Hennes hämnd/Kapitel 11

←  Angivelsen

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen »Min är hämnden»

Damoklessvärdet  →

XI.
»Min är hämnden.»

Under förebärande av svår huvudvärk blev Juliette i stånd att stanna på sitt rum under större delen av dagen. Hon var ensam med sina tankar och sina själskval, vilka inga dörrar förmådde utestänga.

Åsynen av Anne Mies bleka ansikte, när den unga flickan kom in till henne med maten och några utsökta små läckerheter, beredde henne en nästan outhärdlig plåga.

Vid varje ljud i det stora, ödsliga huset spratt hon till, darrande av ångestfull förväntan. Hade det Damoklessvärd, som hon själv hängt upp, redan fallit ned över deras huvuden, som aldrig visat henne någonting annat än vänlighet?

Hon kunde ej tänka på madame Déroulède eller Anne Mie utan en känsla av den mest pinande och förkrossande blygsel.

Än han själv — den man, som hon så trolöst överlämnat åt en domstol av våldsmän, som ej skulle veta av något förbarmande?

Juliette vågade ej tänka på honom.

Hon hade aldrig försökt att gå till grunden med avseende på sina känslor för honom. Vid tiden för rannsakningen med Charlotte Corday, när hans malmfulla stämma skallade i sin kraftiga vädjan till förmån för den redan dömda, hade Juliette ägnat honom sin varma beundran. Hon drog sig nu till minnes, hur hans starkt verkande personlighet inom henne väckt en känsla av livligt deltagande för den unga flickan, som kommit från sitt stilla hem i den avlägsna landsändan för att fullborda det hemska dåd, som skulle skänka henne ett odödligt namn i många sekler framåt och förmå hennes beundrare att förklara henne »större än Brutus.»

Déroulède bad för denna kvinnas liv, och det var just denna rörande vädjan, som uppväckt Juliettes slumrande energi — hennes nit för den sak, som hennes döde fader ålagt henne att ej glömma. Och det var samme Déroulède, som hon för endast några veckor sedan sett stående ensam inför den rasande folkmassan, som velat slita henne i stycken, förehållande dem deras missgrepp, talande till dem med sin lugna, starka röst och förvandlande deras ursinne till saktmod.

Hatade hon honom då verkligen? För visso hatade hon honom, därför att han trängt in i hennes liv, därför att han vållat hennes broders död och skickat hennes faders gråa hår med sorg i graven. Och framför allt hatade hon honom för att han varit drivfjädern till denna hennes livs ohyggligaste gärning — en gärning, så lumpet otacksam och förrädisk, att den var helt och hållet främmande för hennes natur. Hon började nu till och med tvivla på, att det var Guds fingervisning hon följt, och då föll ju allting i spillror omkring henne …

Slutligen blevo ensamheten och tystnaden henne outhärdliga. Hon ropade på Pétronelle och befallde henne packa koffertarna.

— Vi resa till England i dag, sade hon kort.

— Till England? utbrast förfärad den gamla trotjänarinnan, som trivdes förträffligt i detta gästfria hus och ogärna ville flytta därifrån. — Så snart?

— Ja visst, vi ha ju talat därom rätt länge. Här kunna vi väl inte stanna alltid. Där finnas mina kusiner de Crécy och min tant de Condremont. Vi skola vara bland goda vänner, Pétronelle, bara vi väl kommit dit.

— Ja, det var just det! suckade stackars Pétronelle. — Vi ha bara helt litet pengar, ma chérie, och inga pass. Har ni tänkt på att bedja monsieur Déroulède om sådana?

— Nej, nej, svarade Juliette hastigt, jag skall försöka själv styra om passen, Pétronelle. Sir Percy Blakeney är engelsman, han säger mig nog, hur jag skall bära mig åt.

— Vet ni var han bor, mitt hjärtegull?

— Ja, jag hörde honom i går afton säga åt madame Déroulède, att han bodde tillsamman med en landsortsbo vid namn Brogard i värdshuset La Cruche Cassée. Jag skall gå och söka honom, Pétronelle, jag är säker på, att han hjälper mig. Engelsmännen äro så fyndiga och praktiska. Han skall skaffa oss pass, det är jag säker på, och råda oss, hur vi bäst skola ordna åt oss för övrigt. Stanna du kvar här och gör allting färdigt! Jag blir inte borta länge.

Hon tog sin kappa med huvan, kastade den över armen och smög tyst ut ur rummet.

Déroulède hade lämnat huset tidigare på dagen. Hon hoppades, att han ännu ej återvänt, och skyndade hastigt utför trappan, så att hon skulle kunna komma i väg obemärkt.

Huset låg där så tyst och fridfullt. Juliette fann det nästan sällsamt, att det ingenstädes röjde sig minsta tecken, som varslade om stundande olycka.

Från köket, ett litet stycke från förstugan, hördes Anne Mies röst sjunga en gammal vemodig visa:

»De ta tige détachée
Pauvre feuille désséchée
Où vas-tu?»

Juliette stannade ett ögonblick. Hennes hjärta sammandrogs av smärta, och tårarna störtade till hennes ögon, medan hon lät blicken sväva omkring väggarna av detta hus, som skänkt henne trygghet och lugn under de senaste tre veckorna.

Vart skulle hon nu taga vägen? Likt det stackars vissnade bladet i visan hade hon slitits från sin stam och drevs omkring av stormens ilar, utan hem och utan vänner. Och nu hade hon för alltid stött från sig den enda hand, som i dessa farans tider sträckts emot henne i vänligt deltagande.

Samvetets röst ljöd allt starkare inom henne. Hon slöt ögonen för att utestänga den rysliga synen av sitt brott; hon ville ej se det varma och trevna hemmet, som snart komme att skövlas på hennes egen anstiftan.

Je vais où va toute chose,
Où va la feuille de rose
Et la feuille de laurier,»

sjöng Anne Mie klagande.

En våldsam snyftning bröt fram ur Juliettes bröst. Nu var alltsamman slut. Den ljuva, flyktiga dröm om frid, som på senare tider omsvävat henne och gjutit sitt blida skimmer över hennes tillvaro, hade svunnit i denna dags gryning. Ensam var hon — ensam med sin stora synd, som ej ett helt livs ånger och ruelse kunnat sona.

Knappt vetande vad hon gjorde föll hon ned på sina knän där invid den tröskel, som hon stod i begrepp att lämna för alltid. Den tunga bördan tryckte henne till jorden.

— Juliette!

Först rörde hon sig ej. Det var hans röst, som kom från arbetsrummet bakom henne. Dess klang övade samma mäktiga inverkan på henne som den dag hon hört den inne i domsalen. Stark, öm och lidelsefull framkallade den tusen gensvar i hennes själ. Hon trodde, att hon drömde, och hon blev liggande orörlig på sina knän för att drömmen ej skulle lösas upp och försvinna.

Då hörde hon hans fotsteg mot förstugans stenplattor. Anne Mies vemodiga sång hade dött bort på avstånd. Hon ryckte till och reste sig hastigt, i det att hon strök bort tårarna med handen. Drömmen var sin kos, och hon blygdes över sin svaghet.

Helst hade hon velat fly ur huset, men nu var det för sent. Han hade kommit ut ur sitt arbetsrum, och när han såg henne ligga där på knä och gråta, steg han hastigt fram, i det han dock med sin naturliga finkänslighet sökte låtsa, som om han ej märkt hennes sinnesrörelse.

— Ämnar ni er ut, mademoiselle? frågade han artigt, då hon svepte kappan tätare omkring sig och närmade sig dörren.

— Ja ja, svarade hon hastigt, ett litet ärende, jag —

— Är det någonting, som jag kan uträtta åt er?

— Nej tack.

— För så vitt, återtog han med synbar förlägenhet, för så vitt ert ärende skulle tåla vid en smula uppskov, finge jag anhålla om äran av eder närvaro under några minuter inne i mitt arbetsrum?

— Mitt ärende tål intet uppskov, medborgare Déroulède, sade hon med bibehållen fattning, men vid min återkomst kanske jag kunde —

— Jag flyttar hemifrån om en liten stund, mademoiselle, och jag skulle önska att få bjuda er farväl.

Han steg åt sidan för att låta henne passera, antingen ut genom gatdörren eller ock tvärs över förstugan in i hans arbetsrum.

Hans stämma röjde ej en skymt av förebråelse mot gästen, som tycktes ha ämnat lämna honom utan ett ord till tack och farväl. Om ett sådant tonfall förmärkts, hade Juliette antagligen gått sin väg på trots. Som det nu var, drogs hon av ett slags magnetisk kraft emot honom, och med en knapp skönjbar åtbörd av samtycke gled hon förbi honom in i rummet.

Studiekammaren var mörk och sval, ty rummet vette åt väster, och luckorna hade varit förskjutna för att stänga ute den heta augustisolen. I början såg Juliette ingenting, men hon kände hans närvaro, då han följde henne in i rummet och lämnade dörren en smula på glänt.

— Det var vänligt av er, mademoiselle, sade han med ett vekt tonfall, att villfara min begäran, som måhända var förmäten. Men som ni kanske hört, lämnar jag huset i dag, och jag hyste en självisk längtan efter att höra er röst bjuda mig farväl.

Juliettes stora, heta ögon hade omsider vant sig vid det omkring henne rådande halvmörkret. Hon kunde tydligt urskilja honom, där han stod tätt invid henne med hållningen uttryckande den djupaste vördnad, nästan ödmjukhet.

Studiekammaren var som vanligt städad och ordentlig, antydande en arbetsam och nitisk mans regelbundna vanor. På golvet stod en kappsäck, vars läderremmar redan voro hopspända som för en stundande resa, och ovanpå den hade placerats en tjock dokumentportfölj av starkt svinläder, tillsluten medels ett litet lås av stål.

Juliettes ögon stannade ofrivilligt vid denna portfölj med ett uttryck av fasa. Tydligen innehöll den Déroulèdes hemliga papper, planerna för Marie Antoinettes rymning ur fängelset, de pass, om vilka han talat dagen förut med sin vän, sir Percy Blakeney — i själva verket alla de bevis, som hon erbjudit folkrepresentanterna som stöd för sin angivelse mot medborgaren-deputeraden Déroulède.

Efter sin anhållan, att hon skulle stiga in i hans arbetsrum, hade han ej sagt någonting mera. Han väntade på att hon skulle tala, men hennes röst kändes som slocknad; osynliga händer av järn tycktes gripa om hennes strupe och kväva de ord hon längtat få uttala.

— Vill ni önska mig lycka på färden, mademoiselle? frågade han sakta.

Lycka på färden! Vilken ohygglig ironi låg ej i de orden? Vart styrde han färden, om inte till giljotinen, och just nu sökte han fatta den hand, som med vett och vilja sänt honom dit.

Slutligen lyckades hon bli herre över sig själv så pass att hon med tonlös röst fick fram:

— Ni blir inte borta länge, medborgare Déroulède?

— I dessa tider, mademoiselle, svarade han, kan varje farväl bli ett farväl för alltid. Men som jag redan nämnt, flyttar jag på en månads tid över till la Conciergerie för att bevaka den olyckliga fången, som sitter där.

— På en månad, upprepade hon mekaniskt.

— Ja visst, svarade han småleende. — Ni förstår, vår nuvarande regering är rädd, att den stackars Marie Antoinette skall utöva sin tjuskraft på vilken fängelseguvernör som helst, bara han varit tillräckligt länge i hennes närhet, så att därför väljes det en ny för varje månad. Jag kommer att tjänstgöra under den nu instundande Vendémiaire. Jag hoppas vara åter här före höstdagjämningen — men vem vet det?

— Således, citoyen Déroulède, blir då i alla händelser det farväl, jag bjuder er i afton, ett farväl på ganska lång tid?

— En månad kommer att förefalla mig som ett århundrade, sade han allvarligt, eftersom jag måste tillbringa den utan att få råka er, men —

Han betraktade henne länge och prövande. Han kände ej igen henne i hennes nuvarande sinnesstämning, så uppskrämd och förvirrad såg hon ut, så olika den sorglösa unga flicka, som spritt glädje och ljus i det ödsliga huset dessa senaste veckor.

— Men det skulle väl vara förmätet att hoppas, återtog han med låg röst, att ett liknande skäl skulle komma er att tycka den månaden lång …

Hon blev kanske en nyans blekare än hon varit förut, och hennes ögon irrade kring rummet likt ett fånget djurs, som söker undfly.

— Ni svävar i någon villfarelse, citoyen Déroulède, sade hon slutligen brådskande. — Ni ha allesamman varit vänliga, mycket vänliga — mot mig, men Pétronelle och jag kunna icke längre missbruka er gästfrihet. Vi ha vänner i England och många fiender här —

— Jag vet, avbröt han lugnt, det skulle vara den mest klandervärda egoism från min sida att föreslå, att ni stannade här en timme längre än som är nödvändigt. Jag fruktar att efter denna dag mitt tak måhända ej bereder er tillräckligt beskydd. Men vill ni ej låta mig ombestyra er avfärd på samma sätt som jag redan ordnat för min mors och Anne Mies resa? Min engelska vän, sir Percy Blakeney, har en jakt, som ligger i beredskap och väntar på oss utanför Normandies kust. Jag har redan ombestyrt båda edra pass och vidtagit alla åtgärder för att er resa skall gå bra så långt som dit, och sir Percy eller någon av hans vänner skall laga så, att ni välbehållna komma ombord på den engelska jakten. Det har han redan lovat mig, att han skall göra, och jag litar på honom som på mig själv. Vad resan genom vårt eget land angår, så är mitt namn tillräcklig borgen för att ingenting ont skall vederfaras er, och om ni så tillåter, resa min mor och Anne Mie i ert sällskap. Sedan —

— Jag ber er — sluta, citoyen Déroulède! avbröt hon med plötslig häftighet. — Ni får förlåta mig, men jag kan inte på detta sätt låta er vidtaga alla förberedelser åt mig. Pétronelle och jag få reda oss bäst vi kunna … Er tid och er möda bör ni ägna dem, som ha anspråk på er, medan jag, en främling —

— Ni uttrycker er ovänligt, mademoiselle, här är ju ej minsta tal om anspråk.

— Och ni har ingen rätt att tänka —

Hennes nervösa oro tilltog, och hon drog hastigt undan sin hand, som han försökt fatta.

— Jo förlåt, därvidlag begår ni ett misstag, avbröt han allvarligt. — Jag har rätt att tänka på er och på er välfärd — den oomtvistliga rätt, som min stora kärlek till er ger mig.

— Medborgare Déroulède!

— Ack, Juliette — jag känner nog min dårskap och min stora förmätenhet! Jag vet, hur stolta edra rasfränder och ert parti äro och hur ni alla förakta den smutsiga pariserpöbelns anhängare. Har jag väl sagt, att jag någonsin eftersträvat er kärlek? Jag undrar, om det ens föresvävat mig i drömmen. Jag endast vet, Juliette, att ni för mig är någonting besläktat med änglarna, någonting skärt och luftigt, som ej får beröras och som måhända är omöjligt att förstå … Men, älskade, just denna dårskap får vara min ursäkt, och jag ville ej låta dig försvinna ur mitt liv utan att berätta för dig om det, som gjort varje timme av de tre senaste veckorna till en lycksalighet för mig, min kärlek till dig, Juliette!

Han talade med sin lågmälda, uttrycksfulla röst, och med samma milda, övertygande tonfall, varmed hon en gång hört honom föra den olyckliga Charlotte Cordays talan. Och dock talade han nu icke för sig själv, icke för sin egen egoistiska trängtan efter lycka, utan för sin djupa och innerliga kärlek, att hon skulle få veta därom, röras av medlidande och låta honom för alltid bli hennes lydige tjänare.

En stund förflöt utan att han yttrade någonting vidare. Han hade fattat hennes hand, som hon ej längre drog undan, ty det låg ett ljuvt nöje i att känna hans starka fingrar darrande sluta sig om hennes. Han tryckte läpparna mot hennes mjuka vita hand, den fina handleden, och de brännheta kyssarna vittnade om den våldsamma lidelse, som tyglades endast av vördnad för den älskade.

Hon försökte rycka sig lös från honom, men han ville ej släppa henne.

— Gå inte bort just nu, Juliette, bönföll han. — Tänk, jag kanske aldrig mer får se dig! Men när du är långt ifrån mig — välbehållen i England, skola vi hoppas — bland dina egna fränder och vänner, försök då någon gång att tänka vänligt på den, som ägnar dig sin ödmjuka dyrkan, en kärlek utan gräns —

Hon önskade, att hon hade kunnat stilla sitt hjärtas stormande slag — hennes själ kom honom till mötes, buren av den kärlek, som hon så länge under inre strider sökt betvinga. Varje ord han talade fann gensvar inom henne, men hon försökte sluta sina öron för deras ömma vädjan, hon ville ej se på det mörka huvudet, som ödmjukt böjdes framför henne. Hon ville glömma, att han fanns där — han, mannen, som hon offrat åt sin egen eländiga hämnd, som hon i sin blindhet trott sig hata, men som hon — det kände hon nu så visst — älskade mera än sitt liv.

I detta ögonblick gjorde hon en sista fruktlös ansträngning att frambesvärja åsynen av brodern, som bars död hem på båren, den gamle fadern, kring vilken vansinnets natt lägrat sig långt innan han hämtades av befriaren döden.

Hon sökte tänka på Guds finger, visande henne vägen mot uppfyllandet av eden, och hon ropade åt Honom, att Han måtte stå henne bi i denna ohyggliga kamp och vånda, som sönderslet hennes själ.

Och äntligen talade Gud. Från den himmel, dit så många fruktlösa böner höjas, skallade nu Hans stämma, högt ljudande, obeveklig och förfärlig:

— Min är hämnden! Jag skall vedergälla det!