Gustavianernas poesi/Ögonkast på naturen
| ← Det slutande århundradet |
|
Eglé och Annett → |
ÖGONKAST PÅ NATUREN.
Oupphörligt, dag från dag,
o natur, du dig förnyar;
jordens grönska, luftens skyar,
allt har ungdom och behag.
Evigt, gyllne sol, densamma,
låter du, omätligt spridd,
dina röda strålar flamma
deras guld kring fältens vidd.
Klara flod, än slår din bölja
glittrande den strand hon slog,
när hon såg den första plog
dina blomsterbräddar följa.
Skog, af samma fåglars sång
evigt dina grenar ljuda,
evigt samma skuggor bjuda
åt den gömda tänkarns gång.
Utan vällust, utan smärta,
allt sin första daning har:
endast jag, som fått ett hjärta,
är ej mera den jag var!