Hemligheterna på Stokesley/Kap 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
TIONDE KAPITLET.
"Se här!" utbrast Susanna. "Jag har verkligen fått ett bref från pappa sjelf. Så grufligt roligt!"
"Kom ihåg Grosvenor, när du skall svara honom" sade Sam, "men hvad står på?"
Susanna stod nemligen der med vidt uppspärrade Ögon, blef blossande röd och gaf till ett halfqväfdt skrik, medan hon läste brefvet.
"Hur är det med din mamma, mitt barn?" frågade miss Fosbrook
"Ack, mamma — mamma är så sjuk!" och Susanna tappade brefvet och började snyfta.
Sam tog upp det, och Elisabeth kom för att läsa det med honom; båda stodo helt stilla och sade ej ett ord, utan stirrade endast på brefvet.
"Hur är det, mitt barn?" frågade miss Fosbrook och lade ömt sin arm kring lifvet på Susanna; men denna snyftade så, att hon ej kunde svara, och Bessie räckte guvernanten brefvet; hon var helt blek, och för mycket förskräckt, för att kunna få fram ett ord.
Kapten Merrifield skref helt kort och rakt på saken och i ordalag, som röjde djup bedröfvelse, att han ansåge det rätt, att hans barn skulle veta, hur sakerna stodo. Den behandling, deras mor hade undergått af en doktor i London, hade ej lyckats, utan förorsakat så svår sjukdom, att om Gud ej vore så nådig och lät en förbättring inträda, så kunde hon ej lefva. Om hon blefve sämre, skulle han skrifva eller telegrafera, och Susanna och Sam skulle göra sig i ordning att resa, strax sedan de fått denna underrättelse, och med första bantåg begifva sig till London, der de skulle blifva mottagna vid stationen. Han hade lofvat deras moder, att efterskicka dem, i fall det skulle behöfvas.
"Mina stackars barn, Gud välsigne er och hafve förbarmande
med oss alla.
Er tillgifne fader,
H. Merrifield."
Detta var allt, och Christabel förstod bättre än barnen, med huru tungt hjerta han måste hafva skrifvit dessa ord.
Ehuru hon knappt visste, hvad hon skulle säga, försökte hon dock att trösta Susanna, genom att visa henne, att fadern tydligen ej hade uppgifvit allt hopp, men Susanna gret mera vid tanken på sin mors sjukdom och plågor, än af fruktan för framtiden, och Sam sade sorgset: "han skulle icke alls hafva skrifvit, om det ej varit farligt."
"Ja," sade miss Fosbrook, "men jag tror, att i fall sådana som detta, just då man har anledning att befara det värsta, bättring helt hastigt inträder."
"Ack nej," sade Bessie, som nu först yttrade sig. "Jag vet, att det kommer att gå illa. Små flickor, som stå omtalade i sagoböcker, förlora alltid sina mammor."
"Sagoböcker är bara skräp, och derför kommer detta ej att hända," sade Sam, och det tycktes, som om hans vana, att alltid motsäga Bessie, denna gång ingifvit honom de mest tröstande ord, som ännu blifvit sagda.
Just i detsamma kommo Henry och de små in och fingo veta brefvets innehåll. Henry gret lika så bittert som hans äldsta syster, och så gjorde John och Annie, men David sade ej ett enda ord, liksom om han knappt förstått, hvarom fråga var, och gick till fönstret och tog som vanligt fram sina böcker.
"Klockan är nio," sade Sam.
"Åh, vi kunna ej gå till mr Carey i dag," svarade Harry.
"Jo, det skola vi," återtog Sam.
"Åh, gå inte," utbrast Susanna. "Tänk om det skulle komma ett telegram."
"Nå, då kunnen I skicka efter mig," menade Sam. "Kom nu, Harry."
"Hur kan du vilja gå," sade Henry förargad. "Jag är säker på, att mr Carey skulle ge oss lof, om han visste, att mamma är så sjuk."
"Jag vill ej hafva något lof," sade Sam. "Jag har ej lust att bråka, som du skulle göra, om du vore hemma."
"Nå väl, om det kommer ett bud, så skall jag fara med Susanna till London, i stället för dig. Jag är ändå säker på, att de helst vilja, att jag skall komma."
"Nej, var så god och gå med din bror till mr Carey, Harry," sade miss Fosbrook bestämdt. "Om han säger, att I ej skolen stanna qvar, så har jag intet deremot, men jag tycker, att ingen af er gör något godt med, att gå omkring här och slå dank."
Harry såg, att inga invändningar kunde hjelpa, och derför marscherade han bort, mumlande att det var bra hårdt. Sam tog upp sina böcker med ett allvarligt utseende, som bevisade, att han värdigt bar sin sorg; han stannade blott ett ögonblick för att säga: "var nu snäll, Johnnie! Bästa miss Fosbrook, låt honom springa efter mig, om det kommer något bud, och jag skall vara här, innan hästen är förspänd."
Miss Fosbrook lofvade det och kunde ej låta bli, att hjertligt trycka den präktiga gossens hand, för att visa honom, att hon lifligt deltog i hans sorg.
"Vi skola då väl alla läsa våra lexor?" frågade i en nedslagen ton Annie, när han hade gått.
"Ja, mitt barn. Jag tror vi skola blifva mycket bättre till mods, om vi ej försumma våra pligter. Men det är en sak, som vi alla kunna göra för er kära mamma; ni vet, hvad jag menar. Hvar och en kan ju gå för sig sjelf en fem minuter och komma tillbaka, när jag ringer med den lilla klockan."
Den första, som kom tillbaka, var Annie, som sakta hviskade henne i örat den frågan: "miss Fosbrook, ger Gud mamma helsan åter, om vi äro snälla?"
Miss Fosbrook kysste henne sägande: "min snälla, lilla flicka, det vet jag inte. Det enda jag vet, är, att Gud hör goda barns böner, och om det ar bättre för henne och eder, så skall Han säkert låta er behålla henne."
Annie förstod ej riktigt, men hvad miss Fosbrook sagt, var tillräckligt, för att komma henne att önska att vara god: derför tog hon upp sin bok och började af alla krafter att läsa. Elisabeth skulle ha tyckt, att det varit bättre, att, liksom en liten flicka i en saga, ej läsa några lexor, utan blott sitta och tänka, och kanske läsa i bibeln hela dagen, men på det hela taget kunde hon ej länge hålla tankarne samlade, ej heller var hon nog allvarsam, för att kunna hafva nytta af, att hålla bibeln uppslagen framför sig. Hon kunde knappt följa med innehållet, då hon i bibeln läste kapitlet för dagen. Om hon derför läste sina lexor, tyckte hon att detta kunde vara lika bra, ty då lekte hon ju ej, och hon ansåg det för sin pligt, att nu försöka vara riktigt allvarlig och god.
Men Christabel såg på Susannas ansigte och hörde på hennes darrande röst, då hon läste, att hon icke kunde tänka på sina åligganden, samt att hon kunde vara snäll, utan att behöfva tillhållas att sköta dem. Det skulle verkligen varit grymt, att nu tvinga henne att sitta och arbeta, och hennes guvernant var derför glad, att hon kunde begagna detta som förevändning, att låta henne upphöra med läsningen. Alla hennes och Sams saker måste vara färdiga, i händelse det plötsligen skulle bli en resa af, och Susanna skickades derför upp till barnkammaren, för att se efter småbarnen, medan madam Freeman och Mary lagade, ströko och packade in deras saker.
Madam Freeman gjorde den stackars Susanna ännu olyckligare, genom att påstå, att hennes mammas sjukdom vore Londonläkarnes fel, men det oaktadt var hon en snäll och öm gumma, och hennes smekningar tröstade mycket den stackars flickan. Hvad som gjorde henne mest godt, var likväl, att sitta stilla och lugnt hos de små, under det att de sofvo. Hon var då alldeles ensam, och det tycktes lugna henne, ty hon var alltid glad åt, att hafva dem i sin vård. Stackars barn, det kunde lätt hända, att hon snart blefve deras enda mor! Hon lekte med dem, när de vaknade, och deras små näpna fasoner muntrade henne; isynnerhet roade det henne, att se, huru fort lillan lärde sig gå. Ack! mamma skulle kanske aldrig få se det!
Om någon af de andra barnen tyckte det vara orättvist, att Susanna skulle slippa sina lexor, så hade de orätt.
Föräldrar och lärare hafva i detta hänseende rättighet att handla, hur de för godt finna, utan att blifva tadlade derför. Stundom märka de — oaktadt andra ej kunna märka det — att ett barn är ur stånd att läsa, och det vore då både obarmhertigt och grymt, att plåga det ena barnet blott derför, att de andra små barnen, som äro fullkomligt friska, äro nog enfaldiga, att derigenom anse sig tillbakasatta.
Det gick likväl förträffligt med lexorna, och när barnen träffades igen, voro de alla glada och hoppades, att deras mamma mycket snart skulle blifva bättre. Bessie trodde så fullt och fast, att detta skulle ske, att hon läste in sig i miss Fosbrooks rum och ritade och målade af alla krafter, liksom om hon trott, att om presenten blefve färdig till mammas födelsedag, så skulle den säkert bli firad.
När gossarne kommo hem, omtalade de, att de följande dag hade lof, emedan det var St. Barnabas dag, och efter morgonbönen skulle mr Carey gå och möta sin bror vid stationen och föra honom med sig hem.
"Kommer Sam att resa, så kan jag vara nästan säker på, att få en sovereign eller två," sade Henry till David, den enda som ville lyssna till hans prat; "alla skola då tycka, att det är synd om mig."
"Vill du då gifva litet deraf till svinet?" frågade David.
"Ja det kan du lita på. — Men du blir väl till slut sjelf ett svin, om du går på på det viset, David." Men David, som, liksom de andra, visste, att Harry brukade lofva rundt och hålla tunnt, och som nu blifvit påmind om insamlingen, sprang till Sam, som, för att åtminstone göra någonting, höll på att lära sig sina lexor, och sade åt honom: "om du far till London, Sam, får jag då om måndag dina sex pence till svinet?"
"Jag vet inte, om jag kommer att fara."
"Men om du far — annars få vi aldrig svinet."
"Det bryr jag mig inte om."
"Bryr du dig inte om, i fall vi ej skulle få något svin?"
"Nej. — Gå din väg."
David begaf sig derefter till sin äldsta syster, som höll på att skrifva till sin far och fann, att detta bref var mycket svårare och sorgligare att skrifva, än det till Ida Greville, ehuru man nu ej plågade henne med stilen, plumparne och staf-felen.
"Om du far till London, Susanna," sade han med samma ord som nyss, "får jag då om måndag dina sex pence till svinet?"
"Åh, David, jag orkar ej höra ditt kält."
David upprepade sin fråga ord för ord, och lade handen på hennes bref, så att hon ej kunde skrifva.
"Gå din väg, David," sade miss Fosbrook, "plåga inte din syster."
"Jag vill, att hon skall säga, att jag om måndag får hennes sex pence till svinet."
"Nej, det får du inte," svarade Susanna ond, "du bryr dig mer om det der gamla svinet, än om stackars mamma eller någon annan, och derför får du dem inte."
Susanna var så sällan ovänlig, att alla blefvo helt förvånade. Miss Fosbrook, såg att det blott var hennes bedröfvelse, som förmådde henne att tala så, derför ville hon ej säga något åt henne, utan ropade till sig den envise David.
Han var mycket bedröfvad öfver det afslag, han fått, och då miss Fosbrook sade honom, att hans bror och syster voro mycket för ledsna, för att kunna tanka på sådana saker, svarade han blott: "men då får Hannah Higgins inte sitt svin."
Miss Fosbrook var sjelf ledsen, att hennes vän David så uteslutande skulle tänka på detta, att han ej brydde sig om något annat. Han blef snart tröstad, ty Susanna, som satt och snyftade, kastade med ens bort sin penna och gick och klappade honom med sina bläckiga fingrar och sade gråtande: "ack, David, David! Jag menade det ej, jag vet ej, hvarför jag sade så! Du skall få mina sex pence och hvad du vill ha. Men ack, jag önskar så mycket, att det skulle komma ett bud, så att vi fingo resa till vår snälla, älskade mamma, ty jag kan ej skrifva, och jag vet ej hvad jag skall ta mig till."
Sedan gick hon tillbaka till sin plats och försökte att skrifva, och der satt hon med hufvudet stödt mot handen, och skref, gret och plumpade, tills det var nära posttiden, då miss Fosbrook slutligen tog de bästa af hennes kråkfötter och skref tre rader inunder, för att berätta, hur det stod till med dem alla. Hon adresserade brefvet till kapten Merrifield, ty hon tänkte att detta dock vore bättre, än om han ej fått någon underrättelse alls hemifrån, och derför skickade hon af det och tog Susanna med sig ut i trädgården, på det den friska luften skulle svalka hennes heta ögon och brännande panna.
Kort derefter kom äfven Sam och gick vid hennes andra sida, tyst och allvarsam och glad, att vara ifrån de yngres prat och gräl. Denna underrättelse hade kommit dem båda att känna sig äldre och mindre barnsliga, än någonsin förut, men de talade ej mycket.
Men när de satt sig på en trädgårdsbänk, kände miss Fosbrook, som höll Susanna i handen, några grofva och hårda fingrar fatta hennes andra hand, och såg, att Sam hade tårfyllda ögon. Hon klappade honom, och hans tårar föllo nu ymnigt, men han skämdes att gråta och skyndade sig att borttorka dem.
"Jag tror, att du snart blir en man, Sam," sade hon, "och då kan du taga vård om Susanna och blifva en tröst för din far."
"Ja, det hoppas jag," svarade Sam, "men jag vet ej, på hvad sätt jag kan gagna honom."
"Ingen kan säga det på förhand," sade hon. "Försök endast, att för honom göra, hvad du tror han kan önska."
"Har ni någonsin varit lika olycklig, miss Fosbrook?" frågade Susanna.
"Ja, en gång var jag det, när min far blifvit öfverkörd af en omnibus och var mycket sjuk."
"Berätta det för oss," bad Susanna.
Hon omtalade för dem sin och sina syskons förtviflan och ångest under en hel vecka, och hur det slutligen blef hopp om hans bättring. Detta tycktes upplifva barnen och trösta dem, ty de drogo båda en suck af lättnad, och Sam sade: "pappa har skrifvit till mr Carey; de skola bedja för mamma i kyrkan."
"O!" sade Susanna i en så bedröfvad ton, och då Christabel helt förvånad frågade henne, hvarför hon var så ledsen deröfver, förstod hon af Susannas ord, att den lilla flickan trodde, att med "ett lyckligt slut på alla hennes lidanden" menades döden.
"Ack nej, mitt barn," förklarade hon, "hvad dermed menas, är, att alla sorger och lidanden skola sluta på det sätt, Gud finner bäst, antingen hon nu skall blifva frisk igen, eller tvärtom; egentligen ber man, att sorgen snart skall gå öfver, utan att yttra sig om sättet."
"Finns det ej någon annan bön derom i bönboken?" frågade Sam och stirrade rakt framför sig.
"Jag skall visa dig en, som förekommer bland bönerna för de sjuka. Jag förmodar att man ofta läst den för henne."
Syskonen följde henne in i hennes rum, och togo med sig sina böcker, för att hon skulle taga reda på bönen åt dem.
Detta hade varit en lång, sorglig dag, under hvilken barnen ängsligt väntat på telegrammet, och de inbillade sig till och med, att det kunde komma midt på natten, men miss Fosbrook delade ej deras åsigt, utan hoppades på morgondagens post. Något bref kom likväl ej heller då. Detta var en stor missräkning, men miss Fosbrook tyckte, att det var ett godt tecken, ty då kunde väl faran ej vara så stor, och ju längre det dröjde, ju mer hade man skäl att hoppas.
Barnen trodde henne; de voro för unga att länge gå och tänka på en sak, som de ej hade för ögonen, och äfven Susanna var efter nattens hvila gladare och mera i stånd att tänka på annat, och hon kände sig helt lätt om hjertat, derför att ingen underrättelse kommit, att modern var sämre.
Barnen fingo om helgdagarna göra, hur de behagade, gå i kyrkan eller låta bli. Denna dag ville alla tre flickorna gerna gå, så snart de blifvit förvissade om, att, äfven i fall ett telegram skulle komma, innan den korta gudstjensten vore slut, det dock skulle vara god tid, att hinna fara med nästa tåg. Miss Fosbrook var glad, att kunna öfvertyga dem derom, ty hon ville gerna hafva dem med sig i kyrkan, emedan hon trodde, att det skulle vara bra pinsamt för Susanna, att bara gå och vänta på telegrammet. Sam gick också i kyrkan, men Henry stannade hemma, sedan han följt dem till trädgården, sägande: "jag vill ej gå, Sam, tänk om det skulle komma något bud, och ingen vore hemma, och ni vore tvungna, att strax fara!"
"Vi skulle ej kunna det, ty det går intet tåg," svarade Sam.
"Ja, men det går alltid extra tåg, när någon är sjuk."
"Då skulle det få gå många tåg."
"Åtminstone gick det ett, när mr Grevilles mor var sjuk, och derför kan det väl gå ett nu med, och då får du sitta på lokomotivet, för du vet väl, att det ej är några vagnar med. Jag skall säga dig, Sam, att om telegrammet kommer, medan du är i kyrkan, så far jag i ditt ställe."
"Det låter du allt bli," genmälte Sam, "det vore mycket bättre, du gick med i kyrkan."
"Nej, det gör jag ej. Det är så käringaktigt att gå i kyrkan midt i veckan."
"Det är mycket mera käringaktigt, att bry sig om, hvad sådana åsnor som gossarna Greville säga," återtog Sam, satte på sig sin mössa och sprang efter systrarna och guvernanten.
"Det är bäst, att en af oss stannar qvar," sade Henry till Johnnie och David, hvilka stodo bredvid honom, "för den händelsen, att telegrammet skulle komma. Jag kan sadla fölungen och rida till Bonchamp, och om det är något extra tåg der, så stiger jag upp på lokomotivet."
"Men det är ju Sam och Susanna, som skola fara?"
"Ack, det är bara, för att Sam är äldst, jag vet att mamma hellre ville, att jag skulle komma, ty jag trampar ej så hårdt som Sam, och när jag kommer dit, så blir hon strax mycket bättre, och vi skola alla bli så glada. När amiral Penrose får höra, att jag varit nog modig, att rida på lokomotivet, och att jag förekommit en explosion eller något dylikt, så låter han mig genast bli antagen som sjökadett, och jag får en stickert vid sidan och uniform, och en egen liten koffert. Sedan blir jag utnämnd till löjtnant, derför att jag med glödande kulor skjutit från batterierna på Gibraltar."
"Master Harry," utropade Purday, "kasta ej omkring de der små äpplena."
"De föreställa glödande kulor, Purday."
"Jag skall minsann skjuta på er med glödande kulor, om ni förstör mina gurksängar, unge herre! Se så, gå er väg."
Troligen var det oron, som gjorde Purday lika ovänlig och misslynt som alla de andra, eller också litade han kanske icke på Henry, när Sam ej var närvarande, ty han bortjagade pojkarna från det ena stället till det andra. Än fruktade han, att de skulle förstöra hans gurksängar, än att de skulle afrepa krusbären eller trampa på rabatterna; men till slut gaf han med sig så pass mycket att han tillät David stanna bredvid honom, med förbehåll likväl, att han skulle vara mycket snäll och räcka honom de små kålplantorna, medan han planterade ut dem.
"Master David är så allvarsam," sade Purday, och de blefvo mycket goda vänner, men Harry och Johnnie blefvo bortkörda, ty i brist på bättre sysselsättning företogo de sig ständigt någon ny odygd.
"Vet du, Johnnie," sade Harry, "att, eftersom Purday är så der stygg, så tror jag vi gå till grinden, för att se om telegrammet kommer."
Johnnie hade ej klart för sig, hvad ett telegram egentligen var, och var nyfiken, att få se, på hvad sätt det skulle anlända. Han trodde, att det skulle komma en ryttare med röd rock och blåsa i ett horn — och detta var en syn, som han ej ville gå miste om, och han trippade villigt efter Harry, som hade gått till landsvägsgrinden.
"Jag kan ej se något alls," sade Henry, under det att han tittade utåt landsvägen. "Jag skall klättra upp, för att bättre kunna se utåt vägen," och Harry klättrade ända upp till högsta tvärslån, och satte sig grensle på densamma; Johnnie klättrade efter honom, ehuru det ej gick så lätt, ty hans ben voro kortare, och hans kläder togo emot. Båda visste, att deras pappa strängeligen förbjudit dem, att klättra på jerngrinden, som var den nyaste och vackraste, som fanns på egendomen, men Harry tänkte: "ingen bryr sig om, hvad jag gör, när jag är så orolig för stackars mammas skull," och Johnnie tänkte: "hvad Harry gör, kan jag också göra."
Der suto nu de två ungherrarne uppspetade med ett ben på hvar sin sida om den nya jerngrinden. Det var ungefär, som att sitta på eggen af en knif, och Johnnies ben hängde knappt ned så långt, att han kunde hvila med tåspetsarne på slån nedanför, men han höll sig fast i gallerna, och dessutom var det ju en så upphöjd ställning, och man kunde förlika sig med mycket, för nöjet att befinna sig fyra fot öfver jorden. Harry sade, att det liknade stormasten på ett krigsskepp, det vill säga, när vågorna icke slogo öfver, som han sett på en tafla, som föreställde Eddystones fyrbåk.
"Nej, se på de små englarne, som sitta der uppe," ropade en röst från vägen, och när Harry tittade ner, såg han, att det var gossarne Greville.
"Ja," svarade han, "det är mycket roligt att sitta här uppe."
"Jaså, tycker du det? I mitt tycke måste det vara, som att rida på en rakknif. Men kom ner nu och lek med oss," sade Osmond, under det att Martin öppnade grinden och till Johnnies stora förskräckelse började svänga den fram och tillbaka, men ju hårdare han höll sig fast i gallren och bad honom upphöra dermed, desto hastigare svängde Martin grinden och gapskrattade åt hans rädsla. Henry klättrade emellertid ned, fasthöll grinden och frågade, hvad hans vänner hade haft för sig. Den ena visade honom då ett rödt kruthorn, den andra en hagelpung.
"Har ni ock en bössa!"
"Nej, men vi veta hvar trädgårdsmästaren gömmer sin, och pappa har gått bort i dag. Kom med oss, Harry, så skall du äfven få skjuta."
"Jag vill ej gå långt hemifrån i dag."
"Åh, det vet jag visst! Hvad var det mamma hade hört, Osmond? Att er mamma var mycket bättre, var det ej så?"
"Nej, sämre, tror jag," sade Osmond.
"Nå, lika godt, om du går och hänger här, blir hon väl ej bättre för det, vet jag."
"Nej, men —"
"Åh, han får väl bannor af guvernanten. Hör på, hur många sömmar skall du sy i dag?"
"Jag syr aldrig, jag gör, som jag vill."
"Ha! Är det de, som komma från kyrkan?"
"Åh, komma de, komma de!" ropade Johnnie från höjden, der han satt. "Ack, hjelp ned mig, Harry!"
Men Harry ville icke, att miss Fosbrook skulle veta, att han också klättrat upp på grinden, och antingen detta eller hans onda samvete gjorde, att han och gossarne Greville sprungo om hvarandra åt motsatt håll, lemnande den stackars lilla Johnnie uppspetad på grinden, svindlande vid tanken att klättra ned ensam och nästan lika rädd, att miss Fosbrook skulle få se honom sitta der, när hon kom från kyrkan.
Detta var dock ett falskt alarm, ty ännu hade folket ej kommit ur kyrkan. Johnnie hade varit glad, om så varit, ty ingenting kunde vara värre, än att sitta deruppe; hans fingrar voro trötta af att hålla fast i gallren, hans fötter försträckta, genom hans bemödanden att nå slån der nedanför, hans ben voro genomkylda af blåsten, och hufvudet svindlade, när han tänkte på, att klättra ned. Han skulle hafva gråtit, om han vågat lyfta handen från gallret, för att gnida ögonen, och han hade god lust att ropa på hjelp, isynnerhet då han hörde fotsteg på vägen. Det var dock endast fem små bondgossar, ännu mindre än han sjelf, hvilka, då de sågo den lilla gossen sitta der, alla med vidöppna munnar ställde sig i en rad och stirrade på honom. Johnnie ville ej låta dem tro, att han satt der annat än för sitt nöjes skull, och derför tog han på sig en djerf min och bjöd till att se så likgiltig ut som möjligt, oaktadt sin stora rädsla och sitt kroppsliga obehag, oaktadt förtrytelsen, att så skamligt hafva blifvit öfvergifven af brodern, och utsigten att få sig en duktig skrapa samt medvetandet, att han varit olydig mot sina föräldrar just under deras största bedröfvelse.
Det finnes i sorgen ingenting, som nödvändigt måste ha till följd, att barn eller fullvuxna menniskor blifva bättre. Ibland, när någon är mycket sjuk i ett hus, händer det, att barnen, under ovissheten om utgången, blifva oroliga, emedan de ej hafva sina vanliga göromål, och då äro de ofta mycket obeskedliga, när de borde vara just motsatsen. Men hvad som är säkert, är, att om vi ej taga sorgen på det rätta sättet, så gör den oss snarare sämre än bättre.