Gustavianernas poesi/Ur Götamannasånger eller dalvisor

←  Passionerna
Ur Götamannasånger eller dalvisor
av Thomas Thorild
Jordbrukaren  →


[ 184 ]

Ur GÖTAMANNASÅNGER ELLER DALVISOR.

FOLKET.

Våre fäder kände sig
 och sitt mannavärde.
Lär, min vän, lär också dig,
 hvad sin kung de lärde:
“Vi, så gode hvar som du
och tillsammans bättre ju,
 sväre lag, men olag
 bryter strax vårt bolag.”

Dock, med vettet lagen föll
 ock hos desse bjässar
för det lögntal, munken höll,
 och det svek, han mässar.

[ 185 ]

Första lagen glömde de:
allt med egna ögon se
 och i ljusa dagen,
 att ej bli bedragen.

Götaäran återväck,
 ljus uti naturen!
Huru lågt, i skrock och skräck
 drifvas liksom djuren!
Gaf oss därför himlen vett? —
Vett, som dock är nummer ett,
 utan hvilket resar
 narras utaf mesar!

Mannavettet också gör
 hela mannavärdet,
visar, när man tåla bör
 eller draga svärdet.
Utan vett är ingen god,
endast vett ger ädelt mod,
 vett är, hvar det vore,
 större än de store.

Märk nu själfva vettets lag:
 högsta väl för alla.
Jordens väl som himlens dag
 tillhör alla, alla!
Därför ock är göra väl
himlens högsta riksbefäl,
 som i strid mot döden,
 så i frid mot nöden.

Gör du mindre, än du kan,
 i Guds goda rike,
mindre är du än en man
 och ej himlens like;

[ 186 ]

blott för dig ett rofvets djur,
fast anständigt nog på lur,
 men hvars nidingshydda
 ingen bör beskydda.

Därför märk: så mycket godt,
 som du ärligt kunnat,
är den sanna äras mått,
 himlen dig har unnat.
Annat allt är bara prål,
lögn, som äran icke tål,
 och, fast narren blänker,
 så hvar ädel tänker.

Ej blott frihet, men ock fröjd
 uti sannhet finnes.
Mer än höghet, lyckans höjd
 genom sannhet hinnes.
Sannhet är det skönas blick,
sannhet är det ädlas skick;
 den, som stor sig ljuger,
 till en lögn blott duger.

Men likväl ej evigt krig
 hatet är mot bröder.
Blinda ifver, måtta dig,
 bröder ä' dock bröder!
Och hvad rätt du än begär,
mildhet alltid säkrast är;
 ty i galen ifver
 rätten våld bedrifver.

Nu, du sälla Göta land,
 följ naturens lära!
Fått har du af himlens hand
 friskhet, mod och ära.

[ 187 ]

Ja, ditt folk, så gladt och godt,
värn af själfva himlen fått,
 trotsar krigets lågor
 så som klippan vågor.


STÅNDEN.

Första ståndet bondens var.
 Trött vid jakt i skogen,
sade han: “Här bor jag kvar,
 snart är frukten mogen.”
Stånd han höll och frukten njöt,
odla' sedan, när den tröt,
 och från denna samma
 alla stånd härstamma.

Ty han hade allt i ett:
 armen var hans styrka,
handen konst, försöket vett,
 himmelen hans kyrka,
känslan präst, och solens lif
Gud förutan lärors kif;
 men mot öfverdådet
 mod var kung och rådet.

Dock för stort vardt bondens gräl
 då, när skaran öktes.
Allting gick ej mer så väl,
 bättre, bättre söktes.
En till strid och en till slöjd,
en till vett och väldets höjd
 måtte bonden sätta,
 men dock ständigt rätta.

[ 188 ]

Ock är saken ganska svår,
 gör en hvar förlägen,
att vid allt, som orätt går,
 finna rätta vägen.
Så en folkvän stadgat har:
“Klagan fri, hjälp uppenbar.”
 Det är lag för lagar
 alla Herrans dagar.

Allas far är bonden än,
 än i denna dagen.
Le ej, ty du har, min vän,
 bondens bröd i magen,
bondens ull uti din rock;
därför lagom, lagom pock!
 Se i honom glader
 dina fäders fader!

Järn till svärd och guld till glans
 bonden tar ur bergen.
Däremot är all din ans
 som mot jätten dvärgen.
Bröd du äter, men ej guld,
evig blir din första skuld,
 om ej dina dygder
 gläda bondens bygder.

Men hvem är nu bonden näst
 uti äkta värde?
Jo, en redlig sanningspräst!
 Han, den himlalärde,
lär oss af sky för all strid,
lär oss kärlek till all frid
 och på detta viset
 här gör paradiset.

[ 189 ]

Ty ju paradiset är
 frid och fröjd och froda?
Saligheten börjar här
 i och med det goda.
Högsta goda heter Skönt,
blir med idel fröjd belönt
 i ditt eget sinne
 och i andras minne.

Fabel vardt till helig gjord,
 sekter allt förblanda;
men all sanning är Guds ord
 och allt godt Guds anda.
Godhet själfva himlen är,
uppenbarad redan här,
 helgar land och städer,
 alla väsen gläder.

Se det goda uti allt,
 hvar ens goda hägna!
Så naturens Gud befallt.
 Vill du fägnas, fägna!
Kärlek just är religion,
högre än båd hopp och tron;
 ty bör kyrkan skälla:
 Kärlek skyddar alla!

Andra ståndens lif och själ
 bonden är och prästen;
står det först med desse väl,
 stånd har hela resten.
Krigarn svänger glad sitt svärd,
hotar med den värsta färd
 dem, som kunde våga
 fosterlandet plåga.

[ 190 ]

HVARS MANS RÄTT.

Ingens herre, ingens träl!
 sade våra fäder.
Högsta rätt till högsta väl
 alla, alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
men mitt väsen, det är mitt.
 Denna sanning, vänner,
 man i själen känner.

Hvars mans rätt det egna är
 uti lif och styrka,
hvarmed, androm ej för när,
 man sitt väl kan yrka.
Allt kan ägas, mänskan ej;
blickas jo, så blixtras nej
 utaf himlens fader.
 Detta nej sjung gläder!

Vi är vist af kungen sagdt,
 en är allt för svåger;
detta Vi är allas makt
 i sin hela dager.
Herre, kungligt säg ditt Vi,
husfar, diger tänk ditt Vi!
 Blott med alla dina
 du och ditt kan skina.

Ty det grundlag är af Gud:
 allt har du af alla.
Endast enligt detta bud
 vågar du befalla.

[ 191 ]

Alla, det är hvar och en;
staten annars blir ett sken,
 som väl kan förblända,
 men på allt gör ända.

Alltså, om du folkvett har,
 du, som heter herre,
tacksam, god och höflig var,
 mest emot de smärre.
Uppblåst är ett ärans skrof,
ja, om ock det största hof.
 Se din sädesfora!
 Smått gör allt det stora.

Men den makt, som icke vet
 sina egna krafter,
ståtligt dricker, hög och het,
 sina egna safter,
än ej denna tanken haft:
Hvars mans kraft är statens kraft.
 Skratten eller gråten,
 staten dör i ståten.

Statens hufvud, det är vett;
 men om detta sänkes,
gammal dumhet allt i ett
 såsom vishet tänkes.
Alle patrioters rön
märkas ej i detta drön,
 all ting styrs af fånar,
 hvars mans styrka trånar.

Och med styrkan hvars mans rätt
 småningom aftyner;
svält blir ett regeringssätt,
 lyckan idel syner,

[ 192 ]

äran litet brokeri,
glädjen lite tokeri,
 och så Göta stammen
 gnolar på sitt amen.

Nej, stå upp, du hjältesläkt,
 upp utur din dvala!
Du har världen fordom väckt,
 folken om dig tala.
Ära, vakna i hvar man,
ära, stortänkt, mild och sann!
 Patriot, din lära
 väcke hvars mans ära!

Men som ärans första lag
 är förakt ej tåla,
så för alla i sin dag
 mänskans värde måla!
Vårdnad, vördnad på allt sätt,
det är äkta mänskorätt.
 Så böd han, som ljungar,
 konungen för kungar.

SMAKEN.

Smak ser man flickan och ynglingen söka,
 smak vill matronan, ja gubben ock ha;
men det osmakliga ofta de öka,
 och för det täcka det löjliga ta.
 Hvarken det brokiga
 eller det tokiga
 kan då vara det, som kläder en bra.

[ 193 ]

Smak i hvar sak är dess renaste sanning,
 enfald är himmelsk i allvar och lek;
i en förkonstling och i en förblandning
 lyser ej ära, men glyser ett svek.
 Se på allt krusande,
 är det väl tjusande?
Ormeslingeri med hväsande fart.

Fult är i vitterhet, fult är i seder
 pyntet med pina och puffet med prål.
Sök hvad du kan uti sanningens heder!
 Fuskande gyckel ju smaken ej tål.
 Ömkligt är tåtande,
 löjligt är ståtande;
ära, men en sann, se det är ditt mål.

Och vill du högre, så lek ej i gruset;
 litet i låghet ett kräk tillhör ju.
Höj dina blickar till honom i ljuset,
 evigt det bästa, se, gör han ännu.
 Skönhetens lifvare,
 sällhetens gifvare,
bäst gör alltid han, ditt bästa gör du!

Skönast är ljuset och vattnet och säden,
 blommornas fägring är redan för svag;
skönast är äfven i skaldernas kväden
 det, som har sannaste lif och behag.
 Men det ljuft rörande
 är det välgörande,
skönt är allt godt i sin lifliga dag.