←  Kapitel 2
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 17 ]

III.

Nåväl, jag fick mig morgonen därpå en duktig uppsträckning av gamla fröken Watson för mina kläders skull, men frun bannade mig inte, utan bara tog bort leran och talgen och såg så sorgsen ut, att jag tänkte, att jag skulle uppföra mig anständigt en tid, om jag kunde. Sedan tog fröken Watson mig med sig in i kabinettet och bad, men inte blev det någonting bättre med det. Hon sade mig, att jag skulle bedja varenda dag, och vad helst jag bad om, det skulle jag få. Men det var inte sant. Jag försökte det. En gång fick jag en metrev, men inga krokar. Jag hade inte någon nytta av den utan krokar. Jag försökte be tre eller fyra gånger om krokarna, men huru det nu var, så ville det inte göra någon verkan. Så en dag bad jag fröken Watson, att hon skulle försöka i mitt ställe, men hon sade, att jag var ett dumhuvud. Hon sade mig aldrig orsaken, och jag kunde inte alls begripa det.

Jag satte mig en dag långt inne i skogen och [ 18 ]funderade en lång stund på det. Så säger jag för mig själv: om man kan få allt vad man ber om, varför kan då inte herr Winn få tillbaka de pengar, han förlorade på sin fläskaffår? Varför kan inte frun få tillbaka sin silversnusdosa? Varför kan inte fröken Watson få bättre hull? Nej, säger jag till mig själv, det är ingen sanning. Jag gick och sade det till frun, och hon sade, att det som man kunde få genom att bedja var »andliga gåvor». Det begrep jag inte, men hon förklarade för mig vad hon menade — jag måste hjälpa andra människor och göra allt jag kunde för andra människor, och ha tankarna på dem hela tiden och aldrig tänka på mig själv. Detta omfattade fröken Watson också, kunde jag förstå. Jag gick ut i skogen och funderade på det en lång stund, men jag kunde inte se någon fördel med det — utom för andra människor å så jag beslöt till sist, att jag inte skulle bråka min hjärna med det något mera, utan bara låta det gå. Ibland brukade frun ta mig in till sig och tala med mig om försynen, så det vattnades i munnen på mig; men då kunde fröken Watson få fatt i mig dagen därpå och slå omkull alltihopa igen. Jag tyckte mig då begripa, att det fanns två försyner, och att en fattig syndare kunde reda sig mycket bra med fru Douglas' försyn, men om fröken Watsons försyn fick tag i honom, fanns det inte mer någon hjälp för honom. Jag funderade noga på allt det där, och så beslöt jag, att jag skulle tillhöra fruns försyn, om den ville ha mig, fast jag inte kunde begripa, på vad sätt han skulle få det bättre då, än han hade det förut, då jag ju är så okunnig och en sådan utbörding och så simpel.

Far hade inte synts till något på ett år, och det tyckte jag var utmärkt bra; jag hade inte ens lust att träffa honom något mera. Han brukade alltid rappa på mig, då han var nykter och kunde få mig i sina klor, men jag brukade mest hålla mig ute i skogen då [ 19 ]han var på trakten. Nåväl, omkring den tiden fann man honom i floden omkring tolv mil ovanför staden — så sade man åtminstone. Man trodde, att det var han; man sade att den drunknade var alldeles av hans kroppsstorlek och var trasig och hade ovanligt långt hår — vilket var allt likt gubben — men man kunde inte känna igen ansiktet, för han hade legat så länge i vattnet, att det inte ens var likt något ansikte. Man sade, att han flöt på ryggen i vattnet. Man tog och begravde honom på stranden. Men glädjen räckte inte länge för mig, för jag råkade tänka på en sak. Jag visste mycket väl, att en drunknad man inte flyter på ryggen, utan med ansiktet nedåt. Då begrep jag, att det inte var gubben, utan att det var en kvinna, klädd i karlkläder. Så då blev jag orolig igen. Jag kunde förstå, att gubben skulle komma tillbaka igen en vacker dag, fast jag önskade, att han inte skulle göra det.

Vi lekte rövare då och då i omkring en månad, men då gick jag ut ur bandet. Alla gossarna gjorde det. Vi hade inte plundrat någon, vi hade inte dödat en enda människa, utan bara låtsats. Vi brukade komma störtande fram ur skogen och anfalla svinherdar och kvinnor, som körde trädgårdssaker till torget, men vi slogo aldrig ihjäl en enda av dem. Tom Sawyer kalde svinen för »guldtackor», och han kallade rovor och sådant för »juveler». Sedan bar det av med oss till grottan, och där sutto vi och skröto över vad vi de gjort och över huru många människor vi hade dödat och »märkt». Men jag kunde inte se, att vi hade någon fördel av det.

En gång befallde Tom en pojke att springa omkring staden med en brinnande sticka, som han kallade för »budkavel»» (vilket var tecken, att bandet skulle samlas), och så sade han, att han genom sina spejare hade fått hemlig underrättelse om, att dagen därpå en hel hop spanska köpmän och rika a-rabber skulle slå läger [ 20 ]i Grottdalen med två hundra elefanter och sex hundra kameler och över ett tusen packmulåsnor, alla lastade med diamanter, och de hade bara en vakt på fyrahundra soldater, och därför skulle vi lägga oss i bakhåll, som han kallade det, och döda allihopa och föra alla deras varor till vår håla. Han sade, att vi skulle noga se om våra svärd och bössor och hålla oss i ordning. Han kunde aldrig anfalla så mycket som en vagn med rovor, utan att våra svärd och bössor först skulle slipas och fejas, fastän de voro bara träribbor och kvastkäppar, och om man fejade dem ända tills man dog, voro de inte värda ett ruttet lingon mer än förut. Jag trodde inte, att vi skulle kunna rå på en sådan massa spanjorer och a-rabber, men jag ville se kamelerna och elefanterna, så jag infann mig dagen därpå, en lördag, i bakhållet. Och när order gavs, rusade vi ut ur skogen och utför kullen. Men där var inga spanjorer eller a-rabber, och där var inga kameler eller elefanter. Där var ingenting annat än barnen i en söndagsskola, som voro ute på en utflykt, och bara första klassen av den. Vi sprängde dem i sär från varandra och jagade dem upp genom dalen, men vi fingo inte mer än några äggkakor och litet sylt, och Ben Rogers fick tag i en trasdocka och Joe Harper kom över en sångbok och en traktat. Och så kom läraren och föll över oss och tvang oss att lämna alltihop och ta till benen. Jag såg aldrig till några diamanter, och det sade jag åt Tom Sawyer. Han sade, att det ändå fanns väldiga massor av dem där, och han sade, att det fanns a-rabber där också och elefanter och en mängd annat. Jag frågade, varför vi inte kunde se det då. Han svarade, att om jag icke vore så okunnig utan hade läst en bok, som hette »Don Quixote», skulle jag veta det, utan att behöva fråga. Han sade, att allt berodde på, att häxorna hade varit framme. Han sade, att det var hundratals soldater där och [ 21 ]elefanter och skatter och så vidare, men vi hade fiender, som han kallade »mager», och de hade förvandlat alltihopa till söndagsskolebarn bara för att göra oss förtret. Jag sade, att vad vi då borde göra var att ta reda på de där »magerna». Tom Sawyer sade, att jag var ett dumhuvud.

»Begriper du inte de'», sade han, »att en så'n trollkarl kunde trolla fram en ryslig mängd med andar, å dom skulle hacka dig i småbitar, innan du kunde säga smack en gång. Dom ä' så långa som ett träd å så tjocka som en kyrka.»

»Nå», sade jag, »kan inte vi då skaffa oss några andar, som hjälper oss — kunde vi inte rå på de andra då?»

»Huru ska' du kunna få tag på dom?»

»Jag vet inte. Huru får dom fatt på dom?»

»Jo, dom gnider en gammal blecklampa eller en järnring, å då komma andarna med en ryslig fart, å de' åskar och blixtrar och ryker omkring dom, och allting man säger åt dom att dom ska' göra, det gör dom genast. De' ä' som ingenting att rycka upp ett torn med rötterna och svepa de' kring örona på en magister eller på vilken annan som helst.»

»Vem kan få dom att gno omkring på de' viset?»

»Den som gnider lampan eller ringen, vet jag. Dom tillhör vem som helst, som gnider lampan eller ringen, å dom måste göra allt vad han befaller dom. Om han säger, att dom ska' bygga ett slott, som ä' fyrtio mil långt av diamanter å fylla de' alldeles med smällkaruscha eller vad man vill å fara efter en kejsares dotter från Kina, som man får gifta sig med, så måste dom göra de', å de' förr än solen gått upp nästa morgon också. Åh kan du tänka, att dom måste dansa runt omkring hela landet med slottet, när helst man säger till.

»Men jag tycker», sade jag, »att dom ä' bara en hop [ 22 ]dumskallar, som inte behåller slottet för sig själva utan ä' så dumma å skänker bort de'. Åh om jag vore en av dom, skulle man få dra dit pepparn växer, förr än jag lämnade mina affärer å komme till honom, bara för att han sutte å gnidde en gammal blecklampa.

»Hur du kan prata, Huck! Kan du inte begripa att dom måste komma, då han gnider henne, om dom vill eller inte.»

»Vad för slag? Om jag vore så lång som ett träd och så tjock som en kyrka? Nåja, jag skulle väl komma då, men du kan vara lugn för, att jag skulle ta å hänga'n i det högsta träd, som funnes i landet.

»Äsch, de' ä' inte lönt att tala med dig, Huck! Du vet ju rakt ingenting, ditt dumhuvud.»

Jag tänkte på allt det där i två eller tre dagar, och då beslöt jag, att jag skulle si efter, om det var någon sanning i det. Jag skaffade mig en gammal blecklampa och en järnring och gick ut i skogen och gned och gned, tills jag blev så svettig som en indian, för jag tänkte få ett slott byggt åt mig och sälja det; men det tjänade ingenting till: inte en enda ande kom. Då förstod jag, att allt detta prat bara var en av Tom Sawyers vanliga lögner. Jag tror nog, att han trodde själv på a-rabberna och elefanterna, men för min del har jag en annan åsikt; jag är säker på, att det verkligen var söndagsskolebarn.