Gustavianernas poesi/Eglé och Annett
| ← Ögonkast på naturen |
|
Till konungen → |
EGLÉ OCH ANNETT.
Saga.
Förtjuserskor, som len, — och likväl härjen mer
med den förtrollningsblick, I af behagen lärden,
än hjälten, som steg nyss ifrån S:t Bernhard ner,
med hela sin taktik, kanonerna och svärden!
Förtjuserskor, som len, — och likväl styren världen,
hur lycklig den poet, som lärt behaga er!
En röd och hvit kapten, med hatt på örat buren,
blank stöfvel, sabeln bak, half fröken, half dragon,
en muscadin, med frack på franska viset skuren,
kort påk, tre halsdukar, och tre tums spets på skon, —
tro bägge denna rätt dem ägnad af naturen.
Poeten, mer modest, ej samma fordran har,
blott samma hopp kanske. — O, om I veta kunden,
när i er vackra hand han ser sitt exemplar,
hvad suck till hjärtats gud han sänder opp den stunden!
Men att behaga er, se där, hvartill en hvar
ej inser lika rätt, hvad väg man måste taga.
En tror, att fjäs och flärd och smicker er behaga,
en ann, att vett och dygd ert bifall endast få;
för min del lämnar jag åt tiden och min saga
att röja, till hvad klass jag hör af dessa två.
Eglé, så hette hon, den älskvärda personen,
som sagan handlar om, — och hette så med rätt:
född af en förnäm far, uppvaktande vid tronen,
och af en mor, en fru af ytterst goda tonen,
med statsvagn, hoflivré, entréer, taburett.
Naturen gaf behag, som lyckan gifvit ätt.
Eglé var späd ännu, men ren ur ögat lyste
den eld, hvaraf man strax till vett och kvickhet spår.
På hennes fem års mun satt gracen ren och myste,
och kinden skuggad var af långa ögonhår.
Man gaf en sällskapsvän åt hennes första år,
ett fattigt, värnlöst barn af förra pastorns änka,
täckt, fromt, manerligt ren; Annett var hennes namn.
Det blef en fröjd, ett skratt, en vänskap, kan man tänka;
man åt, man drack, man sof, — allt i hvarandras famn.
Tillhopa gingo de att sommarns blomster plocka;
hvar julklapp togs emot med samfälldt glädjerop;
tillhopa gjorde de visiter till sin docka,
och gräto längre fram vid Julias bref ihop.
Men tiden flyr med fart, så äfven sagan göre!
Det fina jollrets språk blef ej för alla gjordt.
Behagens dröjda fjät till Oxenstierna höre:
den ej hans gracer fått, hans konst, — förtälje fort!
Eglé var femton år, Annett var sjutton redan,
förrn bördens olikhet begreps af dessa två.
Omsider lärdes de att bägge den förstå:
den enas ton gaf sår, den andra dolde svedan.
Annett fick fästman snart och bröllop strax därpå.
Man skildes vänligt åt — och såg hvarann ej sedan.
Annetts parti var jämnt, var sådant, med ett ord,
en fattig flicka gör, som slängt sitt nät i högen:
en odlare med vinst af dock ej egen jord,
ung, stadgad, bärgad nog, men långt ifrån förmögen.
Såg eljest ut? — Rätt så: det väntade jag ren.
Jag kritar då och då små taflor; se här en!
Hans röst var stark och ljuf, hans växt var öfver laglig,
brunt hår, högt bröst, frisk hy, blått öga, svarfvadt ben,
i grunden allvarsam, i umgänget behaglig.
Eglé var vida skild från afund på sin vän,
hon fann blott sällsamt nog, att hon var fröken än.
Men med Eglés behag man är det sällan länge.
Man skåde sig blott om, man göre blott sitt val,
sen rikte man en blick, sen öppne man en schal,
en liten cyprisk fot ur gasens böljor tränge, —
strax är tillbedjarn där, och strax har han rival.
All vård var för Eglé från hennes barndom buren:
likt hennes finger flög på harpan ingen anns;
i sångkonst en siren, en västanfläkt i dans,
i växt en Fröjas bild, af parisk marmor skuren,
allt segrade hon i, och allt hos henne fanns,
som fostran, som talang kan lägga till naturen.
Ej nog: allt röjde snart sin riktiga effekt.
Två grefvar, främst i rang bland hofvets eleganter,
ren stodo, spets mot spets, i krigisk morgondräkt,
med foten bakåt förd och kroppen framåt sträckt;
ren bars den ene hem af fyra sekundanter,
blek, fullblödd, armen slak och ögat nästan släckt.
Och fröken, på en gång så smickrad som förskräckt,
fick afund, frågningar och skämt från alla kanter.
När frågan blef om val, kan läsarn lätt förstå,
att förmånsrätt gafs den, som lefde, af de två.
Behöfs i många ord hans målning göras eder?
Med föga undantag de likna mest hvarann:
i ögat oblyghet, i hjärtat verklig heder,
stolt gång, väl skuren frack, af guld och tofsar grann,
belefvenhet, rent språk, fint vett och skämda seder, —
se där Eglés kusin — och innan kort dess man.
Lägg till en månads tid, som tämligt långsam faller,
bestyr om vagnar, spann och kusk och kock och stat,
en våning, rik af guld, damaster och kristaller,
ett bröllopsbord, som tyngs af tretti silfverfat,
ett sällskap innanför af stjärnor och af solar,
på gatan stoj med bloss och vagnar, fler och fler;
lakejer, trängsel, spring, pack, som begapar er,
en elysé af ljus, en präst, två kullerstolar,
en brudsäng, — och Eglé är ren ej fröken mer.
Min pensel har ej färg att skildra, hvad de njöto,
de unga sälla två, som kärleken förent.
I fyra långa år var detta nöje rent,
och fyra långa år som fyra dar förflöto.
Två andra lefdes bort på föga olikt sätt
i det förnäma stoj, som omger folk af ätt.
Toalett och déjeuné uppfyllde förmiddagen.
Lägg till en promenad, en bodfart utåt stan;
så kom dinén, så strax var aftontimmen slagen
och frågan ren för hand om kvällen och dess plan.
Visiter, spel, supé, bal, op'ror, assembléer,
allt knöt sig länk i länk. Det var en evig ring
af bal, visiter, spel, spektakler och supéer,
och ingen half minut att sköta någonting.
Hushållningen var här, som jämnt på stora ställen,
hofmästarns sak; den hölls i riktigt grefligt flor.
Och barnen lämnades (hvad ni med lätthet tror),
de små i ammans vård, de större åt mamsellen,
för måttlig penning hyrd att vara deras mor.
Det moln af små besvär, som andras himmel skymmer,
det flyr från bördens folk, det vets ej af i slott.
Att sörja där för allt är lägre själars lott;
det är ej hennes nåd, som därom har bekymmer.
Man är betald: allt sker: grefvinnan ringer blott.
De tvenne nästa år begynte dock bli tröga.
Man ledsnar, som vid allt, vid nöjet innan kort.
Eglé tog alla mått att jaga tiden bort,
men tiden flög ej mer, och allt förnöjde föga.
Visiten tråkig fanns, supén ej liflig mer,
(man har ej, märkte hon, just roligt fast man ler),
spektaklet gaf blott sömn och tog den bort för natten.
Nu söktes de behag en verksam lefnad ger:
man drätslade sitt guld, man satt ett flor i hatten,
man läste i en bok, man slog på sitt klaver,
men timmen flöt ej fram, den stod som stannadt vatten,
och ledsnans ögonblick beständigt blefvo fler.
Man såg ej grefven själf så ständigt, som man ville.
Sent kom han oftast hem och mulen utomdess,
nu hindrad af sin tjänst, nu dröjd i något gille,
fastän (bekännom det) — väl mest af sin mätress.
Hvad upptäckt för Eglé! Hvad dödsstyng för en maka!
Ni vet, hvad hämnd, förent med ledsnaden, förmår.
Man tröttnar någon stund att på sitt hjärta vaka.
Den sårade rival, som sedan åtta år
ej synts i grefvens hus, kom småningom tillbaka
och klagade ej mer på obelönta sår.
Men mindre styrd i allt af hjärtat än af flärden,
han alltid vunna pris för nya öfvergaf.
Eglé blef sjuk af sorg, dess färger föllo af;
med harm emot sig själf, med vämjelse för världen,
hon lefde i sitt hus till slut som i en graf.
En dag, med hjärtat stängdt för allt hvad glädje heter,
hon sökte i sin park den gömda skuggans fred.
“Ack,” suckade hon tyst, i det hon satt sig ned,
“så ung — och dock ett lif så fullt af vidrigheter!
Så kvald — och ej en gång en vän att gråta med!”
Hon såg, i det hon slöt och ögat kring sig vände,
ett indiskt blomsterstånd, som hennes forna vän
för fyra somrar sen från landet henne sände.
En blixt vid denna syn sitt ljus hos henne tände.
Hon flög till urnan fram, slöt armarna kring den;
hon kysste rosens blad och skrek: “jag har en vän,
som jag ej nog är värd, som jag ej fyllest kände!
Annett, i dag ännu vi se hvarann igen!”
För mycket sagdt, ty först den andra morgonen
hon for och tredje dan till hennes boning lände.
Nu väntar ni er visst ett bypalats, med spis
och sex tums fönsterglas och bjälklag under taken,
röd knut, staket med grind, — på svenskt arkadiskt vis.
Byt om er dikt, jag ber, uti ett paradis,
där allting visar er naturen prydd af smaken.
Inbilla er ett näs, emellan vattnen sträckt,
med öar rundtomkring, som spegla sig i fjärden,
ett litet landtligt hem, det vackraste i världen,
mot nordens kalla vind af reslig skog betäckt,
för öfrigt famnadt om af ängsfält och af gärden
och trädgårdar med frukt af sann hesperisk släkt.
Här lefde nu Annett i medelståndets trefnad
och förde med sin man, fast rikast på sin ort,
ännu i lyckans famn den idogsamma lefnad,
som deras bärgning först och sedan välstånd gjort.
Eglé, som åt sig själf ett nöje ville spara,
steg af uti allén, kom osedd genom den,
smög in; — men då Annett i dörrn fick se sin vän,
då skulle ni ha sett ett hopp ur väfstoln bara!
Hon flög i hennes famn, hon slöt sig fast däri,
hon kunde ej ett ord för sina känslor finna:
“Eglé? Min bästa vän, — min älskade grefvinna!” —
“Låt detta första namn åt mig förvaradt bli,”
brast ut med gråt Eglé. Och bägges tårar rinna.
“Du är då, som jag ser, rätt lycklig, min Annett?”
begynte nu Eglé. — “Grefvinna, ni har rätt.
Ack, läste jag det ock i ert förgråtna öga!
Men hofvet har, ty värr, ej landets lefnadssätt,
och ödets dom har skilt de sälla från de höga.” —
Eglé slog ner sin blick och gaf en suck till svar.
Allt röjde här ett lugn, som hon ej lärt att smaka.
Annett, hon själf, Annett, som trånans prägel bar
i bleka anletsdrag för åtta år tillbaka,
var nu en liten rund och landtligt glädtig maka.
Det bruna ögats eld var tindrande och klar,
och skalken hade gjort sitt bo i hennes haka.
“Du leds visst aldrig?” — “Nej. Sen åtta år ej mer.
Förlåt mig sanningen, och tro mig blott, jag ber.
Hur lågt en högre värld vår sällhet ock må skatta,
har tiden vingar här, men kryckor blott hos er.
I magren, vi ta hull; I gråten, och vi skratta.
Bland idel tidsfördrif gå alla edra fjät,
men alla våra dygn bland idel sysslor hvälfva.
Ert folk gör allt för er, vi göra allting själfva,
och det tar tiden bort för ledsnan, tro mig det.” —
“Din man är glad som du?” — “Rätt glad, jag det bekänne.
Han är, hvad sällan sker, i dag från hemmet skild.”
(Hon framsmög detta ord med rodnan på sitt änne.)
“Men min Eglé kan se hans lifligt sanna bild:
en gudson väntar lof att visa sig för henne.” —
Nu öppnades en dörr. Och likt en tempelsläkt
af hvita offerbarn kring altaret, som blossar,
framträdde, par för par, tre flickor och tre gossar,
med landets menlöshet i anleten och dräkt.
Eglé flög fram förtjust att dem i famnen trycka:
“Min Gud, Annett, till barn hvad änglatropp du har!” —
“Ni ser, om jag är säll,” gaf deras mor till svar.
“Jag gör hvad jag förmår att vara värd min lycka.
Jag är blott till, min vän, för dem och deras far.”
Eglé i detta lugn, så nytt för hennes hjärta,
förnötte än en dag och lärde älska det.
Hon såg blott lyckliga och glömde bort sin smärta.
Hvart sysslan drog Annett, hon följde hennes fjät,
fann ordning öfverallt och nyttan och behagen.
Ni skulle sett ett kök: hvar kopp som pärlan ren,
hvar panna blank och ny, som först ur marknan tagen,
ett visthus, öfverstfullt af allt, — i glas och sten,
i säck och lår, — allt ställdt, all afdelt efter slagen,
ett mjölkrum, kärl vid kärl, välluktande af en,
med sina hvita bord och gröna skydd mot dagen,
ett fullträngdt linneskåp, från golfvet opp till tak,
med allt hvad man till helg som hvardags nånsin brukar,
nu damaster, nu dräll, här lakan och där dukar,
till finhet och fason i tusenfaldig smak.
Beständigt samma syn, hvarthän ,Eglé sig vänder!
Allt styrdes af Annett, allt vakade hon på.
Nu gnällde visthusdörrn, nu hördes väfstoln gå.
Hon klädde man och barn, snart sagdt, med egna händer,
och hade öfrig tid till dessas vård ändå.
Jag ville, att en stund ni dem kring modern såge
och henne jämnt hos dem emellan sysslorna.
En mumlade på j'aime, en märkte på sin båge;
den tredje ritade en lång sned rad med a.
Af dem med kärlek lydd, af allt sitt folk tillbeden,
hon gaf inom sitt hus en lycklig drottnings lag;
och när med pannan skön af oskulden och freden
hon kom bland sina barn på fältet någon dag,
ni skulle trott er se med föga undantag
vår första sälla mor bland änglarna i Eden.
En rullning hörs af hjul, en vagn för dörren står.
Allt springer till, en hvar sitt byte därur får,
den ena bok, schatull, den andra käpp och kappa.
Ett hopp — och ren är herrn ur vagnen på sin trappa.
Annett med liflig fröjd sin man tillbaka ser,
till hälsning hon Eglé likväl ett försteg ger.
Men förrn ett ord är sagdt, en vink begriplig vorden,
hon ren i Wilsons famn är hyssad högt från jorden
och kysst på mun och kind, och kysst — än mer — än mer.
Nu hälsas först Eglé: “Förlåt mig, min grefvinna!
Emot en gäst som ni jag vördnans plikter vet,
men denna skaperskan af min lycksalighet
har framför alla rätt att första offret vinna.
Allt, hvad i denna stund mitt lif ett värde ger,
hvad i ett lyckligt bröst kan sälla känslor föda,
allt, allt är hennes verk, är skänk af hennes möda,
allt — intill denna jord, som pryds i dag af er.”
Hans uttryck ägde grund, och tacksamheten styrde,
men sanningen jämväl, hans målning af Annett:
rik genom hennes flit och kloka lefnadssätt,
han ägde nu den jord, som han tillförne hyrde.
Eglé vid denna syn, vid detta tal, vid allt
en känsla njöt — och led — på en gång ljuf och bitter.
“Gud,” sade hon sig själf, “”hur uselt och hur kallt
är mot ett sådant lif ej hela flärdens glitter!”
Eglé, bekännom det, var en af dessa få,
som vanan, det är sant, och brukets välde föra,
men, när de se, hvad väg det tillhör dem att gå,
stå stilla, ge förnuft och sanningen sitt öra
och äga vishet nog att deras röst förstå.
I nattens enslighet, sig själf blott öfverlämnad,
hon tänkte nu på sig, nu stundom på Annett.
Hon såg vid pröfningen af bägges lefnadssätt,
hur litet deras rätt till sällheten var jämnad.
Hon såg, att hjärtats frid är fyllda plikters lön,
att större gifvas ej än de af mor och maka,
och skattade en dag, så uppfylld, mera skön
än allt det tomma stoj, hon tänkte sig tillbaka.
Hon såg med känslans blick och vid exemplets ljus,
att inga mödors namn en fru och mor förnedra,
att vård om sina barn och styrseln af sitt hus
ge värde framför börd och framför fägring hedra.
“Hvar dödlig,” sade hon, “ett kall, ett syfte fått
att bli dess omsorgs mål, att vistas för dess minne.
Hvem däraf mödan flyr, olycklig är hans lott;
man köper andras tjänst, ej bifall af sitt sinne,
och man har icke gjort, hvad man betalar blott.”
Ur dessa tankars dröm med morgonsolen vaknad,
hon for, med dessa ord till afsked åt sin vän:
“Jag kom att gråta här en sällhet, länge saknad,
men jag har lärt af dig att blifva värdig den!”
Hon blef det, återvann det lugn, som flyktat hade,
tvang snart en rättvis man att hennes värde se,
och ofta sen en mor, förtälja sagorne,
med dottern på sitt knä emellan kyssar sade:
“Blif skön och vördnadsvärd och lycklig som Eglé!”