Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
IV.
Nåväl, det gick en tre, fyra månader och var långt fram på vintern nu. Jag hade gått i skolan nästan hela tiden och kunde stava och läsa och skriva litet och kunde multiplikationstabellen ända till sex gånger sju är trettiofem, och jag tror inte jag någonsin kan komma längre än dit, om jag också skulle leva i evighet. Jag har inte alls någon håg för matematik.
I början kunde jag inte alls med skolan, men efter hand började jag kunna stå ut med henne. Blev jag någon gång riktigt förfärligt trött på henne, skolkade jag, och det stryk jag fick dagen därpå gjorde mig gott och muntrade opp mig. Ju längre jag därför gick i skolan, desto lättare blev det för mig. Jag började liksom bli van vid frun och hennes besynnerligheter också, och de voro inte så kitsliga mot mig som förr. Att bo i ett hus och sova i en säng kändes för det mesta som ett tvång, men innan det började bli kallt, brukade jag smyga mig ut ibland och sova ute i skogen, och det var som en vila för mig. Jag tyckte mest om det gamla sättet, men jag började en smula förlika mig med det nya också. Frun sade, att jag gick framåt långsamt men säkert och att hon var mycket belåten med mig; hon skämdes inte alls för mig.
En morgon råkade jag vid frukosten slå ut saltkaret. Jag sträckte ut handen så fint jag kunde för att ta litet av det och kasta det över vänstra axeln och besvärja olyckan, men fröken Watson hann före mig och stängde vägen för mig. Hon sade: »Bort med handen, Huckleberry! Vad du alltid är bråksam!» Frun lade in ett gott ord för mig, men det var inte nog för att hålla olyckan borta, det visste jag mer än väl. Sedan vi ätit, gick jag ut; jag kände mig orolig och ängslig och undrade, varest olyckan skulle träffa mig och av vad slag hon skulle bli. Det finns åtskilliga sätt att avhålla somliga slag av olycka, men det här var inte något av de slagen, så jag försökte aldrig ens att göra någonting, utan gick bara omkring och drev, nedslagen och på min vakt.
Jag gick ned i trädgården framför huset och klev över stättan, där den går över det höga spjälstaketet. Det låg en tums tjock, nyfallen snö på marken, och i den såg jag någons spår. De kommo upp från stenbrottet och han hade stått och trampat runt omkring stättan en stund, och sedan fortsatte de utefter planket kring trädgården. Det var besynnerligt att han inte hade kommit in, sedan han gått där och travat så mycket. Jag kunde inte begripa det. Huru som helst, så var det kuriöst. Jag tänkte följa spåren runt omkring, men först lutade jag mig ned för att undersöka dem. Genast märkte jag inte någonting särskilt, men så med ens gjorde jag det. Det var ett kors gjort med stora spikar i vänstra klacken för att hålla den onde på avstånd.
I ögonblicket reste jag mig upp och sprang med brinnande fart utför kullen. Jag såg mig tillbaka litet emellan, men jag kunde inte se någon. Jag sprang till domaren Thatcher så fort jag någonsin kunde. Han sade:
»Vad nu, min gosse? Du har ju sprungit andan ur dig. Har du kommit för att få räntan?»
»Nej, herr domare», sade jag. »Har jag någon att få?»
»Ja, i går afton fick jag in för sista halvåret — över ett hundra femtio dollars. En hel förmögenhet för dig. Det är bäst du låter mig låna ut det tillsammans med dina sex tusen, för om du tar ut det, gör du bara av med det.»
»Nej, herr domare», sade jag, »jag vill inte göra av med de'. Jag vill inte alls ha de' — och inte de sex tusen heller. Jag vill, att herr domaren ska' ta de' — jag vill ge de' åt er — de sex tusen och alltihopa.»
Han såg förvånad ut — han tycktes inte kunna begripa det. Så säger han:
»Vad i all världen menar du, min gosse?»
»Var god inte gör mig några frågor om de'», säger jag. »Ni vill ju ta de'?»
Så säger han:
»Men jag begriper alls inte — är det någonting, som är på tok?»
»Var snäll och tag de', å fråga mig inte om nå'nting, för då måste jag tala osanning»
Han funderade en stund, och så sade han:
»Åhå! Jag tror jag förstår nu. Du vill sälja vad du har åt mig — inte giva mig det. Det är nog det du menar»
Därpå skrev han någonting på ett papper och läste igenom det, och så sade han:
»Si där — du ser att det står: 'valutan bekommen'. Det betyder, att jag har köpt det av dig och betalt dig det. Här har du en dollar. Skriv under nu.»
Jag skrev under och lämnade honom.
Fröken Watsons nigger Jim hade en hårboll så stor som en knytnäve, som hade tagits ur löpmagen på en oxe, och han brukade trolla med den. Han sade, att det var en ande inne i den och att den visste allting. Därför gick jag till honom på kvällen och talade om för honom, att farsgubben var här igen, för jag hade sett hans spår i snön. Vad jag ville veta var, vad han tänkte göra, och om han tänkte stanna kvar. Jim tog fram sin hårboll och läste någonting över den och sedan höll han upp den och lät den falla till golvet. Den föll mycket tungt och rullade bara en tum ungefär. Jim försökte igen och så en gång till, och den gjorde precis på samma sätt. Jim lade sig ned på knäna och lade sitt öra intill honom och lyssnade. Men det tjänade ingenting till; han sade, att den inte ville säga någonting. Han sade, att ibland ville den inte tala, om den inte fick penningar. Jag sade honom, att jag hade en gammal blanknött falsk kvartsdollarsslant, som inte dugde någonting till, då mässingen lyste fram litet genom silvret, och den skulle inte duga annars heller, även om inte mässingen skene igenom, för han var så blanknött, att han kändes fet, och det skulle alltid förråda honom (jag tyckte, att jag inte borde säga någonting om dollarn, som jag hade fått av domaren). Jag sade, att det var en riktigt dålig slant, men kanske att hårbollen skulle ta honom, för han kanske inte förstod sig på skillnaden. Jim luktade på honom och bet i honom och gned honom och sade, att han skulle ställa så till, att hårbollen skulle tro, att han var riktig. Han sade, att han skulle klyva en rå potatis och lägga in kvartsdollarsslanten mellan halvorna och låta honom ligga där hela natten, och på morgonen skulle man inte kunna se någon mässing, och den skulle inte kännas fet längre, och sedan skulle vem som helst i staden ta emot den på fläcken, så mycket mer då en hårboll. Nå, jag visste ju förut att man kunde göra det med en potatis, men jag hade glömt det.
Jim lade kvartsdollarsslanten under hårbollen och lade sig ned och lyssnade igen. Den gången sade han, att hårbollen var perfekt riktig. Han sade, att den kunde spå mig om hela min framtid, om jag ville. Gör det, sade jag. Då talade hårbollen till Jim, och Jim talade om det för mig. Han sade:
»Gubben vet inte än, va' han ska' göra. Ibland tänker han gå sin väg, men så igen tänker han stanna kvar. Bäst är att hålla sig lugn och låta gubben gå sin egen väg. De ä' två änglar, som hålla sig omkring honom: den ena ä' vit å glänsande, å den andra ä' svart. Den vita förmår honom att göra rätt en liten stund, men så kommer den svarta å vänder opp och ner på alltihopa. Man kan inte säga än, vilken av dem får honom till sist. Å vad er själv anbelangar, Huck, kommer de' att gå mycke' bra. Han kommer att få mycke' besvär i sitt liv, å mycke' glädje. Ibland kommer han att bli skadad å ibland kommer han att bli sjuk, men varenda gång kommer han att bli bra igen. De' ä' två jäntor, som kommer att hänga efter honom, Huck. Den ena av dom ä' ljus, å den andra av dom ä' mörk. Den ena av dom ä' rik, å den andra av dom ä' fattig. Han kommer att gifta sig me' den, som ä' fattig först, å me' den, som ä' rik sedan. Han bör hålla sig borta från vatten så mycke' han kan, å då ä' de' inte nå'n fara för honom att drunkna, för de' ä' skrivet att han ska' bli hängd.»
Då jag tände mitt ljus och gick opp på mitt rum den kvällen — vem satt där om inte gubben själv livslevande.