Ivanhoe/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet: En ny gäst |
|
Sjunde kapitlet: På tornerplatsen → |
VI.
DEN SANNE RIDDAREN SKYDDAR DE SVAGA
Jag söker blott hans vänskap med min väntjänst.
Vill han ta mot den — gott. Om ej — farväl!
Men låt mig ej bli skymfad för min godhet.
Köpmannen i Venedig.
Där pilgrimen, lyst av en tjänare med en fackla, vandrade genom den labyrint av rum, varav detta stora och oregelbundna hus bestod, kom munskänken och viskade i hans öra, att om han ville hålla till godo med en bägare mjöd i hans rum, var det många av husets tjänare som gärna ville höra de nyheter han hade med sig från det heliga landet och särskilt dem som angingo riddaren av Ivanhoe. Wamba kom strax därefter med samma begäran, sägande att en bägare efter midnatt var så god som tre efter aftonringningen. Utan att härutinnan motsäga en så betydande auktoritet tackade pilgrimen dem för deras artighet, men sade sig tillika hava inbegripit i sitt heliga löfte att aldrig tala i köket om saker som voro förbjudna i matsalen.
»Det löftet», sade Wamba till munskänken, »skulle inte duga för en tjänare.»
Munskänken ryckte misslynt på axlarna.
»Jag hade tänkt ge honom vindsrummet», sade han, »men efter han är så osällskaplig mot kristna, skall han få skrubben bredvid juden. — Anwold», sade han till fackelbäraren, »för pilgrimen till den södra kammaren! — God natt, herr pilgrim», tillade han, »och ringa tack skall du ha för din snäva artighet.»
»God natt och vår Frus välsignelse», sade pilgrimen lugnt, och hans vägvisare gick vidare.
I ett litet förrum, som hade flera dörrar och upplystes av en liten järnlampa, hejdades de ånyo, denna gång av Rowenas kammartärna, som i myndig ton förklarade att hennes matmor önskade tala med pilgrimen. Hon tog facklan ur Anwolds hand, bad denne avvakta hennes återkomst och gjorde sedan ett tecken åt pilgrimen att följa med. Synbarligen ansåg han det icke lämpligt att avslå denna inbjudan, såsom han gjort med de föregående, ty ehuru hans åtbörd tillkännagav en viss förvåning över kallelsen, hörsammade han den utan invändning.
En kort gång och sju trappsteg, vartdera bestående av en massiv ekbjälke, förde honom till lady Rowenas rum, vars prakt motsvarade den vördnad som ägnades henne av husets herre. Väggarna voro täckta av broderade bonader, på vilka mångfärgat silke, växlande med guld- och silvertrådar, med all den konst varav tiden var mäktig kommit till användning för att framställa diverse jaktscener. Sängen var prydd med samma dyrbara tapisseriarbete och hade purpurfärgade omhängen. Stolarna hade också sina färgrika överdrag, och framför en, som var högre än de andra, stod en pall av konstrikt utskuret elfenben.
Icke mindre än fyra silverkandelabrar med stora vaxfacklor upplyste rummet. Likväl må ingen skönhet nu för tiden avundas den saxiska prinsessan hennes prakt. Väggarna i rummet voro så illa hopfogade och så fulla av springor att de dyrbara bonaderna fläktade för nattblåsten, och trots skyddande skärmar lågo fackelflammorna sneda ut i luften, likt riddarnas vindfyllda lansvimplar. Prakt fanns här och även en smula smak, men av bekvämlighet hade man föga, och som bekvämligheter voro någonting okänt, saknade man dem icke.
Lady Rowena, som satt på den förut omnämnda tronliknande stolen och lät tre av sina tärnor lägga upp hennes hår, innan hon gick till sängs, hade ett utseende som om hon varit född till att mottaga allas hyllning. Pilgrimen erkände hennes anspråk på sådan genom en djup knäböjning.
»Stå upp, pilgrim!» sade hon vänligt. »Den som försvarar en frånvarande kan göra anspråk på att gunstigt mottagas av alla som sätta värde på sanningen och ära mannamodet.» Därpå sade hon till sin uppvaktning: »Drag er alla tillbaka utom Elgitha. Jag vill tala med denne helige pilgrim.»
Tärnorna drogo sig utan att lämna rummet tillbaka till dess bortersta del och togo plats på en liten bänk vid väggen, där de sutto tysta som statyer, ehuru de befunno sig på ett sådant avstånd att deras viskningar icke kunnat störa deras matmors samtal.
»Pilgrim», sade Rowena efter en stunds tystnad, varunder hon tycktes oviss hur hon skulle börja, »du nämnde i afton ett namn — jag menar», sade hon med ansträngning, »namnet Ivanhoe — i de salar, där det borde framför andra haft en god återklang, och dock äro ödets skickelser så vidriga att bland många, vilkas hjärtan måste hava klappat vid det namnet, endast jag vågar fråga dig, var och i vilken belägenhet du lämnade honom, som du talade om. Vi hava hört att han efter den engelska härens avtåg kvarstannat i Palestina och där blivit utsatt för förföljelser av det franska partiet, till vilket tempelherrarna som bekant höra.»
»Jag känner icke mycket till riddaren av Ivanhoe», svarade pilgrimen med osäker stämma. »Jag skulle önska att jag visste mer om honom, eftersom du, ädla dam, intresserar dig för hans öde. Han har, som jag tror, lyckligt undgått sina fienders förföljelser och står i begrepp att återvända till England. Vad lycka han där kan hava att hoppas på, det vet du, ädla dam, bättre än jag.»
Lady Rowena suckade djupt och frågade vidare, när riddaren av Ivanhoe kunde väntas hem och om han icke under hemvägen skulle vara utsatt för stora faror. I det första avseendet sade sig pilgrimen ingenting veta, och på den andra frågan svarade han att färden kunde tryggt företagas över Venedig och Genua och därifrån genom Frankrike till England.
»Ivanhoe», sade han, »är så väl förtrogen med fransmännens språk och sätt att han icke behöver frukta att råka ut för något missöde under den delen av resan.»
»Give Gud», sade lady Rowena, »att han vore lyckligt här och i stånd att bära vapen vid den stundande torneringen. Man väntar att Englands ridderskap där skall visa sin skicklighet och tapperhet. Om Athelstane av Coningsburgh vinner priset, får Ivanhoe säkert höra onda nyheter, när han kommer till England. — Hur var hans utseende, främling, när du sist såg honom? Hade sjukdomen tungt lagt sin hand på hans styrka och fägring?»
»Han var mörkare och magrare», sade pilgrimen, »än när han kom från Cypern i Rickard Lejonhjärtas följe, och sorgen tycktes lägrad på hans panna. Men jag har ej varit i hans sällskap, ty jag känner honom icke.»
»Jag fruktar», sade Rowena, »att han i sitt fädernesland kommer att finna föga, som kan förjaga dessa moln från hans panna. Tack, gode pilgrim, för dina upplysningar om min barndomsvän. — Tärnor», sade hon, »kom hit och bjud nattdrycken åt denne helige man, som jag ej längre vill förunna hans välförtjänta vila.»
En av tärnorna framräckte en silverbägare, som innehöll en kostlig blandning av vin och kryddor. Rowena förde endast bägaren helt hastigt till sina läppar, varefter den bjöds åt pilgrimen, som efter en djup bugning drack ett par droppar.
»Mottag denna allmosa, min vän», fortfor den unga saxiskan och räckte honom ett guldmynt, »du som utstått så många vedermödor och besökt så många heliga ställen.»
Pilgrimen mottog gåvan med ännu en djup bugning och följde därpå Elgitha ut ur gemaket.
I förrummet fann han åter Anwold, som tog facklan ur tärnans hand och mera skyndsamt än artigt förde pilgrimen till en yttre och sämre del av byggningen, där det fanns en mängd små rum eller snarare skrubbar, som tjänade till sovplatser åt de lägre tjänarna och åt främlingar av ringare ställning.
»I vilken av dessa kammare ligger juden?» sade pilgrimen.
»Den otrogne hunden», svarade Anwold, »sover i kammaren näst intill eders helighet. — Du milde sankt Dunstan vad den måste skrapas och skuras innan den duger åt en kristen människa igen!»
»Och var sover Gurth svinherde?» sade främlingen.
»Gurth», svarade tjänaren, »har du till höger om dig och juden till vänster. Du skiljer omskärelsens barn från det som är hans stams avsky. Hade du antagit Oswalds inbjudning, kunde du fått en bättre sovplats.»
»Det är bra som det är», sade pilgrimen. »Icke ens en jude kan sprida någon smitta genom en ekvägg.»
Med dessa ord steg han in i den lilla skrubb, som blivit honom anvisad, och i det han tog facklan ur tjänarens hand, tackade han honom och önskade honom godnatt. Sedan han stängt dörren om sig, satte han facklan i ett slags ljusstake av trä och såg sig om i sitt lilla sovrum, vars möblemang var av det enklaste slag. Det bestod av en simpel trästol och en ännu simplare sovbrits, försedd med ren halm att ligga på och ett par, tre fårskinn till betäckning.
När pilgrimen släckt sin fackla, kastade han sig utan att alls kläda av sig på denna tarvliga bädd och sov eller låg åtminstone i sovande ställning, tills de första solstrålarna tittade in genom det lilla gallerförsedda fönstret, som skulle insläppa luft och ljus i den anspråkslösa kammaren. Då sprang han upp, och sedan han läst sin morgonbön och ordnat sin klädsel, lämnade han sin kammare och gick in till juden Isak, lyftande dörrklinkan så sakta han kunde.
Där låg den gamle juden i orolig slummer på en likadan bädd som den, på vilken pilgrimen tillbragt natten. De klädespersedlar, juden tagit av sig på kvällen, voro försiktigt lagda inom närmaste räckhåll, så att de icke så lätt skulle kunna stjälas bort under natten. Hans ansikte hade ett bekymrat, nästan förtvivlat uttryck. Hans händer och armar rörde sig konvulsiviskt, som om han kämpade med en mara. Och utom en mängd utrop på hebreiska kunde man tydligt höra honom säga på landets normandisk-engelska blandspråk:
»För Abrahams Guds skull skona en olycklig man! Jag är fattig och har intet. Om också era järn slita sönder mina lemmar, kan jag inte ge er något.»
Pilgrimen avvaktade icke slutet av judens dröm, utan väckte honom med sin pilgrimsstav. Sannolikt förband sig den yttre vidröringen, såsom ofta händer, med några av drömmens fasor, ty den gamle mannen sprang upp, det grå håret nästan reste sig på hans huvud, han svepte kring sig några klädesplagg, medan han höll fast de andra liksom med falkklor och fäste på pilgrimen sina skarpa, svarta ögon, som uttryckte vild skrämsel och fruktan för hugg och slag.
»Frukta intet av mig, Isak», sade pilgrimen, »jag kommer som din vän.»
»Israels Gud belöne dig», sade juden högeligen lättad. »Jag drömde — men fader Abraham vare lov, det var endast en dröm.» Sedan samlade han sig och fortfor i sin vanliga ton: »Och vad kan du vid en så tidig timme vilja den fattige juden?»
»Jag vill säga dig», sade pilgrimen, »att om du icke lämnar detta hus genast och färdas ganska hastigt fram, kan din resa bli farlig för dig.»
»Helige fader!» sade juden. »Vem skulle ha fördel av att göra en sådan fattig stackare som mig något för när?»
»Avsikten kan du själv bäst gissa», sade pilgrimen, »men säkert är att när tempelherren i går afton gick genom salen, talade han med sina muselmanska slavar på det saracenska språket, som jag förstår, och gav dem i uppdrag att i dag på morgonen passa på juden, gripa honom, när han kommit på ett lämpligt avstånd från Cedrics gård, och föra honom till Filip de Malvoisins eller Reginald Front-de-Bœufs slott.»
Det är omöjligt att beskriva den ytterliga förskräckelse, som vid denna underrättelse grep juden och plötsligt tycktes förlama alla hans förmögenheter. Hans armar sjönko ned utmed hans sidor, och huvudet föll ned på bröstet, knäna krökte sig under honom, varje nerv och muskel tycktes slappas och förlora sin kraft, och han föll till pilgrimens fötter, icke som en den där avsiktligt kastar sig på knä för att väcka medlidande, utan som nedtryckt av en osynlig kraft, som böjde honom till marken utan att han hade den minsta förmåga av motstånd.
»Abrahams helige gud!» var hans första utrop. Han sammanknäppte och upplyfte sina skrynkliga händer, men låg allt jämt med sitt grå huvud nedlutat mot golvet. »O, helige Moses, o, välsignade Aron! Det var inte för intet jag drömde så där och hade en sådan syn! Jag känner redan deras järn slita i mina senor! Jag känner tortyren gå över min kropp som sågarna och harvarna och järnyxorna över Rabbahs män och över Ammons barns städer!»
»Stå upp, Isak, och hör på vad jag säger!» sade pilgrimen, som åsåg hans ytterliga förtvivlan med ett deltagande, vari en stor del förakt ingick. »Du har orsak till din fruktan, ty du vet, hur både furstar och adelsmän behandlat dina bröder för att frånrycka dem deras hopsamlade penningar. Men stig upp, säger jag, så skall jag visa dig vägen till räddning! Lämna genast detta hus, medan alla ännu sova efter gårdagens välplägning! Jag skall föra dig på skogens hemliga stigar, som jag känner lika väl som någon skogvaktare, och inte lämna dig förrän du är under beskydd av någon hövding eller baron, som är på väg till torneringen och vars välvilja du sannolikt har utväg att tillförsäkra dig.»
När Isaks öron uppfattade dessa hoppingivande ord, började han småningom, nästan tum för tum, resa sig upp från golvet, tills han vilade på sina knän. Då kastade han tillbaka sitt långa grå hår och skägg och fäste sina skarpa, svarta ögon på pilgrimen med ett uttryck av på en gång hopp, fruktan och misstroende. Men när han hörde slutet, tycktes hans förfäran åter tilltaga, han sänkte ånyo sitt ansikte och utropade:
»Jag hava utvägar att tillförsäkra mig välvilja! Ack, det finns blott en väg till en kristens gunst, och hur skall en stackars jude, som genom utpressningar blivit lika fattig som Lazarus, kunna begagna sig av den?» Liksom om misstänksamheten fått makt med alla andra känslor hos honom, utbrast han sedan plötsligt: »För Guds skull, unge man, bedrag mig icke — för den store Faders skull, som skapat oss alla, både judar och hedningar, israeliter och ismaeliter — förråd mig icke! Jag har ingen möjlighet att köpa en kristen tiggares välvilja, om han också blott skattade den till en enda slant.»
Med dessa sista ord reste han sig upp och grep tag i pilgrimens mantel med en enträget bedjande blick. Pilgrimen ryckte sig lös, som om han velat undvika beröring med en pestsmittad.
»Om du också ägde alla din stams rikedomar», sade han, »vad skulle jag ha för gagn av att skada dig? I denna dräkt har jag ålagt mig fattigdom, och jag byter icke bort den mot något annat än en häst och en rustning. Men tro inte att jag är angelägen om ditt sällskap eller väntar mig någon fördel av det. Stanna här, om du så vill. Cedric saxare skall kanske beskydda dig.»
»Ack», sade juden, »han låter mig nog inte färdas i sitt följe. Saxare och normander skämmas alla lika mycket för den stackars israeliten, och att ensam resa genom Filip de Malvoisins och Reginald Front-de-Bœufs områden — Gode unge man, jag vill följa med dig. Låt oss skynda — låt oss omgjorda våra länder — låt oss fly! — Här är din stav, varför dröjer du?»
»Jag dröjer inte», sade pilgrimen till svar på den andres uppmaningar till skyndsamhet, »men jag måste laga att vi komma ut härifrån. Följ mig!»
Han gick före till det lilla krypin, vilket, som läsaren vet, beboddes av Gurth svinherde.
»Stig upp, Gurth», sade pilgrimen, »skynda dig! Öppna bakporten och släpp ut juden och mig!»
Gurth, vars befattning — nu för tiden så föga ansedd — i det saxiska England skänkte honom samma betydenhet som Eumaios hade på Ithaka, kände sig stött av den förtroliga och befallande ton, pilgrimen antog.
»Skall juden lämna Rotherwood», sade han, i det han reste sig på armbågen och övermodigt betraktade honom utan att stiga upp från sin brits, »och det i sällskap med pilgrimen —»
»Jag kunde förr ha drömt», sade Mamba, som i detta ögonblick trädde in, »att han smugit sig bort med en fläskskinka.»
»I alla fall», sade Gurth och lade åter ned huvudet på den träklots, som tjänade honom till huvudkudde, »måste både jude och hedning ge sig till tåls, tills stora porten öppnas — vi låta inga gäster i hemlandet smyga sig ut vid en sådan här tid på dygnet.»
»I alla fall», sade pilgrimen i befallande ton, »tror jag icke du skall neka att göra mig denna tjänst.»
Därmed lutade han sig ned över den liggande svinherden och viskade på saxiska något i hans öra. Gurth sprang upp, som om han fått en elektrisk stöt. Pilgrimen höjde sitt finger som för att mana till försiktighet och tillade:
»Tag dig väl i akt, Gurth — du brukar kunna vara försiktig. Öppna bakporten — du skall få veta mera sedan.»
Gurth lydde honom glatt och skyndsamt. Wamba och juden följde efter, båda förundrande sig över den plötsliga förändringen i svinherdens sätt.
»Min mula, min mula!» sade juden så snart de voro utanför porten. »Gå efter hans mula åt honom!» sade pilgrimen. »Och, hör du, låt mig också få en, så att jag kan följa honom ett stycke på väg! Jag skall lämna igen den till någon i Cedrics följe i Ashby. Och se sedan till att —» Det övriga viskade han i Gurths öra.
»Gärna, mer än gärna skall jag göra det», sade Gurth och gick genast att utföra uppdraget.
»Jag skulle gärna vilja veta», sade Wamba, när hans kamrat vänt ryggen till, »vad ni pilgrimer få lära er allt för något i det heliga landet.»
»Att läsa våra böner, narr», svarade pilgrimen, »att ångra våra synder och späka oss med fastor, vackra och långa böner.»
»Någonting mer är det allt», svarade gycklaren, »ty när skulle väl ånger eller bön gjort Gurth så artig eller fastor och vakor förmått honom att låna dig en mula? Lika gärna kunde du ha berättat för hans svarta favoritgalt om dina vakor och din botgöring; ett lika hövligt svar skulle du fått.»
»Tyst med dig», sade pilgrimen, »du är bara en saxisk narr.»
»Rätt, säger du», svarade gycklaren. »Hade jag varit född normand, som jag tror du är, skulle jag haft lycka med mig och varit nära nog en klok man.»
Nu kom Gurth på andra sidan vallgraven med mulåsnorna. Resenärerna gingo över på en vindbro av blott två plankors bredd, lika smal som bakporten och som en liten dörr i den yttre palissaden, vilken ledde ut till skogen. Så snart de kommo fram till mulorna, skyndade juden att med darrande fingrar bakom sadeln fastsätta en liten säck av blå kamfas, som han tog fram ur sin kappa och som, efter vad han mumlade, innehöll »en omgång kläder — bara en omgång kläder». Sedan han därpå med större spänstighet och raskhet än man skulle tilltrott hans år, satt sig upp på sin mula, bredde han ut skörten på sin kappa, så att de helt och hållet dolde det bylte, han hade bakom sig.
Pilgrimen satt upp helt lugnt och räckte till avsked sin hand åt Gurth, som kysste den med största vördnad. Svinherden stod och tittade efter resenärerna, tills de försvunnit under grenarna på skogsstigen. Han väcktes ur sina drömmerier av Wambas röst:
»Vet du, min gode vän, Gurth», sade narren, »att du är märkvärdigt artig och ovanligt from den här vackra sommarmorgonen? Jag önskar jag vore en svart prior eller en barfotad pilgrim för att kunna få draga fördel av din ovanliga artighet — jag skulle då betinga mig större utbyte än en kyss på handen.»
»Du är inte så dum, Wamba», svarade Gurth, »fast du dömer av skenet, och den klokaste av oss kan ej mer göra. — Men jag måste gå och sköta mina sysslor.»
Med dessa ord gick han in igen, åtföljd av gycklaren.
Under tiden hastade de resande framåt med en skyndsamhet som bäst ådagalade hur uppskrämd juden blivit, ty personer av hans ålder tycka eljest i allmänhet icke om att färdas så fort. Pilgrimen, som syntes känna till alla vrår och vinklar i skogen, red oförskräckt fram på de mest villsamma stigar och väckte mer än en gång ånyo israelitens misstankar att han ämnade leda honom i något försåt, som hans fiender utlagt.
När de länge och väl travat fram på skogens slingrande stråt, bröt pilgrimen slutligen tystnaden:
»Den där stora, murkna eken», sade han, »utmärker gränsen för det område, över vilket Front-de-Bœuf anser sig råda. Malvoisins ägor ha vi för länge sedan kommit förbi. Du behöver nu ej längre frukta någon förföljelse.»
»Måtte hjulen på deras stridsvagnar varda avtagna», sade juden, »liksom på Faraos härs, att de må komma långsamt fram! — Men lämna mig icke, gode pilgrim! Tänk bara på den grymme och vildsinte tempelriddaren och hans saracenska slavar — de bry sig föga om, vems mark de äro på.»
»Våra vägar böra skiljas här», sade pilgrimen, »ty det höves ej att sådana som du och jag färdas tillsammans längre än nödigt är. Vad skulle du för övrigt kunna få för hjälp av mig, en fredlig pilgrim, mot två väpnade hedningar?»
»Ack, gode unge man», svarade juden, »du kan försvara mig, och jag vet att du skulle göra det. Så fattig jag än är, vill jag vedergälla dig. Inte med pengar, ty pengar har jag, så sant min fader Abraham hjälpe mig, inga — men —»
»Jag har redan sagt», sade pilgrimen, »att jag inte begär varken pengar eller belöning av dig. Visa dig vägen kan jag och möjligen på sätt och vis försvara dig, ty att skydda en jude mot en saracen kan näppeligen anses vara en kristen ovärdigt. Därför, jude, skall jag följa dig, tills du fått någon lämplig eskort. Vi äro nu ej långt från staden Sheffield, där du lätt kan finna många av din stam, hos vilka du kan söka tillflykt.»
»Vår fader Jakobs välsignelse vare över dig, min gode unge man», sade juden. »I Sheffield kan jag taga in hos min släkting Zareth, och där finner jag kanske utväg att resa vidare med trygghet.»
»Låt oss då följas åt till Sheffield», sade pilgrimen. »En halvtimmes ritt skall föra oss i sikte av staden.»
Halvtimmen förgick under ömsesidig tystnad. Pilgrimen hade kanske ingen lust att tilltala juden, då det icke var alldeles nödvändigt, och juden dristade icke truga sig på en person som genom sin färd till graven i Palestina var omgiven av en viss helighet. De stannade uppe på krönet av en långsluttande ås. Pilgrimen pekade på staden Sheffield, som låg nedanför dem, och sade:
»Här skiljas vi alltså.»
»Icke förrän du mottagit den stackars judens tacksägelser», sade Isak, »ty jag vågar väl ej be dig att följa mig till min släkting Zareth, som kanske kan hjälpa mig att vedergälla dig för dina tjänster.»
»Jag har redan sagt», svarade pilgrimen, »att jag icke önskar någon vedergällning. Om du bland den långa raden av dina gäldenärer vill för min skull från fängelse och bojor förskona någon olycklig kristen, som du fått i dina klor, skall jag anse mig fullt vedergälld för den tjänst jag idag gjort dig.»
»Vänta, vänta», sade juden och grep tag i hans klädnad, »något mer än det vill jag göra, någonting för dig själv. Gud skall veta att juden är fattig — ja, Isak är den fattigaste av sin stam — men jag tror jag kan gissa vad du i denna stund bäst behöver.»
»Om du skulle gissa rätt», sade pilgrimen, »så är det en sak som du icke kan skaffa, vore du också lika rik som du säger att du är fattig.»
»Som jag säger!» eftersade juden. »Tro mig, jag talar sanning. Jag är en utplundrad, skuldsatt och betryckt man. Obeskedliga människor hava tagit från mig mina varor, mina pengar, mina skepp och allt vad jag ägde. Men jag kan säga dig vad du behöver och kanske skaffa det också. Du önskar dig just nu häst och rustning.»
Pilgrimen ryckte till och vände sig plötsligt emot juden:
»Vilken ond ande ingav dig den gissningen?» sade han hastigt.
»Det är detsamma», sade juden leende, »bara den är riktig. Och liksom jag kan gissa din önskan, kan jag också tillfredsställa den.»
»Men betänk», sade pilgrimen, »mitt stånd, min dräkt, mitt löfte.»
»Jag känner er, kristna», svarade juden, »och vet att de ädlaste ibland er i vidskeplig botiver taga stav och sandaler och till fots vallfärda till döda människors gravar.»
»Häda icke, jude!» sade pilgrimen allvarligt.
»Förlåt mig», sade juden, »jag talade obetänksamt. Men du lät i går kväll och i morse undfalla dig ord, som likt gnistorna från flintan visade, vad sorts metall det fanns hos dig, och under den där pilgrimskåpan döljer sig en riddarkedja och ett par guldsporrar. De glimmade, då du i morse lutade dig över min bädd.»
Pilgrimen kunde ej låta bli att le.
»Ja, skulle dina kläder undersökas lika nyfiket, Isak», sade han, »vad skulle man då icke upptäcka?»
»Tyst, tyst», sade juden och skiftade färg. Och i hast framtagande sina skrivmaterialier, liksom för att få slut på samtalet, började han utan att stiga ned från åsnan skriva på ett papper, som han lade mot kullen av sin gula mössa. När han slutat, räckte han pilgrimen brevet, som var skrivet på hebreiska, och sade:
»I staden Leicester känna alla den rike juden Kirjath Jairam från Lombardiet. Lämna honom det här brevet! Han har till salu sex milanesiska rustningar, av vilka den sämsta skulle anstå ett krönt huvud, och tio ståtliga stridshästar, av vilka den sämsta kunde passa en konung, som kämpade för sin tron. Bland dessa skall han låta dig välja och även giva dig allt annat du kan behöva för torneringen. När den är slut, återställer du häst och rustning i gott stånd till ägaren, så framt du inte kan betala deras värde.»
»Men, Isak», sade pilgrimen leende, »vet du att vid dessa tornerspel en riddares vapen och häst, om han kastas ur sadeln, tillfalla hans besegrare? Jag kan ju ha otur och komma att förlora vad jag aldrig kan ersätta.»
Juden såg en smula häpen ut över denna möjlighet, men han tog åter mod till sig och svarade hastigt:
»Nej — nej — nej — det är omöjligt — jag vill inte tro det. Vår fader Abrahams välsignelse skall vara över dig, och din lans skall vara mäktig som Moses’ stav.»
Med dessa ord ämnade han rida sin väg, då pilgrimen sin tur fattade honom i kappan.
»Du vet inte hela risken, Isak», sade han. »Hästen kan bli dödad, rustningen skadad — ty jag tänker inte spara varken häst eller ryttare. Och dessutom giva dina stamförvanter intet för intet; något måste betalas för begagnandet.»
Juden vred sig i sadeln som om han fått ett anfall av kolik, men hans bättre känslor vunno slutligen seger över dem han mest var van att hysa.
»Jag bryr mig inte om det», sade han, »jag bryr mig inte om det — låt mig nu rida! Blir det någon skada, skall det inte kosta dig något. Legan skänker Kirjath Jairam efter för sin frände Isaks skull. Nu farväl! Men vänta, min gode unge man», sade han och vände sig om, »giv dig inte in i det allra hetaste stridsvimlet vid den där torneringen — jag säger det inte för hästens eller rustningens skull, utan jag tänker på ditt liv och dina lemmar.»
»Stor tack för din omtanke», sade pilgrimen åter leende. »Jag skall begagna mig av din vänlighet, och det skall stå hårt på, om jag inte skall kunna vedergälla den.»
De skildes och redo på olika vägar in till Sheffield.