Hemligheterna på Stokesley/Kap 04
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
FJERDE KAPITLET.
Nästan hela den tid, de andra voro i kyrkan, satt Johnnie och åt madam Freemans sockerkakor. Dermed kunde han dock ej tysta sitt samvete, men han hade fått den mycket olyckliga idéen, att, som han redan varit obeskedlig och blifvit straffad, så vore det ej värdt att bli beskedlig igen, förr än hans mamma och pappa komme hem, ty sedan han hört, hvad gossarne Grreville sagt, ville han verkligen ej lyda en flicka, som ännu icke var tjugo år gammal. Derför brydde han sig ej om att lära sig sin psalm, hvilket otvifvelaktigt varit det bästa, han kunnat göra, utan kältade på madam Freeman att få mera kakor, och roade sig så godt han kunde med lilla George, hvilket ej var mycket, ty Johnnie var icke vid sådant lynne, att han kunde finna något nöje i att leka med de små.
När barnen kommo från kyrkan, skulle de lära sig sina psalmer och läsa upp dem före tédags, men sedan Harry hastigt sett öfver sin, tog han sin mössa och sade: "Kom med Sam; jag tänker gå och se, hur Purday matar svinen, och med detsamma taga reda på, hur stort det bör vara, som vi skola välja."
"Jag har inte lärt mig min psalm ännu."
"Pappa sade aldrig, att vi skulle behöfva läsa upp dem för miss Fosbrook!"
"Men det var dock hans mening," blef Sams svar. "Hindra mig inte."
"Jag tänker ej bry mig om, hvad folk menar," fortfor Harry, och det var alldeles otroligt hvad han våndades, och hvarken ville han gå ut eller stanna hemma, utan stod och disputerade med sin äldre bror, ty om Sam gått med, tyckte han det ingenting hade gjort. Derigenom hindrade han dem alla från att läsa, så att miss Fosbrook till slut var tvungen att befalla honom, att antingen sätta sig tyst ned och läsa, eller också gå sin väg. Hon var mycket ledsen, ty Henry hade i början varit den snällaste och medgörligaste af dem alla, och hade varit mycket förtjust i henne; men den som är en storpratare, är också vanligtvis svag, och hans fåfänga hade blifvit sårad. Han såg först helt trotsig ut och mycket böjd för att göra motstånd; om blott Sam det minsta uppmuntrat honom, hade han bestämdt gjort det, men nu kunde han ej uthärda miss Fosbrooks skarpa blick, och för att rädda sin värdighet sade han: "jag tänker verkligen icke stanna här i denna håla, hos en sådan skara ugglor. Jag går ut till Purday," — och han marscherade bort. De andra stannade och uppläste sina psalmer och sin katekes temligen bra, alla, utom John, hvilken ej ens lärt sig någon psalm, och som derför erhöll tillsägelse att gå in i rummet bredvid, för att lära sig den, och han satte sig ej deremot, ty han hade troligen lärt sig inse, att miss Fosbrook icke var så god att tas med.
Sedan erbjöd hon sig, att läsa högt en berättelse för de andra, men fann snart, att de alla, till och med hennes vän Sam, tyckte att det var tråkigt. Han tyckte ej om, att man läste för honom, och sade, att han ville se, hvad Harry hade för sig. David gick efter honom, och Susanna och Anna begåfvo sig till barnkammaren, för att leka med småbarnen. Som hon visste, att de alla hade någon bestämd anledning, hvarför de aflägsnade sig, brydde hon sig mindre derom, men hon var dock ledsen, att alla, utom Davy, funno mera nöje i att gå omkring och slå dank, än att göra något nyttigt. Susanna, Bessie och Harry brukade visserligen någon gång läsa en bok, men den fick ej vara undervisande eller lärorik; märkte de den minsta moral, så kastade de boken långt ifrån sig. Hon tänkte sig dock kunna förmå något öfver Bessie, och frågade, om hon skulle läsa för henne, eller om hon hellre ville läsa sjelf.
"Jag vill helst läsa sjelf," svarade Bessie, och det blef alldeles tyst, och miss Fosbrook, helt glad öfver att det blifvit så lugnt, började att läsa i bibeln. Hastigt spratt hon till, ty hon tyckte sig höra namnet Christabel, men så sakta uttaladt, att det lät, som om någon på långt afstånd ropat henne; hon måste likväl småle, när hon fann, att det varit Elisabeth, som tagit sig denna frihet och som nu satt der helt skrämd och rodnande öfver sin egen djerfhet.
"Får jag säga det ibland, då vi äro ensamma," sade hon blygt. "Jag tycker så mycket om det."
"Om det är dig ett så stort nöje, vill jag ej beröfva dig det," sade miss Fosbrook, skrattande, "men du får endast göra det, när vi äro ensamma, ty din mamma skulle ej tycka om, att jag syntes yngre än jag är."
"Tack, tack! Ack en sådan rolig hemlighet?" utbrast Bessie, fattande hennes hand; "och ni tillåter mig väl också att smeka er ibland."
Miss Fosbrook tyckte äfven om, att blifva smekt, när hon ibland kände sig ensam, och derför tog hon Bessie på sitt knä, och de smektes så, att den vackra krage, miss Fosbrook fått af sin syster, blef alldeles nerskrynklad.
"Och ni säger inte, att jag är dum!" sade Bessie.
"Det beror på," blef det något skälmska svaret; men Bessie hade ej sinne för skämt, och hon fortfor:
"Såg ni Ida Greville?"
"Ja."
"Hvad tycker ni om henne?"
"Jag hade ej mycket tillfälle att lära känna henne."
"Men såg ni hennes parasoll och fågel? Tycker ni, att det är orätt af hennes mamma, att gifva henne sådana vackra saker?"
"Nej, visst inte, såvida hon icke bär dem vid opassande tillfällen, eller gör för mycket affär af dem."
"Ida har så mycket kläder, att hon ej alls gör affär af dem. Hon har snäckor, och ett så vackert syskrin, och tafvelböcker; hon får allt hvad hon önskar."
"Är du säker derpå?"
"Ja, alldeles säker! och de göra ej narr af henne, om hon tycker om det, som är vackert, och hennes bröder komma aldrig in i skolrummet. Hon får lära sig italienska, tyska, ritning och sång. Mrs Greville sade något om, att vi kunde få helsa på en dag. Ack, om vi finge det! Vill ni inte gå med, miss Fosbrook?"
"Om jag blir bjuden, och om er mamma tillåter det."
"Åh, mamma har alltid låtit oss gå, utom en gång —"
"Hvad hände då?"
"Jo, jag gret," svarade Elisabeth, och sänkte hufvudet. "Jag kunde ej hjelpa det. Jag tyckte allt var så ledsamt här, och då sade hon, att jag lärde mig bli oförnöjd, men inte kan man hjelpa, att man önskar något, kan man det?"
"Man måste försöka att ej bryta emot tionde budet."
"Jag är ej afundsjuk. Jag vill ej taga något från Ida, jag önskar blott, att jag hade detsamma som hon."
"Ja, men kommer du ihåg förklaringen om pligten emot vår nästa, som står i slutet af bönen?"
"Jag tror jag går och ser efter hvad Susanna gör," svarade Elisabeth.
Christabel suckade, när den lilla flickan gick sin väg, och det förargade henne, att Bessie skulle bli ledsen, när man talade allvarsamt med henne. Hon såg icke till någon af barnen, förrän det ringdes till té. Johnnie kom in med skrynklig krage och så smutsiga händer, att han knappt kunde få sätta sig vid bordet. Hon hade god lust, att visa ut honom, men tyckte, att hon käxat så mycket på honom hela dagen. På söndagarne fingo de alltid sirup på brödet, och derför slapp man höra talas om smöret denna qväll. Men Bessie var ej vid godt lynne, och när gossarne sågo detta, började de straxt att reta henne.
Harry var den första som sade: "tror du inte Bet, att Purday i dag hade behöft sin bössa i kyrkan."
Elisabeth sköt ut underläppen, väntande att få höra något obehagligt, och de andra voro ej sena att begära en förklaring.
"För att skjuta små fåglar."
Ett allmänt gapskratt följde härpå.
"Hör nu," fortfor gossen, "skall jag skaffa dig en skata att sätta i hatten, Bessie?"
"Ack, bry dig ej om det," svarade Bessie med en så melankolisk röst, att Sam, hvilken verkligen tegat i början, ej kunde låta bli att instämma i skrattet.
"Skaffa henne hellre en sparf ifrån London."
"Nej, den passar bättre åt mig," sade Christabel vänligt. "En sparf, som är född i London, är så djerf som en kattunge."
Hon hade verkligen hittat på en säkerhetsventil; svaret roade gossarne och afhöll dem från att plåga sitt vanliga offer, ty de funno nu ett särdeles nöje i, att upptäcka en likhet mellan hvar och en af dem sjelfva, och en fågel. När talet föll på talgoxar och sädesärlor, blefvo de så förvånade, att miss Fosbrook ej sett några sådana, att de i största hast drucko ut sitt té och drogo henne med sig i trädgården, för att visa henne fåglar, ägg och bon, hvilka hon var mycket ifrig att få se, så snart hon fått höra, att de aldrig brukade taga några bon.
Bessie borde hafva varit tacksam, att hennes förföljare gingo ifrån henne, men hon var förargad, att hennes egen Christabel Angela skulle gå med alla de andra ut i trädgården och ej stanna qvar hos henne i skolrummet.
Orsaken till hennes dåliga lynne var den, att miss Fosbrook hade sagt henne något, som hon ej kunde glömma. Derföre ville hon hvarken stanna inne eller gå ut, men gick omkring med ett så ynkligt utseende, att Johnnie ej kunde låta bli att förarga henne ännu mera, genom att rifva i hennes klädning, vrida hennes krage bakfram, och draga ned hennes hatt öfver ögonen, under det hon litet emellan ropade:
"Låt mig vara i fred, Johnnie," och "jag skall tala om det för miss Fosbrook."
Men Christabel hvarken såg eller hörde detta. Hon gick framåt, med en gosse på hvar sida, och Susanna, som gick baklänges, framför sig. De berättade alla på en gång historien om en gök — eller såsom Purday kallade den en kuku, — hvilken de hade funnit i en stenhög, der en vippstjert hade sitt bo, och huru han suttit der och oupphörligt gapat med sin stora näbb, och huru hans fosterföräldrar hade arbetat sig förderfvade, för att skaffa honom tillräckligt med löfmaskar. Sista gången, de sett honom, var han fullfjädrad, och de försökte narra honom ut ur boet, genom att hålla gröna larfver på något afstånd derifrån. Detta var på aftonen; morgonen derpå var han borta, han hade troligen liugit sin kos vid soluppgången.
Miss Fosbrook lyssnade med stor uppmärksamhet. Hon hade läst naturalhistoria och sett uppstoppade fåglar på museet och lefvande i zoologiska trädgårdarne, när hennes far någon gång gifvit sig tid att följa henne dit, och hennes intresse för alla dessa föremål förtjuste gossarne.
Det var en vacker sommarafton. Solen gick långsamt ned i vester, långa skuggor föllo och spridde sin svalka öfver hela gräsplanen, och vinden susade sakta i grässtråna och smörblommorna, hvilka stolt uppreste sina små gula hufvuden. Päronträden liknade hvita blomsterguirlander, äppelträden voro öfversållade med hvita blommor och rosenfärgade knoppar; rosorna, som klängde uppför muren, höllo just på att spricka ut, och öfver alltsamman hvälfde sig himmelen klar och blå.
Elisabeth skulle säkerligen hafva funnit detta vackert; hvarför stannade hon då inne, likgiltig för allt, endast kältande på Johnnie och Annie, att de skulle lemna henne i fred, och klagande öfver, att de alltid plågade henne värst om söndagarne? Hon tyckte äfven, att det var bra ovänligt af miss Fosbrook att gå ifrån henne. Hennes syskon voro således icke denna gång skuld till hennes dåliga lynne.
"Se här," utropade gossarne. "Se dit upp, miss Fosbrook, der, på ena sidan om huset, bakom den täta vinrankan. Hvad! kan ni ej se dessa svarta ögon och denna lilla näbb? Fågeln ser er nog." — "Åh, nu ser jag den." — "Det är en flugfängare. Om ni väntar litet, så skall ni få se de gamla fåglarne komma flygande med flugor i näbben, för att mata ungarne, som alla sitta uppspetade i en rad."
"Nå, kan ni nu stiga upp i lagerträdet?" — "Ja, det tror jag, jag kan, men jag borde ha vetat af det förr, så hade jag tagit af mig min söndagsklädning." — Sam såg ledsen ut, när han stod uppe i lagerträdet; han vinkade åt de andra, att gå tillbaka, och sprang fram på en skroflig gren. Harry frågade: "Äro de borta? Har Ralph varit och tagit dem?"
"Ja, åtminstone tror jag, det är han, den svarta skurken. Det finns ej ett enda ägg qvar, och de skulle ha blifvit utkläckta denna vecka."
"Och den kallar Purday för sin bästa vän!" sade Harry.
"Han säger, att vi ej skulle få behålla ett enda vinbär eller krusbär, om vi ej hade den der korpen, ty pappa tillåter ej, att man skjuter småfåglarne."
"Tag ner boet, Sam," utropade Susanna. "Georgy tycker nog om, att få det."
Barnen, som stodo nedanför och som aldrig kunde höra talas om något, utan att strax vilja ha det, skreko alla, att de ville ha boet, men Sam sade, att Susanna hade först bedt om det. De blefvo alla missnöjda och började gräla med hvarandra. Miss Fosbrook tyckte ej om, att de togo boet, och frågade om ej den gamla fågeln skulle lägga en ny kull ägg der; men de förklarade for henne, att en trast aldrig kommer tillbaka till sitt öfvergifna bo. När Sam kom ned beskådade hon det med mycket nöje. Boet liknade en liten af lera formad skål, invändigt mycket slät och utvändigt beklädd med gräs. Hon hade trott, att endast svalorna bygga med lera, men fick nu veta, att svalorna endast nyttja lera utvändigt och dun invändigt, då deremot trasten är en riktig murarmästare."
Sam lofvade, att visa henne en annan trast, och förde henne till ett gammalt förfallet lusthus, från hvars tak mossan hängde ned öfver en hop hufvudlösa trädhästar, små skepp med trasiga segel, långa käppar, sönderslagna vattenkannor och gamla trädgårdsredskap. Han bad henne titta ned i en öppning i mossan, så skulle hon få se en kungsfågels bo med sexton eller aderton ungar. Men hon måste försaka nöjet af en närmare bekantskap, "ty," sade han, "komme hon endast ditåt med ett finger, så skulle föräldrarna genast öfvergifva boet"; tillika visade Sam henne med mycken ledsnad, att den lilla muskat-färgade kungsfågelshanen redan smugit sig ut, för att spionera på dem.
Nu skulle hon få se något märkvärdigt — och i detsamma tillsade Sam de andra att aflägsna sig, — nej, tillsade är här ej rätta ordet — utan knuffade och puffade och befallde dem. Han tänkte gifva miss Fosbrook ett sådant bevis på sitt förtroende, som ingen annan åtnjöt, icke ens Harry.
De hörsammade alla sin hårdhändta broders befallning, och Christabel följde honom till baksidan af lusthuset. Der stod en stor, röd blomkruka vänd upp och ned.
"Nu, miss Fosbrook!"
Sam satte fingret i hålet på krukan. Upp kom krukan, och bort flög någonting med surrande vingar, och något, som var svårt att urskilja, stannade qvar: en hop gråa, blott af spolar bestående vingar, samt vidöppna näbbar. Det var en hop fågelungar, som tycktes frysa och af hvilka den ena alltjemt försökte att krypa under den andra.
"Det är mina talgoxar," sade Sam triumferande, "de hafva byggt sitt bo här tre år efter hvarandra."
"Men huru komma de in och ut?"
"Genom hålet. Vänta litet, så skall jag visa er en."
"Men skrämmer du ej bort fågeln då?"
"Nej, bevars. Gröngölingen är ej så rädd, som kungsfågeln. Jag går hit hvarje dag. Se hit!" och han tog fram en liten varelse, på hvilken man nätt och jemnt kunde märka att den skulle bli en fågel, ty halsen var alldeles bar, vingarne endast betäckta med små gråa fjun och bröstet med litet gult fjun. Miss Fosbrook var mycket förvånad, att ej små fågelungar voro så vackra, som hon föreställt sig dem. Sam lade strax tillbaka fågelungen och visade henne fadern. Hon kunde knappt tro att denne, som i sin mjuka gråa rock och den halmfärgade västen med den breda svarta borden såg så djerf och förståndig ut, kunde ha varit en sådan ful liten varelse som ungarne i boet.
"Ja, detta är en gröngöling," sade Sam. "Ni får höra dem qvittra hela sommaren."
Sam blef här afbruten af ett förskräckligt buller och skrik bland barnen.
Miss Fosbrook skyndade tillbaka, och när hon kom närmare, hörde hon Harry skratta. Det var Elisabeth, som gret bittert och knuffade undan Susanna, som bad henne lugna sig, innan miss Fosbrook skulle komma.
"Hvad står på?
"Åh, det är Bessies dumheter."
"Johnnie kallade —"
"Johnnie ville bara —"
"Tyst Harry!"
"Sqvallerbytta!" "Grinolle!"
"Hon gret bara, för att miss Fosbrook skulle höra henne."
Så skreko de om hvarandra; Bessie snyftade mellan hvart ord, och miss Fosbrook befallde de andra, att vara tysta, och bad Bessie berätta, hvad som händt.
"Johnnie — Johnnie kallade mig för en groda,"
De andra brusto ut i ett gapskratt; miss Fosbrook försökte att tysta dem och sade, att det visserligen vore fult af John, men hon kunde ej begripa, huru en så stor flicka kunde bära sig så barnsligt åt.
"Han och Anna hafva retat mig hela tiden," utbrast Bessie. De ha sprungit efter mig och dragit i mina kläder, plågat mig på allt vis, och —"
"Ja," sade Susanna, "jag sade dig ju, att du skulle följa med miss Fosbrook, så hade du fått vara i fred."
"Jag har ej rört henne," sade Johnnie.
"Tyst Johnnie,"
"Han bara drog henne i klädningen och bultade henne på armarna," sade Annie medlande.
"Bara det — och hvarför gjorde du det."
Johnnie såg stursk och förargad ut, Annie hängde hufvudet och Elisabeth utbrast ånyo: "så göra de alltid — de äro alltid elaka mot mig. Jag sade, att jag skulle tala om det för er, och då sade de, att Ida var en liten tillgjord groda och att snåla Bessie också var en sådan;" och nu började hon gråta igen.
"Ja, det är just ett hyggligt och anständigt sätt att tillbringa sin söndagsafton," sade miss Fosbrook, nu allvarsamt ond. "Annie och Johnnie, jag skall göra ett slut på detta okynne. Gå genast och lägg er."
De vågade ej annat än lyda, och gingo med dröjande steg, mumlande att miss Fosbrook alltid tog gnälliga Bessies parti, och det hade madam Freeman också sagt, och de längtade riktigt, att mamma vore hemma igen.
När de kommo upp i barnkammaren, beklagade madam Freeman dem. Hon hade aldrig någonsin hört, att två små snälla barn skulle bli befallda att gå till sängs, derför att de råkat säga något, som de icke bort, men hon kunde väl tro, att guvernanten komme att ha sina bestämda favoriter. Nej, hon tänkte verkligen ej lägga dem, de måste vänta, tills Mary kom in, ty hon tänkte ej göra sig något omak för en fin Londonguvernants skuld.
Således triumferade Johnnie ännu en gång öfver miss Fosbrook, men Annie satte sig ledsen i ett hörn, och önskade att straffet vore väl öfver, och hon stötte bort sin bror, när han ville leka med henne.
Hvad Bessie beträffar, så ju mera miss Fosbrook sökte trösta henne, desto mer gret hon. Susanna sade, att när Bessie en gång började att gråta, kunde hon aldrig sluta, men detta kom sig kanske deraf, att hon ej var så stark som de andra.
Gossarne ville hafva miss Fosbrook med sig, för att visa henne en koltrasts bo, men det ville hon ej, ty hon tyckte dem vara bra känslolösa och likgiltiga för den stackars Bessies bedröfvelse. Hon försökte först att tala förstånd med henne och sedan trösta henne, men när hon fann allt förgäfves, tänkte hon, att det vore bäst att Bessie ginge till sängs. Hon följde henne in och hjelpte henne, att kläda af sig och lägga sig i den säng, hon delade med Susanna. Under allt detta snyftade Bessie häftigt.
Elisabeth brukade läsa sina böner högt. Orden kommo fram mellan snyftningarne, och det lät ej, som hon skulle ha tänkt på dem. Miss Fosbrook föll på knä vid sängen och bad denna lilla bön:
"Fader i himmelen, gif ditt lilla barn ett förnöjsamt och kärleksfullt sinne, så att hon tåligt kan bära alla de små pröfningar, du sänder henne, och låt henne få kraft, att som din trogna tjenarinna segrande gå genom lifvets strid. Amen."
Elisabeth höll andan för att lyssna. Det föreföll henne nytt och besynnerligt. Hon ville ej säga amen, och tyckte, att guvernanten tog sig en stor frihet. Kanske det var ett nytt sätt, att säga henne att hon hade orätt — och det af Christabel till, som hon trodde höll med henne. Detta uppväckte ånyo det dåliga lynnet, och hon ville ej gifva miss Fosbrook en kyss. Hon dolde sitt ansigte i hufvudkudden, och så snart miss Fosbrook lemnat rummet, brast hon åter i snyftningar, derför att miss Elisabeth Merrifield var det olyckligaste och mest misshandlade barn på hela jordklotet. Kanske var hon olycklig, men icke var det för att hon blef illa behandlad, utan för det hon aldrig kunde vara glad och aldrig ville blifva tröstad. Hon var i en sådan sinnesstämning, att hon hellre trodde, att hon hade alla emot sig, än hon antog, att hon sjelf kunde göra något, för att förbättra förhållandet. Christabel var mycket ledsen att söndagsaftonen slutat på detta sätt. Hon såg på gossarnes alla fågelägg — de hade lof att behålla två ägg af hvarje slag för sina samlingar. Hon lyssnade till Henrys underbara historier om, huru han klättrat upp i träd och skjutit rapphöna, och hon lyckades roa de andra barnen, ehuru hon sjelf var rätt ledsen.
Hon tänkte, att det var orätt, att hon ej sett bättre efter barnen, och var mera missnöjd och förargad på Johnnie, än hon trodde vara rätt af en guvernant. Hon fruktade äfven att gifva Elisabeth för mycket medhåll, ty detta skulle kanske göra henne ännu mera retlig. Och likväl kände hon sig dragen till henne, genom ömsesidig sympati, genom samma tycken, och derför att hon trodde sig böra beskydda henne, emedan hon var litet förtryckt af sin omgifning.
Madam Freeman kunde ej vara mera rädd för, att miss Fosbrook skulle hylla några favoriter, än hon var det sjelf.
Allt hvad hon kunde göra, var att åter, såsom förut, vid Bessies säng bedja en innerlig bön till Gud, och hon gjorde det med till och med ännu mera andakt, än då den lilla flickan åhörde henne.