägen. Jag sporrade då min häst, fick se er, förmodade genast, att det var ni, och utan att vilja det har jag jagat er. Ursäkta mig.
— Således, sade Saint-Luc med ännu en skymt af misstroende, är det blott slumpen, som fört er samma väg vi färdas?
— Ja, slumpen, eller rättare sagdt försynen, svarade Bussy.
Hvarje skugga af misstroende, som ännu fanns kvar i Saint-Luc’s sinne, försvann nu vid den vackre ädlingens strålande blick och oförställda smålöje.
— Ni är således stadd på resa? frågade Jeanne.
— Ja, jag är stadd på resa, svarade Bussy, i det han åter steg till häst.
— Men inte som vi heller? Jag menar i följd af onåd.
— Föga fattas, min själ!
— Hvart färdas ni då?
— Åt Angers till. Än I?
— Vi också.
— Aha! Jag förstår. Brissac är beläget omkring tio lieues härifrån, och I ämnen som förföljda dufvor taga er tillflykt till fäderneborgen; det är alldeles gudomligt, och jag skulle afundas er lycka, om ej afunden vore ett så styggt fel.
— Ack, herr de Bussy, sade Jeanne med en blick full af erkänsla, gift er, och ni skall bli lika lycklig som vi. Jag bedyrar, att det är ganska lätt att vara lycklig, då man älskar hvarandra.
Härvid såg hon småleende på Saint-Luc liksom för att åberopa hans vittnesbörd.
— Min fru, svarade Bussy, jag misstror detta slags lycka; det är icke allom gifvet att, liksom ni, få gifta sig med kungligt privilegium.
— Prat! Ni, som är älskad af alla!
— Då man är älskad af alla, min fru, svarade Bussy suckande, är det, som vore man älskad af ingen.
— Välan, sade Jeanne, i det hon betydelsefullt blickade på sin man, låt mig få gifta bort er; det skall först och främst trygga en hel hop svartsjuka gifta män, som jag känner, och sedan lofvar jag er, att ni själf skall få lära känna den sällhet, hvars tillvaro ni förnekar.
— Jag nekar ej, att denna sällhet finnes till, min fru, svarade Bussy med en suck, jag blott nekar, att denna sällhet kan bli min lott.
— Vill ni, att jag skall gifta bort er? upprepade fru de Saint-Luc.
— Om ni vill gifta bort mig efter ert tycke, då svarar jag nej; men om ni vill gifta mig efter mitt eget, då svarar jag ja.
— Ni säger det där med tonen af en man, som beslutat förbli ungkarl.
— Kanhända.
— Ni är då kär i ett fruntimmer, som ni inte får gifta er med?
Alexandre Dumas, Grefvinnan de Monsoreau. 14 — Af nåd, herr grefve, sade Bussy, bed då er fru, att hon ej stöter tusen dolkstyng i mitt hjärta.
— Akta er, Bussy, ni kan verkligen inbilla mig, att det är min hustru ni är kär i.
— I så fall måste ni åtminstone medge, att jag är en ytterst grannlaga älskare, och att de äkta männen ha bra orätt i att vara svartsjuka på mig.
— Ja, det är sant, sade Saint-Luc, i det han påminde sig, att det var Bussy, som fört hans hustru till Louvren. — Men lika godt. Tillstå ändå, att ni förlorat ert hjärta.
— Jag medger det, svarade Bussy.
— Af kärlek eller af nyck? frågade Jeanne.
— Af passionerad kärlek, min fru.
— Jag skall bota er: jag skall gifta bort er, som jag sagt.
— Det betviflar jag.
— Och jag skall göra er så lycklig, som ni förtjänar att vara.
— Ack, min fru, min enda lycka för närvarande är att vara olycklig.
— Jag är ganska envis, det säger jag er på förhand, försäkrade Jeanne.
— Jag icke mindre, svarade Bussy.
— Ni skall ge vika, grefve.
— Hör på, min fru, sade den unge mannen, låt oss nu färdas tillsammans som goda vänner. Först skola vi, om I behagen, lämna denna sandmark, och sedan skola vi till nattläger välja den där lilla täcka byn, vi se där borta.
— Ja, den eller någon annan.
— Lika godt, det gör mig detsamma.
— Ni gör oss då sällskap?
— Ja, till dess jag hinner dit jag ämnar mig, så vida I ej han någonting däremot.
— Tvärtom. Men ännu bättre, följ oss dit vi ämna oss.
— Hvart ämnen I er då?
— Till slottet Méridor.
Blodet steg upp i ansiktet på Bussy och strömmade sedan tillbaka till hans hjärta. Han blef så blek, att han skulle förrådt sin hemlighet, om ej Jeanne i samma ögonblick småleende sett på sin man.
— Till slottet Méridor, min fru? sade Bussy, då han tillräckligt återhämtat sig för att kunna uttala detta namn; hvad är det för ett slott, om jag får fråga?
— En egendom, som tillhör en af mina goda vänner, svarade Jeanne.
— En af era goda vänner … som … som väl nu är på sin egendom? fortfor Bussy.
— Visserligen, svarade fru de Saint-Luc, som var fullkomligt okunnig om de händelser, hvilka under de sista tvenne månaderna tilldragit sig på slottet Méridor; har ni då aldrig hört talas om baron de Méridor, en af de rikaste ädlingar i Poitou och …
— Och …? upprepade Bussy, som märkte, att Jeanne hejdade sig.
— Och om hans dotter, Diana de Méridor, den vackraste flicka, som någonsin funnits?
— Nej, min fru, svarade Bussy, nästan kväfd af sinnesrörelse.
Och medan Jeanne ännu en gång såg på sin man med ett egendomligt uttryck, frågade sig den vackre ädlingen helt sakta, genom hvilken besynnerlig skickelse han på denna väg sammanträffade med personer, som talade om Diana de Méridor och liksom ett eko besvarade hans hjärtas enda tanke.
Var det för att utforska honom? Ingalunda troligt. Var det en snara? Nästan omöjligt. Saint-Luc hade redan lämat Paris, då han själf fått veta, att grefvinnan de Monsoreau var Diana de Méridor.
— Ha vi ännu långt till detta slott? frågade Bussy?
— Sju lieues, tror jag. Och jag skulle vilja slå vad om, att det är där och inte i den där lilla byn, ni nyss nämnde, som vi skola taga in för natten. Ni följer ju med oss, är det inte så?
— Jo, min fru.
— Nå, sade Jeanne, det är redan att taga ett steg närmare den sällhet, jag föreslog er.
Bussy bugade sig. En stund förblefvo alla tysta; men Bussy, som ännu önskade veta åtskilligt, dristade sig slutligen att göra några frågor.
— Den där baron de Méridor, om hvilken ni talade, hurudan karl är han?
— En fulländad ädling, en forntidens riddare.
— Med hvem är hans dotter gift? frågade Bussy, i det han bjöd till att i sin ton inlägga den möjligaste grad af säkerhet.
— Diana gift?
— Hvad är det för underligt i det?
— Ingenting; men Diana är inte gift, visst inte; ty då hade jag säkert varit den första, som blifvit underrättad därom.
— En smärtsam suck banade sig väg ur Bussys bröst.
— Alltså är fröken de Méridor hos sin far? frågade han
— Vi hoppas det, svarade Saint-Luc, som lade vikt på dessa ord för att visa sin hustru, att han förstått henne och att han delade hennes idéer och planer.
— Ack, se där, utropade plötsligt Jeanne, i det hon reste sig i sadeln, se där ha vi slottstornen! Ser ni, herr grefve!
— Ack ja, svarade Bussy med en sinnesrörelse, som förvånade honom själf; ja, jag ser. Det där är således slottet Méridor?
— Och vid åsynen af detta stolta herresäte påminde han sig den arma fången, undangömd i den trånga boningen vid gatan Saint-Antoine.
Ännu en gång suckade han, men det var ej mer blott af smärta. Genom löftet om sällhet hade fru de Saint-Luc nästan kommit honom att hoppas.