Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 01
|
Kapitel 2 → |
I.
Ni känner inte mig, om ni inte har läst en bok, som heter Tom Sawyers äventyr, men det gör ingenting. Den boken är skriven av herr Mark Twain, och han har i allt huvudsakligt berättat sanningen i den. Det finns nog saker i den, som han har skarvat på litet, men för det mesta har han hållit sig till sanningen. Detta är ingenting att fästa sig vid. Jag har aldrig sett någon, som inte har ljugit en eller annan gång, om det inte vore tant Polly eller änkefru Douglas och kanske Mary. Tant Polly — hon är Toms tant Polly — och Mary och änkefru Douglas talas det om i den där boken — som till största delen är en sann bok, men med en och annan skarvning, som jag förut har sagt.
Boken slutar så här: Tom och jag fann penningarna, som rövarna hade gömt i grottan, och därigenom blevo vi rika. Vi fingo sex tusen dollars var — i guld. Det var vådligt så mycket pengar, när det lades i en hög. Och domaren Thatcher, han tog dem och lånade ut dem mot ränta, och det gav oss en dollar var om dagen hela året om — mer än en människa kan göra av med — hon må bjuda till så mycket hon kan. Fru Douglas tog mig till sin fosterson och påstod, att hon skulle silverisera mig; men det var svårt för mig att bo hos henne, då hon var så otäckt regelbunden och anständig på alla sätt: och så när jag inte kunde stå ut med det längre, kilade jag min väg. Jag kröp in i mina gamla paltor och mitt tomma sockerfat igen och kände mig fri och belåten. Men Tom Sawyer snokade upp mig och sade, att han tänkte bilda ett rövarband, och jag skulle få komma med i det, om jag ville gå tillbaka till frun och bli anständig. Och då gick jag tillbaka till henne.
Frun hon grät, när jag kom, och kallade mig ett stackars borttappat lamm och gav mig en hel mängd andra namn också, men han menade aldrig något ont med det. Hon stoppade in mig i de nya kläderna igen, och jag kunde inte göra annat än svettas och svettas och känna mig som en fågel i bur. Och så började den gamla historien. Frun pinglade på en klocka för att få sin kvällsmåltid, och då var det att passa på. Då man kom fram till bordet, fick man inte genast sätta sig och äta, utan man måste vänta, medan frun höll ner huvudet och grumsade litet över maten, fastän det var då sannerligen inte något fel med den, det vill säga ingenting annat än att var sak var kokad för sig själv. I en skål full med ett och annat är det helt annorlunda, för där blir allt blandat om vartannat, och såsen så där liksom skvalpar omkring alltihop, och då smakar det mycket bättre.
Sedan vi hade ätit, tog hon fram sin bok och lärde mig om Moses och vassen, och det stod åt huvudet på mig värre att ta reda på allting om honom; men så en gång råkade hon tala om, att Moses var död för länge, länge se'n, och då brydde jag mig inte något mer om honom, för jag vill inte ha något att göra med dödfolk.
Det dröjde inte så länge, så fick jag lust att få mig en pipa, och bad frun att låta mig få den, men hon ville inte. Hon sade, att det var en ful vana, och att det inte var snyggt, och att jag skulle försöka sluta upp att röka. Just så där göra somliga människor: de fördöma en sak, då de ingenting veta om den. Här bråkade hon om Moses, som inte alls var något släkt med henne och som ingen alls hade någon nytta av, då han var död, som ni hört, men mig gick hon åt alldeles förfärligt, för att jag gjorde någonting, som det ändå var någonting gott i. Och själv snusade hon! Det var naturligtvis rätt det, då hon gjorde det själv.
Hennes syster, fröken Watson, en riktigt elak gammal fröken med glasögon på näsan, som nyss hade flyttat till henne, anföll mig nu med en abcbok. Hon ansatte mig ganska hårt i omkring en timme, men då sade frun till henne, att hon skulle sluta. Jag hade inte kunnat stå ut med det mycket längre. Sedan blev det förfärligt tråkigt en stund och jag hade svårt för att hålla mig stilla. Då brukade fröken Watson säga: »Lägg inte upp fötterna så där, Huckleberry!» och »Sitt inte så där hopkrupen, Huckleberry! Sitt rak!» och genast efter hette det: »Inte får du gäspa och sträcka på dig så där, Huckleberry! Varför kan du inte försöka att bära dig anständigt åt?» Sedan talade hon om för mig en hel mängd om den ondes rike, och jag sade, att jag önskade, att jag vore där. Då blev hon som om hon hade varit tokig, men inte hade jag menat något ont med vad jag sade; allt jag ville var att få gå min väg — vart som helst; allt jag önskade var en förändring — jag var inte alls kinkig. Hon sade, att det var syndigt att säga vad jag hade sagt, hon sade, att hon inte skulle vilja säga det för hela världen; hon skulle leva så, att hon finge komma till det goda land. Men då jag inte kunde se någon fördel i att komma till samma ställe som hon, beslöt jag att inte försöka att komma dit. Men det sade jag aldrig, för då hade det bara blivit bråk och obehag, och det skulle inte ha tjänat till någonting.
Nu hade hon kommit riktigt i farten, och hon gick nu och berättade för mig allt möjligt om det goda landet. Hon sade. att allt en människa hade att göra där var att gå omkring hela dagarna i ända med en harpa och sjunga för beständigt. Men det tyckte jag inte var någonting, fastän jag aldrig sade det. Jag frågade henne, om hon trodde Tom Sawyer skulle komma dit, men hon sade: inte på långt häll ens. Det blev jag glad över, för jag ville, att han och jag skulle vara tillsammans.
Fröken Watson gick an beständigt och naggade på mig, och det blev tröttsamt och tråkigt. På kvällarna skulle niggerna in, och så var det bön, och sedan skulle varenda en gå och lägga sig. Jag gick upp på mitt rum med en ljusstump och satte den på bordet. Sedan satte jag mig på en stol bredvid fönstret och försökte tänka på någonting, som var roligt, men det tjänade till ingenting. Jag kände mig så ensam, att jag nästan önskade jag var död. Stjärnorna skeno, och löven prasslade så sorgligt i skogen, och jag hörde en uggla långt borta, som skrek »klä-vitt» över någon, som var död, och en nattskärra och en hund, som tjöto över någon, som skulle dö; och vinden försökte viska någonting till mig, men jag kunde inte få klart för mig, vad han sade, och därför kände jag bara den ena kallrysningen efter den andra. Sedan hörde jag långt borta i skogen det där slags ljudet, som ett spöke låter höra, då det vill tala om någonting, som det har på hjärtat, men inte kan göra sig begripligt och därför inte kan vila lugnt i sin grav, utan måste gå omkring på det där viset och beklaga sig varenda natt. Jag blev så nedslagen och skrämd, att jag önskade, jag hade haft något sällskap. Strax därefter kom en spindel klivande upp på axeln på mig, och jag knäppte bort honom och han föll ned på ljuset, och innan jag hann vända mig, var han alldeles hopskrumpen av elden. Det behöver ingen tala om för mig, att det var ett förfärligt dåligt tecken och att jag skulle råka ut för någon olycka, så jag blev skrämd och nästan slet kläderna av mig. Jag steg upp och vände mig runt omkring på samma ställe tre gånger och gjorde ett kors över bröstet för var gång; och sedan band jag ihop en liten lock av mitt hår för att skrämma bort trollen. Men jag var ändå inte riktigt lugn. Man gör så, då man har mist en hästsko, som man har funnit, i stället för att spika upp den ovanför dörren, men jag hade aldrig hört någon människa säga, att det var rätta sättet att gå fri från olycka, när man hade dödat en spindel.
Jag satte mig ned igen, darrande i hela kroppen, och tog fram pipan för att få mig en rök, för det var alldeles dödstyst i huset nu, så frun skulle inte få reda på det. Nå, efter en lång stund hörde jag klockan långt borta i staden slå bom — bom — bom — tolv slag — och så blev allt tyst igen, tystare än förut. Strax därpå hörde jag en kvist brytas av nere i mörkret bland träden — det var någonting, som rörde sig där. Jag satt tyst och lyssnade. Om en stund så var det nätt och jämnt jag kunde höra ett: »Miau! Miau!» där nere. Det var utmärkt! Så sade jag: »Miau! Miaul» så tyst jag kunde, och sedan släckte jag ut ljuset och klev ut genom fönstret och ner på verandataket. Sedan halade jag mig ner till marken och kröp in mellan träden, och ni kan vara säker på, att Tom stod där och väntade på mig.