Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
XXX.
Då de kommo ombord, gick kungen fram till mig och högg mig i kragen och skakade mig och sade:
»Jaså, du tänkte försöka smyga dig ifrån oss, din valp! Var du trött på vårt sällskap, va'?»
Jag svarade:
»Nej, ers majestät, de' va' jag inte. — Snälla ers majestät, släpp mig!»
»Nå, raska dig då å tala om för oss, va' du hade för funderingar, eller ska, jag min själ skaka dig, så jag vänder ut och in på dig.
»Ja, jag ska' tala om allting precis som de' va', ers majestät. Den där karlen, som höll fast mig, va' mycke' snäll mot mig, å han sa' den ena gången efter den andra, att han hade haft en pojke, som va' ungefär så stor som jag, men som dog i fjol, å så sa' han, att han va' lessen att si en pojke så illa ute, som jag va'; å när allihopa vart så perplex, när dom fann pengarna, å rusa fram till likkistan, släppte han lös mig och viska': 'Lägg bena på ryggen å kuta i väg allt vad du kan, för annars tar dom bestämt å hänger dig!' å då la' jag i väg, förstås. Va' skulle de' ha tjänat till, om jag hade stannat kvar där? — jag kunde ju inte göra nâ'nting, å jag ville inte bli hängd om jag kunde slippa. Å därför sprang jag allt va' jag orka' å stanna' inte, förr än jag träffa' på kanoten. Å när jag hade kommit fram hit, så sa' jag åt Jim, att han skulle raska på, för jag va' rädd att ni och hertingen inte va' vid liv nu å att jag va' alldeles rysligt lessen över de', å de va' Jim också, å vi vart så rysligt glada båda två, när vi såg att ni kom — ja, ni kan fråga Jim, om de' inte ä' sant att vi vart de'.»
Jim han höll med mig, förstås, men kungen sade åt honom, att han skulle hålla munnen på sig, och så sade han:
»Javisst ja! De' ä' mycke', mycke' troligt!»
Och så började han på att skaka mig igen och sade, att han hade lust att dränka mig.
Men hertingen sade:
»Släpp pojken din gamla åsna, skulle du kanske ha gjort annorlunda? Fråga' du kanske nå' efter honom, då du slapp lös? Jag kan inte komma ihåg de'.»
Då släppte kungen mig och började svära över den där staden och var enda människa i den.
»Du hade, ta mig så sjutton, mycket större skäl å svära över dig själv, för du ä' då den, som förtjänar de' allra mest. Du har inte gjort en enda förnuftig sak ända från början, utom de' där du kom fram me' så bra om den där pilen. De' va' bra gjort — de' va' riktigt styft, å de' va' de' som rädda' oss. För om de' inte hade varit de, så hade dom burat in oss, tills de där engelsmännens saker hade kommit, å då — ja, du hade kunnat slagit dig i backen på, att vi hade kommit på vita huset. Men ditt påhitt gjorde, att dom tog oss med sig ut till körrgårn, å de' att dom fann guldpåsen gjorde oss en ännu större tjänst, för om dom där besinningslösa dumskallarna inte hade glömt allting annat för att få sig en titt på liket, så skulle vi ha sovit i våra halsdukar i natt — å de' halsdukar som dugt ändå å räckt längre än vi behövde dem.»
Nu sutto de tysta en liten stund och funderade, och så säger kungen liksom så där frånvarande:
»Puh! Å vi som trodde, att de' va' niggrerna, som stal de'.»
O, huru jag spratt till!
»Ja», sade hertingen mycket långsamt och betänksamt och bitande, »vi gjorde de'.»
Om en halv minut eller så där snörvlar kungen fram:
»Ja, åtminstone gjorde jag de'.»
Så säger hertingen på samma sätt:
»Nä, tvärtom så gjorde jag de'.»
Då liksom morskade kungen opp sig och säger:
»Nä, höru du, Bilgewater, va' ä' de' du menar för slag?»
Hertingen svarar häftigt:
»Ja, ä' de' så vi ska' tala om den saken, så kanske jag kan få fråga dig, va' de' ä' som du menar?»
»Åh tusan!» säger kungen i försmädlig ton; »men jag vet inte — kanske du gick i sömnen å visste inte va' du gjorde!»
Nu vart hertingen riktigt arg och sade:
»Men så sluta då med dina fördömda dumheter. Tror du jag ä' nå' dumhuvud? Tror du inte jag vet, vem de' va' som gömde pengarna i likkistan?»
»Jo, de kan jag nog tro, att du vet — då du gjorde de' själv.»
»De' va' en nedrig lögn!» Och i detsamma rusade hertingen på honom. Kungen ropar:
»Bort med händerna! Släpp strupen på mig! Jag tar tillbaka!»
Hertingen säger:
»Erkänn först att de' va' du, som gömde pengarna där å att du tänkte ge dig av ifrån mig endera dagen å fara tillbaka dit å gräva opp dom å behålla dom ensamt för dig själv.»
»Vänta en smula, herting — svara mig ärligt å uppriktigt bara på en enda fråga — om de' inte va' du, som gömde pengarna där, så säg de' bara, å jag ska' tro dig å ta tillbaka allt va' jag har sagt.»
»Jag har inte gjort de', å du vet, att jag inte har gjort de', din gamla skälm.»
»Nå, jag tror dig ju. Men svara mig nu bara på en enda fråga till — nej, bli inte arg nu igen! Tänkte du inte knycka pengarna och gömma dom?»
Hertingen sade inte ett enda ord på en bra lång stund, men så till sist så svarade han:
»Nå, om jag också tänkte göra de', så har jag inte gjort de' i alla fall. Men du tänkte inte bara på att göra de', utan du gjorde de' också.»
»Nej, jag må dö på däcken, om jag har gjort de', herting, de' har du mitt ord på. Jag säger inte, att jag inte fundera' på att göra de', för de' gjorde jag ; men du — nej, jag menar någon hann före mig.»
»De' va' lögn! Du har gjort de', å du ska' erkänna, att du har gjort de', för annars…»
Det började rossla i halsen på kungen, och då väste han fram:
»Släpp mig! Jag erkänner!»
Jag blev mycket glad, när jag hörde honom säga, så, och kände mig mycket lättare till sinnes, än jag hade gjort förut. Hertingen släppte honom nu och sade:
»Om du nå'nsin mer nekar till de', tar jag å dränker dig. Ja, sitt där å grina nu som en barnunge — de' ä' riktigt passande för dig, så som du har burit dig åt. Jag har aldrig sitt en så'n gammal struts till att vilja glupa i sig allting — å jag som så lita' på dig hela tiden, som om du hade varit min far. Du borde skämmas! Där stod du å hörde nå' stackars niggrer anklagas för de', å du sa' aldrig ett ord till deras försvar. Jag har lust att skratta åt mig själv, då jag kunde vara så dum och tro på en så'n smörja. Må hin ta dig! Nu begriper jag, varför du va' så ivrig att fylla i bristen — du ville komma åt de där fattiga styvrarna, som jag hade förtjänt på vidundret å allt annat me', å glupa i dig alltihopa!»
Kungen satt där och småsnyftade än, och så säger han försiktigt:
»Ja, men herting, de' va' ju du, som sa', att vi skulle fylla i bristen — de' va' inte jag.»
»Håll mun' på dig! Jag orkar inte höra ett ord mer av dig!» säger hertingen. »Å va' har du fått nu för alltihopa? Dom ha fått tillbaka alla sina pengar å alla våra på köpet utom ett par fattiga dollrar. Gå å lägg dig — å kom inte å stick mig i näsan me' nå'n brist mera, de' råder jag dig till.»
Kungen lomade genast av in i skjulet och sökte tröst i buteljen, och det dröjde inte länge, innan hertingen också hade fått fram sin butelj; och inom en halv timme eller så voro de såta vänner igen, och ju fullare de blevo, desto rarare vart det mellan dem, och till sist somnade de i varandras armar. Men så fulla de än voro, märkte jag, att kungen inte var nog full för att glömma, att han inte en gång till fick neka till att han hade gömt penningpåsen. Det gjorde mig glad och belåten. När de hade börjat snarka, hade Jim och jag ett långt samtal med varandra, och jag talade naturligtvis om allting för Jim.