Högadals prostgård/Del II/Kapitel 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
Tionde kapitlet.
Se så tänkte jag, Johanna, och jag hade redan tagit mina mått och steg för att verkställa det; och jag säger det rent ut, att ingenting i verlden fröjdar mig så mycket, utom du och den nya glädje jag väntar mot julen! — sade brukspatronen, vandrande fram och åter i rummet.
Johanna hade låtit den lilla fina mössan, på hvilken hon sydde, sjunka ur handen. — Ack, Johan, ingen är så god som du! — utbrast hon slutligen.
— Det är icke godhet att vara tacksam, och med all min rikedom kunde jag ju icke betala dig, minst i din nuvarande belägenhet, — svarade Lemner och såg ömt på sin hustru. — Gud har ju gifvit mig så mycket, att jag gerna kan dela litet med mig; och om än en hel våning på Lundafors blefve inredd till barnkamrar, så finge ju hvar och en af de små englarne ändå tillräckligt. Johanna log och såg med en lätt suck ner på sitt arbete.
— Ack, ser du, på vår lillas kristningsdag tänkte jag att öfverraska jungfrufaddern med denna glädje; men nu är det förbi, och nu vet Gud hur det går.
— Allt går väl, med Guds hjelp, — svarade Johanna.
— Men, kära Johanna, elakheten är så slug.
— Ja, men oskulden segrar; ty hennes vapen äro så blanka, att himlen kan spegla sig i dem.
— Ja, Gud låte dig spå sant! Emellertid är mitt ombud tillsagdt att icke försumma fatalierna. Men se der ha vi främmande; sjelfva fröken Alma, som kör sjelf och har blott en liten pojke med sig. Det är flicka som duger, det!
— Ack, så roligt! — utbrast Johanna, som hjertligt höll af Alma och icke sett henne sedan hennes återkomst från tanten.
— Min söta Johanna, i den lillas namn, icke så fort! — ropade Lemner och fattade i Johanna, då han såg henne häftigt ila mot dörren. — Fröken Alma vill icke göra något ondt med sin ankomst; hon vill nog blifva fadder — tillade han, leende öfver sitt infall, och förde varligt Johanna nedför trappan, der de mötte den vänliga Alma.
— Nå, det kan man kalla att vara rask, att köra sjelf! — fortfor Lemner, sedan de inkommit i kabinettet.
— Det är just icke mycket raskt att köra Polle, ty de göra alla så mycket narr af denna min vagns- och ridhäst, — svarade Alma leende; — men jag håller Polle kär, i synnerhet nu, ty utan honom hade jag icke fått komma hit i dag. Ingen hade tid att skjutsa mig, och jag längtade så mycket hit, — tillade hon, med en hjertlig blick på Johanna.
Nu började brokspatronen samtala om Gustaf. Klara tårar stodo i Almas ögon under alla dessa sorgliga berättelser.
— Ack, att jag icke skulle vara hemma och få råka Maria innan hennes afresa! — suckade hon, då Lemner blifvit utkallad.
— Det kostade äfven mycket på Maria att ej få råka dig, och mig gaf hon alla helsningar, hvilka du bättre förstår, än jag kan framföra dem. — Men hvad tycker du om prosten, som för Maria till Gustafs fängelse.
— Ack, det är så likt den gode prosten! — svarade Alma med öm rörelse.
— Och fängelset blir deras förlofningssal; det vet du kanske icke?
— O Gud! så gissade pappa! — inföll Alma, utom sig af gläje; — men mamma påstod, att de foro hit för att göra slut på allt sammans. Jag visste att mamma hade orätt, men jag vågade dock icke tro, att pappa hade rätt. Jag trodde, att prosten ville trösta och uppmuntra den arme Gustaf med sin närvaro och åsynen af Maria! Ack, hvilken ljuf och salig stund, Johanna, när det mörka fängelset öppnas och Gustaf får sjunka till Marias hjerta! Tror du icke, att denna stund betyder mer än hvarje annan, och att Gustaf ville vara fängslad blott för att njuta den.
— Nej, nej, Alma! alla det ädla, högsinnade hjertats, det mörka fängelsets qval, kan ingenting ersätta: men det är den högsta sällhet, som Gustaf der kan känna, en sällhet, som ger honom glömska af sitt lidande: det är en stund, som icke blott uppklarnar fängelset, utan hela lifvet! den andas deröfver kärlekens andedrägt.
Johanna blef nu afbruten af hushållerskan, med hvilken hon måste gå ut.
Vid hennes återkomst satt Alma så djupt försjunken i tankar, att hon ej hörde tillslutandet af dörren.
Johanna stod några ögonblick försänkt i åskådandet af Alma, hvilken i dessa ögonblick syntes henne öfverjordiskt skön, med det lilla sänkta hufvudet omgifvet af lockar och månstrålar.
— Ack, redan en tagg i hjertats lifsblomma! — tänkte hon, och gick sakta fram och lade vänligt handen på Almas skuldra.
— Jag störde dig i dina drömmar; men hos mig kan du drömma dem högt, — sade Johanna och nedsatte sig bredvid Alma.
— O, kan, o, får jag det utan att du kallar mig barnslig och svärmande? — utbrast Alma och sänkte hufvudet ned mot Johannas axel, medan det mörka ögat blickade upp mot henne, glänsande af tårar.
— Det kan, det skall du, söta goda Alma! Tiden har ej kylt mitt hjerta; der inne är ännu kärlek och vår. Jag skall ej missförstå dig. Tala med mig så som du skulle tala med Maria. O, jag vet ju redan!
— Ack ja, du vet! Du vet likväl icke allt; men du skall få veta det. Du vet, att jag älskar Axel, och jag får ju tro det, Johanna, att äfven han älskar mig! mamma har upptäckt mitt hjerta, ehuru hon aldrig i direkta ord låtsat derom; men jag ser det ändå, ty nu mera kan hon icke tåla Sylvéns, utan säger nästan oupphörligt något om dem, som sätter mitt öga i tårar och min kind i brand, och då ser hon på mig så genomträngande, liksom skulle hon direkt titta in i hjertat till Axel. Jag förstår nu att mamma, hvilken mest värderar det som Axel icke eger, icke skulle vilja se mig fäst vid honom. Men det är icke länge jag tänkt derpå; ty ehuru jag under hela mitt lif älskat Axel, så är det dock först sedan i somras som jag rätt förstått mig sjelf, som en framtid framstått för min själ, och som jag icke kan tänka honom utan Axel.
— Sedan dess har mycket blifvit mig klart, och deribland äfven mammas planer med baron Reichler. Här om dagen blefvo vi bjudna till min tant, som bor i grannskapet af hans mor. Mamma, som ej mådde väl och eljest aldrig vill vara ensam, tvingade dock nu pappa och mig att fara. Icke utan bäfvan afreste jag, belastad med många föreskrifter för mitt uppförande. Tant gjorde genast en bjudning. Baronen var der och fladdrade omkring mig likt en fjäril, med den ena artigheten värre än den andra. Ack, huru olika var ej hans tal och hela hans väsende mot Axels, huru mindes jag ej honom —; ofta, då han för mig deklamerade inhemska och utländska skaldestycken, som alla gingo ut på kärlek, voro mina tankar långt borta, hos Axel på andra sidan hafvet.
— Min tant bjöd honom qvar. Han biföll. Jag såg honom dagligen. Min tant var förtjust, pappa glad, och som baronens väsende med hvarje dag blef enklare och hjertligare, så trifdes jag bättre i hans sällskap. Jag tänkte icke oupphörligen på Axel, och slutligen kom jag icke mycket oftare i håg honom, än då jag var ensam, när jag såg månen, såg aftonstjernan, detta våra själars mötesland, eller hörde toner, dem jag hört af eller med Axel.
— Så var det, då vi en dag blefvo bjudna till prostgården. Prostens son, en ung hygglig magister, hade nyligen hemkommit från Tyskland; och nu hade jag blott tanke för den unge magistern, hvilken äfven tycktes tänka endast på mig, men ändå icke syntes hafva någonting att säga mig, och jag, jag vågade ej fråga! Min oro tilltog, och baronen, som den sista tiden ej misshagat mig, var mig nu odrägligare än någonsin.
— Om aftonen blef det fråga om en häst, som var utmärkt vacker och dagen derpå skulle afgå till prinsens stall, dit han blifvit försåld. Hans skönhet och dygder omtalades vidt och bredt, och slutligen föll det baronen in att, under förevändning att visa den vackra hästen, visa oss sin skicklighet som ryttare. Med en blick på mig kastade han sig upp i sadeln och ilade i kort galopp uppför den raka allén.
Prosten talade om sin vackra häst, och alla de andra, med undantag af magistern, om den vackra ryttaren; och jag, som i detta ögonblick endast kom i håg Axel, hur ofta jag sett honom komma ilande genom allén vid Strålvik på sin vackre Sleipner, jag stod så försänkt i dessa minnen, att jag icke tänkte på något, som omgaf mig, icke en gång på magistern, förr än denne med ett vänligt: »Förlåt mig fröken», stod vid min sida.
— Jag blef blodröd, såg upp och stammade något.
— »Tillåter fröken mig att framföra en helsning», sade han sakta, men hjertligt, — »en helsning, varm och frisk, ehuru han med mig vandrat öfver haf och böljor?»
— De andra hade gått att möta ryttaren, och vi stodo ensamma qvar.
— Jag kunde ej svara; han fortfor: — »Jag hemkom för några dagar sedan från Tyskland, der jag en hel vecka varit till sammans med magister Sylvén, hvilken lemnade mig det dyrbara uppdraget att framföra hans hjertas helsningar till hans föräldrar, hans syster och hans tvenne mest älskade vänner, fröken Liljenstedt och medicine kandidaten Werther.»
— Johanna, jag var nära att sjunka i magisterns armar. Han hade ju sett Axel! Ack, hvad jag hade svårt att icke börja gråta at kärlek, blyghet och fröjd! Jag gjorde dock intet af allt detta, ehuru en tår kanske stal sig i ögat; men jag såg ner och tackade, huru vet jag ej.
Han talade mycket om honom, och jag insög hvarje ord som nektar; men de andra återkommo snart, och då baronen frågade mig hvad jag tyckte om ridten, rodnade jag så häftigt, att hans läpp krökte sig till ett segerleende.
— Ifrån detta ögonblick plågade baronen mig grufligt, och jag kunde knappt tvinga mig till en vanlig höflighet; så mycket mera fann jag honom obehaglig, som han åter började på sitt gamla sätt. Till all lycka fick han befallning att genast återvända till Stockholm; och sedan tyckte tant, att jag nu på hösten skulle hafva så ledsamt hos henne, så att jag borde resa hem med pappa, hvilken nyss återkommit från en längre resa.
— På hemvägen frågade min far hvad jag tyckte om baronen, om jag skulle kunna älska honom och tänka mig honom som mitt sällskap genom lifvet; — »ty jag vill icke längre dölja för dig, Alma, sade han, — att det är ett parti, som många önska för dig.»
— Gud, så jag darrade! Ännu hade aldrig ett osant ord kommit öfver mina läppar, och huru skulle jag kunna säga det? till min far, min älskade far?
— Mållös sjönk jag ned mot hans bröst, och utan att säga något måste jag hafva tillstått allt. Hvad han var god, hvad han var öm, ehuru han kallade min känsla för Axel en öfvergående barndomsdröm! Så frågade han mig, om jag gifvit Axel mitt trohetslöfte.
»Nej, pappa», svarade jag; »men är jag icke skyldig Axel trohet, då jag visat honom min kärlek?»
— Pappa kysste mig och log med ett leende, som jag aldrig glömmer.
— »Är du också säker på Axels tro?» — frågade han mig.
»Ack ja, pappa», — svarade jag lifligt.
— Då erkände han, att han mycket tycker om Axel, men att mamma icke delar hans tycke, samt att våra hjertan kunna förändra sig, att jag icke för mycket bör tro på Axel, och utan förebråelse kunde skänka min hand åt en annan, så framt mitt eget hjerta icke strede för mycket deremot.
— Jag hemkom lugnad; men döm om min förskräckelse, då mamma andra morgonen inkallade mig och sade, att hon genom ett bref från tant visste, att baronen verkligt älskade mig, samt att jag således innan kort skulle blifva förlofvad med honom; och så talade hon om min lycka, hans rikedom och hans utseende, hans namn och Gud vet hvad.
— Jag vågade icke säga ett ord; men mamma såg mitt qval. Det tycktes stadga hennes beslut, och med de grymmaste tydningar på Marias galna kärlek, och de strängaste försäkringar, att intet kunde förändra hennes beslut, lemnade hon mig att gråta och tänka på Axel.
— Johanna, hvad skall jag göra? Ack, hvad jag är olycklig! jag kan icke glömma Axel, och jag kan icke strida mot mammas och säkert äfven pappas vilja, ehuru han är för god, för öm att som befallning angifva den.
— Min stackars lila Alma, — sade Johanna och kysste den höga, ljusa pannan. — Månne icke de dagar, då baronen ej så mycket misshagade dig, äro ett bevis, att du skulle kunna komma att blifva lycklig med honom, och fullkomligt glömma Axel? Ty så vida baronen är en god och hederlig karl, så är det ett för dig mera passande parti.
— Ack, tror äfven du, Johanna, att jag kan, att jag skall glömma Axel? — utbrast Alma under varma tårar. — Ack, ni mins blott mina sexton år, och icke, att min kärlek växt upp med de sexton åren, icke, att det är Axel jag älskar!
Det låg i blick, i röst något, som gaf en så rörande skönhet åt de enkla orden, att Johanna, som djupt hänrycktes deraf och tänkte på sin egen tidiga och trogna kärlek, tryckte Alma till sitt bröst och svarade: — Jag skall icke såra eller misstro din kärlek, Alma! Måtte han göra dig så lycklig som han är varm och innerlig!
Brukspatronen inkom, och samtalet måste slutas, ehuru de begge ännu önskat att få förlänga det.
— Nå, ett sådant mörker! — utbrast Lemner, som hvarken gillade månskenet eller den ännu glimmande brasan.
Det ringdes, ljus påtändes, té inkom, och brukspatronen njöt helt belåten så väl af den klara ljuslågan, i hvilken han betraktade sin Johanna, som ock af den sjudande drycken, af hvilken han förtärde tvenne stora mandarinkoppar.
Sedan brukspatronen afhandlat många ämnen, i hvilka Johanna dock utgjorde det egentliga temat, frågade han Alma, om hon ämnade tillbringa julen hemma.
— Jag vet icke säkert, — svarade Alma.
— Åh jo, fröken Alma, gör det för all del; ty jag hoppas, att Johanna ger mig en julklapp eller nyårsgåfva, som fröken skall göra dyrbarare för oss begge; och jag lofvar fröken en krona så vacker, att den kan bli förebud till den, som en gång skall pryda de vackra lockarne.
Almas öga mötte Johannas; der dallrade en så mild och talande tår, att Alma sänkte sin blick och blygsamt rodnande tryckte den af salig bäfvan darrande handen.