←  Fjärde kapitlet: I Cedrics sal
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Femte kapitlet: En ny gäst
Sjätte kapitlet: Den sanne riddaren skyddar de svaga  →


[ 40–41 ]

V.
EN NY GÄST


Har icke en jude ögon? Har icke en jude händer,
lemmar, ledamöter, sinnen, tycken, passioner? Lever
han icke av samma föda, såras han icke av samma
vapen, hemsökes han icke av samma åkommor, botas han
icke med samma läkemedel, värmes han icke och kyles
av samma sommar och vinter som en kristen?

Köpmannen i Venedig.

Oswald kom tillbaka och viskade i sin herres öra:

»Det är en jude, som kallar sig Isak från York. Är det tillbörligt att jag för in honom här i salen?»

»Låt Gurth göra det i ditt ställe, Oswald», sade Wamba med sin vanliga oförskämdhet. »En svinherde kan just vara lämplig att föra in en jude.»

»Heliga jungfru», sade abboten och korsade sig, »skola vi få en jude hit in till oss!»

»Skall en hund till jude få vara i samma rum som en den heliga gravens försvarare!»

»På min ära», sade Wamba, »tror jag icke tempelherrarna tycka mer om judarnas arvedel än deras sällskap.»

»Stilla, mina ärade herrar», sade Cedric, »min gästfrihet får icke inskränkas av edra antipatier. Om Gud haft fördrag med hela denna nation av hårdnackade otrogna i flera år än en lekman kan uträkna, kunna väl vi stå ut med en judes närvaro i ett par timmar. Men jag tvingar ingen att tala eller äta med honom. Han skall få ett bord och en bit mat för sig själv — så framt icke», tillade han, »dessa turbanklädda främlingar vilja hålla tillgodo med hans sällskap.»

»Herr franklin», svarade tempelherren, »mina saracenska slavar äro goda muselmän och avsky lika mycket som någon kristen att umgås med en jude.»

»Min själ jag kan förstå», sade Wamba, »varför Mohammeds och Termagaunts dyrkare äro så mycket för mer än de som en gång voro Guds egendomsfolk.»

»Han skall få sitta hos dig, Wamba», sade Cedric. »Narren och skälmen passa bra tillsammans.»

»Narren», sade Wamba och svängde i sin hand en stor fläskbit, »skall nog veta att skrämma skälmen på flykten.»

»Tyst», sade Cedric, »här kommer han.»

Införd utan alla ceremonier och stigande in med fruktan och tvekan och mången djupt ödmjuk bugning, trädde en lång, mager gammal man, som dock genom vanan att gå lutad hade förlorat mycket av sin verkliga längd, fram till den nedre bordsändan. Hans regelbundna och markerade drag med örnnäsan och de skarpa svarta ögonen, hans höga, fårade panna och långa grå hår och skägg skulle kunnat anses för vackra, om de icke varit utmärkande för en ras, som under dessa mörka tider var lika avskydd av det lättrogna och fördomsfulla folket som förföljd av den snikna och rovlystna adeln och som kanske just på grund av detta hat och denna förföljelse fått en nationell läggning, i vilken det minst sagt fanns mycket lågt och motbjudande.

[ 42–43 ]Judens dräkt, som tycktes hava lidit mycket av ovädret, var en enkel, rödbrun, ganska vid kappa ovanpå en mörkt purpurfärgad livrock. Han hade stora pälsfodrade stövlar och kring livet ett bälte, vid vilket hängde en mindre kniv och ett etui för skrivmateriel, men intet vapen. På huvudet hade han en hög, fyrkantig, gul mössa av sällsam form, som judarna ålagts att bära för att man skulle kunna skilja dem från de kristna. Denna mössa avtog han mycket ödmjukt nere vid dörren.

Den gamle judens mottagande i Cedric saxares sal var sådant att även den inbitnaste antisemit skulle känt sig tillfredsställd. Cedric själv nickade kallt till svar på den gamles upprepade bugningar och anvisade honom plats vid nedre ändan av bordet, där likväl ingen erbjöd sig att giva honom rum. Tvärtom, då han med skygga, bedjande blickar gick utmed den nedre bordsändan, gjorde sig de saxiska tjänarna mycket axelbreda och fortforo att äta utan att ägna den ringaste uppmärksamhet åt den nye gästen. Abbotens följeslagare korsade sig i from förfäran, och till och med de hedniska saracenerna vredo harmset sina polisonger, när Isak närmade sig dem, och lade handen på sina dolkar, liksom redo att med de mest förtvivlade medel värja sig mot hans besmittande närhet.

Sannolikt skulle samma skäl, som förmått Cedric att öppna sin sal för denne son av ett förkastat folk, även kommit honom att ålägga sina tjänare att mottaga Isak med mera hövlighet. Men abboten hade just då med honom inlett ett intressant samtal om hans favorithundar, och det skulle han icke avbrutit för saker av mycket större vikt, än om en jude fick gå och lägga sig utan kvällsvard. När sålunda Isak stod som en utböling i detta sällskap, liksom hans folk bland de andra folken, och förgäves såg sig om efter en välkomsthälsning eller en plats att sitta på, var det pilgrimen vid spisen som förbarmade sig över honom och avstod sin plats åt honom, i det han helt kort sade:

»Gamle man, jag har torkat mina kläder, och min hunger är stillad; du är både våt och hungrig.»

Därmed makade han samman de slocknande bränderna i den stora spisen och bragte dem att flamma upp, tog från det stora bordet en portion soppa och kokt killing, som han satte fram på det lilla bordet vid spisen, där han själv suttit, och gick utan att vänta på judens tacksägelser bort till andra sidan av salen. Om det var för att han icke ville ha någon intimare beröring med föremålet för sin välvilja eller han önskade komma närmare den övre bordsändan, var ej gott att säga.

Hade det på den tiden funnits målare, som kunnat framställa ett sådant motiv, skulle den gamle juden, då han lutade sin vissnade gestalt över elden och värmde sina frusna, darrande händer, utgjort en träffande symbol för vintern. När han fått en smula värme i kroppen, vände han sig ivrigt till den rykande maten, som blivit framsatt åt honom, och åt som om han ingenting smakat på mycket länge.

Under tiden fortsatte abboten och Cedric sitt samtal om jakten. Lady Rowena tycktes underhålla sig med en av sina tärnor, och den högdragne tempelherren, vars blickar vandrade från juden och till den unga saxiska skönheten, välvde i sitt sinne tankar och planer, som tycktes högeligen intressera honom.

Plötsligt ljöd Cedrics röst genom salen:

»Munskänk, fyll på bägarna! — Herr tempelriddare, jag dricker för de vapenstarka, av vad ras eller språk det vara må, som nu mest utmärka sig bland korsets kämpar i det heliga landet!»

»Det tillkommer icke en som bär detta ordenstecken att svara», sade herr Brian de Bois-Guilbert, »men åt vilka bland korsets kämpar kan palmen tilldömas om ej åt den heliga gravens svurna försvarare?»

»Åt johanniterna», sade abboten. »Jag har en bror som tillhör deras orden.»

»Jag vill icke förringa deras rykte», sade tempelherren, »men —»

»Jag tror, vän Cedric», inföll här Wamba, »att om Rickard Lejonhjärta hade varit klok nog att lyda en narrs råd, skulle han stannat hemma hos sina hurtiga engelsmän och lämnat Jerusalems erövring åt samma riddare, som mest voro orsak till att det gick förlorat.»

»Skulle det då i den engelska hären», sade lady Rowena, »icke finnas några, vilkas namn äro värdiga att nämnas tillsammans med tempelherrarnas och johanniterriddarnas?»

»Förlåt mig, ädla dam», svarade Bois-Guilbert, »den engelske kungen medförde förvisso till Palestina en skara tappra [ 44–45 ]krigare, som endast stodo tillbaka för dem, vilkas bröst ständigt varit ett orubbligt bålverk för det landet.»

»De stodo icke tillbaka för några», sade pilgrimen, som med synbar otålighet lyssnat till samtalet. Alla vände sig åt det håll, därifrån detta oväntade påstående kom. »Jag säger», upprepade pilgrimen med stark och fast stämma, »att de engelska riddarna icke stodo tillbaka för några, som dragit sitt svärd till det heliga landets försvar. Jag säger även, ty jag såg det, att kung Rickard själv och fem av hans riddare höllo en tornering efter S:t Jean d’Acres intagande och utmanade vem som ville komma. Jag säger att var riddare den dagen bröt tre lansar och kastade tre motståndare till marken. Jag tillägger att sju av dessa angripare voro tempelriddare, och herr Brian de Bois-Guilbert kan nog bekräfta att jag talar sanning.»

Det är omöjligt att med ord beskriva det raseri, som avtecknade sig i tempelherrens ansikte och gjorde hans mörka uppsyn ännu mörkare. I sin ytterliga förbittring och förvirring famlade han med sina skälvande fingrar efter svärdfästet, och kanske var det endast medvetandet att ingen våldshandling kunde tryggt utföras på detta ställe och i dessa personers närvaro, som gjorde att hans svärd fick sitta kvar i skidan. Cedric, vars sinne var rättframt och enkelt och aldrig upptogs av mer än en sak i sänder, lade i sin glädje över sina landsmäns berömmelse icke märke till sin gästs vrede och förvirring.

»Jag skall giva dig detta guldarmband, pilgrim», sade han, »om du säger mig namnen på de riddare, som så tappert upprätthöllo gamla Englands ära.»

»Det vill jag gärna göra», svarade pilgrimen, »och utan vedergällning; min ed förbjuder mig till en tid att vidröra guld.»

»Jag skall bära armbandet i ditt ställe, vän pilgrim», sade Wamba.

»Den förste i ära och vapenbragd, i rykte som i rang», sade pilgrimen, »var den tappre kung Rickard av England.»

»Jag förlåter honom hans härstamning från hertig Vilhelm, tyrannen», sade Cedric.

»Greven av Leicester var den andre», fortfor pilgrimen, »sir Tomas Multon av Gilsland den tredje.»

»Han åtminstone är av saxisk härkomst», sade Cedric jublande.

»Sir Foulk Doilly var den fjärde», fortfor pilgrimen.

»Också saxare, åtminstone på mödernet», sade Cedric, som lyssnade med spänd uppmärksamhet och för den engelske konungens och hans öbors triumf åtminstone till en del glömde sitt hat mot normanderna. »Och vem var den femte?» frågade han.

»Den femte var sir Edwin Turneham.»

»En äkta saxare, vid Hengists själ!» utropade Cedric. »Och den sjätte», fortfor han ivrigt, »vem var det?»

»Den sjätte», sade pilgrimen efter en stunds fundering, »var en ung riddare av mindre rykte och lägre rang, som upptagits i detta förnäma sällskap mindre för att kunna uträtta något än för att fylla antalet. Jag kommer inte ihåg hans namn.»

»Pilgrim», sade Brian de Bois-Guilbert hånfullt, »denna plötsliga glömska, sedan du så väl erinrat dig allt det andra, kommer alldeles för sent. Jag skall själv säga namnet på den riddare, för vars lans slumpen och min hästs klumpighet vållade att jag föll — det var riddaren av Ivanhoe, och bland de sex fanns ingen som för sina år hade större vapenrykte. Men det vill jag öppet säga, att vore han i England och vågade vid den nu förestående torneringen förnya sin utmaning från S:t Jean d’Acre, skulle jag, så beriden och väpnad som jag nu är, lämna honom varje fördel och ändå lugnt avvakta utgången.»

»Din utmaning skulle snart bli besvarad», sade pilgrimen, »om din motståndare funnes här. Som det nu är, skall du ej störa denna sals fred med skryt om utgången av en strid, som du väl vet icke kan äga rum. Om Ivanhoe någonsin återkommer från Palestina, går jag i borgen för att han möter dig på valplatsen.»

»En god borgen!» sade tempelherren. »Nå, vad erbjuder du som pant?»

»Denna relikgömma», sade pilgrimen, korsade sig och framtog ur sin barm en liten elfenbensask. »Den innehåller en bit av det verkliga korset, som jag medfört från klostret på Karmels berg.»

Priorn av Jorvaulx korsade sig och läste ett paternoster, varuti alla fromt instämde utom juden, mohammedanerna [ 46–47 ]och tempelherren, vilken senare utan att blotta sitt huvud eller visa någon vördnad för relikens förmenta helighet tog en guldkedja från sin hals, kastade den på bordet och sade:

»Må prior Aymer förvara min och denne obekante landsstrykares pant till tecken att när riddaren av Ivanhoe kommer inom Britanniens fyra hav, han är utmanad av Brian de Bois-Guilbert, och antager han ej den utmaningen, skall jag från alla tempelborgars vallar i hela Europa utropa honom som en feg usling.»

»Det kommer ej att behövas», sade lady Rowena, brytande sin tystnad. »Min röst skall höras, om ingen annans i denna sal höjes för den frånvarande Ivanhoe. Jag svarar för att han redligt skall antaga varje hedersam utmaning. Kan min ringa borgen giva ytterligare säkerhet ät denne helige pilgrims oskattbara pant, så vill jag med namn och ära gå i god för att Ivanhoe giver denne stolte riddare det möte han önskar.»

En mängd stridiga känslor tycktes hava rört sig hos Cedric och hållit honom tyst under detta ordbyte. Tillfredsställd stolthet, harm och förlägenhet jagade varandra på hans breda, öppna panna, som när molnens skuggor draga fram över ett sädesfält, och hans tjänare, på vilka den sjätte riddarens namn syntes utöva en nästan elektrisk verkan, höllo i spänning sina blickar fästa på sin husbonde. Men när Rowena talade, tycktes ljudet av hennes röst rycka honom ur hans tysta passivitet.

»Lady», sade Cedric, »det passar sig ej. Behövdes ytterligare borgen, skulle jag själv, ehuru jag blivit kränkt och med all rätt känner mig så, dock sätta min heder i pant för Ivanhoes heder. Men stridsavtalet är fullgiltigt även efter det normandiska ridderskapets konstiga bestämmelser, eller hur, fader Aymer?»

»Det är så», svarade priorn, »och denna heliga relik och dyrbara kedja skall jag hava i säkert förvar i vårt klosters skattkammare, tills striden ägt rum.»

Efter att hava så talat korsade han sig åter och åter, och efter många knäböjningar och frammumlade böner överlämnade han relikgömman åt brodern Ambrosius i sitt följe, medan han själv med mindre ceremonier, men kanske icke med mindre inre tillfredsställelse rullade ihop guldkedjan och lät den försvinna i en med välluktande skinn fodrad ficka, som öppnade sig under hans ena arm.

»Och nu, sir Cedric», sade han, »ringer ditt starka och goda vin till aftonbön i mina öron. Låt oss dricka ännu en skål för lady Rowena, och må vi sedan få draga oss tillbaka.»

»Vid Bromholmes kors», sade saxaren, »du rättfärdigar föga ditt rykte, herr prior! Det säges att du är en glad och lustig munk, som gärna hör det ringa till ottesång innan du lämnar dryckesgillet, och jag fruktade att vid mina år komma på skam i ditt sällskap. Men, på min heder, en tolvårig saxisk gosse skulle icke så snart som du ha fått nog.»

Priorn hade emellertid sina egna skäl till att hålla måttan i afton. Han var icke blott till sitt kall en fridstiftare, utan det var också hans naturliga böjelse att avsky strid och kiv. Det var icke helt och hållet av kärlek till sin nästa eller till sig själv eller av någon känsla mitt emellan. Vid detta tillfälle hade han en instinktiv fruktan för saxarens eldiga lynne och insåg vådan av att den hänsynslöshet och det övermod, varpå hans följeslagare redan givit så många prov, till slut kunde leda till någon obehaglig sammanstötning. Han antydde därför helt saktmodigt att det var omöjligt för män av annan nationalitet att tävla i dryckjom med de starka och härdiga saxarna; något litet berörde han även sitt eget heliga kall och slutade med att ännu bestämdare yrka på uppbrott.

Tacksägelseskålen blev följaktligen drucken. Gästerna bugade sig djupt för värden och lady Rowena, varefter man lämnade bordet och spred sig i salen. Saxaren och hans myndling avlägsnade sig genom var sin dörr, åtföljda av sina tjänare.

»Otrogne hund», sade tempelherren till juden Isak, när han gick förbi honom bland de andra, »skall du också till torneringen?»

»Det är min avsikt», svarade Isak med en ödmjuk bugning, »om det behagar dig, ädle riddare.»

»Det är väl då», sade riddaren, »för att barskrapa våra adelsmän med ditt ocker och lura på kvinnor och barn ditt värdelösa kram och skräp. Du har nog gott om siklar i din judetaska.»

»Inte en enda sikel, inte en silverpeng, inte en vitten, så sant mig Abrahams gud hjälpe!» sade juden och knäppte ihop [ 48–49 ]händerna. »Jag reser endast för att söka hjälp av några bröder av min stam till att betala den plikt, som kammarrätten[1] ådömt mig. Måtte vår fader Jakob hjälpa mig! Jag är en utfattig stackare. Till och med den här kappan har jag fått låna av Ruben i Tadcaster.»

Tempelherren log försmädligt, då han svarade:

»Du ljuger, din falske hund!»

Sedan gick han vidare, föraktfullt avbrytande samtalet och i stället meddelande sig med sina muselmän på ett för de kringstående obekant tungomål. Den stackars israeliten syntes så förskrämd av den krigiske munkens tilltal, att tempelherren hade hunnit ända till dörren, innan han upplyft sitt huvud så mycket att han blev varse att han gått. Och när han sedan såg sig omkring, var det med den förvånade minen hos den, framför vilkens fötter åskan slagit ned och som ännu hör skrällen i öronen.

Tempelherren och priorn ledsagades kort därefter till sina sovrum av hovmästaren och munskänken, vardera åtföljd av två fackelbärare och två tjänare, som buro förfriskningar. Andra tjänare anvisade följet och de övriga gästerna deras respektiva sovplatser.

  1. På den tiden stodo judarna under en särskild domstol, som ådömde dem oerhörda bötesbelopp.