Hemligheterna på Stokesley/Kap 09

Översättare: Okänd

[ 92 ]

NIONDE KAPITLET.

Miss Fosbrook kom snart under fund med, hvad mrs Merrifield menade, då hon sade, att besöken på herrgården ej vore nyttiga för barnen. Ehuru Susanna tyckte om allt, som gjorde att de fingo kortare lexor och åstadkom någon omvexling, visste hon dock, att hon på herrgården måste iakttaga ett mycket städadt uppförande, och gjorde sig derför icke några synnerliga förhoppningar öfver det nöje, som väntade henne, men Elisabeth och Annie voro alldeles bortkollrade. De hade ständigt något nytt att undra öfver. De undrade, om de skulle äta middag i skolrummet eller i stället äta frukost hos mrs Greville; de undrade om mr Greville skulle tala med dem; de undrade om Fräulein Munsterthal skulle vara ovänlig; de undrade, om Ida ännu lekte med dockor, och de sågo ut, som om de förundrat sig öfver sig sjelfva, derför att de skulle gå bort i dag.

Ja, undrandet ville icke ens sluta, när lektionerna börjades, så att de voro i stor fara att få plikta, och när de ej hade något annat att undra öfver, undrade de om klockan ej snart vore tolf, och bemödade sig ej att tillbakahålla väldiga gäspningar. Bäst som Elisabeth satt och skref, utropade hon: "jag är tvungen att fråga något, miss Fosbrook? Få vi sätta på oss våra hvita klädningar?"

[ 93 ]"De äro inte strukna," svarade Susanna.

"Åh, låt mig få gå och säga till derom åt Mary. Det är god tid ännu," sade Bessie, hvilken det nyss fallit in, att det var bra grymt af klockan, att endast visa på half elfva, men som ej brydde sig om att tänka på, hvad Mary skulle tycka om, att bli kallad från skurningen och i stället nödgas stryka tre hvita klädningar.

"Tror du, att mamma skulle vilja, att ni toge dem på er?" frågade Christabel.

"Nej bevars," svarade Susanna, "vi gå alltid i några rena hvardagsklädningar. Våra hvita få vi ej begagna annat än vid större middagsbjudningar, och på julaftonen."

Bessie knotade: "Så tråkigt! Jag hatar dessa gamla, fula bomullsklädningar," hvarpå Johnnie började med den gamla visan: "du lilla fåfänga kattunge."

Miss Fosbrook höjde varnande blyertspennan; hon skakade på hufvudet och sade, att de båda skulle få plikta. Elisabeth började gråta och snyfta.

"Åh, gråt inte Bessie!" ropade Susanna. "Sluta, medan du kan. Du lär väl inte vilja gå bort med röda ögon. Jag skall betala plikten för dig, och se här är också min plikt, för det jag pratat."

"Nej, Susanna, detta var ej onödigt prat, utan endast vänliga ord," sade miss Fosbrook, "men tyst nu. Fortsätt Annie."

Men Annie, hvilken läste en liten historia om aposteln Paulus, fortfor hårdnackadt att säga Cicilia i stället för Cilicia, och när hon blef tillsagd, att stafva namnet, började hon gråta så våldsamt, att Susanna ej kunde tysta henne. Elisabeths skrifbokssida såg ut, som om hon skrifvit den med fötterna, och icke med händerna, och i stället för att läsa på kartan, beklagade hon sig öfver, att hon skulle nödgas taga på sig sin fula bomullsklädning. Derför kunde hon omöjligt få reda på floden Mosel, och hon började rent af att gråta, när miss Fosbrook sade, [ 94 ]att Frankfurt låg vid Main. För första gången fick hon nu baklexa i sin grammatika. Hvad åter Annies misstag beträffar, skulle de bli för många att omtala, ty de båda flickorna voro så upptagna af tanken på dagens nöje, att de ej kunde beherrska sig och vara uppmärksamma; de små pröfningar, för hvilka de voro utsatta, föreföllo dem allt för hårda; de blefvo först likgiltiga och sedan uppstudsiga. Må hända skulle de vid mera framskriden ålder finna, att denna öfverdrifna känsla af spänd väntan är en varning, att mera gifva akt på sig sjelf.

Om miss Fosbrook varit en sträng guvernant, skulle hon sagt dem, att de ej alls förtjenade, att få gå bort, eller åtminstone, att Bessie måste läsa om sin grammatika och skrifva om sin öfversättning, och att Annies olyckliga additionstal borde räknas om. Hon hade dock sett sina små systrar vara lika stygga, när de fått löfte om att gå och se en ballett. Hon var derför barmhertig och lät dem i god tid gå och borsta sitt hår och sätta på sig sina bomullsklädningar samt så mycket som möjligt borttvätta de röda fläckar, som tårarne lemnat efter sig.

De blefvo dock lika lätt åter glada, som de blifvit ledsna, och gjorde en mycket treflig promenad till herrgården; de hoppade och sprungo i början, men gingo helt allvarsamt och stilla när de kommo närmare.

De infördes genom en bakport af huset till skolrummet, der Ida och hennes guvernant togo emot dem. Det var första gången, Christabel såg Ida utan hennes fjäderprydda hatt, och hon tyckte, att hon såg ut att vara en liten glad och snäll flicka och icke det minsta tillgjord. Hennes musslinsklädning var visserligen ända upp till lifvet prydd med garneringar, men var dock jemförelsevis enkel, så att miss Fosbrook var rätt glad, att flickorna ej tagit på sig sina hvita klädningar, men hon hade nog mycket att göra för egen räkning, med att försöka förstå den tyska guvernanten, för att kunna gifva akt på barnen mer än nödvändigt.

[ 95 ]Synnerligt märkvärdig eller så rolig, var dagen just icke, att den kunde anses motsvara de lysande förhoppningar, som de små flickorna gjort sig om den. De åto middag när mr och mrs Greville åto frukost, och de voro då tvungna att sitta alldeles tysta och raka. Som de icke alls visste, hvaraf de olika rätterna bestodo, voro de rädda att få något, som de ej kunde äta, ehuru de gerna ville smaka på allt. De kunde aldrig glömma, huru dumt Bessie en gång burit sig åt, då hon gret alldeles förtvifladt, derför att hon omöjligt kunde äta upp en gröngul rätt, som var garnerad med risgryn. Den brännde så förskräckligt på tungan, att det var rent af olidligt, och Ida sade henne, att den kallades för curry och var mycket omtyckt i Ostindien. Men detta hände, när Bessie var en helt liten flicka; nu var hon nog djerf att vilja smaka på allt, och derför svarade hon: "ja, jag tackar," när man bjöd henne kottletter upplagda i en rundel, med små ben, som sköto ut, samt garnerade med något rödt, som Susanna och Annie tyckte såg så onaturligt ut, att de föredrogo, att i stället taga för sig stekt kyckling. Detta visste de åtminstone, hvad det var, men tyckte det var bra besynnerligt, att man serverade sås dertill. Harry hade berättat, att han en gång hos Grevilles råkat ut för ett slags gelé, som smakat illa; men detta afskräckte dem ej från att smaka på den röda, genomskinliga rätten, i form af en snäcka, ty de sågo, att Bessie åt deraf med god smak, och miss Fosbrook lyckades afbryta Annie, när hon ämnade fråga, om det var godt. Till miss Fosbrooks stora glädje var detta den enda brist på takt, hennes små vildar gjorde sig skyldiga till, så att hon ej behöfde egna dem så mycken uppmärksamhet, utan kunde få se på de vackra taflorna på väggarne och gifva litet akt på Harrys vänner, de båda gossarne, och tala med mrs Greville, som var mycket vänlig mot henne.

Miss Fosbrook blef rätt ledsen, när den senare berättade för henne, att mrs Merrifield var sjukare [ 96 ]och att hennes tillstånd var vida mer betänkligt, än hon förmodat. Flickorna voro för unga, för att rätt kunna fatta det djupa deltagande, som röjde sig i mrs Grevilles ton, då hon talade om deras mor, och i det sätt, hvarpå hon förklarade sig betvifla, att kaptenen skulle kunna segla med amiral Penrose, om det blefve honom erbjudet, men så snart hon märkte, att barnen och deras guvernant voro okunniga om rätta förhållandet, bytte hon om samtalsämne. Hon hade dock sagt tillräckligt, för att göra Christabel orolig och komma henne att önska, att få veta mera derom. När derföre middagen var öfver och flickorna sprungit bort för att se på Idas vackra papegoja i orangeriet, vände hon sig till Fräulein Munsterthal och bad henne säga, om hon visste något mer om mrs Merrifield. Fräulein Munsterthal visste knappt, om mrs Merrifield fanns till, men hon var mycket snäll och varmhjertad och sade, att det var bra ledsamt att tänka på, hvilken sorg hotade dessa "bekymmerslösa barn". Hon var ännu vänligare emot flickorna, när de återkommo från sitt besök hos papegojan, som så beundransvärdt hade höjt sitt gula bröst, hostat, nyst och sagt: "gojan vill ha skorpa." De hade varit i orangeriet, ända tills gossarne kommit in dit efter dem, då Ida tog sina vänner med sig till guvernanterna; ty hon visste af gammalt, att gossarne skulle plågat dem och retat papegojan, att flyga på flickorna och öfversålla dem med det hvita dammet under fjädrarne.

De tillbragte eftermiddagen i trädgården, och flickorna gingo till en vacker löfsal, och der blef det ett stort dockkalas. Ida hade icke mindre än tjugutre dockor, från den sköna Rosamunda, hvilken hade riktigt hår, som kunde kammas, och var så stor som lilla Sally derhemma, ända till den stackars lilla porslins-Mimmi, hvilken hittills legat i ett badkar och som nu med stor svårighet blifvit iklädd ett tillräckligt antal underkjortlar, för att någorlunda anständigt kunna visa sig för främmande. Ingen af [ 97 ]flickorna Merrifield skulle kunnat hafva en docka hel en enda dag; Susanna och Elisabeth ansågo sig för gamla att leka med dockor; deremot hade Bessie och Annie alltid djupt beundrat dessa välklädda damer, och de voro icke för gamla för att leka med dem och isynnerhet med den vackra röda och hvita dockservisen.

Ehuru Susanna ej kunde skrifva biljetter eller läsa lexor så bra som Ida, ansåg hon sig dock som äldre och lekte med flickorna, såsom hon gjorde med småbarnen derhemma, snarare för att roa dem än sig sjelf. Hon hade mycket hellre velat leka "katt och råtta" med gossarna, och om det ej varit för det ovanliga i saken, så hade nog Annie velat detsamma. Men de lekte likväl mycket snällt tillsammans. De låtsade att det var morgon, och läto dockorna stiga mycket tidigt upp, samt tvättade Mimmi så mycket, att det kunnat vara tillräckligt för de andra tjugutre. Derefter fingo dockorna äta frukost och läsa lexor för Ida, hvilken var guvernant och lät dem tala så många språk, att Annie blef riktigt förvånad. En af de små dockorna var emellertid mycket stygg och blef strängt straffad derför; sedan åto de middag och promenerade, hvarunder en af de minsta förkylde sig och hastigt insjuknade, och när hon ändtligen blef frisk igen, ställde de i glädjen till ett stort kalas. Under hela tiden suto de två guvernanterna i skuggan utanför och samtalade på engelska och tyska, så godt sig göra lät, men Fräulein förstod bättre Christabels engelska, än hon Fräuleins tyska. De begynte att blifva goda vänner och önska, att oftare få träffa hvarandra.

Hela sällskapet spatserade sedan omkring i trädgården, för att beundra de vackra blommorna och dammen med guldfiskarna. Det dröjde dock ej länge, förr än gossarna kommo hem, och då fingo de strax tag i en vattenkanna, och skrikande: "elden är lös! elden är lös!" utsprutade de hela strömmar af vatten [ 98 ]mot det ställe, der flickorna stodo. Ida rodnade ända upp till hårfästet, och tog Susanna i handen, för att draga henne bort med sig, men när hon åter fick några vattendroppar på sig, vände hon sig om och sade: "låt bli det der, Osmond, annars säger jag åt mamma."

Gossarne gapskrattade, ty de visste ganska väl, att hon ej skulle sätta sin hotelse i verket, och då miss Fosbrook med en förvånad blick såg på Fräulein Munsterthal, skakade denna på hufvudet och sade på tyska, att "Die Knaben" voro så "unartig dass" hon ej kunde hålla dem i styr. Hon beklagade miss Fosbrook, som hade så många att se efter och säkerligen ej hade ett ögonblicks lugn, och Christabel tänkte, att om Sam och Harry liknat dessa gossar, så hade hon verkligen varit att beklaga. Hon blef helt förskräckt, när Osmond och Martin kommo in i skolrummet för att dricka té, och aldrig hade hon trott, att hon skulle kunna känna sig så glad öfver Susannas klena fattningsgåfva, ty af deras hviskningar och deraf, att deras stackars plågade syster gång på gång rodnade, kunde hon förstå att "elden" var en elak qvickhet, gällande Susannas röda hår. Gossar, som så skamlöst kunde förolämpa en gäst, och det en flicka till, vore bestämdt ej några passande kamrater för Sam och Henry. Och dock hade de varit så fina små gentlemän vid middagsbordet, och uppfört sig så väl, när föräldrarne voro närvarande. Utan tvifvel måste de vara mycket stygga barn, när de kunde vara så förändrade, då de voro utan tillsyn. Man bör väl ej alltid tro, att det barn är falskt, som ej är lika snällt i sina föräldrars frånvaro, ty deras närvaro utgör på en gång ett stöd och ett hämmande band, men den som ej felar af svaghet, utan med afsigt ändrar sitt uppförande, i samma ögonblick de äldre gått sin väg, visar, att han redan i tankarne varit olydig hela tiden.

Nu hördes mr Greville ropa: "Martin, Osmond!" och när de gingo ut i korridoren, för att möta [ 99 ]honom, hörde miss Fosbrook tydligt, hur han sade: "spriten till vattenkannan är förstörd. Vet ni, hvem som gjort det?"

"Nej."

"Hafven I ej rört vid den?"

"Nej", sade de och sprungo sin väg.

Christabel blef helt förfärad. Hon var glad att alla flickorna voro i Idas rum, lyssnande till en speldosa, så att de ej kunde höra denna osanning. Hon visste ej, att gossarna ursäktade sig för sig sjelfva med den tanken, att spriten hade de ej rört, och derför visste de ej, huru skadan hade skett. Som om det varit något bättre, att tala osanning för sig sjelfva, lika väl som för sin far! Tyskan märkte hennes ledsnad och skyndade sig att säga, att Ida vore mycket olik sina bröder, så sanningsälskande, så mild, så artig, men Christabel kunde ej glömma, med hvilken lätthet och färdighet gossare hade narrats. Tänk om deras kamrater, Sam och Henry, som dagligen umgingos med dem, lärt sig att blifva lika fräcka och hade bedragit henne hela tiden? Nej, nej, hon ville ej, hon kunde ej tro det. Isynnerhet ej om Sam. Hon var glad, att hon slapp se gossarne igen, och med tungt hjerta gick hon klockan åtta hem med sina elever, just som Ida satte på sig sin hvita musslinsklädning med röda band, för att gå dit ned på en half timma, sedan de äldre ätit middag.

Barnen utbytte många kyssar vid afskedet och fingo med sig hem en hel ask med konfekt, inlindad i ett vackert kulört papper och i silfver- och guldpapper. Flickorna voro dock säkert mycket trötta, ty de grälade under hela vägen från herrgården, emedan Elisabeth ville, att konfekten skulle kallas för "bonbons" och de andra rätt och slätt ville säga namnam. Ingen af dem såg på den sköna aftonhimmeln, eller på den röda månen, som långsamt uppsteg bakom träden, eller pa de första stjernorna, som började framtindra, eller pa det gröna skenet från lysmaskarna — ehuru allt detta var långt vackrare, än något som Ida visat dem, [ 100 ]utom kanske blommorna i orangeriet. Slutligen hörde miss Fosbrook Bessie och Annie gräla så häftigt, att hon vände sig om och sade, att om de nämnde ett ord till om karamellerna, skulle de ej få smaka dem på en vecka.

Som besöket nu var öfver, hoppades hon, att det snart skulle glömmas, men långt derifrån. Ehuru Susanna var sig lik, så kunde Elisabeth hvarken denna eller den följande dagen glömma det nöje, hon haft. Hvarje dag gret hon öfver sina lexor och blef ond vid minsta ord, gossarne sade henne, bråkade om att få gömma asken, som konfekten legat i, gick omkring och såg harmsen och missbelåten ut, och tyckte, att allt var fult och tarfligt, sedan hon fått skåda grannlåten på "herrgården". Hon fick oupphörligt plikta, men detta tyckte hon ej var hennes eget fel, utan en olycka, som hon ej kunde hjelpa. Hon försökte ej att tala med miss Fosbrook, ty hon visste nog med sig sjelf, att hon var stygg, ehuru hon ej ville bättra sig, och hon brydde sig ej vidare om att arbeta på presenten åt sin mamma; den såg ju så ful ut i jemförelse med alla de vackra saker, hon sett.

Christabel ville icke heller påminna henne derom, ty hon fruktade, att Bessie kanske aldrig skulle få tillfälle att gifva den. Hon tyckte det var ömkligt att se ett barn, som hotades af en så allvarsam och fruktansvärd sorg, gå och tråna efter grannlåt, och att besöket, i stället för att förorsaka henne en njutning och en vederqvickelse, endast gaf henne anledning att sucka och trängta efter denna verldens prål och fåfänglighet. Christabel hade hört sägas, att de som knota och icke äro tacksamma mot Gud för den lycka, Han beskärt dem, ofta bestraffas med förlusten af denna lycka, och detta gjorde, att hon darrade för den stackars lilla oförnöjda Elisabeth.