Gustavianernas poesi/Inledning

Sveriges national-litteratur, 1500-1900: Gustavianernas poesi

Inledning av Ruben G:son Berg

[ 5 ]

GUSTAVIANERNAS POESI

Gustavianernas poesi har nästan alltid varit litteraturhistorikernas skötebarn. Visserligen började nyromantikerna sin epok med ursinniga estetiska angrepp på den fransk-akademiska smaken och sökte ge dessa anfall historisk bakgrund och perspektiv, men det var i själfva verket icke en historisk värdering utan frigörelsetidens teoretiska grundläggning. Ungdomsstriderna hindrade inte utan främjade snarare den varma uppskattning, som de gåfvo uttryck åt vid mera framskriden ålder och som de lämnade i arf åt efterkommande att ytterligare öka och motivera. Redan i Atterboms “Svenska siare och skalder” är det icke bara Thorild och Lidner, utan äfven Kellgren och Leopold och själfva det gustavianska tidehvarfvet som kulturell epok, hvaråt han egnar sin skildringskonst med förstående sympati. Atterboms närmaste efterföljare, Bernhard Elis Malmström, gaf åt gustavianerna det förnämsta af sin forskning, det finaste af sitt omdöme och i det hela en ojämförlig företrädesställning. Ljunggren kan sägas ge uttryck åt samma förkärlek för Gustaf III:s tidehvarf, och hur mycket af de förnämsta senare svenska litteraturhistorikernas verksamhet har inte haft den tiden till ämne? Sin mest hänförda förklarare ägde den utan tvifvel i Oscar Levertin, hvars litteraturhistoriska lefnadsverk till största delen omfattar ämnen “från Gustaf III:s dagar”. De viktigaste bidrag till periodens vittra karakteristik ha lämnats af Karl Warburg. Såväl Otto Sylwan som Henrik Schück och senast Martin Lamm ha ytterligare riktat vår forskning med tungt vägande verk om gustavianer — alla släktled svenska litteraturforskare ha ägnat en hufvudpart af sitt intresse åt detta håll.

[ 6 ]Det är lätt att förstå denna tidehvarfvets dragningskraft. Det är en period af samlad och enhetlig sträfvan, mer intellektuell än fantasifull, i många afseenden betecknande en höjdpunkt inom vår litteraturs historia, rik på betydande och intressanta personligheter och erbjudande flerfaldiga tacksamma uppgifter.

Tidens intresse var i öfvervägande grad formellt, men mindre riktadt på nyskapelser och formrikedom än på formtukt och uttryckssättets kodifiering. Man sökte skapa den goda svenska stilen; språket skulle hyfsas från sitt forna barbari, från sträft skulle det bli lent, från klumpigt elegant. Det var den goda tonen, som skulle bestämma hvad som togs upp och hvad som förkastades, det var smak man satte som det afgörande och bestämde såsom konsten att ej fela. Smakens grund är odlingen, förklarade Leopold. Ingen kan bestrida att detta var en betydande och nödvändig gärning. Vi kunna visserligen inte biträda gustavianernas egen åsikt, att de genom sin smakrensning af litteraturspråket slogo in på en alldeles ny väg. För oss stå de i stället som fortsättare och fullbordare af sträfvandena i denna riktning under föregående årtionden (se detta arbetes tredje del, inledningen), men det var likafullt högst väsentliga och till stor del nyformulerade spörsmål, som de afgjorde. Slutpunkten af denna utveckling är de stilar och den språkliga uniformering, som känneteckna andra upplagan af Svenska akademiens handlingar, i all synnerhet efter sedan Leopold offentliggjort det som akademiens förslag framlagda betänkandet i fråga om stafsättet.

Hur starkt det formella intresset än var, ägde det dock inte första rummet på gustavianernas program. Detta intogs naturligtvis af tendensen, ty hela denna tids uppfattning af poesien är tendentiös. Det ledande litterära sällskapet efter Tankebyggarorden, fru Nordenflychts krets, hette programmatiskt Utile Dulci och Leopold talar i tidens anda om ”sång[ 7 ]möns nyttigt ljufva röst”. Dikten var inte en fri inbillnings lek, den skulle vara uttrycket för hela den samlade kulturen, skulle förkunna “upplysningens” teorier och vardt därför — liksom det föregående skedets diktning — i stort sedt en variation af den franska klassicitetens “reflexionspoesi, dess retorik och dess formväsende”. Dess förnämsta dikter voro odet och lärodikten, alltså arter, i hvilka själfva tankeelementet öfverväger. Man skildrade i ståtlig och värdig jambisk vers den ideala mansgestalt, som var tidens typ: “en stadig man”, för hvilken fröjdernas falskhet och hela jordelifvets intighet inte mäktar kullstörta den fasta grunden, karaktärsstyrkan, dygden, och som i altruistisk verksamhet finner tillvarons enda verkliga värde. Man proklamerade sin åskådning som den vises och den rättrådiges världsförklaring och på samma gång kräfde man, att läsaren skulle bli lärjunge. Imperativet är den naturliga formen för dessa dikters afslutningsstrofer. För de senare släktled, som inte mäktade fylla denna tankediktens kräfvande form med eget innehåll, urartade lärodikten till torra och hopplöst återupprepade allmänsatser — öfver hufvud var ju det allmänna i uttryckssättet denna poesis svaghet.

En annan af klassicismens mest gynnade diktarter, hjältedikten, kom inte att vinna mark i Sverige, medan däremot den artiga sällskapsdikten, den frivola berättelsen och det spirituella skämtet på vers blefvo tacksamma fält för odling. Det är framför allt genom dikterna under dessa rubriker, som vi bevara den gustavianska epoken i minnet som inbegreppet af smak och skicklighet. Allt det glansfulla och paranta, det på en gång salongsmässiga och teatraliska, som vi förbinda med denna tid, återstrålar med bevarad elegans från dessa dikter.

Det lider intet tvifvel att just de ofvannämnda dragen utgöra hufvuddrag i den bild vi göra oss af den gustavianska tiden. Den är och förblir upplysningstidens blomningsperiod hos oss. Men den rymde inom sig äfven en oppositionell [ 8 ]strömning, som tog sina ideal icke från Voltaire och Boileau utan från Rousseau och individualisterna, från de förromantiska skalder, med hvilka Englands och Tysklands vitterheter frigöra sig från beroendet af Frankrike. I Sveriges litteratur blir det mera ansatser än mogna mästerverk. Det är emellertid frön till en ny tid i dessa ansatser, genom hvilka känslolifvet och fantasien gjorde sig gällande, upproriska mot det ”sunda förståndets” tyranni. Äfven sådana skalder, som i öfvervägande grad tillhörde motpartiet, kunde ej förblifva oberörda af denna oppositionella riktning.

Den märkligaste utvecklingsgången visar väl Johan Henrik Kellgren, skedets förnämsta skald. Ingen kunde som han forma språket till sirlig rokoko, och hans ungdomsdikter förhärliga smältande melodiöst njutningen och nöjet. Med elegantare och mera öfverlägsen konst kunde ingen ge uttryck åt de voltaireanska världsmänniskornas religiösa och moraliska skepticism. Efter att redan som ung ha nått erkändt mästerskap just genom sin moderna formgifning såsom salongernas skald och konungens dramatiska medarbetare, vardt Kellgren som mognad man framför allt förkämpen för upplysningstidens samhälleliga och filosofiska ideal. En brinnande entusiast för frihet och förnuft, stred han kvickt, eldigt och oförfäradt mot dunkelmän och mystiska förirringar på modet. Alltmera fördjupades hans blick, och det frivolt salongsmässiga lämnade rum för det djupt känsliga, det nihilistiska vek för det positiva.

Kellgren intog ganska tidigt en ledande ställning, lika mycket genom den oöfverträffade elegansen i sin form, hvilken gjorde honom till den erkändt främste skalden, som genom den öfverlägsna kritiska skärpan i sin granskning och den träffsäkra entusiastiska kraften i sin litterära strid i upplysningens tjänst. Den som vid Kellgrens tidiga bortgång erhöll ledarskapet, Leopold, var en långt mindre figur än föregångaren. Allt hos honom var kallare, mera ensidigt [ 9 ]intellektuellt. Under en vistelse i Tyskland 1781—84 var han i tillfälle att lära känna den då så lifaktiga och betydande nya tyska litteraturen, men fick inga impulser därifrån, hvarken för sin dramatiska eller sin lyriska diktning. Det var det stora försummade ögonblicket i hans lif. Han följde sedan troget förebildernas vittra vägar. Med spirituell frivolitet skref han de vanliga förhärligandena af den sinnliga njutningen, med pompös, något ansträngd vältalighet stora resonerande dikter i allmänna ämnen och med sirlig, smickrande artighet skaldebref till Gustaf III och andra gynnare. Leopolds stora oden och lärodikter ha inget af den lidelsefulla klangen hos Kellgrens, deras grundton är en radikal misströstan, en klarsynt hopplöshet och en försiktig lefnadslära. Högst nådde han utan tvifvel i en sådan dikt som “Eglé och Annett”, där en viss realism i idyllstil blandar sig med satiren öfver stora världens flärd och tomhet.

Både Kellgren och Leopold voro utpräglade kammarnaturer, landskapet betydde för dem båda endast föga, allraminst naturligtvis för Leopold. Det lifliga intresse för naturen, som utmärkte fysiokraternas tidehvarf, har däremot sin representant i Oxenstierna, som med utgångspunkt i sin kärlek till fädernehemmet och barndomsintrycken i klassicistisk stil skildrade mellansvensk natur och jordbrukarlif. Med undantag af Bellmans förtrollande stämningsscener finns det från detta tidehvarf ingen svensk diktning, som i så hög grad som Oxenstiernas intresserat sig för Floras och Pomonas värld. Trädgård och park, åkrar och ängar har han tålsamt iakttagit och kärleksfullt beskrifvit; långdansen efter nyckelharpan, humleplockningen och sädesskörden har det roat honom att berätta om. En hälft elegisk samkänsla med naturens företeelser besjälar hans dikt, som blott alltför rikligt rör sig med de ståtliga och tekniskt noggrant utarbetade liknelser och mytologiska paralleller, genom hvilka den lärda riktningen så att säga stilade upp den enkla naturskildringen. [ 10 ]Oxenstierna var äfven en högt uppskattad hofskald, hvars uddiga och skämtsamma småvers hade hela rokokons behag.

Thorild, den oppositionelle banbrytaren för nya strömningar och nya stilideal, var ju väsentligen prosaist och talare, men måste likväl upptagas också bland de gustavianska skalderna. Trots sin oharmoniska och ojämna form är “Passionerna” märklig och väckte uppseende, genom det hymnartade, svärmiska och lifsbejakande i uppfattningen af poesiens konst. I allt karakteristiskt var Thorild en motsats mot den klassicistiska riktningen, han sträfvade efter en känslofull och fantasifylld dikt. Han representerade en germansk reaktion mot den galliska litteraturen. Germanska voro också de kärnfulla, gnomiska dikter, i hvilka en inhemsk odalmannauppfattning af stat och stånd, rätt och plikt gaf sig uttryck.

En mellanställning mellan den thorildska oppositionen och den akademiska regelmässigheten intog Lidner. En vild och våldsam känsla behärskade hans diktning, han var subjektiv och fylld af ett extatiskt patos, vare sig han besjöng sin egen själs kriser och stormiga tillstånd eller med krampaktigt medlidande deltog i andra olyckligas och förtviflades öden och känslor. Denna grundstämning af att vara en martyr, denna dragning till det hemska och skräckfulla, tårmildheten och det passionerade i uppfattningen af människans prisgifna ställning i denna vansklighetens värld, genom hvilket allt han närmar sig den gryende romantikens föregångare, det uttryckte han i en stil, som trots sin musikaliska klang och stolta fantasi står klassicismen mycket nära.

Fru Lenngren slutligen är periodens realist. Utpräglad satiriker som de flesta af hennes samtida, gjorde hon mer än någon annan den hvardagliga verkligheten och den borgerliga samtiden till föremål för sin framställning. Lätt komisk, idyllartad berättelse och hånfull karikatyr utgöra hennes egentliga områden. Syfte och förmåga, intresse och kunskap [ 11 ]täcka hvarandra fullkomligt i hennes arbeten. Säkert och lugnt, klart och kallt tecknar hon sina små bilder, hvilka med pregnans och åskådlighet förena kvickhet och slagfärdig skärpa.

⁎ ⁎
⁎

Johan Henrik Kellgren föddes 1 dec. 1751 i Floby prästgård i Västergötland, vardt 1772 filos. doktor och 1774 docent vid Åbo universitet. 1777 kom han till Stockholm som informator, började följande år medarbeta i den nyuppsatta Stockholmsposten, användes af Gustaf III som versifikatör af konungens dramatiska prosautkast och utsågs till ledamot af den 1786 instiftade Svenska akademien. Han dog i Stockholm 20 april 1795.

Hans Samlade skrifter utgåfvos i 3 bd 1796. Se vidare Otto Sylwan, “Johan Henrik Kellgren” (1912).

Karl Gustaf af Leopold föddes i Stockholm 1756 (döptes 3 april), vardt 1781 filos. doktor och 1782 docent vid Greifswalds universitet, återvände 1785 till Sverige, invaldes 1786 i Svenska akademien och stod från och med 1787 nära Gustaf III. 1799 vardt han kansliråd; drabbades 1819 af blindhet och dog i Stockholm 9 nov. 1829.

Hans Samlade skrifter utkommo 1800—02 i 3 bd (2:a uppl. 1814—16, fortsatt med ytterligare 3 bd 1831—33). Af en ny uppl. utkommo 2 bd 1873; L:s Ungdomsskrifter utges 1910 ff. af K. Fredlund.

Johan Gabriel Oxenstierna föddes på Skenäs i Vingåker 9 juli 1750, var diplomat och ämbetsman med hög rang, dog 29 juli 1818 i Stockholm.

Hans Arbeten utkommo i 4 bd 1805—15, till hvilka 1826 lades ytterligare ett. Se vidare M. Lamm, “Johan Gabriel Oxenstierna” (1911).

Thomas Thorild (till 1785 Thorén) föddes 18 april 1759 i Svarteborgs socken af Bohuslän, vistades som studerande och skriftställare i Lund 1775, 1777—80, Stockholm 1780—87 och 1790—93, Uppsala 1787—88, där han aflade juris kandidatexamen, London 1788—90, landsförvisades 1793 för majestätsbrott, men utnämndes redan 1795 till bibliotekarie och professor [ 12 ]vid Greifswalds universitet och dog i Greifswald 1 okt. 1808. Hans Samlade skrifter utkommo i fyra band 1819—24 och 1835; en senare (ofullb.) i 2 band påbörjades 1873; ett litet urval utgafs 1908.

Se Atterbom, ”Svenska siare och skalder”, bd IV och V; L. Weibull, ”Thomas Thorild” (1896) och ”Bref af T. T.” (1900 ff.).

Bengt Lidner föddes 16 mars 1757 i Göteborg, studerade i Lund och Greifswald, reste 1780 till Göttingen och Paris, återkom 1782 till Stockholm, där han dog 4 jan. 1793. Hans samlade arbeten utkommo 1788 i 2 band, hvartill 1793 lades ett tredje med ”nyare arbeten”. Flera senare upplagor föreligga. Se Karl Warburg, ”Lidner” (1889) och M. Lamm, ”Lidnerstudier” (i ”Samlaren", 1909).

Anna Maria Lenngren, född Malmstedt, föddes 18 juni 1755, ingick 1780 äktenskap med Karl Petter Lenngren, jämte Kellgren utgifvare af ”Stockholmsposten”, där hon offentliggjorde flertalet af sina dikter. Hon dog i Stockholm 8 mars 1817. Hennes Skaldeförsök utgåfvos 1819; många senare uppl., med flerfaldiga tillägg. Se Karl Warburg, ”Anna Maria Lenngren” (1887).