Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 27

←  Fadern och dottern
Grefvinnan de Monsoreau
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Carolina Wancke

Gorenflots uppvaknande
Gorenflots funderingar  →


[ 232 ]

27.
Gorenflots uppvaknande.

Då vi sist lämnade Chicot, var han helt förtjust öfver broder Gorenflots oafbrutna sömn. Han bad värden att ej med ett ord omnämna för den värde brodern, att han gått ut klockan tio på kvällen och återkommit klockan tre på morgonen.

Som mäster Bonhomet hade märkt, att när narren och munken spisade tillsammans, var det alltid narren, som be[ 233 ]talade, så hyste han stor vördnad för narren, hvaremot han så lagom högaktade munken. Han lofvade därför Chicot att iakttaga den djupaste tystnad rörande nattens tilldragelser, hvarpå han gick och tog ljuset med sig, enligt Chicots tillsägelse.

Emellertid fann Chicot, att han i mörkret skulle få ganska svårt att å nyo göra allt i ordning, så att Gorenflot vid sitt uppvaknande ej skulle märka något; han blåste därför upp kolen i spiseln.

Vid detta blåsande upphörde Gorenflot att snarka och mumlade:

— Mina bröder, det är ett starkt och häftigt väder; det är Herrens andedräkt, som ingifver mig att tala.

Därefter började han åter att snarka.

Chicot, väntade ett ögonblick, tills sömnen hunnit återtaga sitt välde, och började sedan att rulla munken ur bordduken.

— Hu, sade Gorenflot, hvilken köld! Den skall hindra drufvan att mogna.

Chicot höll upp ett ögonblick.

— I kännen mitt nit, mina bröder, så väl för kyrkan som för hertigen af Guise.

— Din kanalje! sade Chicot.

— Jag har sagt min mening, återtog Gorenflot; men det är säkert, att …

— Hvad är det som är säkert? frågade Chicot, i det han reste upp munken för att sätta på honom kåpan.

— Det är säkert, att människan är starkare än vinet; broder Corenflot har brottats med vinet, såsom Jakob med ängeln, och Gorenflot har vunnit seger.

Munken slog nu upp ena ögat och varseblef Chicot.

— Hvad? Är det spöken här? mumlade han.

— Han är ännu alldeles oredig, sade Chicot, i det han veklade in Gorenflot i kåpan och drog kapuschongen öfver hans hufvud.

— Nå, det var bra, mumlade munken; sakristanen har stängt dörren till koret, så att det inte drar mer.

— Vakna nu, när du vill, sade Chicot.

— Herren har hört min bön, mumlade munken, och nordanvinden, som han sändt för att skada drufvorna, har förbytts till en mild västanfläkt.

[ 234 ]Chicot gjorde nu af bordduk och servetter en slags bädd åt sig på golfvet och lade sig.

Dagern, som sken Gorenflot i ansiktet, och värdens grälande röst i köket fingo honom ändtligen halfvaken. Han satte sig ej utan möda upp och började att granska den betydelsefulla oredan på bordet; därefter riktades hans blickar på Chicot, hvilken, i följd af sitt läge, med ena armen vårdslöst kastad öfver pannan, oförmärkt kunde se hvarje munkens rörelse. Chicot låtsade snarka och gjorde det så naturligt, att det hedrade hans beryktade härmningsförmåga.

— Det är ljusan dag, utropade munken; för knäfveln i våld! Det är ljusan dag; det ser ut, som hade jag tillbragt natten här … Och klostret! Kors för tusan!

Han började nu knyta till sin kåpa, en omsorg, den Chicot ej ansett sig behöfva iakttaga.

— Nå, lika godt, fortfor han, jag har haft en bra besynnerlig dröm; jag tyckte, att jag var död och höljd i en blodfläckad svepning.

Gorenflot misstog sig ej helt och hållet; han hade en gång vaknat upp ett ögonblick och då tagit duken, hvari han var inlindad, för en svepning och vinfläckarna för bloddroppar.

— Lyckligtvis var det blott en dröm, sade Gorenflot, i det han å nyo såg sig omkring.

Hans ögon fästes på Chicot, hvilken snarkade ännu värre, då han märkte, att munken betraktade honom.

— Det är bra roligt att se en full människa, sade Gorenflot. Ack, hvad han är lycklig, som får sofva så där! Ja, det är därför, att han icke är i mina kläder, han.

Härvid uppgaf han en suck, lika högljudd som Chicots snarkning, så att denna suck troligen skulle uppväckt gascognaren, om han verkligen sofvit.

— Om jag skulle väcka honom för att bedja honom om råd? sade munken; han är en god rådgifvare.

Chicot snarkade af alla krafter.

— Nej, återtog Gorenflot, det skulle ge honom för stor fördel öfver mig. Jag kan nog hitta på en god lögn, honom förutan … Men denna lögn må vara så bra påhittad som helst, jag får ändå bra svårt att undvika arrest. Visserligen fruktar jag inte så mycket själfva arresten; men vatten och bröd följer den åt, och det är det värsta. Om jag åtminstone hade litet pengar att muta broder fångvaktaren med!

[ 235 ]Då Chicot hörde denna senare fras, smög han behändigt ur sin ficka en tämligen väl försedd börs, den han stoppade under sig. Detta var ingalunda ett öfverflödigt försiktighetsmått; ty Gorenflöt kröp närmare, i det han mumlade:

— Om han vore vaken, skulle han inte neka mig en écu; men jag har aktning för hans hvila … och därför vill jag taga slanten utan att väcka honom.

Broder Gorenflot började nu undersöka den sofvandes fickor.

— Det är förunderligt, sade munken, att ingenting finns i fickorna. Kanske har han något i hatten?

Chicot tömde oförmärkt sin börs i handen och stoppade den sedan tom i sin byxficka.

— Hm! ingenting i hatten heller, sade munken, det förvånar mig. Min vän Chicot, som är en ganska förståndig narr, brukar aldrig gå ut utan pengar. Ha, din gamle skälm! tillade han med ett smålöje, som drog hans mun upp till öronen, jag glömde ju dina byxfickor.

Han smög sin hand ned i Chicots byxficka och uppdrog därur den tomma börsen.

— O ve! mumlade han. Hvem skall betala kalaset?

Munken steg hastigt upp, smög sig med ännu osäkra, men ändock snabba steg ur rummet, gick genom köket utan att säga ett ord åt värden och ilade bort.

Med påsen på ryggen fortsatte den allmoseutdelande brodern sin väg, med ett utseende af låtsad eftertänksamhet, som af de förbigående kunde tagas för andakt, men som dock var någonting helt annat; ty broder Gorenflot funderade oupphörligt på att utfinna någon af dessa ypperliga nödlögner, som hopsmidas af munkar och soldater, då de råkat fördröja sig med dryckjom.

När broder Gorenflot blef klosterportarna varse, föreföllo de honom dystrare än vanligt, och han drog obehagliga slutsatser däraf, att han i porten såg flere munkar stå och samtala, under det de oroligt blickade åt alla fyra väderstrecken. Men knappt hade han vikit om hörnet af gatan Saint-Jacques, förrän en liflig rörelse bland bröderna, då de fingo se honom, förorsakade honom den grymmaste förskräckelse, han någonsin erfarit.

— Det är om mig de tala, mumlade han; de peka på mig; man har sökt mig i natt; min frånvaro har väckt förargelse. Jag är förlorad!

[ 236 ]Härvid svindlade hans hufvud. Den dåraktiga tanken att fly uppstod ett ögonblick hos honom; men flere munkar kommo honom redan till mötes; man skulle otvifvelaktigt förfölja honom. Broder Gorenflot kände sig dessutom tillräckligt själf för att veta, att han ej var skapad att springa; han skulle snart bli upphunnen och, bunden till händer och fötter, släpas till klostret.

Skamflat närmade han sig således sina kamrater, som tycktes tveka att tilltala honom.

— Ack, mumlade Gorenflot, de låtsa ej känna mig; jag är en skamfläck för dem!

Slutligen nalkades en af dem Gorenflot och sade:

— Arme, älskade broder!

Gorenflot uppgaf en suck och höjde ögonen mot himmeln.

— Vet ni, att priorn väntar er?

— Ack, min Gud!

— Ja, tillade en tredje, han har sagt, att så snart ni återkommit till klostret, skall man föra er till honom.

— Det var just det jag fruktade, tänkte Gorenflot.

Och mera död än lefvande inträdde han i klostret, hvars port igenstängdes efter honom.

— Ah, är det ni? utropade portvaktaren; kom, fort! fort! Den vördige priorn väntar er.

Portvaktaren fattade Gorenflots hand och förde eller snarare släpade honom med sig till priorns rum.

Gorenflot slog ned ögonen af fruktan att möta priorns vredgade blick; han kände sig stå inför en förman, som med skäl borde vara uppretad.

— Ack! Är ni då ändtligen här! sade priorn.

— Vördige fader … stammade munken.

— Hvad ni gjort oss oroliga! sade priorn.

— Ni är alltför god, min far, återtog Gorenflot, som ej kunde begripa denna saktmodiga ton, den han ej väntat sig.

— Ni har fruktat att återkomma efter scenen i natt, är det ej så?

— Jag tillstår, att jag ej vågat återkomma, sade munken, från hvars panna kallsvetten droppade.

— Ack, älskade broder, sade priorn, ni har betett er allt för obetänksamt!

— Tillåt mig att förklara för er, min far …

— Hvad behöfver ni väl förklara det för mig? Ert utfall …

[ 237 ]— Behöfver jag ingenting förklara för er? Så mycket bättre, ty jag visste verkligen inte, hur jag skulle kunna göra det.

— Det förstår jag ganska väl. Ett ögonblicks uppbrusning — entusiasmen har hänfört er; en sådan uppbrusning är en dygd, en sådan entusiasm är en helig känsla; men öfverdrifna dygder kunna urarta till fel, och äfven de aktningsvärdaste känslor kunna stundom bli tadelvärda.

— Ursäkta, min far, sade Gorenflot; men om ni begriper någonting af allt det här, så gör inte jag det åtminstone. Hvad talar ni om för ett utfall?

— Om det ni gjorde i natt.

— Utom klostret? frågade munken med rädd ton.

— Nej, i klostret.

— Hur jag gjort ett utfall i klostret, jag?

— Ja, just ni.

Gorenflot ref sig på näsan. Han började förstå, att det var fråga om något misstag.

— Jag är lika god katolik som ni; men ändock förfärades jag af er dristighet.

— Min dristighet? sade Gorenflot; jag har således varit dristig?

— Mer än dristig, min vän; ni var djärf.

— Ack, man måste förlåta ett alltför häftigt temperament; jag skall bättra mig, min far.

— Ja, men emellerid kan jag ej låta bli att både för oss och er frukta följderna af detta utbrott. Om saken passerat blott oss emellan, så skulle det ingenting gjort.

— Huru, sade Gorenflot; den är då känd af flera?

— Visserligen; ni vet ju, att mer än hundra lekmän voro närvarande, hvilka ej förlorat ett enda ord af ert tal.

— Af mitt tal? upprepade Gorenflot, allt mer och mer förvånad.

— Jag medger, att det var vackert; jag medger, att framgången kunde bedåra er, att de enhälliga bifallsyttringarna kunde göra er yr i hufvudet; men att gå ända därhän att föreslå en procession genom Paris’ gator, ända därhän att vilja påtaga harnesk och med hjälm på hufvudet och bardisanen på axeln vädja till alla goda katoliker, det måste ni medge var något för starkt.

Gorenflot stod där stum af häpnad.

— Det finns emellertid ett medel att hjälpa allt, fortfor [ 238 ]priorn. Den andliga ifver, som sjuder i ert ädla hjärta, skulle kunna skada er i Paris, där det finns så många, som spionera på er. Jag önskar därför, att ni må begifva er …

— Hvart, min far? frågade Gorenflot, öfvertygad, att han skulle få gå i arrest.

— Ut på landsbygden.

— En förvisning! utropade Gorenflot.

— Om ni stannar här, kan det gå er långt värre, min högt älskade broder.

— Hvad kan då hända mig?

— Att ni får en kriminalprocess på halsen, som enligt all sannolikhet skall medföra lifstids fängelse, kanhända schavotten.

Gorenflot vardt dödsblek; han kunde ej fatta, på hvad sätt han gjort sig saker till lifstids fängelse eller dödsstraff, för det han berusat sig på ett värdshus och tillbragt natten utom klostret.

— Högt älskade broder, om ni underkastar er denna tillfälliga förvisning, skall ni ej allenast undgå faran, utan tillika komma i tillfälle att plantera trons standar ute på landsbygden. Det förslag, ni i natt framställt, och som är farligt, ja omöjligt att utföra här, skall utom Paris möjligen kunna verkställas. Res således så fort som möjligt, broder Gorenflot; kanhända är det till och med redan för sent, så att polisen fått befallning att arrestera er.

— Vördige fader, hvad säger ni? stammade munken, allt mer och mer häpen öfver den vikt, som fästes vid ett brott, hvilket, strängt taget, endast var en svaghetssynd; polisen, säger ni? Hvad har jag att göra med den, jag?

— Ni har intet att göra med den, men den kunde möjligen få att göra med er.

— Man har då angifvit mig?

— Det skulle jag kunna slå vad om. Res således, res!

— Resa, vördige fader! sade Gorenflot häpen. Det är lätt att säga; men hvad skall jag uppehålla mig af på vägen?

— Ack, ingenting är lättare! Ni är ju klostrets allmosesamlare; detta är er födkrok. Genom er insamling har ni ända hittills födt andra, genom er insamling skall ni nu föda er själf, och dessutom har ni ingenting att frukta i den vägen; ty de grundsatser, ni visat er hysa, skola förskaffa er tillräckligt många anhängare, för att ingenting skall [ 239 ]fattas er. Men res för Guds skull! Res och kom ej igen, förrän man kallar er.

När Gorenflot kom ut, skyndade alla munkarne emot honom för att få vidröra hans händer och kläder. Det fanns till och med de, som gingo så långt i sin vördnad, att de kysste fållen på hans kåpa.

— Farväl, sade en, i det han omfamnade honom; farväl! Ni är en helig man; glöm mig ej i era böner.

— Bah, tänkte Gorenflot jag en helig man! Aldrig hörde jag maken.

— Farväl, sade en annan och tryckte hans hand, farväl, du trons tappre kämpe!

— Farväl, martyr! sade en tredje, i det han kysste hans kåpa; blindheten bor ännu ibland oss; men ljusets timme skall snart inbryta.

Gorenflot skjutsades sålunda från famn till famn, och öfverhopad af artigheter uppnådde han klosterporten, som igenstängdes, så snart han satt foten därutom. Han betraktade denna port med ett uttryck, omöjligt att beskrifva, och han gick så godt som baklänges ut ur Paris, liksom hade mordängeln hotat honom med sitt flammande svärd.

De enda ord, som undföllo honom, då han hunnit till stadsporten, voro dessa:

— Fan besitta, äro de inte galna hvar enda en, eller om de ej äro det, så är det väl jag, som är det!