←  Femte kapitlet
Hemligheterna på Stokesley
av Charlotte Mary Yonge
Översättare: Okänd

Sjette kapitlet
Sjunde kapitlet  →


[ 61 ]

SJETTE KAPITLET.

Hvilken skilnad var det ej på barnen vid Stokesley under lektionstimmarne och efteråt. Då en gammal törnbuske, som om vintern stått alldeles bar, på våren förvandlas till en skön rosenbuske, så är denna förvandling ett intet mot den, som efter lektionerna försiggick med barnen. Hvem skulle kunnat tro, att dessa tröga, slöa barn, med de krökta ryggarne, korsade benen, gnälliga rösterna och sömniga ögonen, äro samma glada, skrattande, stimmande och bullersamma varelser, fulla af nojs och upptåg, som nu dansa af förtjusning.

Sam omtalar, att det skall bli en lusteld der nere vid potateskällaren.

"En lusteld!" sade guvernanten från London, som tänkte på illuminationer; "hvarför tändes den?"

"Åh, inte är det någon verklig lusteld," sade Sam, "det är bara Purday, som bränner ogräs. [ 62 ]Känner ni inte, hvad det luktar godt? Jag trodde först, att det bara var arrendator Smith, som brände torf."

Alla näsor höjdes, för att uppfånga en viss röklukt, som man vanligtvis får känna på landet i Juli månad. Miss Fosbrook tyckte det luktade som på ett tegelbruk.

"Vi skola steka potates i askmörjan, så kunna vi äta dem till teet!" ropade alla barnen, så förtjusta vid tanken derpå, att miss Fosbrook var riktigt ledsen att nödgas invända:

"Men, kära barn, jag vet inte om jag kan tillåta er, att leka med elden."

"Åh, det ha vi alltid fått göra," sade alla barnen, och Susanna tillade:

"Vi bruka alltid steka potates i askmörjan, då Purday gjort upp en eld. Mamma gifver oss alltid lof dertill, fast Purday ej tycker om det."

"Ja, det ha vi alltid fått göra."

"Om Sam och Susanna säga, att det är rätt, så litar jag på dem," svarade miss Fosbrook glad, "men ni måste låta mig, som är stadsbo, komma ut och se, hvad det är."

"Ja visst, och vi skola steka potates åt er också," sade Sam och Susanna.

Derefter rusade det bullersamma småherrskapet upp för trappan, för att sätta på sig ännu gröfre bruna kläder, än de haft förut. När de fem barnen sedan kommo ned igen, voro de så lika klädda, att det var riktigt svårt, att skilja flickorna från gossarna. Susanna tog med sig lilla George, och så begåfvo de sig af. Sam och Harry, som väntat i salen, togo nu miss Fosbrook emellan sig, liksom de ansett för sin pligt, att för henne förevisa lustelden. De förde henne genom trädgården och köksträdgården, öfver hvilken sistnämnda låg ett tjockt moln af stickande rök, till en genomgång i en häck. Här stodo några skjul och vagnshus, och här lågo äfven några risknippor, en qvarnsten och ett par timmerstockar.

[ 63 ]Alla åtta barnen skyndade med höga rop af förtjusning fram till en rykande sophög, som bestod af torra löf, ärt- och potatesskal, samt en hel mängd kålblad; alltsammans var mycket jordigt, och det var märkvärdigt, att en så qväfvande rök kunde uppstå af hvad som blott tycktes vara en smutshög. Men detta bekymrade ej barnen. De sprungo rundtomkring elden, några kröpo på sina knän, andra hoppade jemnfota, och från alla sidor hörde man röster, som ropade: "så roligt, så roligt!" — "Nu lägger jag dit potates!" — "Åh, du får lof att skaffa dig några stickor först, annars kan det ej bli någon aska!" — "Det är ju alls ingen låga!" — "Kan du inte gå ur vägen, jag vill skaffa mig ett bra ställe!" — "Hvar och en skall hafva sin egen ugn och steka sin potates!" — "Hör du, Sam, du knuffar mig ju in i elden! —"

De sista orden kommo naturligtvis från Elisabeth, och derpå skreks från ett annat håll: "akta dig Bessie, så du inte trampar Georgie. Ja, Georgie lilla, du får plats här."

"Jag måste hafva stickor," ropade Harry, under det att Sam låg på knä och rörde i elden, der han såg några röda kol. Dessa blåste han oupphörligt upp, och lade torra löf och hyfvelspån öfver dem. "Annie, Johnnie, Davy, skaffa mig stickor, så skall jag göra en ugn."

Annie lydde, men smågossarne äfvensom Sam voro sysselsatta på andra sidan om elden, och Johnnie svarade vresigt: "skaffa dig dem sjelf!" David svarade ej alls.

Kanske Harry med våld skulle tvingat dem att hjelpa sig, om ej Susanna hastigt kastat till honom en hop torr ved, som hon hade inbillat lilla George, att han ensam hopplockat. Det blef en allmän fröjd, i hvilken Christabel ej kunde undgå att taga del, när Sam blåste och de röda kanterna af ett hyfvelspån började glöda och småningom tände eld på en potatisstjelk, som han lade derpå; ju mera han blåste, ju mera sprakade elden, men för hvar gång han [ 64 ]hemtade andan, slocknade den åter. Han försöker igen — puff — puff — hvad han blåser ifrigt, elden tycker bestämdt om de små spånor, Annie kastat på den; den förtär dem, den ena efter den andra — och slutligen blir det en stor flamma. "Hurra!" "Kasta på mer, men ej för mycket." "Släck inte ut den." Ack! se nu en så stor låga, som brakande smyger uppför denna hög af stickor och skal; den låter ej qväfva sig, den skjuter upp jättehög, den liknar ett rödt, fladdrande banér. — Barnen skrika af förtjusning och beundran, lilla George högst af alla, ty Susanna håller hårdt fast i honom, på det han ej skall springa in i den lysande flamman.

Miss Fosbrook blir helt förskräckt, men hon ser att alla barnen ställt sig mot vinden, och de tyckas vara vana dervid, så att hon hoppas att ingenting är att befara, och lågan sjunker ihop fortare än den uppstigit. Nu är alltsamman åter en oskadlig, rykande askhög, lik en vulkan efter ett utbrott.

"Vi få ej låta elden flamma upp igen," sade Sam, "underhåll den bra med stickor, så att vi kunna få litet hvit aska till potatesen. Nu skall jag göra en ugn."

Alla hade slagit sig ned kring denna temligt heta vrå; somliga knäböjde, andra sutto på marken, bland dem David, som lät händerna hvila på sina tjocka knän.

De bemödade sig att vårda denna röda gnista, som smyger från hyfvelspån till hyfvelspån, öfverallt lemnande svarta spår efter sig. Plötsligt, medan röken liksom med en ogenomtränglig slöja omgaf allt på andra sidan, kom en väldig massa ogräs rullande ned på elden och föll med sådan häftighet på barnens hufvuden, att Johnnie kullkastades, men han föll lyckligtvis icke i elden, utan ett stycke derifrån, i en mängd kålblad. Ogräset höll äfven på att nästan begrafva Sam, hvilken kastat sig öfver sin dyrbara ugn och fortfor att blåsa, som om ingenting händt, under det att de andra om hvarandra utstötte sådana [ 65 ]obegripliga ljud, att man endast kunde urskilja ordet "Purday."

"Jaså, ni ha funnit reda på elden ändå," sade Purday, och stödde sig på den hötjuga, han begagnat att kasta ogräset med. "Ingenting kan få vara i fred för er."

"Ja, du hade skaffat dig en ny plats, för att narra oss," utbrast Harry, "men vi vädrade upp den, din gamle skälm! Vi vilja ej gå miste om vår eld."

Miss Fosbrook framställde den frågan, om de gjorde någon skada, och Purday svarade med grufligt sträf röst: "ja bevars, skada nog, det är då säkert, de draga ju omkring elden öfverallt. Det göra de alltid. Jag tänkte, jag skulle kunna lura dem den här gången."

"Vill ni då, att jag skall befalla dem, att gå härifrån," sade hon helt förskräckt, ty hon visste att det skulle blifva ett förfärligt väsen, om hon blefve tvungen att utöfva sin myndighet.

"Hon skulle våga befalla oss!" mumlade Harry.

Man läste ogillande och förargelse i Susannas ansigte. Annie stod med vidöppen mun, och John kastade sig ned och rullade sig på marken mumlande: "jag går då bestämdt inte härifrån," och: "så obeskedligt"; men David låg på magen och blåste ideligen på sin ugn, som en vind i en gammal målningsbok. Sam stod och väntade och stödde sig på den käpp, som tjenade honom till eldgaffel. Det var det oförskämdaste, han någonsin hört: vilja beröfva dem deras eld; skulle nu den gamla förrädaren Purday uppegga henne dertill!

Purday var nästan lika så förvånad som de; ty om barnen än förstörde hans eldar, kullkastade hans hövålmar och nedrefvo hans vedstaplar, ville han ej att någon annan skulle banna dem än han sjelf, och allra minst denna dam från London; derför smågrinade han litet och sade: "nej, nej, miss, inte göra de så stor skada heller, låt dem hållas;" och så fortfor han att tömma ut sin skottkärra öfver Davids kära [ 66 ]ugn, utan att låtsa om, att den fanns; men barnen ropade med en mun: "hurra! hurra! Purday, du har nu sjelf sagt, att vi ej göra någon skada, så kom nu inte och gräla en annan gång."

"Jag tänker aldrig bry mig om den grälmakerskan," förklarade Johnnie för Annie; och hörde alls icke på miss Fosbrooks glada utrop: "jag är så glad att ni får stanna."

Och så länge den dåraktiga pojken kom ihåg denna händelse, trodde han att miss Fosbrook varit så elak, att hon velat befalla dem gå ifrån elden, men att Purday hindrat henne derifrån. Miss Fosbrook ansåg det ej löna mödan, att försöka göra sig förstådd; hon var glad, att hon fullgjort sin pligt och att hon nu kunde få deltaga i barnens glädje. Hon sprang omkring och samlade stickor åt Sam, tills hon var alldeles andfådd, och blef lika så glad som de, när elden, som blifvit alldeles qväfd af det ogräs, Purday kastat derpå, åter tycktes vilja uppflamma. Sam och Susanna visste nog, att hon endast talat vid Purday, emedan hon trodde det var hennes pligt, men det var rätt svårt för dem, att kunna förlåta henne, att hon störande velat inblanda sig i deras nöjen. Slutligen tyckte hon, att hon lugnt kunde lemna dem, och gick in för att sätta sig och läsa en stund. Hon hade ännu ej framkommit till boningshuset, då hon fick höra små steg komma trippande efter sig och såg, att det var Elisabeth.

"De äro så tråkiga," sade hon. "Sam knuffar mig jemt in i röken, och Georg bråkar så. Får jag gå in med er, kära Christabel?"

"Mycket gerna," svarade miss Fosbrook, "men jag är ledsen att höra alla dina klagomål."

"De äro alltid så stygga mot mig," försäkrade Bessie.

"Du måste försöka att vara glad och vänlig emot dem, så skola de nog upphöra att förarga dig."

"Men får jag komma in med er? Det skall bli ett så bra tillfälle för min hemlighet."

[ 67 ]Christabel märkte, att hon ej skulle få mycken ro till sin läsning, men hon var alltid glad, när hon kunde göra Bessie ett nöje. Hon gaf vänligt sitt samtycke till, att Bessie skulle få framtaga sin skatt — vid denna tillåtelse ljusnade det lilla mulna ansigtet betydligt. Hon visste, hvad hon skulle måla, deri låg ej svårigheten; men hvarifrån skulle hon få plånet och banden och de äkta färgerna? Miss Fosbrook gaf henne ett stycke plån, som hon tog ur sin portfölj, men rådde henne, att först försöka på en bit papper. Den lilla fågeln, som Bessie ritade, var verkligen ej dålig, och man såg, att det lönade mödan, att hon fortsatte, och dessutom visste miss Fosbrook att alla mammor tycka om sina barns arbeten, om ock dessa vanligen mera röja god vilja än någon synnerlig förmåga.

Hvarföre göra mammorna det? Jo, emedan dessa arbetens värde bestå i den kärlek till föräldrarne, som framlyser ur dem. Den lilla fågeln målades som en rotgel, med de färger Bessie hade i sin gamla färglåda, men de voro så svaga och otydliga, att när fågeln var väl färdig, den ej var nog vacker, för att duga till present, och de kommo derför öfverens om, att hon måste skaffa sig några äkta färger jemte banden.

Miss Fosbrook frågade henne, om hon skulle skrifva till sina systrar i London och bedja dem köpa blåa, röda och gula färger och skicka henne dem i ett bref. Detta var något, som aldrig fallit Bessie in, men frågan var nu, om färgerna från London voro bättre än de, man kunde få på landet, och om det ej vore roligare, att sjelf gå till Bonchamp och köpa dem-, men hon blef mycket nöjd, då hon kom att tänka på, att hon åtminstone kunde köpa banden der. Den lilla bedröfvade flickan var med ens förvandlad till ett gladt pratsamt barn, som, då ingen var tillstädes för att retas med eller skratta åt henne, visade sig vara både förståndigt och fullt af roliga infall, och hennes guvernant lyssnade vänligt och välvilligt, [ 68 ]till hvad hon hade att säga. Miss Fosbrook kom ovilkorligen att tänka på, huru mycket lyckligare hennes lilla vän skulle varit, om hon varit enda barnet i en familj, eller endast haft en syster och föräldrar, som förstått sätta värde på hennes goda smak och förfining, i stället för dessa ständigt sysselsatta föräldrar, och dessa ohyfsade, ehuru goda syskon, som missaktade henne, emedan hon var så olik dem. Men sedan tänkte hon, att om Bessie hade fått alla sina tycken tillfredsställda, hade hon kanske blifvit fåfäng och tillgjord, och att kanske just dessa små pröfningar skulle göra henne till en starkare, mera stadgad, mera gagnande och nyttig qvinna, än om hon fritt fått öfverlemna sig åt sina fantasier. Det var blott hennes lynne å ena sidan och syskonens obeskedlighet å den andra, som gjorde miss Fosbrook bekymmer.

Arbetet hade fortgått nära en timma, och Bessie höll just på att kopiera en förgät-mig-ej, som var målad på ett papplock, hon hade, då de fingo höra små trippande steg, och Susanna kom in med lilla George. Han hade blifvit kullkastad af Johnnie och var vid mycket dåligt lynne. Susanna hade gått ifrån leken, för att följa honom in och trösta honom, och kom nu till skolrummet, emedan madam Freeman var utgången. Innan Elisabeth hann gömma bort sina saker, hade George fått sigte på det vackra locket och sträckte ut handen efter det. Bessie stoppade det fort i fickan. George började gråta, och Susanna kastade sig utan vidare besinning på sin syster, fattade tag i hennes arm och började gräfva i hennes ficka, oaktadt hon stretade emot.

"Susanna, Susanna," sade miss Fosbrook, "låt din syster vara. Hon har rättighet, att göra hvad hon vill med sina saker."

"Det är så obeskedligt af henne," sade Susanna, i det hon släppte Bessie och tog lilla George på armen och smekte honom: "stackars min lilla pys! [ 69 ]Är Bessie stygg emot dig? Kom du med Susanna, så skall hon gifva dig något vackert."

"Susanna, Susanna, jag ville bara, att han ej skulle förstöra det," svarade Elisabeth bedröfvad.

"Sådant skräp, som det der är! Det är lagom att roa barn med, men du är lika så barnslig som han," genmälte Susanna, smekande Georg.

"Det är bäst, att du lägger bort dina saker, Bessie," sade miss Fosbrook, som nu blandade sig i dispyten. När Elisabeth gått ut, och hon tröstat lilla George med ett bandmått af elfenben, som hon tog ur sin sykorg, sade hon åt Susanna: "mitt barn, du får ej låta din kärlek för de små förleda dig, att bli orättvis och ovänlig mot Bessie."

"Men hon är alltid så obeskedlig mot dem," svarade Susanna harmset.

"Jag tror icke, att hon menar illa, men om du tvingar henne att gifva efter för dem, så kan du väl veta, att hon ej skall tycka om dem."

"Mamma säger, att de äldre skola gifva efter för de yngre," menade Susanna.

"Du väntade knappt att se, om hon ämnade gifva efter."

"Nej, emedan jag visste, att hon ej skulle göra det, och jag ville ej, att min lilla George skulle bli ledsen."

"Och jag kan inte fördraga, att min lilla Susanna är häftig och orättvis," sade miss Fosbrook glädtigt. "Rättvisa framförallt, Susanna; du hade ej rättighet, att taga af Bessie, för att gifva åt George, lika litet som jag skulle kunna gifva en tiggare middag på din pappas bekostnad, om han vägrat sitt samtycke,"

"Men det skulle pappa aldrig göra," försäkrade Susanna, gående litet från ämnet.

"Det är troligt, men du — förstår du mig, Susanna? Jag vill ej, att Bessie skall bli orättvist behandlad för småbarnens skull. Man bör ej tyrannisera Bessie eller någon annan; det är ej rätt."

[ 70 ]"Bessie är så narraktig," svarade Susanna buttert.

"Kanske du tycker hon är det, men om du förstode bättre, skulle du finna, att icke allt, som synes dig narraktigt, verkligen är det. Mången skulle beundra hennes sätt,"

"Ja, det vet jag," sade Susanna. "Mrs Greville sade till mrs Brownlow, att Bessie var den enda bland oss, som visade något tecken till hyfsning; men mrs Greville är en fin dam, och vi skratta alltid ut henne."

"Vill du inte gå ut och leka igen, mitt barn," sade miss Fosbrook åt henne, när Bessie återkom. "Du kan ju lemna lilla George hos oss."

Susanna visste ej, om hon kunde anförtro sin älskling åt någon, och isynnerhet åt den, som höll med Bessie, men hon längtade så mycket att få se, om potatesen vore tillräckligt stekt, och som lilla George var fullkomligt nöjd med sin sysselsättning att mäta allting med bandmåttet, så sprang hon fort bort, utan att ens tacka. Men hon försäkrade de andra, att miss Fosbrook verkligen var mycket snäll, och att hon skulle gömma sin bästa och största potates åt henne.

Christabel fann det mycket roligt att leka med lilla George, men kunde ej undgå att förarga Elisabeth, då hon befallde henne lägga bort sin målning, och icke plåga sin lilla bror, genom att låta honom se, hvad han dock ej fick röra. Miss Fosbrook kunde ej förmå henne att deltaga i den glada leken. Georges skratt genljöd i hela huset, madam Freeman hörde det äfven, då hon kom in med lillan och, tittande in i dörren till skolrummet, bad honom komma och dricka té, och hon var litet smått förargad öfver, att miss Fosbrook vågade leka med småbarnen, som hon hade under sin särskilda uppsigt och vård.

Man hörde ingenting vidare från de andra barnen, och Christabel och Elisabeth suto lugnt och läste, till tédags, — då de gingo ned och väntade, och väntade — till miss Fosbrook slutligen bad Bessie gå och ropa de andra.

[ 71 ]Men hon kom lika litet tillbaka som de, så att guvernanten blef tvungen att sjelf gå ut, dock hade hon ej gått många steg, förrän hon hörde sorlet af flera röster, och snart kommo de alla omkring henne, dansande och hoppande. Susanna och Sam buro hvar sin tallrik, som var full med föremål, som ursprungligen varit bruna, men som nu voro svarta och alldeles öfversållade med hvit aska, och detsamma var förhållandet med barnen, som voro fulla med aska ända upp till håret.

Såsom en liten eftergift för äldre personers fördomar, funno de sig föranlåtna att, ehuru det var fara värdt att deras potates skulle kallna, springa upp och snygga sig, innan de satte sig ned vid tebordet. Susanna, David och Sam skreko ifrigt, att miss Fosbrook skulle äta — "den potates jag enkom stekt åt henne," Stackars miss Fosbrook, hon skulle nästan hellre hafva velat äta sjelfva elden, än dessa osmakliga och askbetäckta tingestar, som voro sega som läder utanpå och smakade bara rök. Barnen, som varit i röken hela dagen, hade fört den med sig in, men munnarne gingo utan uppehåll, så ifriga voro de att omtala alla sina äfventyr, och hvar och en tyckte, att den potates, han stekt, var den bästa. Miss Fosbrook petade ut de mest ätbara bitarna af de tre potatesarna, och försökte på detta sätt att tillfredsställa de tre kockarna.

Andras potatesar kunde nog vara rökiga, men deras voro utmärkta; "lagoma åt svinet, när det en gång blefve köpt," tänkte miss Fosbrook, men hon gladde sig åt barnens vänlighet och välmening, så att hon knappt kände de svarta tingestarnas elaka smak.

Småningom, steg för steg, icke på en gång, kan man lära goda vanor och förbättra karakterer. Sålunda hade Susanna blifvit uppmuntrad att vara vänlig och oegennyttig, samt fått lära sig, att tyranni är orätt och att man icke bör förtrycka den svage; Bessie hade fått lära sig, att man bör vara glad, äfven om man måste försaka sina nöjen för andras skull. Ett försök [ 72 ]hade äfven blifvit gjordt, att bota henne för hennes vana att gnälla och hennes tro, att hon alltid vore den, som blefve förolämpad. Det återstod ännu att se, om de små pröfningar, de två flickorna måste genomgå, skulle medföra goda verkningar.