Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 31
| ← Vidare reseäfventyr |
|
Munken biktar advokaten, och tvärtom → |
31.
Värdshuset Gyllene svanen.
Mäster Nicolas David, alltjämt förklädd till betjänt, valde det förnämsta värdshuset i staden, nämligen Gyllene svanen.
— Har du något emot att också taga in på värdshuset Gyllene svanen? frågade gascognaren sin reskamrat.
— Inte det ringaste.
— Gå då dit och hyr ett rum åt oss; du säger, att du väntar en din släkting; ställ dig därför och vänta mig i porten. Jag går emellertid ut och ser mig om och kommer ej tillbaka, förrän det blir mörkt, då jag hoppas finna dig på din post; som du då känner till huset, så för du mig till vårt rum, utan att jag träffar på någon, som jag inte vill skall se mig. Förstår du?
— Fullkomligt, svarade Gorenflot.
— Se ut ett stort och ljust rum, så nära som möjligt intill det, hvilket bebos af den resande, som nyss anländt; äfven bör det vetta åt gatan, så att jag kan se, hvilka som gå ut och in. Nämn ej under någon förevändning mit namn och utlofva hederliga drickspengar.
Gorenflot uträttade på bästa sätt sitt uppdrag. Rummet hyrdes, och fram på aftonen anlände Chicot. Munken, listig som alla kyrkans tjänare, om än af naturen aldrig så dumma, berättade för Chicot, att deras rum, ehuru det hade en annan uppgång än Nicolas Davids, icke dess mindre låg alldeles bredvid detta och var skildt därifrån endast genom en brädvägg, ganska lätt att genomborra, om man så ville.
— Hvad du nu sagt mig, sade Chicot, förtjänar sin belöning, och du skall i afton få Xeres vid din kvällsvard. Ja, minsann skall du ej det få, så sant jag heter Chicot.
Chicot lät nu inkalla värden. Denne kom, men sade, att han först måste tala några ord med en annan resande.
Chicot gissade, att denne resande var hans vän advokaten.
— Hvad kunna de ha att säga hvarandra? sade Chicot.
— Ni tror då, att värden och er resande äro i hemligt förstånd med hvarandra?
— För tusan! Det ser ni väl, alldenstund den där lymmeln, som nyss var inne och som jag förmodar var värden …
— Ja, det var han själf, sade munken.
— Nedlåter sig till att tala med en karl, klädd som betjänst.
— Åh, sade Gorenflot, han har bytt om kläder nu; jag har sett honom: han är alldeles svartklädd.
— Aha! sade Chicot. Värden är säkert med i hemligheten.
— Vill ni, att jag skall försöka att få bikta hans hustru? frågade Gorenflot.
— Nej, sade Chicot; jag tycker mer om, att du går ut och gör en tur i staden.
— Nå, än kvällsvarden då? inföll Gorenflot.
— Den skall jag låta ställa i ordning, medan du är borta; se där har du en écu att muntra dig med, medan du väntar.
Knappt var Gorenflot gången, förrän Chicot tog ett borr och gjorde ett hål i väggen. I anseende till väggens tjocklek kunde han visserligen ej genom detta hål se rummets alla delar, men då han lade örat intill hålet, kunde han tämligen tydligt urskilja, hvad som sades där inne.
De i rummet innevarande hade dock tagit en sådan plats, att Chicot tydligen kunde se värden och Nicolas David, som talade med hvarandra.
Chicot gick väl miste om några ord, men hvad han uppfattade af samtalet var tillräckligt för att låta honom veta, att David skröt med sin trohet mot konungen och talade om ett uppdrag, som herr de Morvilliers anförtrott honom.
Under det David talade, lyssnade värden visserligen ganska vördnadsfullt, men likväl med, som det tycktes, en viss liknöjdhet, ty han svarade ganska kort. Chicot tyckte sig till och med märka både i hans blickar och röst en viss ironi, hvarje gång han uttalade konungens namn.
— Hå, hå, tänkte Chicot, skulle vår värd möjligen vara ligist? Det skall jag taga reda på.
Och som ej mer något af vikt yttrades i mäster Nicolas David kammare, så väntade Chicot i sin ordning, att värden skulle komma och besöka honom.
Slutligen öppnades dörren.
Värden höll mössan i hand, men han hade samma gäckande min, som Chicot nyss anmärkt, då han såg honom i samtal med advokaten.
— Sitt ned, min bäste herre, sade Chicot; innan vi träffa någon särskild öfverenskommelse, ber jag er till en början lyssna till hvad jag har att säga er.
Värden såg föga belåten ut och gjorde en åtbörd, att han önskade forblifva stående.
— Ni har sett mig komma i sällskap med en munk, fortfor Chicot.
— Ja.
— Tyst, nämn det ej för någon … denne munk är förvist.
— Ja så, sade värden; skulle han möjligen vara en förklädd hugenott?
Chicot antog en min af förolämpad värdighet.
— Hugenott! sade han med afsky, hvem är det då som säger, att han är hugenott? Vet, att denne munk är min släkting, och att mina släktingar ej äro några hugenotter.
— Åh, min herre, sådant har man sett en gång förr.
— Aldrig inom min familj, herr värd, det skall jag säga er. Denne munk är tvärtom hugenotternas afsvurne fiende och har fallit i onåd hos hans majestät, hvilken, som ni vet beskyddar dem.
Värden syntes börja att lifligt intressera sig för Gorenflots öde.
— Tyst! sade han, i det han närmade sig och lade fingret på munnen.
— Huru! Hvarför det? frågade Chicot; skulle här händelsevis finnas någon af konungens anhängare?
— Jag fruktar det, sade värden och skakade på hufvudet; här bredvid bor också en resande.
— I så fall, sade Chicot, är det så godt, att jag och min släkting genast rymma fältet; ty, förvist, hatad …
— Hvart skulle ni då bege er?
— Åh jo, vi ha adresser, som vi erhållit af en vän, värdshusvärden La Hurière.
— La Hurière! Ni känner då La Hurière?
— Tyst! Man får inte tala därom, men vi gjorde hans bekantskap Bartolomeinatten.
— Ja så, sade värden; jag finner, att både ni och er släkting äro gudfruktigt folk; äfven jag känner La Hurière. Ni säger således, min herre, att er släkting …
— Haft den oförsiktigheten att predika mot hugenotterna; att han haft en ofantlig framgång, och att hans majestät, ursinnig öfver denna framgång, som för honom afslöjade folkets sinnesstämning, låter spana efter honom för att sätta honom i fängelse.
— Och då? frågade värden med en ton af omisskänneligt deltagande.
— Då förde jag bort honom.
— Ack, käre herre, däri gjorde ni ganska rätt.
— Hertigen af Guise har visserligen erbjudit sig att beskydda honom.
— Hvad säger ni? Henrik af Guise? Henrik den ärrige!
— Nej, Henrik den helige.
— Ja, som ni säger, Henrik den helige.
— Men jag fruktade för inbördes krig.
— Välan, sade värden, om ni är en af hertigens af Guise vänner, så känner ni det här.
Härvid gjorde värden ett slags frimuraretecken, hvarpå ligisterna igenkände hvarandra.
Under den märkvärdiga natt, Chicot tillbragt i S:t Genovevas kloster, hade han ej allenast observerat detta tecken, som väl tjugu gånger upprepats inför hans ögon, utan äfven det tecken, som utgjorde svaret därpå.
— Ja, visst känner jag det; och ni det här, förmodar jag?
Chicot giorde nu i sin ordning det andra tecknet.
— Käre herre, återtog värden, anse mitt hus som ert eget, anse mig som en vän; jag betraktar er som en bror, och om det fattas er pengar, så …
Till svar härpå uppdrog Chicot ur sin ficka en börs, som, ehuru något anlitad, likväl ännu ägde en ganska aktningsvärd fyllighet.
— För att ytterligare trygga er, tillade Chicot, vill jag säga er, att vi resa för den sanna trons utbredande, och att utgifterna för vår resa godtgöras oss af det heliga förbundets skattmästare. Gif oss således anvisning på ett värdshus, dar vi ingenting ha att befara.
— För tusan! sade värden, ni kan ingenstädes vara säkrare än här, min herre; kom ihåg, att det är jag, som säger er det.
— Men ni talade ju nyss om en person, som bor här bredvid?
— Ja; men må han akta sig, ty vid första tecken till spioneri, som jag kommer under fund med, blir han körd på porten, så sant jag heter Bernouillet. Säg blott ett ord, och jag vräker ut honom.
— Åh nej, hvarför det? återtog Chicot; låt honom tvärtom vara. Det är bäst att ha sina fiender nära intill sig; då kan man åtminstone bevaka dem.
— Ni har rätt, sade Bernouillet med beundran.
— Men af hvad anledning tror ni, att denne man är vår fiende? Jag säger vår fiende, tillade gascognaren med sitt ömmaste småleende, ty jag ser nog, att vi äro bröder.
— Ja, utan tvifvel, svarade värden. Jo, ser ni, min vän, jag misstror denne man, emedan han kommit hit förklädd till lakej och sedan tagit på sig ett slags advokatdräkt. Nu påstår jag emellertid, att han hvarken är advokat eller betjänt, emedan jag under hans kappa, som låg kastad på en stol, upptäckte spetsen af en lång värja; vidare har han på ett besynnerligt sätt talat med mig om konungen, och slutligen har han sagt mig, att han har ett uppdrag från herr de Morvilliers, hvilken, som ni vet, är minister hos Nebukadnezar.
— Herodes, såsom jag kallar honom.
— Sardanapalus, tillade värden.
— Bravo! ropade Chicot.
— Ack! Jag ser, att vi förstå hvarandra.
— Ja, det göra vi visst, svarade Chicot; således stannar jag kvar här.
— Ja, jag hoppas det.
— Men inte ett ord om min släkting!
— Nej, inte ett ord, det lofvar jag.
— Och inte om mig heller.
— Hvem tar ni mig för? Men tyst, här kommer någon
Gorenflot visade sig på tröskeln.
— Ah, det är han, den värdige mannen! utropade värden, i det han gick munken till mötes och gjorde ligisternas tecken. Gorenflot blef på en gång förvånad och förskräckt.
— Svara; svara då, min broder, sade Chicot; vår värd vet allt, och han är med om hemligheten.
— Hvilken hemlighet? frågade Gorenflot.
— Det heliga förbundet, sade Bernouillet sakta.
Gorenflot gjorde tecknet, hvilket på det högsta fröjdade värden.
— Men, sade Gorenflot, som var angelägen att få byta om samtalsämne, man hade lofvat mig Xeres.
— Xeres, Malaga, Alicante, alla viner i min källare stå till er tjänst, min broder.
Gorenflot kunde ingenting begripa af allt detta. Tre dagar å rad tog han sig rus: den första af Xeres, den andra af Malaga, den tredje af Alicante.
Under dessa dagar hade Chicot ej lämnat sitt rum, utan från morgon till kväll spionerat på advokaten. Värden, som tillskref detta Chicots fruktan för den förmente rojalisten, roade sig med att spela denne tusen spratt. Men ingenting, så tycktes det åtminsone, förmådde reta Nicolas David, som på värdshuset Gyllene svanen hade stämt möte med Pierre de Gondy och ingalunda ville lämna detta logis, af fruktan, att hertigarnes sändebud ej skulle träffa honom; i följd häraf syntes advokaten fullkomligt känslolös för alla värdens förolämpningar. Men så snart dörren var stängd efter mäster Bernouillet, hade Chicot, som ej lämnade sitt observatorium, det nöjet att se, hur Nicolas David på alla sätt gaf sin dämpade vrede luft.
Redan dagen efter hans inflyttande på värdshuset, då han märkte värdens ovilja, sade han, i det han ursinnigt knöt näfven mot dörren, hvarigenom värden gick ut:
— Vänta bara fem eller sex dagar till, din lymmel, och du skall få betala mig det!
Chicot visste således nog; han var säker, att Nicolas David ej skulle lämna värdshuset, förrän han erhållit legatens svar.
Men efter en veckas förlopp blef Nicolas David sjuk, sedan värden, trots Chicots invändningar, hade låtit advokaten förstå, att han så fort som möjligt behöfde hans rum. Värden yrkade, att han skulle lämna sin bostad, medan han ännu kunde gå; men advokaten bad, att han måtte få stanna kvar till följande dagen, ty han hoppades, att han då skulle må bättre. Dagen därpå var han emellertid mycket sämre.
Värden kom själf och berättade denna nyhet för sin vän, ligisten.
— Vet ni hvad? sade han och gnuggade händerna, vår rojalist, denne Herodes’ vän, lär förmodligen komma att undergå generalmönstring.
Bland ligisterna betecknades med ordet generalmönstring flyttningen från denna världen till en annan.
— Bah! yttrade Chicot; ni tror då, att han dör?
— Han har mycket stark feber och kastar sig som en vansinnig i sängen; läkarne förstå sig inte på sjukdomen.
Chicot sig betänksam ut.
— Hur ser han ut? frågade han.
— Han är blek som döden och skriker som en besatt.
— Hvad säger han då?
— Försvara kungen! Man har ondt i sinnet mot kungen! Och så säger han emellanåt, att han väntar en person från Avignon och att han vill råka denne, innan han dör. Skulle det inte vara löjligt om han lade sig att dö här?
— Jo, rätt lustigt, menade Chicot; men jag skulle ändå inte vilja, att han dör, innan den där personen från Avignon hunnit hit.
— Hvarför det? Ju förr han dör, desto förr äro vi af med honom.
— Ja visst; men jag drifver inte mitt hat så långt, att jag vill fördärfva både kropp och själ, och efter den där personen kommer från Avignon för att bikta honom, så …
— Ja, men ni begriper väl, att det inte är annat än en feberyrsel, en idé, som han fått i hufvudet, och att han alldeles inte väntar någon.
— Åh, hvem vet? menade Chicot.
— Ack, ni är en sann kristen, ni!
— Löna ondt med godt bjuder den gudomliga lagen.
Värden aflägsnade sig, intagen af den djupaste beundran.
Gorenflot, som ej det ringaste deltog i allt detta, fetmade synbarligen; efter åtta dagars förlopp sviktade trappan under hans steg, och han började att knappt få rum i den, så att han en afton med förvåning yttrade till Chicot, att han trodde, det trappan hade smalnat. För öfrigt tänkte han hvarken på Nicolas David, ligan eller religionens beklagansvärda förfall; hans enda bekymmer var att söka förlika olika vinsorter med de mångfaldiga rätter, han lät servera sig, medan värden hvarje gång, han såg honom gå in eller ut, häpen upprepade:
— Hvem skulle väl kunna ana, att den där tjocke munken är en så ljungande vältalare!