←  Visa
Passionerna
av Thomas Thorild
Ur Götamannasånger eller dalvisor  →


[ 175 ]

PASSIONERNA.

Förste sången.

Från ditt sköte, Natur, lät i eteriska vågor
strömma öfver min sång behag och rörande skönhet,
strömma förtjusning! Dig, ack dig, odödliga, milda,
alltupplifvande, dig, natur, min bäfvande harpa
stämmes. Tyst omkring mig sväfva, Ossians ande!

Mäktig är du, natur, o alla varelsers fullhet!
Mäktig är du. Och kraft, och kraft af evighet, strömmar
från ditt inre, outgrundliga lif. I ditt hela
oomfamneligt utsträckt, stor, harmonisk, oändlig;
i ditt stoft obegriplig; källa af smärta och vällust,
källa af ljus, af själ; på den höga, eviga himlen
strålande, nådfull; lif i solen och fägring i blomman;
skönhet i allt, i allt, men gudom och under i mänskan!

Människan — ack, naturens afbild, helgedom, tempel!
Djupt i dess väsen outgrundelig lefver naturen,
lefver och verkar i känslan. Hemlighet, hemlighet! Känslan?
Väsende, kraft, hvad är du? Gud förborgad i stoftet,
Gud inom oss. O djup! Från henne flöda begären,
flöda elände, storhet; flöda kval och förtjusning.

Andre sången.

Som i dig, o Natur, en enda rådande allkraft
oupphörligt skapar och oupphörligt förstörer,

[ 176 ]

evig, underfull; fläktar ljuflig och susar i västan,
hotar förskräcklig i dundret, rasar i midnattsstormen —
vällust i rosens barm, i våren ungdom och glädje:
död, förhärjning i nordans grymma, kväfvande ilar —
gjuter blomstrens ånga, drifver de hvirflande molnen,
purprar östern och smilar ifrån den rödgula frukten,
sporrar den frätande tigern, andas ömhet i dufvan,
blickar i stjärnan nåd och gnistrar vrede i blixten;

så, o Natur, Natur! så, outgrundlig i mångfald,
outgrundlig i enhet, är ock i människostoftet
känslan. Samma, samma mäktiga, lefvande åtrå
störtar Sapfo i vågen och dig, förskräcklige hjälte,
i det brusande svalget; fäster dåren vid guldet,
dåren vid ärans bländsken; ofrånskiljeligt fäster
ynglingen, ack, vid flickans bröst i hänryckta kyssar.

Allting, allt i den stora, omätliga, vimlande världen
söker varelse, sällhet. Söker i himmel och af grund
nöje, varelse, sällhet, lif, åtnjutande, evigt;
vimlar och söker… ack, förstörelsen följer dig, följer dig,
kreatur! Åtrå, sök! Den kraften, som lifvar din ungdom,
den förtär dig.

Tredje sången.

Samma lefvande kraft! Men kraft, som olika verkar,
evigt föränderlig, evigt en. Obegripelig verkar,
efter ämne och lagar, efter organer, organer —
strömmar lätt som en gudomsfläkt i det glädande ljuset;
brusar fraggande, våldsam, gnyende, gruflig i vågen;
ljuf i en vårpust; ljuf, elektrisk, eldar, uppömmar
cypriska flickan, retar tjusande; föder begären,
i karaiben grymhet, tiger art. Snille — ack, snille,

[ 177 ]

frö till himmelska dygder! — i den harmoniska, fina,
eldiga mänskan. Ack, men ack, du flyr mina djärfva,
bäfvande blickar, Natur, för tanken flyr och försvinner och
höljer dig djupt i ditt heliga, ogenomträngliga mörker.

Snille? Ja. Och frö till dygder, till hjälten, till skalden?
Ja. Naturen är allt i tingens organer, fast ofta
outgrundeligt huru. Elden och spänningen i den
äregiriges själ, upplyfter den, gör att han älskar
frihet och höjder, svåra, förvånande bragder och faror,
häftiga, häftiga nöjen. O, däremot känsloöm, ljufsint,
vandrar i stilla dälder vällustens vän och förtjusning,
andas, och ler åt rosen och söker, söker herdinnan och
skuggan. — Evigt skapande! I förening och bildning
lefver du, känner och verkar. Hvarje stoft genom dig har
kraft, har lif. Men kraft och lif i stoftet är intet
för det dödliga ögat. I förening och bildning,
där först yttra de sig: den högstes under och styrka.

Fjärde sången.

Analogi! Sublima, strålande sanningens Iris,
som hon utskickar vidt i naturens okända riken,
analogi, du ser det, ropar det högt för den vise.
Känslan i människostoftet är allt — är, namngifven, tanke:
härskande heter passion — passion! O ängel, o vilddjur,
jordens glädje och jordens styggelse ; ljuf som sefiren;
rasande, ljungande. Stiger hög och ädel till himlen;
störtar sig djupt i afgrundar; fridsam, mild och gudomlig,
gläder i Antonins spira, gläder och lyckliggör jorden;
i tyrannens cerberiska bröst förhärjelse, jämmer,
ve oss, skulle föröda jorden och människan — om ej
om ej du, Harmoni, om ej din eviga jämvikt
uppehöllt allt. Och ej af oändligt vimlande krafter —

[ 178 ]

krafter, som, utom dig, i död, förvirring och kaos,
ack, i evighet skulle hvarannan förstörande rasa —
gjorde ett verksamt Helt i världen och människosjälen.

Lif och ljus, harmoni, omätligt utbredda vishet,
lefvande skönhet, Guds förstånd, som härskar i allting!
O, genom dig är striden, är döden ett villkor för lifvet;
åskviggen, stormen godhet; förföljelsen, hatet på jorden
verksamhetsgrunden för tusende, tusende ädlare krafter.

Allt genom dig, gudomliga, allt är varelse, skönhet:
skönhet i världen, i sederna; segrande skönhet i snillet.
Dygden själf är af dig. O stråla! ljusfulla sanning:
kraft och harmoni förklara hela naturen.

Femte sången.

Kraften är tingens lif, den Eviges, Eviges väsen;
harmonien är skönhet och väl i vida naturen;
bägges förening är Gud, som lifvar snillen och hjältar,
spänner stoftets förmåga till stora, härskande dygder.
Kraft utan harmoni är strid, är fasa och jämmer;
harmoni utan kraft är god och oprisad vanmakt,
medelmåttans oädla lugn; men bägges förening
uttryck af Gud. I er, o höga, mäktiga själar,
er, odödlige, snillen och hjältar, gudomens lågor —
o han lefver i edra sinnen. Utgjuter stoftet
vidt till tusendes väl, till världars sällhet och ära!

Sådan var du, o Ossian, — lyft mig, himmelska rysning! —
Ossian, skaldernas konung, för hvilken naturen står hörsam,
ack, för hvilken Homerus försvinner och Voltaire är intet,
Milton spänner sin flykt och svindlar och hinner dig icke.
Hvem kan följa dig, skald? Från stjärnorna klingar din harpa
med de odödligas ack! tillbaka. Häpnande tystnar

[ 179 ]

himlarnes eviga harmoni. O Ossian, Ossian,
glad som ljuset, ren som etern, segrande, hög som
blåa himmelen, eller, fullkomlige, i dina sorger
djup som molnet, stark som vågen, fasande, helig,
dyster som midnatten! O, sångens mästare, höge,
hjältars ära, odödliggörare, ädle, gudomlige Ossian!

Sådan, o Shakspere, var du — ditt mäktiga, kraftfulla snille,
jättelikt, skapande, hvälfver naturen, hvälfver och blottar
med en blick dess helgedom — mindre harmonisk än kraftfull!
Hell, Germaniens ära, du, serafiske Klopstock,
Pindars vän och himmelens: rys, o svaga Europa!
Edens skald, du Gessner, dina himmelska sånger
andas oskuld och Gud. — Natur, men däremot mera
harmoni än kraft, i er, behagliga snillen,
er, o svanar Galliens, er, Italiens dufvor!
Ömma, ljufva och lätta, sällan ädla, men aldrig
själens inre heliga krafter rörande. Dig dock,
nordens tjusande näktergal, Uranie, Uranie!
Dig dock vörde min sång, dig, starke, glänsande Stiernhielm!

Kraft i er, Guds söner, världens lärare, vise,
dig, o Persias helige, Zendas strålande ängel,
grekernas irrande Venus, öfverjordiske Plato,
eller Albions ljus, dig, bjudande, kunglige Bacon,
eller sublime, skapande, Newton, Montesquieu, Leibniz,
— eviga namn — dig, ädle Seneca, dig, Roms halfgud,
Tacitus! Stig, Gratian, i ljus, stig, Rochefoucauld! Lär oss,
o försökande, segrande Pope, alltfattande, förd af
Shaftesburys serafglänsande, starke, odödlige ande!
Väl dig, Helvetius, väl dig, människohjärtats förtjusning,
o Rousseau, Rousseau, sublime, harmoniske, ljufve,
Julias, sanningens, sällhetens vise, känslans ängel!
Min själs helgon, ömma, heliga tårar värde!

[ 180 ]

Eller — lefvande bloss — Aurel, din dygdiga äras,
din förgudnings härold, oemotståndlige Thomas!
Eller — naturens helige — Lavater, gäckad af dåren,
mörk för den blinde, men gudomligt seende, helig!
Eller, mäktige Goethe, hög, rousseauisk, shaksperisk,
själens härskare, våldsam, ljuf, underfull, ossianisk!

Denna i all naturen är tingens eviga ordning:
kraften är lifvet; harmonien är dygder och skönhet —
skönhet i världen, för sinnet, skönhet för tänkande själen,
i sin krets och i sitt förhållande. Cromwell? Ett under.
Under och skönhet i djurets värld är styggelse, fasa,
ve i mänsklighetens. — Så, I härjande hjältar,
dyrkade människofiender, ädla vilddjur, besungne,
Alexander, Tamerlan, Karl, så ären I store
under kretsen af människovälet, i tigerns ära!

Däremot I, odödlige — ädla, harmoniska själar —
samhällens stiftare, skyddsgudar, däremot strålen I evigt
i de visas sublima värld, välsignade, gudar!

Sjätte sången.

Harmonien är skönhetens grund, och skönheten nöjets.
Nöjet föder begären. I den heliga, djupa,
gudförrådande känslan föder oändligt oändligt
genom världens omätliga riken i eviga myriader.
O, naturens härliga syn! Guds salighet! O det
evigt sig utgjutande lifvet! Heliga, i dig
vimla kreatur, vimla begär, lefver allt outgrundligt,
lefver den Evige. Ack, utgjut dig, källa af skönhet,
vidt öfver världen, din varelses sken, ditt väsendes uttryck!
O allifvande anda, Guds fläkt i mig, omkring mig;
Guds fläkt, rosens lif och ljusets gladhet och bergens och

[ 181 ]

världstoftens vegeterande, evigt hvälfvande kraft! O alljufve, gode,
själens hänryckning, salighet, lif, harmoni, kärlek,
utgjut skönhet och väl, naturens fader, ifrån dig!

Skönhet? Skönhet och väl? Ja, i sitt förhållande, hänfördt,
efter det fattande sinnets rum, förmåga och daning.
Masken i gruset, människan, hjälten, den vise, serafen,
hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet
och af smärta och ve… För hvilken af dessa är världen?
För mig! för mig! för mig! ropas i hela naturen.
O kreaturliga blindhet! Stoftets själfviska vanmakt!
Segrande människodumhet! Du ler, o vise! Och du, du.
alltingnjutande Gud, du ler — och upplifvar dåren.

Hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet,
är i sitt stoft Gud, så till sig hänförer allting,
skapar omkring sig en värld, en egen ordning af tingen,
egen ordning af godt och fullkomligt, af stigande skönhet
för dess skimrande flyende varelse. Verkar och skapar
efter sin fattnings punkt, sitt själf, sitt kännande sinnes
lif och njutning och väl. Oändeliga harmonier!
En är den eviga, sanna: Guds — den stora, det helas,
eller den vises. — O, så människan skapar omkring sig
ve och förtjusning. Vidt kring jordens omätliga sträckning
se, huru tallöst vimla de sällhetsökande stoften;
vimla, strida, förenas; ur det harmoniska, ljufva,
tillskapa dygder — ur det förstörande, stridande, laster;
delens gränsning och vanmakt med sitt väsendes höghet
blandande. Lejonets ädla, mäktiga grymhet förbannas;
hjältens firas, beundras, dyrkas i eviga släkter.
Tusende: detta är godt! och andre tusende: detta!
ropa. Famlande kreatur, evigt fjättradt vid själfvet,
kväfdt i ditt stoft! O nej, gudomligt, underfullt i det.

[ 182 ]

Dårlige vise! Spänn du högre tingens förmåga,
skapa en kraft i vanmakten, gif en sinnesgrad! Gif den!
Nej, nej, kryp, osaliga mask! Förtär dig, o spindel!
Blifven i gruset, dumme, kraftlöse, djuriske slafvar!
Men du rika, saliga ljus, du, omgif mig himmelskt i sublimare världar!

Utgjut, gudomandande stoft, ack, utgjut dig längre,
lyft af en starkare pust, den Eviges! För dina fria,
mera eldade, ädlare sinnen, saliga, för dig
öppna sig ljusfullt, uppstiga tjusande högre och högre
kretsar af skönhet och väl. O njut och lef i det Hela!
Där är himmel och ljus och Gud och salighets fullhet.
Andas, kreatur, glädjen, och dö, och dö i din känsla!
O I vise, Guds förtrolige, snillen och hjältar!
I, odödlige, lefven där. Millioner nedför er
stå och tillbedja, heligt rörda, tacksamma millioner.
Tillbedja ljuft med ögats, med själens hänryckta blickar.
Harmonien är skönhet i allt, är retelse, ljufhet,
tingens glans och behag, är samhällets ordning och styrka,
snillets segrande makt och skönhet för människotanken.
O, i ditt sköte, ljufliga, födes tjusning och nöje,
och i nöjets begären. Dessa blifva passioner,
härskande, om harmoniska, dygder; om stridande, laster —
alltid den eviges kraft, och alltid väckta af nöjet.

Nöjet: centrum i alla naturens kretsar, ack, evigt
kringom hvilket vimla och röras de lefvande stoften,
aldrig hvilande. O känsla, o smak af naturen och lifvet,
droppe af Guds sötma, fläkt af hans andas ljufhet,
lifva mig, himmelskt strömmande från evighet ur Guds sköte!
För mig på dina vågor till honom, till det Hela!
För mig ur gruset! O jag förkväfves, förkväfves!
Utgjut mitt högre väsende! Heliga, första känsla,

[ 183 ]

lyft mig saligt! — Vanmakten hos dödlige kallas
brott. Då fly det lägre! Ädlare människa, höj dig,
stig från högre till högre kretsar af salighet, andas
dygdens stora, harmoniska väl! I kännen det, hjältar,
I uppoffrande, stora, rika, lycksaliga själar,
världens skyddsänglar, människoälskare, dygdige, vise,
fulle af Gud. Så utgjutne till hvart krälande stoft, så
lefvande i millioners väl den eviges sällhet!

Ack, jag smakar dig, ljufva! Kraft i hela naturen,
i den sårande, i den läkande, hjälten och slafven,
stoftet och Guds högsta serafim. Underfull, underfull,
härjar och välgör, ler och ger lif och rasar och dödar;
fasa i tigerns gap, och smekande oskuld i lammet!
Du gör allt, gudomliga. Väcker sinnena. Lifvar
örnen och den sorglösa fjärilen. Eos, o Eos!
Ömma, ljufva, harmoniska flicka, hvad var det, som gjorde
dig så skön och så ljuf! O, nöjet, — ej brottslingens kvallust,
men det rena, himmelska. — Undfly, dödlige, undfly
nöjets leende fara ! ett lägres, som hindrar ett högres
mera saliga njutande. Detta är sällhet, är vishet!
Dåren må retas af dräggen och lefva af äckel och plågor!
Men du, ädlare, ur den rena, himmelska källan
drick du lifvet och skaparens kärlek! Yrslande, ser du,
ser du ej kvalet, som ler? Det gift, som konungar dricka,
ock är ett gift. O märk, huru skänkt i gyllene skålar
ljufligt det lockar och retar och sprider förtjusning och döden.
Märk dessa krönta barnen, förförande millioner,
som den vise beler, den ädle föraktar, och världen
jordar och glömmer. O, grusets barn, o famlande, svage!
Himlarne vänta dig. Ack, du ej den salighet känner,
ej den skönhet, som andas öfver dig. Blif då i gruset!

Men du fläkt af sällhet och Gud, sublima och ljufva!
Upplyft mig, dygd, till hjältarnas himmel! Nöjen och ära

[ 184 ]

följa dig, saliggörande, ljusa, harmoniska, glada,
själarnas Venus, skönhet, himmelens dagg öfver jorden,
känslornas harmoni. O följ mig, o följ mig
genom min varelses flyende ögonblick! Lifva mig, lyft mig,
själens kraft och styrka och eld! O ljufliga, från min
ålders och känslas gryning, älskade, sökte jag icke
tyst ditt ljus, ditt lugn, din saliga oskuld?

Dygderna, o min sällhets skyddsänglar! följen mig glada,
ljusa himmelens barn, o följen mig genom lifvet,
när jag bland människor söker sällheten utan att finna,
när jag från skogsklippans sällare höjd ser ut öfver jorden
eller därifrån rörd går ned att gråta i dalen.