Hemligheterna på Stokesley/Kap 05
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
FEMTE KAPITLET.
Måndagsmorgonen började insamlingen till svinet. Det första, miss Fosbrook gjorde efter bönen, var, att dela ut veckopenningen — sex pence åt hvardera af de fyra äldre barnen och tre pence åt hvardera af de yngre. "Jag hoppas, att det ej skall bli någon plikt," sade hon.
"Jag tänker ej plikta en enda gång," utropade Henry, kastande sina pengar högt upp i luften.
Lilla Davids hoppressade läppar röjde samma fasta föresats.
"Ack, låt mig få mitt sexpence-stycke," bad Susanna; "jag hoppas att jag ej skall få något tillfälle att gifva ut det."
"Det vore så godt, Susanna, att du gömde några farthings," menade Sam skrattande. "Du kommer nog snart att behöfva dem till plikten."
Susanna skrattade, och miss Fosbrook, som ville framhålla henne som ett exempel för den gnälliga Elisabeth, sade: "du är så snäll och vänlig, Susanna, att jag inte har hjerta att låta dig plikta, men se på ditt hår och de der," visande på hennes tjocka röda fingrar. "Har du någonsin sett sådana osnygga fingrar?"
"Ack, så tråkigt," utropade Susanna med sin vänliga röst, "de voro så rena i morse, och jag har bara gifvit kycklingarne mat, varit uppe på höskullen efter ägg, samt dragit upp några rädisor."
"Nå väl, gå nu upp och tvätta och borsta dig, men kom i morgon ihåg svinet," sade miss Fosbrook, som ej kunde låta bli att tycka, att fingrarne voro bra lika rädisorna, så röda och jordiga voro de.
Det blef svårare att bibehålla sin kallblodighet, när Bessie lade silfverpengarne i sin börs, och Johnnie upprepade det gamla dumma skämtet: "Se på snåla Bessie."
"Johnnie, jag straffar dig, om du säger detta en gång till."
"Det bryr jag mig inte om. Madam Freeman säger, att ni ej har rättighet att straffa mig, och hon lade mig ej till sängs, och jag hade så roligt, så roligt," och han gjorde en sådan grimas, att han narrade alla de andra att skratta.
Christabel vidhöll sin föresats, att icke säga ett ord, och hoppades att det ej skulle synas på henne, hur förargad hon var, då gossen sålunda fortfor:
"Jag fick så många goda saker, ty Freeman sade, att hon icke kunde fatta, att någon främmande hade rättighet att straffa hennes små barn; aj, aj, aj," skrek han, ty Sam nöp honom dugtigt i örat.
"Der har du! Gå nu och berätta det för Freeman, om du har lust."
"Sam, jag vill icke att du skall hjelpa mig på detta sätt," utropade guvernanten mycket ledsen. Johnnie skrek så högt som möjligt, för att den gamla madamen skulle höra honom, och alla försök att trösta honom voro fruktlösa, tills Susanna kom in och medelst smekningar tystade honom.
"Nu har Johnnie gråtit före frukosten på en måndagsmorgon, och då kommer det att gå illa för honom under hela veckan," sade Annie.
"Det tror jag inte," svarade miss Fosbrook, "skola vi ej visa Annie att hon har orätt, Johnnie."
Men Johnnie var ond, och äfven Susanna trodde på detta skrock. Sam skrattade och sade: "jag gratulerar er, miss Fosbrook; nu tror han, att han är tvungen att vara elak."
"Johnnie," sade David högtidligt, "kom ihåg svinet."
Svinet var en mycket god ceremonimästare och afhöll under frukosten alla armbågar, att lägga sig på bordet, och Bessie, som plägade vara kräsmagad och rata maten, åt ganska beskedligt upp sin portion mjölk och bröd.
Efter frukosten hade alla ledigt till klockan nio. Susanna, som hade vård om mammas nycklar, skulle gå ned i köket, höra efter hvad kökspigan behöfde, och gifva fram det, men blott på det vilkor, att aldrig någon af syskonen skulle få följa med henne i skafferiet. Susanna var mycket pålitlig, men mamma var för klok, för att låta henne inledas i frestelse genom röster, som bådo om ett sviskon, en mandel eller en enda sked sylt. Detta förminskade nöjet att få gå och bära på nycklarne och att få välja pudingen till middagen. De två äldsta gossarne gingo till sin lärare, de andra barnen till barnkammaren, utom Elisabeth, som städade i sitt skrin, och David, som miss Fosbrook fann uppspetad på fönsterbrädet, läsande i en bok, som ej tycktes passa för hans ålder.
Men miss Fosbrook tyckte, att David var, som om han varit den äldsta i huset, mycket äldre än Johnnie, som ej kunde något mer än han, utom kanske att springa och skrika, och till och med äldre än både Harry och Sam. När han ibland betraktade henne med sina allvarliga Ögon och långsamt uttalade sina tankar, tyckte hon, att han var klokare och förståndigare än hon sjelf, oaktadt hennes tjugo år.
"Nå, David, har du fått riktigt reda derpå?" frågade hon, när vid ljudet af klockan den lillgamle pojken rätade på sina styfva ben, slog igen sin bok och suckande uppsteg.
"Jag har fått reda på, hvarför det är en god affär, att lägga sig till ett svin," svarade han allvarligt.
"Och hvarför är det?"
"Emedan ett svin äter nästan hvad som helst och är lätt godt och billigt att föda," sade David, upprepande hvad han nyss läst. "Men jag kan dock ej förstå, hur det går till. Kan ni det, miss Fosbrook?"
"Jag vet inte, hvad du menar, David."
"Jag önskar veta, hvarför ett svin kan blifva fett af ollon, när en oxe måste hafva oljekakor och hö. Jag frågade Freeman och hon sade, att små gossar ej skola fråga om allting, och jag frågade Purday och han sade, att det är derför att svin äro svin och oxar äro oxar. Men hur kommer det till, miss Fosbrook?"
"Jag tror det är, emedan Gud har skapat vissa slags djur till att med lätthet kunna uppfödas, på det fattigt folk måtte ha något att lefva af," sade miss Fosbrook. David fäste sina ögon på henne, som om han haft ännu flera frågor att göra, och hon var rädd för, att ej kunna besvara dem, ty som han ej varit länge med i verlden, fann han många saker märkvärdiga, som äldre personer anse för helt naturliga, och således ej synnerligen tänka på, ehuru de icke äro mindre märkvärdiga för den skull. Trampet af många fötter afbröt likväl frågorna och svaren, och dagens arbete började med psalmerna och uppläsandet af lexorna. Bessie var den, som läste bäst, och David läste rätt bra, ehuru han stannade vid hvarje nytt ord och betraktade det noga och icke kunde tåla, att man sade honom det, innan han sjelf tagit reda derpå. Susanna läste så fort, att hon hoppade öfver en mängd små ord, som hon troligtvis fann under sin värdighet att uttala, och de andra två stapplade oupphörligt, så att det var riktigt otrefligt att höra på dem.
Af denna början kan man sluta till, hur de andra lexorna skulle gå. Det finns sällan något barn, som ej tycker, att det tråkigaste man kan tänka sig, är att läsa lexor. Äfven begåfvade barn, hvilka kunna vara intresserade af att läsa somliga saker, finna andra ytterst tråkiga, och det finns intet här i verlden, man kan lära sig, annat än genom arbete och ihärdighet, således vore det oförståndigt att tänka, att lexor kunna vara roliga. Men det är en sak, man är berättigad att fordra af hvarje godt barn, — icke att tycka om lexor, icke att söka öfverträffa andra — endast att försöka uppfylla sina åligganden så samvetsgrant som möjligt.
Många barn tänka, att det är alldeles tillräckligt, om de lära sig så litet som möjligt, och att, om de det minsta anstränga sig, läraren bör vara dem mycket tacksam derför och antingen berömma eller belöna dem. Låtom oss nu taga reda på, om det var någon af barnen i Stokesleys skolrum, som samvetsgrant uppfyllde sitt åliggande för dagen? Det var ej värdt att tänka, att Johnnie gjorde det — nej, det skulle han ej göra hela veckan, hade ju Annie sagt. Han kunde ej ett ord af sin latinska deklination, han uttalade orden oriktigt, och hvad geografien beträffade, så gick det alldeles på tok; han fick baklexa, men slapp plikta, emedan han andra gången kunde den drägligt nog. Han borde kanske rätteligen hafva fått läsa öfver den en gång till, men miss Fosbrook var glad, att slippa höra det väsen, som skulle blifvit följden deraf, och då hon kom att tänka på den förfärliga skrifbokssidan och den smutsiga griffeltaflan, var hon nästan rädd för, att hon varit allt för flat mot den stygga gossen. Men Johnnie slapp plikta, och var så stolt deröfver, som om han hade uppfört sig förträffligt. "Hon hade inte kunnat komma åt honom," sade han, som om hans guvernant varit hans fiende.
Annies franska verb var alltid det värsta för henne, och hon, som vanligtvis såg så glad ut, tog på sig den jämmerligaste min, endast derför att hon ej orkade att tänka. Hon hade rätt svårt att komma ihåg något, och om hon skulle läsa upp något utantill, blef hon alldeles förtviflad. Var det ej förskräckligt, att miss Fosbrook bad henne räkna ut, huru många år Richard II hade regerat, när han tillträdde regeringen 1377 och afsattes 1399. Susanna hjelpte henne, så att hon kunde säga det åt miss Fosbrook, utan att sjelf behöfva tänka efter. Ack, den förargliga menniskan, hon nedtystade ju Susanna och ville, att det stackars olycksoffret Annie skulle säga, hur gammal den tråkige mannen var! När han började regera vid elfva års ålder, och blef afsatt efter 22 års förlopp, hur gammal var han då? Annie fann det vara lättare att gråta, än att tänka, och de andra barnen ropade: "Annie, kom ihåg svinet." Miss Fosbrook var nog grym att säga, att detta var att gråta utan orsak. Men hvad kunde vara sorgligare, än att vara tvungen att säga, huru gammal Richard II var. Eftersom hon i alla fall skulle plikta, var det ej värdt att sluta gråta, och derför tjöt Annie, tills miss Fosbrook körde ut henne. Madam Freeman var ute och gick med småbarnen, och hon hade ingen, som tröstade henne, derför gret hon, tills hon tröttnade, och när hon upphört, kom Susanna ut och tog henne med sig in, så att hon kunde få sluta sin skrifning. Hon tyckte nu, att hon burit sig bra dumt åt och att David såg så föraktligt på henne. Hon smög sig tyst till sin plats och var ledsen och betryckt hela morgonen. Emellertid hade hon funderat ut, att Richard II vid besagda tid var 33 år, och nu förargade det henne, att hon ej kommit att tänka derpå förut, ty då hade hon sluppit att plikta, och hennes ögon hade då ej varit så röda.
Susanna måste ånyo läsa öfver sin pärlor. Miss Fosbrook hade varit glad, om hon kunnat låta henne slippa det, men hon hade redan allt för mycket sagt för dem; och som läraren äfven har en pligt att uppfylla lika väl som lärjungen, måste hon gifva henne boken tillbaka. Susanna tillbragte tio minuter med att sitta och vagga fram och åter och halfhögt mumla för sig sjelf meningarne, hvilket mycket besvärade guvernanten, som skulle på en gång läsa innantill med Bessie och höra på David; men hon tänkte att det vore bäst, att låta henne lära sig sin lexa på sitt sätt. David blef afbruten i sin "lilla Arthurs historia" — hvilket mycket förargade honom — derför att Susanna skulle läsa upp igen. Hon begick samma fel nu som förut, och ännu flera. Stackars Susanna, nu får hon baklexa igen. En gång, två gånger, ja, tre gånger har hon läst öfver dessa dumma ord, och kan dem ännu sämre än i början. Hon hör på David, i stället för att lära sig de franska meningarne. Hon blickar upp med en häpen min och ser helt förslöad ut.
David har slutat med William Rufus, och han går allvarlig som en domare att framtaga sin griffeltafla, och blir förargad, då han upptäcker en spricka i ena hörnet.
"Nå, Susanna?" säger miss Fosbrook. Susanna spritter till förtviflad och lägger händerna på ryggen. "Ack, det är för bedröfligt, hvad de båda resande herrarne sade till hvarandra, har hon alldeles glömt. Hon kan ej ens komma ihåg de tre första orden. Hon kommer bara ihåg, att hon har läst detta tre gånger och att hon åter får plikta! Hon står och stirrar.
"Susanna," säger miss Fosbrook strängt, "du har aldrig försökt lära dig detta."
Susanna drager djupt efter andan, och Elisabeth, som har läst upp sin franska utan fel, tillägger de onödiga och kärlekslösa orden: "Susanna kan aldrig lära sig franska." Hon vill ej gråta, så att hon skall, få plikta for det med, men hon tycker att det är obeskedligt sagdt af Bessie — sjelf är hon alldeles förtviflad.
Christabel kände sig varm, trött och förargad, och fruktade att förlora tålamodet, derför beslöt hon, att hafva öfverseende med Susanna, och sade: "spring två gånger ned till den stora linden och tillbaka igen. Tag sedan din bok och sätt dig i mitt rum och läs öfver det tre gånger, så skola vi sedan försöka igen."
Susanna såg förvånad ut, men hon lydde, och när hon kom tillbaka, uppläste hon meningarne mycket bättre, än hon någonsin läst franska förr. Hon var mycket förtjust deröfver, och äfven med de andra lexorna gick det som en dans. O, hvad hon var glad att bli af med dem. Hon slapp nu att vidare tänka på dem, och det förtjenade hon. Hon sprang upp till barnkammaren, och snart gungade hon lilla Sarah på sina armar.
Och Elisabeth då — hon uppläste utan att stappla sin franska och sin geografi, och hade skrifvit mycket ordentligt. Franska innanläsningen gick bra, den engelska likaså, men hon blef litet surmulen, emedan miss Fosbrook ej hade tid, att låta henne läsa, huru det gick med Karthago. Äfven höll hon mycket länge på med att lära sig en vers i läseboken, ty hon tyckte mera om att slå upp och läsa andra verser i boken, än dem hon hade till lexa, och derefter skulle hon räkna. Miss Fosbrook ropade henne tre gånger, och då först vände hon sig till henne, men var ytterst misslynt, för det hon blifvit afbruten midt uti "Gråmunkebrodrens" sång, för att läsa upp tjugo rader af Cowpers "Vintermorgon". Detta gjorde hon i en ängslig gnällande ton, men likväl utan ett enda fel.
En af de förskräckligaste nyheter, miss Fosbrook hade infört, var, att hon ville, att man icke allenast skulle räkna ut talen, utan ock förstå dem. Hon gaf mycket kortare tal än mamma, som ibland satte upp sådana rysligt långa multiplikationstal, att man i evighet fick sitta och räkna på dem, men hvem skulle ej hellre hafva räknat ut ett långt tal, än förklarat, hvad "låna" betydde?
Om nu ej svinet varit, så skulle denna förskräckliga fråga troligen föranledt ett myteri i skolrummet. Det var tillräckligt svårt att uträkna, utan att man till på köpet skulle bli tillfrågad om, hvad som menades dermed, och hvarför man skulle göra det.
Hur var det med Bessies räkning? Miss Fosbrook räknade: "4 från 8, 4. 7 från 1 — går det an, det, Bessie? — 7 från 10 gör — nåå?"
3, och 1 dertill gör 4, svarade Bessie gnälligt, då hennes trea ändrades.
"Nå, än sedan då?"
"Låna ett."
"Hvad sade jag meningen vara med att låna ett?"
"Tiorna," sade Bessie, icke derför att tiorna hade något att göra med saken, utan endast derför att hon hört något ditåt och sålunda kunde komma undan svårigheten.
"Nå, Bessie, hvad menar du för tior? Tänk efter litet."
"Jag är säker på, att ni en gång sade något om tiorna," svarade den lilla oförrättade oskulden.
"Det var i additionstalen. Här är det helt olika. Detta har jag sagt dig flera gånger.
Bessie såg helt tankspridd ut. Hon brydde sig ej om, att anstränga sin hjerna med det, som ej roade henne.
Miss Fosbrook märkte detta. Hon var rädd, att åter framkalla en paroxysm af tårar, och förklarade derför helt hastigt förhållandet för henne, men såg, att hon lika gerna kunnat tala till väggen. Bessie hvarken hörde på eller brydde sig om, hvad hon sade. Ej ens hennes stora kärlek till Christabel Angela kunde förmå henne, att bemöda sig lära det, som ej roade henne. När hon fick tillbaka sin tafla, suddade hon ut talet och sprang fort bort.
Miss Fosbrook vände sig om. David, som för en timma sedan utan fel uppläst sina lexor, satt nu i fönstret med benen i kors och hade framför sig tafla och griffel och en korg med träbitar, som det var hans största nöje att ställa upp radvis.
"Miss Fosbrook," sade han, "är det ej så här? Tolf träbitar — om jag nu tar 7 derifrån, så är det — 1, 2, 3, 4, 5 qvar; af hela tolfvan är det bara 5 qvar, tiotalet är borta, är det ej så? — derför får man lof, att utelemna ettan på öfversta raden af talet."
David hade lärt sig räkna för guvernanten och lärt det på hennes sätt. Hon blef så förnöjd, att hon böjde sig ned och kysste honom, sägande: "du har alldeles rätt, min lilla pys!"
Kyssen tycktes ej särdeles behaga lilla David; han gnuggade sig i ansigtet med sin bruna rockärm, som om han velat tvätta bort denna förargliga kyss.
"Ack!" sade Christabel för sig sjelf, i det hon skyndade in i sitt rum, för att hvila sig fem minuter före middagen, "det är då väl, att det åtminstone är en af mina elever, som ej motarbetar mina försök att uppfostra honom."
"Stackars unga flicka! Detta enda lilla bevis på framsteg hade gjort henne riktigt glad igen. Men hon var ej mindre trött än barnen. Hon hade äfven hållit på att lära sig en svår lexa, svårare än någon af deras, nemligen tålamod, och hon var ej säker på att hon riktigt kunde den.
Mina kära läsare, kunnen I nu säga, hvilken af barnen bäst uppfyllt sin pligt?