Ivanhoe/Kapitel 01

Ivanhoe av Sir Walter Scott Översättare: Hugo Hultenberg Första kapitlet: Två trälar

Andra kapitlet: Prelater på färdeväg  →

I.
TVÅ TRÄLAR

Så med varandra de skiftade ord, där de sutto tillsammans,
Vandrande kommo nu svinen i flock och de vallande herdar.
Dessa då stängde dem in i de vanliga båsen att sova,
Och ett förskräckligt grymtande ljöd under tiden från svinen.

Odysséen (Lagerlöf.)

I den fagra trakt av gamla England, som vattnas av floden Don, utbredde sig i forna tider en stor skog. Den betäckte större delen av de vackra kullar och dalar, som ligga mellan Sheffield och den trevna staden Doncaster, och litet av den finns ännu kvar vid de ståtliga herresätena Wentworth och Warncliff Park samt kring Rotherham. Här hade fordom den i sagorna omtalade Wantleydraken sitt tillhåll; här utkämpades under Rosornas krig många av de häftigaste drabbningarna, och här huserade förr dessa skaror av ridderliga och tappra stigmän, vilkas bragder blivit förevigade i engelsk sägen och sång.

Denna nejd är den egentliga skådeplatsen för vår berättelse, och tiden är slutet av Rickard I:s regering, då denne konungs återkomst från den långa fångenskapen var något, som hans förtvivlade och under tiden på alla sätt förtryckta undersåtar mera längtade efter än vågade hoppas på. Adeln, som under Stefans regering tillvällat sig en otillbörlig makt och genom Henrik II:s försiktiga styrelse knappast återförts till någon nämnvärd grad av underkastelse under konungamakten, var nu självsvåldigare än någonsin. Föraktande den engelska regeringens kraftlösa åtgärder, befäste adelsmännen sina slott, ökade antalet av sina underlydande och lade hela sin omgivning under sin länshöghet, och var och en sökte med alla till buds stående medel sätta sig i spetsen för en sådan vapenmakt, att han kunde bliva en faktor att räkna med i de inre omvälvningar, som tycktes förestå.

De saxiska lågadliga jordägarna eller s. k. franklinerna, vilka genom den engelska författningens ordalydelse och mening tillförsäkrades oberoende av feodaltyranniet, fingo nu en ovanligt vansklig ställning. Om de, såsom oftast var fallet, ställde sig under beskydd av någon traktens småkonung, antogo befattningar vid hans hov eller genom ömsesidiga fördrag förbundo sig att understödja honom i hans företag, på samma gång de själva skulle åtnjuta hans skydd, kunde de väl köpa sig en smula lugn för tillfället, men det måste ske på bekostnad av det för varje engelskt sinne så dyrbara oberoendet och med den säkra risken att bliva invecklade i varje obetänksamt företag, vartill deras skyddsherres ärelystnad kunde föranleda honom. Å andra sidan voro de stora herrarnas medel att utöva repressalier och förtryck så många och kraftiga, att de aldrig saknade förevändning och sällan vilja att ända till undergångens brant förfölja och trakassera den av deras mäktiga grannar, som försökte undandraga sig deras myndighet och i dessa farliga tider lita till sitt eget oförvitliga liv och landets lagar.

En omständighet, som i hög grad bidrog till att öka adelns tyranni och de lägre klassernas lidanden, kunde ledas tillbaka ända till Englands erövring genom hertig Vilhelm av Normandie. Fyra människoåldrar hade icke varit nog för att blanda normandernas och anglosaxarnas fientliga blod eller genom gemensamt språk och ömsesidiga intressen förena två fientliga raser, av vilka den ena ännu kände segerstoltheten brusa i sina ådror, medan den andra suckade under nederlagets alla följder. Genom slaget vid Hastings hade makten lagts fullständigt i den normandiska adelns hand, och hävderna förmäla, att denna makt ingalunda utövades med skonsamhet. De saxiska furstarnas och ädlingarnas hela släkte hade med få eller inga undantag blivit utrotat och berövat sin egendom, och det var ej heller många, som ägde jord i sina fäders land ens såsom godsägare av andra rangen eller av ännu lägre ställning. Den kungliga politiken hade länge varit att genom alla medel, lagliga eller olagliga, försvaga den del av befolkningen, som med rätta ansågs hysa det mest inbitna agget mot sina besegrare. Alla regenter av den normandiska stammen hade visat den tydligaste förkärlek för sina normandiska undersåtar. Jaktlagarna och många andra, för den saxiska författningens mildare och friare anda lika okända lagar hade lagts på de underkuvade undersåtarnas skuldror för att liksom öka tyngden av de feodala bojor, varmed de voro belastade. Vid hovet och i de förnäma adelsherrarnas slott, där man sökte efterlikna hovets pomp och ståt, var den normandiska franskan det enda språk, som användes, vid domstolarna fördes förhandlingarna och avkunnades domarna på samma språk. Med ett ord, franskan var ärans, ridderlighetens och till och med rättvisans språk, medan den vida manligare och uttrycksfullare angelsaxiskan lämnades åt allmoge och tjänstefolk, som ej kunde något annat språk. Det nödvändiga umgänget mellan jordens ägare och de förtryckta lägre varelser, av vilka denna jord brukades, förorsakade emellertid så småningom uppkomsten av ett blandspråk av franska och angelsaxiska, en sorts munart, på vilken de kunde ömsesidigt göra sig förstådda av varandra, och härur framväxte efter hand det nuvarande engelska språket, i vilket segrarnas och de besegrades tungomål så lyckligt sammansmält och vilket sedermera riktats genom lån från de klassiska språken och från de språk, som talas av södra Europas nationer.

Jag har ansett nödigt förutskicka denna redogörelse för sakernas ställning till upplysning för läsaren, som eljest lätt kunde glömma, att ehuru inga stora historiska händelser såsom krig eller uppror beteckna angelsaxarnas tillvaro såsom ett särskilt folk efter Vilhelm II:s regering, fortforo likväl de stora nationella olikheterna mellan dem och deras besegrare, minnet av vad de fordom varit och insikten om deras nuvarande förtryck att ända till Edvard III:s tid hålla de sår öppna, som erövringen tillfogat, och utgöra en skiljemur mellan de segerrika normandernas och de besegrade saxarnas avkomlingar.

Solen höll på att gå ned över ett av de gräsrika gladen i den skog, som omnämndes i kapitlets början. Hundratals lummiga, kortstammiga, vittutgrenade ekar, som kanske bevittnat de romerska legionernas stolta frammarsch, utsträckte sina knotiga armar över en tät, härlig gräsmatta. På somliga ställen växte de samman med bokar, järnekar och varjehanda mindre träd, som voro så täta, att de helt och hållet utestängde den sjunkande solens sneda strålar, på andra håll skilde de sig från varandra och bildade dessa långa, försvinnande perspektiv, i vilka blicken med tjusning förlorar sig, medan fantasien gärna tror, att de leda till en ännu ensligare och vildare skogsskönhet. Här kastade de röda solstrålarna ett matt och brutet sken, som än lyste på brustna grenar och mossiga stammar, än göto strålande flöden av ljus över de delar av gräsmattan, till vilka de banade sig väg. En stor, öppen plats mitt i denna glänta tycktes fordom hava varit helgad åt druidernas vidskepliga kult, ty på toppen av en liten kulle, så regelbunden, att den nästan tycktes danad med konst, funnos ännu lämningarna av en ring av stora, ohuggna stenblock. Sju stodo ännu kvar, de övriga hade blivit rubbade från sin plats, sannolikt genom någon nyomvänd kristens nit, och lågo kullvräkta i närheten. En av de stora stenarna hade rullat ända till foten av kullen, och genom att lägga sig i vägen för en liten bäck, som sakta gled fram därnere, gav den upphov till ett svagt sorl av det eljest så tysta och fridfulla vattendraget.

Det mänskliga staffaget i denna tavla utgjordes av två män, som till klädsel och utseende väl stämde överens med den vilda, av kulturen oberörda prägel, som skogstrakterna West Riding i Yorkshire vid denna avlägsna tid ännu hade. Den äldste av dessa män hade ett bistert, barbariskt och vilt utseende. Hans dräkt var av den enklast tänkbara form, en tätt åtsittande livrock med ärmar, förfärdigad av något berett djurskinn, på vilket håren ursprungligen fått sitta kvar, men nu avnötts på så många ställen, att det av de återstående fläckarna skulle ha varit svårt att avgöra vilket djur skinnet tillhört. Detta urtidsplagg räckte från halsen till knäna och uppfyllde alla behov i klädväg. Upptill var öppningen icke större än att huvudet nätt och jämnt kunde komma igenom, och man kunde därav sluta till att denna beklädnad drogs på som en modern skjorta eller en forntida brynja. Sandaler, fasthållna med remmar av vildsvinsläder, skyddade fötterna, och benen voro konstfullt lindade med remsor av tunt skinn, som gingo ända upp över vaden, lämnande knäna bara som på en skotsk högländare. För att livrocken skulle sluta ännu mera efter kroppen, var den kring midjan åtdragen med ett brett läderbälte, försett med mässingsspänne; vid detta bälte hängde på ena sidan en sorts väska och på den andra ett med munstycke försett gumshorn att blåsa i. I samma bälte satt även en av dessa långa, breda, spetsiga, tvåeggade knivar med bockhornsskaft, som tillverkades i trakten och redan då för tiden gingo under namnet Sheffieldsknivar. Mannen hade ingen annan huvudbetäckning än sitt eget tjocka, hoptovade hår, vilket genom solens inverkan fått en mörk rostbrun färg, som stack av mot det gula eller bärnstensfärgade, ovårdade skägget på hans kinder. Det är nu blott en del av hans dräkt, som återstår att beskriva, men den är alltför märkvärdig för att förbigås. Det var en mässingsring, liknande ett hundhalsband, men utan någon öppning och hopplödd kring hans hals. Den var så avpassad, att den icke hindrade hans andning, men dock ej kunde avlägsnas annat än med begagnande av fil. På denna egendomliga halsprydnad stod med angelsaxiska bokstäver inristat: »Gurth, Boewulfs son, är Cedrics av Rotherwood träl».

Bredvid svinherden, ty sådant var Gurths yrke, satt på en av de kullfallna stenarna från druidernas tid en till utseendet omkring tio år yngre man, vars dräkt, ehuru till snittet lik hans följeslagares, var av bättre material och tog sig mera fantastisk ut. Hans livrock var bjärt purpurröd, och man hade på den försökt måla groteska ornament i olika färger. Han bar jämte livrocken en kort kappa, som knappt räckte ned på halva låret. Den var av karmosinrött fast ganska nedsmutsat kläde och hade ljusgult foder, och som han efter behag kunde flytta den från den ena axeln till den andra eller svepa den helt omkring sig, utgjorde den med sin vidd utan längd ett ganska konstigt klädesplagg. Han hade smala armband av silver och om halsen en ring av samma metall, bärande inskriften: »Wamba, Witless’ son, är Cedrics av Rotherwood träl». Denna personage hade samma sorts sandaler som hans följeslagare, men hans ben voro icke lindade med läderremmar, utan instuckna i en sorts damasker, den ena röd och den andra gul. Han var också försedd med en mössa, besatt med flera små bjällror av den storlek man brukar fästa på jaktfalkar; de pinglade, så ofta han rörde på huvudet, och som han sällan satt en minut i samma ställning, hördes ett ständigt pinglande. Runt omkring denna mössa gick en styv läderremsa, som var utuddad, så att den liknade en krona, och inifrån denna höjde sig en lång kulle, som likt en gammaldags nattmössa föll ned på ena axeln. Det var på denna del av mössan, som bjällrorna voro anbragta, och denna omständighet i förening med hela huvudbonadens form och hans eget halvt förryckta, halvt sluga ansiktsuttryck betecknade honom tillfyllest såsom tillhörande den klass av husnarrar eller gyckelmakare, som de rika höllo sig med för att fördriva de långsamma stunder, de nödgades tillbringa inomhus. Han bar liksom hans följeslagare en väska vid bältet, men hade varken horn eller kniv, det senare sannolikt emedan man icke ansåg det rådligt att sätta vassa vapen i händerna på folk av hans klass. Han var i stället utrustad med ett träsvärd liknande det, varmed Harlekin utför sina underbara bragder på den moderna skådebanan.

Dessa båda mäns yttre bildade knappast en skarpare motsats än deras uppsyn och beteende. Gurth var dyster och trumpen. Hans blick var sänkt mot marken med ett uttryck av djup nedslagenhet, som nästan kunnat tolkas som slöhet, om icke den glöd, som då och då glimmade i hans röda ögon, tillkännagivit, att under den dystra modlöshet, han visade, slumrade en känsla av förtryck och en lust till uppror. Wambas utseende däremot antydde, som vanligt hos hans klass, ett slags tom nyfikenhet och rastlös otålighet med allt som var stilla jämte den yttersta självbelåtenhet med sin egen ställning och den figur han gjorde. Det samtal de förde sinsemellan hölls på angelsaxiska, vilket språk, såsom vi redan sagt, talades av de lägre klasserna, dock icke av de normandiska soldaterna och de stora adelsherrarnas närmaste tjänare.

»Sankt Withold fördöme de satans svinen!» utropade herden efter att hava blåst en kraftig hornsignal för att samla de spridda djuren, vilka visserligen besvarade hans kallelse med lika melodiska toner, men alls icke gjorde sig någon brådska med att lämna den läckra måltid av bok- och ekollon, varmed de smorde sig, eller övergiva den lilla bäckens sumpiga stränder, där några av dem lågo och sträckte på sig i gyttjan utan att alls bry sig om sin vaktares maning. »Sankt Withold fördöme både dem och mig!» sade Gurth. »Om inte den tvåbente vargen anammar några av dem innan kvällen, vill jag vara skapt som en nors. Hitåt, Snappopp!» ropade han så högt han kunde åt en lurvig, vargliknande hund, till hälften bulldogg, till hälften vinthund, som sprang haltande omkring som för att hjälpa sin husbonde att driva samman de motsträviga grymtarna, men som i stället till följd av missuppfattade signaler, okunnighet om sin egen plikt eller ren elakhet jagade dem hit och dit och endast ökade det onda, som han tycktes ha för avsikt att avhjälpa. »Måtte fan ta skogvaktaren», sade Gurth, »som klipper framklorna på våra hundar och gör dem odugliga att sköta sin syssla! Wamba, upp och hjälp mig, så är du duktig! Gör en rund omkring kullen, så att du genskjuter dem! Sedan kan du driva dem framför dig som menlösa lamm.»

»I sanning», sade Wamba utan att röra sig ur stället, »jag har rådfrågat mina ben i denna sak, och de äro av den bestämda uppfattningen, att det vore en ovänlighet mot min höga person och kungliga dräkt att traska genom de här pölarna med mina fina kläder. Därför, Gurth, råder jag dig att ropa tillbaka Snappopp och lämna svinen åt sitt öde, vilket, antingen de råka ut för kringstrykande soldathorder eller stigmän eller vandrande pilgrimer, just icke kan bli något annat än att till stor lättnad och bekvämlighet för dig bliva förvandlade till normander innan morgonen gryr.»

»Svinen förvandlade till normander och till min belåtenhet?» sade Gurth. »Det får du verkligen förklara närmare, Wamba, ty min hjärna är för slö och jag är alltför förtretad i mitt sinne för att tyda några gåtor.»

»Ja, vad kallar du de där grymtande bestarna för, när de springa omkring på sina fyra ben?» frågade Wamba.

»Svin, din tok, svin», sade herden. »Det vet ju varenda narr.»

»Och svin är god saxiska», sade gycklaren, »men vad kallar du suggan, när hon är skållad, styckad och upphängd vid fötterna som en förrädare?»

»Pork (fläsk)», svarade svinherden.

»Nå, det är ju roligt, att varenda narr vet det också», sade Wamba, »och pork skulle jag tro är god normandisk franska. När djuret lever och vaktas av en saxisk livegen, går det under sitt saxiska namn, men det blir normand och kallas pork, när det bäres in i borgsalen till ädlingarnas fest. Vad tycker du om det, vän Gurth, hä?»

»Det är nog så sant, vän Wamba, fast jag inte vet, hur din tokiga skalle kunnat hitta på det.»

»Vänta, skall du få höra mer», sade Wamba i samma ton. »Vi ha gamla ålderman Oxe, som behåller sitt saxiska namn, så länge han är under trälar och livegna, sådana som du, men blir Biff, en eldig fransk kavaljer, när han kommer inför de högförnäma käftar, som skola förtära honom. Även mynheer Kalv blir på samma sätt monsieur de Veau; han är saxare, så länge han behöver skötsel, och får normandiskt namn, när han blir en läckerhet för bordet.»

»Vid den helige Dunstan», svarade Gurth, »det är sorgliga sanningar du säger. Vi ha föga annat kvar än den luft vi andas, och den tycks ha blivit oss förbehållen efter mycken tvekan blott för att sätta oss i stånd att uthärda de bördor våra förtryckare lägga på våra skuldror. Det finaste och fetaste är för deras bord, det vackraste för deras säng, de bästa och tappraste bli soldater åt sina utländska herrar, deras ben vitna i fjärran land, och icke många stanna här hemma, som hava vare sig vilja eller förmåga att beskydda den olycklige saxaren. Gud välsigne Cedric, vår husbonde! Han har stått som en man i bräschen. Men Reginald Front-de-Bœuf kommer i egen person hit ned, och då få vi snart se, hur litet det hjälper för allt vad Cedric gjort sig omak. — Hitåt, hitåt!» ropade han åter, höjande rösten. »Så ja, så ja! Bra gjort, Snappopp! Nu har du dem alla framför dig och driver dem duktigt, min gosse.»

»Gurth», sade gycklaren, »jag vet, att du anser mig för en enfaldig stackare, eljest skulle du inte så obetänksamt sticka huvudet i mitt gap. Ett enda ord till Reginald Front-de-Bœuf eller Philip de Malvoisin om att du har talat förrädiskt mot normanderna, och du vore inte värd två ruttna lingon. Du skulle dingla i ett av de här träden till skräck och varnagel för alla belackare av de höga.»

»Din hund, du vill väl ändå inte förråda mig», sade Gurth, »sen du lurat mig att säga så mycket?»

»Förråda dig!» svarade gycklaren. »Åh nej, det får en klok man göra; en narr kan inte hälften så bra stå på sin egen fördel. Men tyst, vem är det som kommer?» sade han och lyssnade till trampet av flera hästar, som nu hördes genom skogen.

»Bry dig inte om, vad det är för några», svarade Gurth, som nu fått sin svinhjord framför sig och med Snappopps tillhjälp drev den genom en av de långa, dunkla gångarna vi försökt beskriva.

»Jo, jag måste se ryttarna», svarade Wamba. »De komma kanske från féernas land med hälsning från kung Oberon.»

»Må pesten ta dig!» genmälde svinherden. »Skall du tala om sådant, när det åskar och blixtrar, som om himlen stode i brand bara ett par mil härifrån? Hör, vad det skräller! Och aldrig har jag sett något sommarregn med så stora droppar. Det suckar och knakar också i ekarna, fast inte en fläkt märkes. Deras stora grenar varsla om storm. Du kan vara förståndig om du vill. Lita nu för en gångs skull på mig, och låt oss gå hem, innan ovädret bryter löst, ty det blir en ohygglig natt.»

Wamba tycktes låta övertyga sig av denna maning och följde med kamraten, vilken efter att ha tagit upp en lång knölpåk, som legat bredvid honom i gräset, nu begav sig på hemvägen. Denne nye Evmaios gick med snabba steg över skogsgläntan, med Snappopps tillhjälp drivande framför sig hela sin grymtande hjord.