Ivanhoe/Kapitel 24
| ← Tjugutredje kapitlet: Rebecka i tornet |
|
Tjugufemte kapitlet: Den mystiske munken → |
XXIV.
EN UTMANING OCH ETT SVAR
»Ett det befängdaste stycke pennfäkteri, jag ännu i mitt liv sett.»
När tempelherren kom ned i slottets sal, fann han De Bracy redan där.
»Ditt frieri», sade De Bracy, »har väl blivit stört liksom mitt av dessa gälla trumpetstötar. Men du kommer senare och motvilligare, och jag förmodar därför, att ditt möte varit angenämare än mitt.»
»Du hade således ingen framgång hos den saxiska arvtagerskan?» sade tempelherren.
»Vid Thomas a Beckets ben», svarade De Bracy, »lady Rowena måste hava hört, att jag inte kan fördraga åsynen av en kvinnas tårar.»
»Så du säger!» sade tempelherren. »Skall du, anföraren för en friskara, fästa dig vid en kvinnas tårar! Några droppar, stänkta på kärlekens fackla, kommer blott lågan att fladdra så mycket klarare.»
»Tack, du, för dina stänkta droppar», svarade De Bracy, »men denna unga fröken grät, så att hon kunnat släcka en vårdkase. Jag har inte hört talas om ett sådant handvridande och ett sådan ögonflöde sedan den heliga Niobes dagar, som prior Aymer berättat oss om. En vattendjävul har farit i den sköna saxiskan.»
»En legion av djävlar regerade judinnan», svarade tempelherren, »ty inte tror jag någon ensam, ja inte ens Apolyon själv, skulle kunnat ingiva en sådan okuvlig stolthet och beslutsamhet. — Men var är Front-de-Bœuf ? Det där hornet ljuder gällare och gällare.»
»Han håller väl på att förhandla med juden», svarade De Bracy kallt, »och Isaks jämmertjut ha sannolikt överröstat hornstötarna. Du torde veta av erfarenhet, sir Brian, att när en jude skall skiljas från sina pengar på sådana villkor, som vår vän Front-de-Bœuf erbjuder, ställer han till värre larm än tjugu horn och trumpeter. Men vi skola låta tjänarna kalla hit honom.»
Strax därefter infann sig Front-de-Bœuf, som på det sätt läsaren redan vet, blivit störd i sin grymma sysselsättning och endast uppehållit sig med att utdela några befallningar.
»Låt oss nu se, vad som är orsaken till detta förbannade oväsen», sade Front-de-Bœuf. »Här är ett brev, och om jag inte misstager mig, så är det på saxiska.»
Han såg på det, vändande det på alla kanter, som om han därigenom hoppades komma underfund med meningen, och räckte det sedan till De Bracy.
»Det kan vara vad hokuspokus som helst för mig», sade De Bracy, som ägde all den okunnighet, vilken utmärkte den tidens ridderskap. »Vår kaplan försökte lära mig att skriva», sade han, »men alla mina bokstäver togo formen av spjutspetsar och svärdsklingor, och den gamle flintskallingen ledsnade på saken.»
»Giv mig det», sade tempelherren. »Vi äro litet prästerliga av oss och hava en del kunskaper, som lysa upp vår tapperhet.»
»Låt oss draga fördel av dina vördnadsvärda kunskaper då», sade De Bracy. »Vad står det i brevet?»
»Det är ett formligt utmaningsbrev», svarade tempelherren, »men vid vår fru av Betlehem, om det inte är ett narraktigt skämt, så är det den besynnerligaste utmaning, som någonsin skickats över en adelsborgs vindbrygga.»
»Skämt!» sade Front-de-Bœuf. »Jag skulle just vilja veta, vem som vågar skämta med mig i en sådan sak! Läs det, sir Brian.»
Tempelherren läste följaktligen:
Jag, Wamba, Vettlös' son, narr hos en ädel och friboren man, Cedric av Rotherwood, kallad saxaren, och jag, Gurth, Beowulfs son, svinaherde — —
»Du är galen», sade Front-de-Bœuf.
»Vid Sankt Lukas, det står så», svarade tempelherren, och återtagande läsningen fortfor han:
— jag, Gurth, Beowulfs son, svinaherde hos bemälde Cedric, samt våra bundsförvanter och sammansvurna, som göra gemensam sak med oss i denna fejd, nämligen den gode riddare, som för närvarande kallas den Svarte Lättingen, och den mäktige frimannen, Robert Locksley, kallad spöklyvaren, göra dig, Reginald Front-de-Bœuf, och dina bundsförvanter och medbrottslingar veterligt, att enär I haven utan giltig eller förklarad fejd med våld och orätt bemäktigat eder vår herre och husbonde Cedric ävensom vår ädla och friborna fröken, lady Rowena av Hargottstandstede, ävensom en ädel och friboren man Athelstane av Coningsburgh, ävensom deras tjänare och trälar, ävensom en viss jude vid namn Isak av York jämte hans dotter, en judinna, och vissa hästar och mulåsnor — vilka ädla personer jämte deras tjänare och trälar, hästar och mulåsnor, ävensom förutnämnda jude och judinna, alla såsom fredliga och trogna undersåtar färdades på hans majestät konungens väg — så fordra vi, att sagda ädla personer, nämligen Cedric av Rotherwood, Rowena av Hargottstandstede, Athelstane av Coningsburgh med deras tjänare och följeslagare samt hästar och mulåsnor, ävensom förut omförmälde jude och judinna jämte all dem tillhörande egendom inom en timme efter detta brevs frambärande må varda oskadda och okränkta utlämnade till oss eller till dem vi därtill utse. Sviken I härutinnan, förklara vi, att vi hålla eder för rövare och förrädare och vilja våga liv och blod mot eder i strid, belägring eller eljest och göra vårt yttersta till edert förfång och fördärv, för vilket Gud eder bevare! — Undertecknat av oss på aftonen före Sankt Witholds dag under den stora församlingseken i Harthillsskogen, varande förestående brev skrivet av en helig man, Guds, vår Frus och Sankt Dunstans tjänare vid kapellet i Copmanhurst.
Under detta dokument stod först och främst en otymplig teckning av ett tupphuvud samt en inskrift, som förklarade, att denna hieroglyf var Wambas, Vettlös' sons bomärke. Därunder stod ett kors, som angavs vara Gurths, Beowulfs sons, märke. Därefter följde orden Den Svarte Lättingen, skrivna med stora, grova bokstäver, och sist syntes frimannen Locksleys bomärke, som utgjordes av en ganska väl tecknad pil.
Riddarna hörde denna ovanliga urkund uppläsas från början till slut och stirrade sedan på varandra i stum förvåning, alldeles ur stånd att fatta, vad meningen kunde vara. De Bracy var den förste, som bröt tystnaden med ett oåterkalleligt gapskratt, vari tempelherren, ehuru vida mindre uppsluppet, instämde. Front-de-Bœuf däremot tycktes ogilla deras för tillfället föga passande munterhet.
»Jag skall säga eder, mina herrar», sade han, »att ni gjorde bättre i att fundera på, hur ni skola bete er under dessa omständigheter än att hängiva er åt en sådan olämplig munterhet.»
»Front-de-Bœuf har inte fått igen sitt goda lynne, sedan han sist blev kastad ur sadeln», sade De Bracy till tempelherren. »Han darrar vid blotta tanken på en utmaning, om den också kommer bara från en narr och en svinherde.»
»Vid Sankt Mikael», svarade Front-de-Bœuf, »jag önskar du kunde själv reda upp det här äventyret, De Bracy. Dessa gynnare skulle inte vågat handla med sådan ofattbar fräckhet, om de inte hade bakom sig en betydande styrka. Det finns tillräckligt med stigmän här i skogen, som harmas över att jag skyddar jakten. Jag bara band en karl, som var gripen på bar gärning, vid hornen på en vild hjort, som stångade ihjäl honom på fem minuter, och jag fick lika många pilar efter mig, som skötos mot den där tavlan i Ashby. — Kom hit, du», sade han till en av tjänarna, »har du skickat ut och sett efter hur många som stå bakom den här kostliga utmaningen?»
»Det är minst två hundra man samlade i skogarna», svarade en väpnare.
»Jo, detta är en snygg tillställning», sade Front-de-Bœuf, »det har jag för att jag lånar ut mitt slott åt er, som inte kunna sköta edra affärer i stillhet, utan skaffa mig hela svärmen av getingar på halsen!»
»Getingar?» sade De Bracy. »Gaddlösa drönare är det väl snarare, lata skälmar, som rymma till skogen och förstöra villebrådet i stället för att arbeta för sitt uppehälle.»
»Gaddlösa!» utropade Front-de-Bœuf. »Alnslånga, stålspetsade pilar, som aldrig träffa en halv tum på sidan om målet, det är väl gadd nog, skulle jag tro.»
»Blygs, herr riddare!» sade tempelherren. »Låt oss samla vårt folk och göra ett utfall mot dem! En riddare — ja en knekt vore nog för tjugu sådana där bönder.»
»Nog och övernog», sade De Bracy. Jag skulle nästan skämmas att fälla lans mot dem.»
»Sant», svarade Front-de-Bœuf, »om de vore svarta turkar eller morer, herr tempelriddare, eller fega, franska bönder, min tappre De Bracy. Men detta är engelska frimän, över vilka vi inte hava någon annan fördel än den vi äga i våra vapen och hästar, som dock föga gagna oss i skogsgladen. Ett utfall, sade du? Vi hava knappast folk nog till att försvara slottet. De bästa av mina män äro i York, och där har du alla dina, De Bracy. Vi ha knappt tjugu utom dem som deltogo i den här dumma affären.»
»Du fruktar väl inte», sade tempelherren, »att de kunna samlas i nog stor mängd för att våga sig på en stormning?»
»Åh nej, sir Brian», svarade Front-de-Bœuf. »Dessa stigmän hava visserligen en djärv anförare, men utan krigsmaskiner, stormstegar och erfarna ledare, torde mitt slott kunna trotsa dem.»
»Sänd till dina grannar», sade tempelherren, »bed dem samla sitt folk och undsätta tre riddare, som i Reginald Front-de-Bœufs slott belägras av en narr och en svinherde.»
»Du skämtar, herr riddare», svarade baronen. »Men till vem skall jag sända? Malvoisin är vid detta laget i York med sina män, där äro också mina andra bundsförvanter, och där skulle jag själv hava varit, om inte det här helvetiska företaget kommit på.»
»Skicka då till York och kalla tillbaka vårt folk», sade De Bracy. »Om de stå ut med åsynen av mitt baner och min friskara, så vill jag medge att de äro de djärvaste stigmän, som någonsin spänt båge i den gröna skogen.»
»Om vem skall framföra ett sådant budskap?» sade Front-de-Bœuf. »De skola besätta alla vägar och taga brevet ifrån budbäraren. — Nu har jag det», tillade han efter en stunds tystnad. »Herr tempelriddare, du kan skriva lika väl som du kan läsa, och om vi bara kunna hitta de där skrivsakerna, min kaplan lämnade efter sig, som dog i fjol under sitt bästa julrus.»
»Jag undrar», sade väpnaren, »om inte gamla Urfrid har dem någonstädes i sitt förvar till minne av biktfadern. Han var den siste man, har jag hört henne berätta, som sade något sådant till henne, som en man bör av artighet säga till en flicka eller fru.»
»Gå och tag reda på dem, Engelred», sade Front-de-Bœuf, »och sedan, herr tempelriddare, skall du giva dem svar på denna djärva utmaning.»
»Jag skulle hellre vilja göra det med svärdet än med pennan», sade Bois-Guilbert. »Men må det bli, som du vill.»
Han satte sig följaktligen ned och avfattade på franska språket ett brev av följande innehåll:
Sir Reginald Front-de-Bœuf och hans ädla och ridderliga vapenbröder mottaga inga utmaningar av slavar, trälar eller fågelfria. Om den person, som kallar sig den Svarte Lättingen, verkligen har någon rätt till ridderskapets privilegier, bör han veta, att han vanärat sig genom det förbund, han nu slutit, och icke kan fordra räkenskap av goda män av ädel börd. Beträffande de fångar, vi tagit, uppmana vi eder av kristlig barmhärtighet att sända en andans man att mottaga deras bikt och försona dem med Gud, ty det är vår fasta föresats att avrätta dem i dag före klockan tolv och uppsätta deras huvuden på borgens tinnar, så att alla skola se, huru föga vi akta dem, som tågat ut till deras befrielse. Vi uppmana eder alltså ännu en gång att sända en präst för att försona dem med Gud, varigenom I bevisen dem den sista tjänsten här på jorden.
Detta brev hopveks och lämnades till väpnaren och av honom till den budbärare, som utanför väntade på svar å den skrivelse, han medfört. Då
frimannen sålunda fullgjort sitt uppdrag, återvände han till de förbundnas högkvarter, som för tillfället var under en vördnadsvärd ek, omkring tre båghåll från slottet. Wamba och Gurth med sina bundsförvanter, den Svarte Riddaren och Locksley samt den glade eremiten, väntade här med otålighet svaret på sitt brev. Runt omkring dem syntes på litet avstånd många djärva frimän, vilkas jägardräkter och väderbitna ansikten vittnade om vad de vanligen sysselsatte sig med. Över två hundra voro redan samlade, och flera strömmade till. De, vilka de lydde såsom anförare, utmärktes endast genom en fjäder i mössan från de andra; för övrigt voro deras dräkter, vapen och utrustning lika.
Utom dessa skaror hade en mindre ordnad och sämre beväpnad styrka, bestående av de angränsande byarnas saxiska invånare samt många livegna och tjänare från Cedrics vidsträckta gods, redan anlänt för att deltaga i hans räddning. Få av dessa voro beväpnade annat än med sådana lantliga vapen, som nödvändigheten stundom förvandlar till krigiska. Vildsvinsspjut, liar, slagor och dylikt voro deras förnämsta vapen, ty med erövrares vanliga politik hade normanderna förbjudit de besegrade saxarna att äga eller nyttja svärd och vanliga spjut. Dessa omständigheter gjorde saxarnas bistånd vida mindre fruktansvärt för de belägrade, än männens egen styrka, deras överlägsna antal och den hänförelse, de kände över sin rättvisa sak, eljest skulle kunnat göra det. Det var till anföraren för denna brokiga här, som tempelherrens brev nu överlämnades.
Man vände sig först till kaplanen för att få veta dess innehåll.
»Vid Sankt Dunkans herdestav», sade denne värdige andans man, »som fört flera får in i fårahuset än något annat helgons, svär jag, att jag inte kan uttyda denna rotvälska. Vare sig det är franska eller arabiska, så går det över min horisont.»
Han lämnade därpå brevet till Gurth, som buttert skakade på huvudet och lät det gå vidare till Wamba. Gycklaren tittade på papperets alla fyra hörn med samma låtsade förståsigpåaremin, som en markatta i dylika fall brukar antaga, gjorde sedan ett luftstprång och gav brevet till Locksley.
»Om de stora bokstäverna vore bågar och de små pilar, skulle jag kanske förstå mig på saken, men som det nu förhåller sig, är innehållet lika tryggt för mig som en hjort på tolv mils avstånd.»
»Då måste väl jag vara klerk», sade den Svarte Riddaren, och tagande brevet ur Locksleys hand läste han först igenom det för sig själv och förklarade sedan dess innehåll på saxiska för de andra.
»Avrätta den ädle Cedric!» utropade Wamba. »Vid det heliga korset, du måste misstaga dig, herr riddare.»
»Nej, min värde vän», svarade riddaren, »jag har uttytt orden, såsom de här stå.»
»Då skola vi, vid den helige Thomas av Canterbury, taga deras slott», sade Gurth, »om vi också skola riva ned det med bara händerna.»
»Vi ha ingenting annat att riva med», svarade Wamba, »men mina duga just inte till murbräckor.»
»Det är bara ett påhitt för att vinna tid», sade Locksley. »De våga inte begå en handling, för vilken jag skulle kunna utkräva en fruktansvärd vedergällning.»
»Om det ändå funnes någon av oss», sade den Svarte Riddaren, »som kunde vinna inträde i slottet och utforska, hur de belägrade ha det ställt. Jag tycker, att eftersom de vilja ha en biktfader, denne helige eremit skulle kunna på en gång utöva sitt fromma kall och skaffa oss de önskade upplysningarna.»
»Må pesten ta dig och dina råd», sade den fromme eremiten. »Jag skall säga dig, herr Lätting, att när jag lägger av min munkkåpa, så lägger jag på samma gång bort mitt prästakall, min helighet och till och med mitt latin, och när jag har min gröna jacka på mig, duger jag bättre till att skjuta tjugu rådjur än bikta en enda kristen.»
»Jag fruktar», sade den Svarte Riddaren, »att det inte finns någon annan här, som kan för tillfället åtaga sig biktfaderns roll.» Alla sågo på varandra och tego.
»Jag ser», sade Wamba efter en liten stund, »att narren alltjämt måste vara narr och våga sin hals, där kloka män rygga tillbaka. Ni skola veta, mina kära kusiner och landsmän, att jag bar bonderock, innan jag fick på mig narrkåpan, och det var meningen jag skulle bli munk, tills jag fick en hjärnfeber, som lät mig behålla just så mycket förstånd, att jag kunde bli narr. Jag hoppas, att jag med hjälp av den gode eremitens kåpa och den prästerlighet, helighet och lärdom, som äro insydda i den, skall befinnas skicklig att utdela både världslig och andlig tröst åt vår vördade husbonde och hans olyckskamrater.»
»Har han nog förstånd till det, tror du?» sade den Svarte Riddaren, vändande sig till Gurth.
»Jag vet inte», sade Gurth, »men har han det inte, så blir det första gången han saknat förstånd att draga fördel av sin narraktighet.»
»På med kåpan då, min vän», sade riddaren, »och bed din herre säga oss, hur det står till inom slottet. De kunna inte vara så många, och det är ganska sannolikt, att vi kunna göra oss till herrar över platsen genom ett plötsligt och djärvt anfall. Tiden går — i väg med dig.»
»Under tiden», sade Locksley, »skola vi innesluta slottet så noga, att inte så mycket som en fluga skall kunna föra några underrättelser därifrån. Du kan alltså», fortfor han till Wamba, »försäkra de där tyrannerna, att för allt våld, som de utöva mot sina fångar, skola de på det strängaste stå till svars med sina egna personer.»
»Pax vobiscum», sade Wamba, som nu var inhöljd i sin andliga förklädnad.
Därmed härmade han en munks högtidliga och värdiga hållning och gick att utföra sitt uppdrag.