Gustavianernas poesi/Det slutande århundradet

←  Försynen
Det slutande århundradet
av Carl Gustaf af Leopold
Ögonkast på naturen  →


[ 93 ]

DET SLUTANDE ÅRHUNDRADET.

Skaldesång.

UPPLÄST I SVENSKA AKADEMIENS OFFENTLIGA SAMMANKOMST DEN 13 NOVEMBER 1799.

Tu Marcellus eris.
 Virg.

Stormen har fattat det mänskliga sinnet,
folkslagen uppstå med rytande mod;
taflor af tronfall och strömmande blod
 lämnas åt minnet.

Taflor af våldsbrott och plikters förakt;
upproret lösryckt ur fjättrade hvilan;
helgade hufvuden, lagsvuren makt
 fallna för bilan.

Altaren brutna med fräckt barbari;
flyktande skaror kring sköflade länder;
röfvade skatter, som hopat sig i
 mördares händer.

Hafvet, med åskande krigsmoln betäckt,
ögat med blixtrande flottor förfärar;
rundt omkring jorden det räknar förskräckt
 drabbande härar.

Mars med förödelsens fackla i hand
kastar, med fart af den stormande ilen,
längst ifrån Temsen dess flygande brand
 ända till Nilen.

[ 94 ]

Våldet har närt sig af Belgiens märg,
fåfängt försvaradt af flödande dammar;
Schweizerland inom dess trotsande berg
 blöder — och flammar.

Tyskland, likt hafvet i stormarnes stund,
svallar och kringvräker sunken och bärgad;
Latien står, likt en vanhelgad lund,
 skymfad och härjad.

Världsrymdens stora förfärande kropp
darrar från Nubiens öknar till polen;
hämndgudens åskor i östern gå opp,
 icke mer solen.

Höljd under frihetens blodstänkta dok,
villan sitt gift bland nationerna sprider;
märkta med Natt stå i världsödets bok
 kommande tider.

Gudar! Hvad lott för en framtid af er
är då bestämd öfver folkslagen vorden?
Skola då lagplikt och samfund ej mer
 finnas på jorden?

Skall af förtjänster, af vishet och mod
fåfängt mot stormens förstörelser kämpas?
Eldsmassan hvälfva sin tändande flod,
 utan att dämpas?

Skola vi lämna blott armod och brott,
villande läror, dem bifallet kröner,
blodade fält, brända tempel och slott
 åt våra söner?

[ 95 ]

Skall åt en framtid ej skänkas af oss
någon, som stor och bland folken i ära,
lär dem att kväfva de mördande bloss,
 som dem förtära?

Någon, som, själf utaf visheten lärd,
hjälte och kung inom fredliga bygder,
segrar på villan med bättre än svärd,
 segrar med dygder?

Seklet fullbordar sitt hvälfvande lopp,
mörker och blod öfver tidshjulet stannat:
skall det, — ej lyst vid en strimma af hopp,
 börja ett annat?

Okända makter! Hvart förs jag af er?
Öppnas mig skuggvärlden eller det höga?
Till hvilka rum, som jag känner ej mer,
 kallas mitt öga?

Rycks jag till Delfos profetiska trakt,
frejdad i dikternas glänsande dagar, —
eller till templet, där ödenas makt
 skipar dess lagar?

Hör jag ej folkskarors täflande rop?
Flamma ej hvalfven af glindrande stjärnor?
Ser jag ej bedjande ynglingars hop,
offrande tärnor?

Allt, hvarpå ögat förs häpet omkring,
sväfvar, likt skyhafvets luftiga strömmar:
vistas jag än ibland verkliga ting —
 eller bland drömmar?

[ 96 ]

Öde, hvars fruktade tron blifvit satt,
att öfver stoftvärldens hvälfningar råda,
kallar du mig att i framtidens natt
 bäfvande skåda?

Hvem är hjältinnan, som röjs för min syn,
rodnande ljuft som den börjande dagen,
skön som Cytherens gudinna i skyn,
 följd af Behagen?

Hvilket det kungliga barnet hon bär,
leende vaggadt vid moderligt sköte?
Hvem den gemål, som dem lågande där
 flyger till möte?

Blixtrande fram genom skarorna nyss,
ses han vid barnet välsignande stanna,
trycker en önskande faderlig kyss
 uppå dess panna.

Bönhörda folk, under skallande fröjd,
hälsa en ättling af älskade kungar,
medan kanonen till skyarnes höjd
 dundrande ljungar.

O, om dess lott blir att styra en dag
någon af jordrymdens skakade bygder,
skall då hans välde bli — tryggt genom lag,
 kärt genom dygder?

[ 97 ]

Röst ifrån templet af ödenas tolk:
“Gläds! Detta barn”, ljuda dånande orden,
“lofvas din tron, oförvillade folk,
 lofvas åt jorden!”

“Han går att skänkas åt stormande dar,
han, som skall högt ibland hjältarnes söner
vinna sitt rum, — af en konungslig far
 väntad med böner.

“Han, som med fädrens förtjänster och mod
en gång skall visa hvar styrande like,
hur man mot folkyrans krossande flod
 hägnar ett rike.

“Han, som skall se efter härjning och mord
villan, som sansar sig, ryser och gråter,
och en förbränd och med blod färgad jord
 grönskande åter.

“Mildhet skall bo i hans fredliga barm,
vakande vishet stå krönt vid hans sida,
härarne fly för hans väpnade arm,
 tvingad att strida.

“Kriget skall släcka sin mordiska brand,
hungern fly bort ifrån armodets vaggor,
öppnade haf bära strand ifrån strand
 tryggade flaggor.

“Themis skall stå med sin upphöjda våg
och efter dom af dess darrande vikter
mäta oryggligt åt hög som åt låg
 fordran och plikter.

[ 98 ]

“Slukande yppighet tvinas och dö,
hjärtan och altaren ges religionen,
oskuld och seder i dräkter af snö
 skina kring tronen.

“Sanningen fri utan skrytande hot
hedra palatsen och nalkas från kojan,
ilskan, som härmar den, — under dess fot
 bita i bojan.

“Frihet och trygghet, af välmåga närd,
famnas och dansa kring blomstrande länder,
straffguden trampa sitt obrukta svärd,
 släppt ur dess händer.

“Så skall han styra, och förstarnas ätt
lära af honom att tronerna pryda,
folken med skyddad, men lagbunden rätt
 lära — att lyda.

“Larven af sannings och frihetens vän
fåfängt blir mer af förstöraren länad;
konungakärlek på jorden igen
 vakna, förtjänad.

“När efter vapnens mångåriga dån
våidskraften kämpande sviktar och tynas,
då skall han skänkas dig, hjältarnas son,
 då skall han synas.

“Hamnar af fäder, dem senaste värld
ännu skall ge den beundran de kräfva,
skola kring vaggan, med kronor och svärd,
 skyddande sväfva.

[ 99 ]

“Kär af en farfars uppkallade namn,
stor af dess ryktes kringglänsande dager,
skall han i minnets och konsternas famn
 dela dess lager.”

Rösten hör upp. Men kring hjältarnas son
vidt öfver skaran, som lyssnande bäfvar,
hvalfvens än hörda profetiska dån
 ljudande sväfvar.

Lofvade skänk åt ett bedjande land!
Framtida spegel af konungaplikten!
Nej, du är ej med en smickrande hand
 skapad af dikten!

Ljugande himlars bedrägliga gunst
sände ej sångmön hit ner från det höga,
för att med bildningens magiska dunst
 gäcka mitt öga!

Alltid ett stormsekels lyktande lopp
märktes af himlen med ljusnande strimmor,
som man ser färgbågen, odlarens hopp,
 uppgå bland dimmor.

Alltid bland våldskrafters kämpande gny
växte den arm, som dem snart skulle styra,
föddes den röst, som böd tystna och fly
 stormarnas yra.

Klarnen för jorden, I dagar af ljus,
dar, då hon, omklädd i skönare dräkter,
bär på förstörelsens bortgömda grus
 visare släkter!

[ 100 ]

Nedstig till dem i vår mötande famn,
fridsdrott, som lofvar åt saknande bygder
under en farfars odödliga namn
 guldtidens dygder!

Dock, du är ej (tackom himlarnes bud!)
endast för hoppet ett föremål blifven:
du är på en gång af ödenas gud
 bådad — och gifven.

Väntade barn! Om min önskan är hörd,
om du i dröm ej blott visas åt jorden,
är du den Gustaf, hvars lyckliga börd
 firas af norden.

Ren kring ditt hufvud jag diktmolnet ser
skingras som skyar, dem vindarna sprida:
sanningen ohöljd står kvar, att ej mer
 lämna din sida.

Lyckliga, bönhörda fädernesland,
skynda med blomster, låt kransarna knytas,
innan af ryktenas väntande hand
 lagrarna brytas!