Hemligheterna på Stokesley/Kap 08

←  Sjunde kapitlet

Hemligheterna på Stokesley av Charlotte Mary Yonge Översättare: Okänd Åttonde kapitlet

Nionde kapitlet  →

ÅTTONDE KAPITLET.

Veckan derpå var mera lyckosam. Insamlingen gjorde stora framsteg, och Christabel började tycka, att hennes elever ej skulle vara så svåra att hålla reda på, som hon i början fruktat. De voro verkligen mindre ohyfsade och bråkiga, ej så ostyriga vid måltiderna, ej heller så snäsiga emot hvarandra, och vanan att reta Elisabeth, när de ej hade något annat att göra, hade mycket aftagit.

Sam plågade henne ej, och ej heller tillät han sina bröder göra det, såvida hon icke började gråta och gnälla utan orsak, i hvilket fall ett vänligt skämt är ett godt botemedel och något helt annat, än det fula felet att endast retas för nöjets skull. Ej heller gaf Elisabeth dem så ofta tillfälle att skratta ut henne, ty miss Fosbrook hade gifvit henne en nyttig sysselsättning, som hon tyckte om och som till en del tillfredsställde denna hennes längtan efter omvexling och hvad som var vackert och intressant, hvilken förut gjort henne missnöjd och orolig. Hon var nu fullt upptagen af sin hemlighet och de sköna planer, hon uppgjort för sin gåfva. Ack, hon såg i andanom så vackra ritningar, sådana englar, sådana förtjusande fartyg, kattungar, och små barn sofvande i vaggor! Men när hon tog blyertspennan i handen, gick allt på tok; hennes engel blef en ful grinande varelse, hvars ena vinge omöjligt ville bli bra, skeppen liknade tefat, kattungen såg ut som ett svin, barnet som en uggla i en buske, och när hon försökte rita af sin lilla syster i vaggan, blef det ännu sämre. Miss Fosbrook gaf henne ordentliga ritlektioner, men de askar, pålar och förfallna skjul, hon ritade, hjelpte henne ej att åstadkomma, hvad hon önskade. Ibland ritade hon likväl verkligen så bra, att det både förvånade henne sjelf och Christabel; och hon var aldrig lyckligare, än när hon fick sitta inläst i miss Fosbrooks sängkammare med sitt ritpapper och sina färger. Hon brukade skjuta rigeln för dörren med ett så hemlighetsfullt utseende, att hon gjorde Annie mycket nyfiken, men de andra lemnade henne i fred, sägande: "nu har väl Bessie några dumheter för sig igen."

Christabel önskade för sitt eget nöjes skull lära sig botanik. Hon fick händelsevis tag i ett botaniskt arbete, som Susanna och Bessie förklarade vara en förskräckligt tråkig bok, — ja, Annie sade till och med att den var gement tråkig, hvilket ådrog henne en tillrättavisning af miss Fosbrook — men som den lärdom, den innehöll, utdelades i småportioner och i en förändrad form, tyckte Bessie riktigt om den. Alla barnen voro förtjusta i att plocka blommor åt miss Fosbrook, och på ju våtare och brantare ställen de växte, desto bättre var det; men gossarne tyckte det var bra barnsligt att lära sig namnen på dem, och ehuru Susanna tyckte om trädgårdsskötsel, brydde hon sig ej om, huru en blomma såg ut inuti. Elisabeth deremot var ofantligt road af, att närmare undersöka dem, och äfven Annie tyckte det var roligt att se på bladen, ståndarne och pistillerna, och att se, att en tusensköna bestod af en hel massa små blommor. De båda små systrarna började få ögonen öppna för allt det herrliga och underbara, som finnes på jorden. Bessie tröttnade nu ej på allt så fort som förr, ehuru den anda, som lär oss den rätta glädjen och belåtenheten, ej ännu kommit öfver henne. De behöfde ej plikta så ofta och de greto ej mera utan orsak; endast en gång fick Johnnie baklexa, men Annie fick det två gånger. Susanna fick blott plikta en gång för baklexa och en gång för att håret var okammadt. Annie fick också en gång plikta, för det hon olyckligtvis kommit ihåg en historia om en korp, och berättat den under lektionen, och Sam, för det han lemnat några böcker framme. Henry fick plikta för svårare fel: för det första för oriktig räkning, för det andra för det han lagt armbågarne på bordet, för det tredje för prat, för det fjerde för det han ej lagt undan sina saker, och dessutom kunde han omöjligt undvara ett snöre, och gossarne Greville skulle skrattat åt honom, om han ej köpt litet mera marmorkulor^[1].

Men hvad gjorde det, eftersom öfverste Carey skulle komma och helsa på? För en sovereign kunde man ju köpa ett svin tre gånger om, det vill säga ett litet. Christabel önskade, att han aldrig kommit att tänka på möjligheten att få denna sovereign, ty han trodde sig nu genom den kunna slippa från alla de försakelser, medelst hvilka de andra förskaffade sig det stora nöjet, att kunna göra godt, och ehuru han talade mycket om svinet, nekade han sig dock ingenting.

En eftermiddag kommo gossarne in och hade stora nyheter att berätta. Deras lärare hade läst i tidningen, att amiral Penrose blifvit utnämnd till befälhafvare på "Ramilies", som skulle segla till Medelhafvet. Amiralen var deras fars bästa vän, och gossarne trodde bestämdt, att han skulle göra honom till sin eskaderchef.

"Och mig gör han till sjökadett," sade Harry. "Han sade det, när han var här sist."

"En af er två," afbröt honom Susanna.

"Jag vet, att det blir jag," återtog Harry. "Han såg, hur jag hade tacklat mitt lilla skepp, och sade, att jag kände bra till alla rep, och så sade han till pappa, att han kunde vara stolt öfver att hafva en sådan son."

"Åh, åh," ropade de andra barnen förargade.

"Nå, det är detsamma, om han sade en sådan familj, men i alla fall såg han på mig, och jag får fara på hans skepp, det skall ni få se. När jag då kommer till Medelhafvet, vet ni då hvad jag skall göra? Jo — jag skall med egen hand döda en haj."

"En haj i medelhafvet."

"Nå, han kan väl komma in genom Magelhaens-sundet? Ja så, sundet heter inte så, nå ja, det är detsamma — jag skjuter nog ändå en haj."

"Hvad du pratar, Harry," sade Sam litet förargad.

Harry började nu en annan visa.

"Nå ja, det vill säga, han har väl bestämt nu, att jag får fara med, och pappa lär väl snart skicka mig till London, så att jag får skaffa mig uniform."

"Jag hoppas du får tillåtelse att komma och helsa på oss ibland," sade Annie.

"Jag skall bedja derom, men ser du, om jag blir tjenstgörande officer, så kan väl knappt amiral Penrose undvara mig; men jag skall köpa presenter åt er alla af min sold."

"Du behöfver nog din sold sjelf," menade David.

"Af mina prispengar då?"

"Du kan ej få prispengar, om det ej blir krig," förklarade Elisabeth.

"Ack, det får inte bli något krig," utropade Susannna.

"Ja, men det är redan krig," sade Henry, och när miss Fosbrook hotade honom med fingret, tillade han: "det vill säga, det var krig vid Svarta Hafvet, och jag vet, att det stod något om ett slag i tidningen; jag vill minnas mr Carey läste för oss något om Palermo."

"Men jag tror ej, att Garibaldi i Sicilien kan skaffa dig några prispenningar," genmälte miss Fosbrook.

"Åh, men det blir nog ett krig, och då blir jag befordrad och blir en stor man. Jag skall resa verlden omkring och se kondorer, lejon och elefanter, och jag skall bära ett svärd — det vill säga en stickert, under det att du, Sam, får sitta hos farbror John och läsa latin och grekiska."

"Skryt lagom, det ber jag dig," sade Sam buttert.

"Jag vet ej, hvarföre just du skulle få fara," sade Elisabeth. "Sam är äldst."

"Ja men Sam är en sådan sengångare. Pappa sade, att jag var den enda, som passade till sjöman, det vill säga, att jag var så vig, och — hvad nu, Sam? Var så god och låt bli, att sparka mig på benen."

"Nå, så skräfla inte så mycket då," mumlade Sam, men Harry var för mycket i farten, för att kunna hejdas genom lindriga medel. Han stötte tillbaka sin stol, satte upp benen, så att Sam ej nådde dem och fortfor: "Se'n kommer jag hem, klädd i en sådan der trekantig hatt, som pappa har — det vill säga en mössa — och då skall jag be farbror John, att han låter er alla få en fridag."

Farbror John var lärare i en stor skola, och alla barnen voro litet rädda för honom.

"Farbror John lär inte gifva oss den, för det att du ber om det," sade Sam.

"Nu, gossar, tycker jag det kan vara nog med detta käbbel," sade miss Fosbrook. "Jag kan ej tillåta er att längre täfla om, hvem som skall vara förargligare mot den andra. Stig upp. David, läs bordsbönen — Annie, tag med dig den der brödbiten och ät upp den ute. — Gån nu ut allesamman, jag vill ej mer höra ett ord härom."

Hon var numera ej rädd, att icke blifva åtlydd, och när hon sett, att de flesta af det grälaktiga småherrskapet lemnat skolrummet, gick hon upp på sitt rum efter en handske, som behöfde lagas. Vid sin återkomst fann hon Sam ensam i skolrummet, uppkrupen med sina böcker på en kista, och han såg så bedröfvad ut, att hon tänkte, att hon förargat honom, hvilket hon ej för någon del velat göra, ty hon tyckte, att han var en mycket snäll gosse.

"Hvad felas dig?" frågade hon, och hans korta svar: "ingenting," förmådde icke öfvertyga henne, att det stod rätt till med honom.

Hon visste ej, om hon skulle lemna honom ensam, men som hon tyckte, att han snarare såg ut att vara bedröfvad, än förtretad, frågade hon: "har du något svårt att lära dig? Kanske jag kan hjelpa dig?

Han lät henne komma och se uti hans bok, och hon blef mycket förvånad, då hon fick se, att han hade framför sig ett mycket lätt problem i Euklides.

"Om du bara försöker tänka efter litet bättre, så tar du snart ut det," försäkrade hon.

"Det är bara för detta och andra dumma och tråkiga saker, som jag måste bli en landkrabba!" utbrast Sam, och kastade boken till andra ändan af rummet.

"Har du intet hopp?" frågade miss Fosbrook, utan att banna honom for hans häftighet, ty hon såg, att han med möda kunde beherrska sig.

"Nej, amiralen talade blott med Harry, och en dag, när jag hade svårt att lösa ett problem, sade min far, att jag var ett sådant dumhufvud, att jag ej kunde få i mig någon navigation, och att Harry var en qvick pojke, värd två sådana som jag. Jag vet, att han är det. Jag vet det — om han bara inte ville skryta så mycket dermed!"

"Önskar du då så mycket att gå till sjös?"

"Önskar jag det? Visst gör jag det. Min far är ju sjöman; jag kommer ihåg skeppet "Ariadne", och jag har sett "Calliope" — det der skeppet, på hvilket han förde befäl under sista kriget. Sedan jag var så stor som lilla George, har jag alltid trottt, jag skulle få bli sjöman. Och nu, om pappa far med amiral Penrose, och Harry också — åh, då blir det förskräckligt här hemma."

"Men kunnen I inte få fara båda två?"

"Nej, pappa sade, att han ej kunde begära, att två af oss skulle bli utnämnda, utom kanske framdeles någon af de yngre. Och Harry är den qvickaste och gör allting bättre än jag, när han vill. Pappa säger, att efter vi äro så många, kunna ej alla blifva sjömän. Och Harry längtar kanske ännu mer än jag att blifva sjöman. Ja, det kan inte hjelpas, Harry måste fara. Men — men — när min far är borta" — och Sam började nästan att gråta — "Jag visste ej, hur svårt det var, att vara utan honom, förrän denna månad. Jag var så liten, då han for till Svarta Hafvet, men nu — men jag får ej tänka derpå!" och han stampade med foten i golfvet. "Hvad pappa en gång sagt, det sker. Säg ingenting åt de andra, miss Fosbrook," och han gick beslutsamt och tog upp sin Euklides och sökte reda på lexan.

"Du kommer nog att göra din pligt som en man, hvar du än må befinna dig, Sam," sade Christabel hjertligt.

Sam såg ut, som om han hellre velat, att hon icke sagt detta, men han tyckte i alla fall om det; hon sade likväl ingenting vidare; men när hon såg, hur manligt han beherrskade sin sorg och ansträngde sig att lära den lexa, som föreföll honom så svår, så tänkte hon, att han nog förr än Harry skulle blifva en man, i detta ords bästa bemärkelse. Ej heller hörde hon honom mera nämna ett ord om sina gäckade förhoppningar.

Detta gjorde, att hon ännu mindre än förut tyckte om Henrys skryt, och hon försökte alltid att afbryta denne, så snart han började dermed. Den unga pratmakaren fann henne förarglig och gömde för sina systrars räkning alla dessa underbara historier, i hvilka han alltid inflickade ett: "det vill säga", samt skröt endast för gossarne Greville med sina mandomsprof.

Pepparkaksmannen kom ej på lördagen, och miss Fosbrook hade sparat in alla deras frimärken, genom att lägga deras små bref in i det, hon skrifvit till mrs Merrifield, så att på måndagsmorgonen skatten ökades till sju shillings och sex pence, ehuru alla Henrys sex pence genom plikter och det, som han var tvungen att köpa, smält ihop till en half pence, "hvilket ej lönade mödan att gifva."

Samma dag ankom en betjent ifrån herrgården, förande med sig ett litet nätt bref med en liten törnros på kuvertet och adresseradt till miss Merrifield. På brefpapperet var äfven en törnros, och hela brefvet var mycket nätt skrifvet.

"Min kära Susanna!

"Mamma ber mig fråga, om ej du, Bessie och Annie vilja komma och äta middag med mig i morgon. Kom tidigt, så skola vi leka, och bed miss Fosbury komma med er. Mamma hoppas, att din mamma mår bättre, och skulle gerna vilja veta hennes adress i London.

Din tillgifna vän,
Ida Arabella Greville."

"Åh, miss Fosbrook, få vi gå?" ropade flickorna med glänsande ögon. Mrs Merrifield hade skrifvit, att de kunde få gå dit en eller två gånger, men ej för ofta, ty besöken vid herrgården voro ej bra för alla barnen. Som detta var den första bjudningen, samtyckte Christabel med glädje, ehuru hon sjelf var litet blyg för att gå dit. Elisabeth bad att få rosen, för att rita af den, och som ingen af småbarnen voro närvarande och begärde den, erhöll hon densamma. Susanna gnällde och suckade öfver, att hon var tvungen att skrifva ett "tråkigt svar" just under lofvet, och gossarna tyckte, att det var en förolämpning för hela familjen, att Ida ej stafvat deras guvernants namn rätt.

"Säg henne, att ni ej kan komma, förr än hon kan stafva det rätt," sade Sam, hvarpå Annie svarade med ett högljudt: "nej, nej!" Alla skrattade åt henne, för det hon kunde tro, att Sam menade allvarsamt.

Susannas biljett började så här:

"Min kära Ida,

"Vi vijla —"

Men nu såg hon, att ordet var galet stafvadt, och satt och betraktade det, tills hon slutligen märkte, att j och i skulle byta plats, hvarpå hon försökte att göra j till ett i, men gjorde då en plump, som Bessie råkade att få se.

"Åh, Susanna, du vill väl inte skicka det der till Ida?"

"Nej, det skulle verkligen bli en tråkig biljett," sade guvernanten och tog ett annat papper och linierade.

"Kan man då inte skicka bud med betjenten, att vi alla skola komma," sade Susanna, "utan att behöfva bråka med detta."

Men miss Fosbrook sade, att det skulle vara oartigt, och Susanna gnällde och sträckte på hvartenda finger, tills papperet var färdiglinieradt.

Då började hon med sin knaggliga och runda stil — och kom lyckligen öfver "vilja", och äfven öfver "mycket gerna komma", men när miss Fosbrook tittade upp, såg hon, att slutet af biljetten lydde så här:

"Mamma bor hos farmor, N:o 12 vid Grovensortorget.

Din tillgifna vän,
Susanna Merrifield."

"Mitt barn, jag är mycket ledsen."

"Hvad! Är det der inte bra?" suckade Susanna, och såg förtviflad ut.

Miss Fosbrook pekade på ordet "Grovensor".

"Åh, jag trodde jag hade stafvat det der tråkiga, ordet rätt. Hvarför kunna inte också s och n ställa sig på sina rätta ställen," utropade den stackars Susanna, för hvilken detta ord var en stor fiende. Hon brukade att ställa bokstäfverna på alla möjliga platser, i den förhoppning, att de väl engång skulle komma att stå, der de skulle.

"Kommer du inte ihåg, att jag talade om för dig, att den första Grosvenoren var en stor jägare. Det heter Grosveneur på franska, och du borde veta hvar s skall stå — gros betyder ju stor."

Men Susanna brydde sig aldrig om, att komma ihåg något, som var franskt, och Sam anmärkte: "mannen förtjenar ej att få sitt namn rätt stafvadt, eftersom han antog ett franskt namn. Hvarför kunde han inte rätt och slätt kallat sig: Mr Grandhunter (herr storjägare).

"Men eftersom han nu ej gjort det, äro vi tvungna att stafva hans namn rätt, ty annars skulle mrs Greville bli mycket förvånad öfver, att vi stafva så illa," menade miss Fosbrook.

"Kan man då icke radera ut det," sade den förtvinade Susanna.

"Jag skulle ej vilja skicka bort en biljett, som vore raderad. Dessutom är det ej alls artigt skrifvet."

"Nej, det är det verkligen ej," sade Elisabeth, "vet du inte, hur man skall svara, när man blifvit bortbjuden, Susanna? Vänta, så skall du få höra. Miss Susanna, miss Elisabeth och miss Annie Merrifield skola med stort nöje göra miss Ida Greville den äran att äta middag hos henne — Sam, hvarför skrattar du?"

"Derför, att du tänker säga åt Ida, att det blir en ära för henne, när du kommer dit."

"Man gör alltid en ära åt den, hos hvilken man spisar middag," återtog Elisabeth, "ja, det gör man."

"Man säger, att man skall hafva den äran, att komma, ej att man skall göra sin värd den äran," förklarade miss Fosbrook skrattande, "men jag tror ej, att Susanna bör skrifva så. Det skulle bli alltför formligt, liksom det, Susanna skref, var alltför knapphändigt,"

"Måste jag då skrifva om det igen?" sade Susanna. "Jag vill mycket hellre vara hemma, ty det är riktigt pinsamt."

"Jag tror verkligen du måste göra det, Susanna. Det är nödvändigt att lära sig skrifva en ordentlig biljett, hvilket verkligen är svårare, än att skrifva ett långt bref. Jag är ledsen på dina vägnar, men om du inte skrefve så slarfvigt till din mamma, så skulle du finna detta lättare."

Denna gång linierade miss Fosbrook icke allenast papperet, utan skref med sin vackra, lediga stil följande ord på en griffeltafla, hvilka Susanna utan vidare besvär kunde afskrifva.

"Vi äro din mamma mycket förbundna för hennes vänliga bjudning, och skola med stort nöje komma med miss Fosbrook och spisa middag samt tillbringa dagen med dig. Jag är mycket ledsen att nödgas säga, att mamma ej mådde rätt väl, då vi senast hade underrättelse från henne. Hennes adress är N:o 12 Grosvenortorget."

Susanna tyckte att detta var för många ord, och bad att få slippa skrifva, att hon var ledsen. Visst var hon det, men hvad tjenade det till, att säga det till Ida?

Miss Fosbrook tyckte, att det skulle taga sig bättre ut, men bad henne göra, som hon ville.

"Om det endast är derför, då skulle jag ej skrifva det," sade Sam. "Det gör väl detsamma, hur det tar sig ut i Idas ögon." Med dessa ord gick han, åtföljd af Harry, ut i trädgården.

Skulle man kunna tro, att Susanna i sin förtjusning att snart vara färdig, glömde den stora jägaren, och kallade torget Grovesnor, och sedan, i sin brådska att rätta det, stoppade fingrarne i bläcket, och nedsuddade icke blott detta ord, utan hela den ofvanstående raden.

Det var en riktig skam, att en så stor flicka ej kunde skrifva en ordentlig biljett, och miss Fosbrook hade i början god lust att banna henne, men hon hade ej hjerta dertill, då hon tänkte på de tårfulla ögonen och de trötta fingrarne, och sade derför endast uppmuntrande: "nu var det ju nästan bra. Ett enda försök till, och du behöfver aldrig mer vara rädd för, att skrifva en biljett till Ida."

Om Susanna ej kunde skrifva biljetter, så var hon åtminstone ej surmulen och grinig, och det vore väl, om mången som skulle reda sig mycket bättre med den saken, kunde gå till väga så tålmodigt som hon. Den stackars flickan sade ej ett enda ovänligt ord åt miss Fosbrook, ehuru hon tyckte, att guvernanten var bra sträng emot henne.

Denna gång sade miss Fosbrook, att hon kunde utelemna meningen "tillbringa dagen", och sade att S. kunde vara tillräckligt, i stället för hela namnet Susanna; äfven skref miss Fosbrook sjelf utanskriften till miss Greville.

"Se så, mitt barn, nu har du arbetat tillräckligt för detta nöje," sade hon, när Susanna sträckte på händerna och kastade sig baklänges i stolen. "Jag skall gifva dig ett godt betyg, Susanna, som om detta varit en lektion."

Susanna förtjenade det, ty hon hade varit så tålig och ihärdig, endast för att göra miss Fosbrook till viljes, icke för att hennes biljett skulle bli berömd. Och dock var det bästa, hon kunde åstadkomma, ganska dåligt, för att vara af en tolfårs flicka, och miss Fosbrook skämdes, när hon såg Idas lilla nätta biljett, som såg ut, som om den varit skrifven af ett fullvuxet fruntimmer.

"Men jag undrar," sade hon för sig sjelf, "om jag skulle vilja utbyta min snälla, enfaldiga Susanna mot miss Ida?"

Under tiden rusade Susanna, hoppande och skrikande som en äkta tjufpojke, ut i trädgården, ty då hon tänkte på, att hon bjudit till att göra sitt bästa, kände hon alla sina lemmar spritta af fröjd.

Man kan vara säker på, att huru svårt än ett arbete, som man ej tycker om, må förefalla en, medan det pågår, så finner man dock efter dess fullbordande, att lektimmarne äro dubbelt så roliga.

---

1. Ett slags leksaker, som begagnas af engelska gossar.