Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 02

←  Kapitel 1

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 2

Kapitel 3  →

II.

Vi smögo oss på tå utefter en stig mellan träden till bortre ändan av trädgården, lutande oss ned, så att grenarna icke skulle slå oss i huvudet. Då vi gingo förbi köket, stupade jag mot en trädrot, så att det blev ett litet buller. Vi kröpo genast ihop och lade oss ned på marken. Fröken Watsons stora nigger, som heter Jim, satt i köksdörren; vi kunde se honom mycket väl, därför att det var ljust bakom honom. Han reste sig och sträckte ut halsen omkring en minut och lyssnade. Så sade han:

»Vem ä' där?»

Han lyssnade en stund till; så kom han smygande på tå och ställde sig mitt emellan oss; vi hade nästan kunnat röra vid honom. Nå, det gick minut på minut, tror jag, utan att det hördes ett enda knyst, och vi voro alla tre så nära varandra. Det var ett ställe på min fotled, som började klia, men jag vågade icke skubba mig; och så började det klia i mitt öra, och därpå på ryggen alldeles mitt emellan axlarna. Jag tyckte jag skulle dö, om jag inte finge skubba mig. Detsamma har jag lagt märke till många gånger sedan dess. Om man är tillsammans med fint folk eller på begravning eller försöker somna, då man inte är sömnig — om man är någonstans, där det inte går an att skubba sig, jo då må en tro, då börjar det klia på sina tusen ställen. Om en stund sade Jim:

»Vem ä' de'? Vem ä' ni? Ta mig dalern hörde jag inte nå'nting. Nå, jag vet, va, jag ska' göra: jag ska' sätta mig här och lyssna, tills jag hör de, igen.»

Så satte han sig ned på marken mellan Tom och mig. Han lutade ryggen mot ett träd och sträckte ut benen, tills det ena nästan rörde vid ett av mina. Nu började det klia på näsan — det kliade, så tårarna kommo mig i ögonen, men jag vågade mig inte dit med fingrarna. Sedan började det klia inne i näsan, och så började det klia under näsan. Jag kunde inte begripa, huru jag skulle kunna sitta stilla. Så där förfärligt olycklig var jag väl i en fem eller sex minuter, men jag tyckte, det var mycket längre. Nu kliade det på elva olika ställen. Jag tänkte att jag inte skulle kunna stå ut mer än en minut till, men jag bet hårt ihop tänderna och försökte så gott jag kunde. I detsamma började Jim andas tungt, och så började han snarka — och då blev jag mycket snart bra igen.

Tom gjorde ett tecken åt mig — ett knappast hörbart ljud med munnen — och så kröpo vi bort på händerna och knäna. Då vi hade kommit tio fot, viskade Tom till mig, att han hade lust att binda fast Jim vid trädet bara på skoj, men jag sade nej; han kunde vakna och slå larm, och då skulle man finna, att jag inte var hemma. Då sade Tom, att han inte hade nog ljus, och han ville smyga sig in i köket och skaffa sig några flera. Jag ville inte han skulle göra det; Jim kunde vakna och komma dit, sade jag. Men Tom ville våga försöket, så vi smögo oss in och togo tre ljus, och Tom lade fem cents på bordet som betalning. Så gingo vi ut igen, och jag var ivrig, att vi skulle komma i väg, men det hjälpte inte: Tom måste krypa på händerna och knäna dit Jim satt och spela honom något spratt. Jag väntade, och jag tyckte det var en lång stund, för allting var så tyst och stilla.

Så snart Tom kom tillbaka, gnodde vi i väg utefter stigen runt omkring trädgårdsstaketet, och om en stund voro vi uppe på den branta toppen av kullen på andra sidan om huset. Tom sade, att han hade tagit hatten av huvudet på Jim och hängt den på en gren rätt ovanför honom, och Jim hade rört på sig litet, men hade inte vaknat.

Efteråt sade Jim, att häxorna hade förhäxat honom och försänkt honom i en dvala och ridit på honom över hela staten och sedan satt ned honom under trädet igen och hängt hans hatt på en gren för att visa, vem som hade gjort det. Och nästa gång Jim berättade om det, sade han, att de redo på honom ned till New Orleans, och var gång han sedan talade om det, sträckte han ut det längre och längre, och till sist sade han, att de hade ridit på honom över hela världen, så han hade blivit nästan alldeles dödstrött och hans rygg var alldeles full med ridsår. Jim var oerhört stolt över allt detta, och han blev så han knappast såg åt de andra niggrerna. Det kunde komma niggrer från flera mils avstånd för att höra Jim tala om det, och han var ett föremål för större beundran än någon annan nigger i hela landet. Främmande niggrer brukade stå med munnen vidöppen och gapa på honom, som om han hade varit ett underverk.

Niggrerna bruka alltid, sedan det blivit mörkt, sitta vid köksbrasan och tala om häxor, men när nu någon öppnade munnen och ville låta höra, att han visste en hel mängd om sådana saker, högg Jim tvärt av honom och sade: »Puh! Va' vet du om häxor!» och den niggern kände sig stukad och måste krypa bakom de andra.

Jim bar alltid den där fem cents slanten omkring halsen på ett band och sade, att den var en talisman, som hin onde gav honom med sin egen hand, sägande, att han (Jim) med den kunde bota vem som helst och fånga häxor med den när helst han ville, bara genom att säga någonting till den; men Jim talade aldrig om, vad han sade till den. Niggrerna kommo från hela trakten runt omkring och gåvo honom vad helst de hade bara för att få titta på den där fem cents slanten, men de ville icke röra vid den, emedan hin onde hade haft att göra med den. Jim blev nästan alldeles oduglig som tjänare, därför att han blev så stursk över att han hade sett den onde och ridits av häxor.

Nåja, när Tom och jag kommo till kanten av kullens topp, tittade vi bort ned till staden och sågo tre eller fyra ljus brinna där, kanske där någon var sjuk, och stjärnorna över oss tindrade så vackert, så vackert; och nere bredvid staden syntes floden, en hel mil bred, och allt var så hemskt tyst och storartat. Vi gingo utför kullen och träffade Joe Harper och Ben Rogers och två, tre eller flera av gossarna gömda i det gamla garveriet. Vi gjorde nu lös en båt och rodde ned två och en halv mil utför floden till den stora dalkjusan och gingo i land.

Vi gingo till ett busksnår, och Tom lät var och en av oss svära att icke förråda hemligheten, och så visade han dem hålet på kullen mitt inne i tätaste delen av busksnåret. Så tände vi ljusena och kröpo in på händer och fötter. Vi tillryggalade på detta sätt omkring två hundra famnar, och så voro vi inne i grottan. Tom trevade sig fram genom gångarna och dök snart ner under en vägg, varest ingen skulle ha kunnat märka, att det fanns något hål. Vi gingo genom en smal gång och kommo in i ett slags rum, som var alldeles fuktigt och kallt, och där stannade vi. Tom sade:

»Nu ska vi bilda detta rövarband och kalla det för Tom Sawyers band; var och en, som går in i bandet, måste svära en ed och skriva sitt namn med blod.»

Det ville alla. Tom tog då fram ett pappersark, som han hade skrivit eden på, och läste upp den. I eden hette det, att varje gosse skulle vara trogen mot bandet och aldrig tala om någon av dess hemligheter; och om någon gjorde något ont mot någon gosse tillhörande bandet, måste vilken gosse som helst, som fick befallning att döda den personen och hans familj göra det, och han finge inte äta och han finge inte sova, för än han hade dödat dem och på deras bröst skurit ett kors, vilket var bandets märke. Och ingen, som inte hörde till bandet, finge begagna det märket, och om han gjorde det ändå, skulle han ställas till ansvar, och om han gjorde det en gång till, skulle han dödas. Och om någon, som hörde till bandet, förrådde dess hemligheter, skulle hans hals avskäras och sedan skulle hans lik brännas upp, och askan skulle strös omkring, och hans namn skulle utplånas från listan med blod och aldrig mer nämnas av bandet, utan vara förbannat och glömt för alltid.

Alla sade, att detta var en riktigt vacker ed, och frågade Tom, om han hade tagit den ur sitt eget huvud. Han svarade: en del av den, men resten hade han fått ur sjörövareböcker och banditböcker, och vartenda gentilare band hade en sådan ed.

Någon tyckte, att man också borde döda de gossars familjer, som hade förrått hemligheterna. Tom sade, att det var en god idé, varför han tog fram sin penna och skrev dit det. Då sade Ben Rogers:

»Ja, men Huck Finn, han har ingen familj — hur ska' vi göra med honom?»

»Han har ju sin pappa!» sade Tom Sawyer.

»Ja, han har väl sin pappa, men nu för tiden sir man ju aldrig till honom. Han brukade ligga full ibland svinen i garveriet förr, men man har inte sett honom på den här trakten på ett år eller mera.»

De talade en stund med varandra om saken, och så tänkte de rösta ut mig, för de sade, att varenda gosse måste ha en far eller någon annan, som de kunde döda, för annars vore det inte rättvist mot de andra. Ingen kunde hitta på någon utväg — vi voro allihopa rådlösa och strandsatta. Jag var nästan färdig att gråta; men så på en gång föll mig en utväg in: jag erbjöd dem fröken Watson — de kunde döda henne. Då sade alla:

»O, hon duger, hon duger! Då blir de' bra. Huck får komma in!»

Därpå stucko sig alla i fingret med en knappnål för att få blod att underteckna med, och jag gjorde mitt bomärke på papperet.

»Nåå», sade Ben Rogers, »va' ska' de' här bandet syssla med?»

»Bara med plundringar och mord», sade Tom.

»Men va' ska' vi plundra? Hus — eller boskap — eller —»

»Usch då! Att stjäla boskap å tåcke där anstår inte en rövare — de' ä' bara tjuvar, som gör' de»', sade Tom Sawyer. »Vi ä' inte några tjuvar. Inte ä' de' nå'n stil i de'. Vi ä' landsvägsrövare. Vi' hejda vagnar och åkdon på vägen med mask för ansiktet å döda människorna å ta deras ur å pengar.»

»Måste vi alltid döda människorna?»

»Ja visst — de' ä' bäst de'. Somliga författare ha en annan åsikt, men för de' mesta anser dom att de' ä' bäst att man dödar dem, utom några, som vi för' hit till grottan och håller kvar här, tills dom bli utlösta.»

»Utlösta? Va" ä' de' för slag?»

»Jag vet inte. Men så ä' de' dom gör. De' har jag sitt i böckerna, å då måste naturligtvis vi också göra så»

»Men hur ska' vi kunna göra de', om vi inte vet va' de' är'?»

»Kors, så du pratar! Vi måste göra de'. Hör du inte att de' står så i böckerna? Vill du kanske, att vi ska' göra annorlunda än som de' står i böckerna, så de blir bara tjafs av alltihopa?»

»Åhja, de' låter nog vackert att säga så där, Tom, men hur i all världen ska' de där människorna kunna bli utlösta, om vi inte vet, hur' vi ska' bära oss åt med dom? De' ä' de' jag vill veta. Va' tror du de' ä', Tom?»

»Tja, jag vet inte. Men kanske om vi behåller dom kvar, tills dom bli utlösta, å' de' desamma som att vi ska' behålla dem, tills dom dör.»

»Ja, de' låter inte så otroligt. De' ä' nog riktigt, de'. Varför har du inte kunnat sagt de' förut? Vi ska' behålla dom, tills dom ä' utlösta till döds — men de' blir ett besvärligt sällskap, för dom kommer att äta upp allting för oss å jämt å ständigt försöka att rymma.»

»Så du pratar, Ben! Huru kan dom rymma, då de' finns en vakt, som genast skjuter dom, om dom rör en fena?»

»En vakt! Jo, de va' trevligt! Då ska' nå'n sitta uppe hela natten å aldrig få en blund i ögonen bara för att vakta på dom. De' tycker jag å' dumt. Varför kan vi inte ta en påk å utlösa dom genast dom kommer hit?»

»Därför att de' inte står så i böckerna — å hör se'n! Hör du, Ben, vill du göra som de' ska' vara, eller vill du inte — de' vill jag fråga dig om? Tror du inte att dom, som ha skrivit böckerna, vet va' som ä' riktigt? Tror du, att du kan de' bättre än dom? Jo, vackert å! Nej du, vi ska' allt gå nu å utlösa dom som de' ska' vara.»

»Gärna för mej — jag bryr mig inte om de' — men jag säger ändå, att de' ä' bara dumheter alltihopa. Nää, ska' vi döda kvinnorna också?»

»Nej, vet du Ben, om jag vore ett så'nt får som du, skulle jag inte låta nå'n höra de'. Döda kvinnorna! Aldrig nå'nsin har jag sitt nå' så'nt i böckerna. Vi tar dom med oss till grottan, och vi ska' alltid vara så artiga mot dom så, å efter nå'n tid blir dom kära i oss och vill aldrig mer fara hem.»

»Nåja, om de' ä' på de' viset, å' jag nöjd, men inte för att jag tycker de' ä' just nå'nting med de'. Snart kommer vi att ha grottan så fullproppad med kvinnfolk å karlar, som vänta på att bli utlösta, att de' inte blir nå'n plats övrig för banditerna själva. Men gå på, ni — jag säger ingenting»

Lilla Tommy Barnes hade somnat, och när de nu väckte honom, blev han rädd och började gråta och sade, att han ville gå hem till sin mamma och ville inte alls vara rövare mer.

De gjorde nu alla spe av honom och kallade honom morsgris, och det förargade honom så, att han sade, att han skulle genast gå hem och tala om alla deras hemligheter. Men Tom gav honom fem cents för att han skulle tiga och sade att vi skulle ge oss av hem allihopa och komma tillsammans veckan därpå och plundra någon och döda människor.

Ben Rogers sade, att han inte kunde komma ut annat än om söndagarna, varför han ville börja nästa söndag, men alla gossarna sade, att det skulle vara synd att göra det på söndag, Och det avgjorde saken. De överenskommo att mötas och bestämma en dag, så snart de kunde, och därpå valde vi Tom Sawyer till förste kapten och Joe Harper till andre kapten för bandet, och så begåvo vi oss hem.

Jag klättrade upp på verandataket och kröp in genom mitt fönster strax före daggryningen. Mina nya kläder voro alldeles nedsmorda med talg och lera, och jag var dödstrött.