Ivanhoe/Kapitel 23
| ← Tjuguandra kapitlet: De Bracys frieri |
|
Tjugufjärde kapitlet: En utmaning och ett svar → |
XXIII.
REBECKA I TORNET
Min brud jag tar, som lejonet tar maka.
Douglas.
Medan de tilldragelser vi skildrat försiggingo i andra delar av borgen, väntade judinnan Rebecka i ett avsides beläget torn på sitt öde. Hon hade ledsagats dit av två maskerade rövare, och när hon sköts in i den lilla cellen, fann hon där före sig en gammal sibylla, som satt och gnolade på en saxisk sång liksom för att hålla takten till sin spinnrocks surrande. Den gamla såg upp, då Rebecka inträdde och betraktade den vackra judinnan med den ondskefulla avund, varmed ålderdom och fulhet i förening med yttre elände pläga betrakta ungdom och skönhet.
»Du måste ut härifrån, gamla kackerlacka!» sade en av karlarna. »Vår ädle herre befaller det. Du måste avstå denna kammare åt en vackrare gäst.»
»Jo, det är lön för gjorda tjänster», mumlade den gamla. »Jag minns när mitt blotta ord skulle kastat den bäste bland er ur sadeln och ur tjänsten, och nu måste jag ut härifrån på första bästa stalldrängs befallning.»
»Kära fru Urfrid», sade den andre karlen, »resonera inte, utan upp och ut! Herrars befallningar måste skyndsamt åtlydas. Du har nog haft din tid, gamla fru, men det är länge sen din sol gick ned.»
»Må allt ont följa er båda», sade den gamla gumman, »och må ni sluta edra dagar i en hundkoja! Den onde anden, Zernebock, skall få slita mig i stycken, om jag lämnar min kammare här, förrän jag spunnit upp min hampa!»
»Då får du själv stå till svars för vår husbonde, gamla häxa», sade männen och drogo sig tillbaka, lämnande Rebecka tillsammans med den gamla kvinna, i vars rum hon mot sin vilja gjort intrång.
»Vilka djävulsdåd ha de nu i sinnet?» mumlade den gamla häxan för sig själv, då och då kastande en hätsk och skelande blick på Rebecka. »Men det är lätt att gissa — klara ögon, svarta lockar och en hy så skär och vit! Åh jo, det är lätt att gissa, varför de skicka henne till detta ensliga torn, där ett skrik höres lika litet som fem hundra famnar under jorden. — Du får ugglor till grannar, min sköna vän, och deras skrik skola höras lika långt och aktas lika mycket som ditt eget. En främling också», sade hon, då hon lade märke till Rebeckas dräkt och turban. — »Var är du ifrån? En saracenska eller en egyptiska? — Varför svarar du inte? — Du kan ju gråta. Kan du inte också tala?»
»Bliv inte ond, goda moder», sade Rebecka.
»Du behöver inte säga mera», svarade Urfrid. »Man känner en räv på hans spår och en judinna på hennes tungomål.»
»För Guds barmhärtighets skull», sade Rebecka, »säg mig, vad jag har att vänta, sedan jag nu med våld blivit släpad hit! Är det mitt liv, de stå efter, för min tros skull? Då skall jag glatt låta det.»
»Ditt liv, min söta vän?» svarade sibyllan. »Vad skulle de ha för glädje av att taga ditt liv? Tro mig, ditt liv är inte i fara. Men du skall röna en sådan behandling, som fordom ansågs god nog åt en ädel, saxisk adelsjungfru. Och skall en judinna som du klaga för att hon inte får det bättre? Se på mig — jag var lika ung och dubbelt så vacker som du, då Front-de-Bœuf, fader till denne Reginald, med sina normander stormade detta slott. Min far och hans sju söner försvarade sitt arv från våning till våning, från rum till rum — det fanns icke ett golv, icke ett trappsteg, som ej var slipprigt av deras blod. De stupade — stupade till sista man, och innan deras lik kallnat, innan deras blod torkat, hade jag blivit erövrarens föraktliga byte.»
»Finns ingen hjälp? Finns ingen möjlighet att undkomma?» sade Rebecka. »Rikligen skulle jag vedergälla dig, om du kunde hjälpa mig.»
»Tänk ej på det!» sade häxan. »Härifrån finnes ingen undflykt annat än genom dödens portar, och sent, sent», tillade hon, skakande sitt gråa huvud, »öppnas de för oss. Dock är det en tröst att tänka, att vi lämna efter oss på jorden människor, som skola bli lika olyckliga som vi. Farväl, judinna! Din härkomst må för övrigt hava varit vilken som helst, ditt öde skulle dock alltid hava blivit detsamma, ty du har att göra med män, som varken hava samvete eller medlidande. Lev väl, säger jag. Min tråd är utspunnen — nu börjas det för dig.»
»Vänta, vänta! För Guds skull stanna hos mig!» sade Rebecka. »Om du också blott förbannar och smädar mig, är du mig dock ett skydd.»
»Själva Guds moder skulle ej kunna skydda dig», svarade den gamla kvinnan. »Där står hon», fortfor hon, pekande på en konstlös bild av den heliga jungfrun, »försök, om hon kan avvända det öde, som väntar dig!»
Med dessa ord lämnade hon rummet. Hennes drag förvredos till ett hånleende, som gav dem ett ännu avskyvärdare utseende än hennes butterhet. Hon stängde dörren efter sig, och Rebecka kunde höra henne förbanna varje trappsteg för dess besvärliga höjd, då hon nu långsamt och med svårighet steg nedför torntrappan.
Rebeckas första tanke, då hon blivit ensam, var att undersöka rummet, men denna undersökning ingav henne föga hopp om vare sig flykt eller skydd. I rummet fanns varken någon hemlig gång eller lönndörr, och det tycktes utom vid ingången, som stod i förbindelse med huvudbyggnaden, vara omgivet av tornets runda yttermur. Dörren hade på insidan varken lås eller regel. Det enda fönstret vette åt en med bröstvärn försedd plats, vilken vid första påseendet ingav Rebecka hopp om räddning. Men snart fann hon, att den icke stod i någon förbindelse med andra delar av borgen, utan var ett enstaka utsprång eller en balkong, som vanligt försedd med bröstvärn och skottgluggar, vid vilka några bågskyttar kunde uppställas, då det gällde att försvara tornet.
Intet hopp fanns därför annat än i passiv själsstyrka och i den fasta gudsförtröstan, som utmärker alla stora och ädla naturer.
Hon darrade och bleknade dock, när steg hördes i trappan, tornkammarens dörr långsamt öppnades och en reslig man, klädd som en av de banditer, de hade att tacka för sitt olycksöde, lika långsamt inträdde och stängde dörren efter sig. Mössan, som var neddragen i pannan, dolde övre delen av hans ansikte, och han höll sin kappa så, att även den övriga delen bortskymdes. I denna förklädnad stod han inför den förskrämda fången, liksom redo att utföra ett dåd, vid tanken på vilket han själv blygdes. Men ehuru hans dräkt tydde på hans rövareyrke, tycktes han icke veta, huru han skulle uttrycka, vad som fört honom dit. Det blev Rebecka, som med uppbjudande av all sin styrka först tog till orda. Hon hade redan tagit av sig två dyrbara armband och ett halsband, vilka hon skyndade att erbjuda den förmente rövaren, ty hon trodde sig helt naturligt kunna stämma honom mildare genom att tillfredsställa hans rovlystnad.
»Tag detta», sade hon, »och var för Guds skull barmhärtig mot mig och min åldrige fader! Dessa smycken äro värdefulla, men det är dock en obetydlighet mot vad han vill giva, om vi oskadda komma ut från denna borg.»
»Sköna blomma från Österlandet», svarade banditen, »dessa pärlor äro äkta, men de kunna ej i vithet tävla med dina tänder; dessa diamanter äro strålande, men de komma inte upp mot dina ögon, och alltsedan jag började detta vilda yrke, har jag svurit att föredraga skönhet framför rikedom.»
»Var icke dåraktig», sade Rebecka, »tag lösepenning och visa barmhärtighet! För guld kan du köpa dig nöjen — att förgripa dig på oss kan endast bringa dig samvetskval. Min far skall villigt tillfredsställa dina längst gående önskningar, och om du vill handla klokt, kan du med det du får av oss köpa dig återinträde i samhället — vinna förlåtelse för begångna förseelser och aldrig mer behöva begå några.»
»Det är väl talat», svarade banditen på franska, sannolikt emedan han fann det svårt att på saxiska fortsätta det samtal, som Rebecka börjat på detta språk, »men vet, sköna lilja från Bakas dal, att din fader redan är i händerna på en mäktig alkemist, som förstår att till guld och silver förvandla till och med de rostiga järnstängerna på koleldsgallret i hans fängelse. Den vördnadsvärde Isak är underkastad en behandling, som skall destillera ur honom allt han håller kärt, mina krav och dina böner förutan. Din lösepenning måste betalas med kärlek och skönhet, och i något annat mynt mottager jag den inte.»
»Du är ingen stigman», sade Rebecka på samma språk, på vilket han tilltalat henne. »Ingen stigman skulle avböjt sådana erbjudanden. Ingen stigman här i landet begagnar det språk som du nu talar. Du är ingen stigman, utan en normand — kanske en normandisk ädling. — Ack, var ädel även i ditt handlingssätt, och avkasta denna våldets och laglöshetens mask!»
»Och du, som kan gissa så rätt», sade Brian de Bois-Guilbert, i det han lät manteln falla, »är ingen sann Israels dotter, men i allt utom ungdom och skönhet en riktig häxa i Endor. Jag är alltså inte någon stigman, du fagra ros i Saron, och jag är mera redo att behänga din hals och dina armar med pärlor och diamanter, som så väl passa dem, än beröva dig dessa prydnader.»
»Vad vill du hava av mig», sade Rebecka, »om inte min rikedom? Vi kunna inte hava något gemensamt — du är kristen — jag är judinna. En förbindelse mellan oss skulle strida både mot din kyrkas och min synagogas lag.»
»Ja visst, ja visst», svarade tempelherren skrattande. »Gifta mig med en judinna? Vid Gud, inte om hon vore drottningen av Saba! Och vet för övrigt, du ljuvliga Sions dotter, att om också den allra kristligaste konungen skulle bjuda mig sin allra kristligaste dotter med Languedoc till hemgift, så kunde jag icke taga henne. Det är emot min ed att älska någon flicka annorlunda än par amours, som jag skall älska dig. Jag är en tempelherre. Ser du inte min heliga ordens kors.»
»Vågar du åberopa det i ett ögonblick som detta», sade Rebecka.
»Och om jag det gör», sade tempelherren, »så angår det väl ej dig, som inte tror på vårt välsignade frälsningstecken.»
»Jag tror som mina fäder lärde», sade Rebecka, »och må Gud tillgiva mig, om jag far vill! Men vad är din tro, herr riddare, om du utan samvetsbetänkligheter vädjar till det, som du håller mest heligt, just då du står i begrepp att överträda det högtidligaste av dina löften som andlig och som riddersman?»
»Mycket bra predikat, du Syraks dotter», svarade tempelherren, »men ser du, lilla vän, dina trånga judiska fördomar göra dig blind för vår höga undantagsställning. Giftermål skulle vara ett fortbestående brott av en tempelherre, men tillåter jag mig några mindre dårskaper, får jag skyndsam avlösning för dem vid vår ordens nästa preceptorium. Icke den visaste av konungar, icke hans fader, vars föredöme du måste erkänna såsom betydelsefullt, gjorde anspråk på större privilegier än vi fattiga stridsmän för Sions tempel förvärvat genom vårt nit vid dess försvar. Beskyddarna av Salomos tempel kunna efter Salomos eget exempel göra anspråk på en del friheter.»
»Om du läser skriften och helgonens liv blott för att rättfärdiga dina egna friheter och lustar», sade judinnan, »så liknar ditt brott dens, som drager gift ur de hälsosammaste och nödvändigaste örter.»
Tempelherrens ögon sköto blixtar vid denna förebråelse.
»Rebecka», sade han, »jag har hittills talat milt till dig, men nu skall mitt språk bliva en erövrares. Du är en fånge av min båge och mitt spjut — underkastad min vilja enligt alla folks lagar — och jag tänker inte avstå en tum av min rätt eller avhålla mig att med våld taga, vad du vägrar, då jag ber.»
»Tillbaka», sade Rebecka, »tillbaka, och hör mig, innan du begår en så dödlig synd! Min styrka kan du förvisso överväldiga, ty Gud har gjort kvinnan svag och anförtrott hennes försvar åt mannens ädelmod. Men jag skall förkunna din skändlighet, tempelherre, från Europas ena ända till den andra. Om dina bröder också inte hava något medlidande med mig, så äro de i stället fördomsfulla. Varje preceptorium, varje kapitel av din orden skall erfara, att du lik en kättare syndat med en judinna. De som icke fasa för ditt brott, skola hålla dig för oren, emedan du vanärat det kors, du bär, ända därhän att du hållit dig till en dotter av mitt folk.»
»Du är inte dum, judinna», svarade tempelherren, väl vetande att hon talade sanning och att hans ordens regler på det bestämdaste och med sträng straffpåföljd fördömde sådana tilltag som han nu tänkte bringa å bane, och att i vissa fall degradering blivit följden — »du är inte dum», sade han, »men stark måste din anklagande stämma vara, om den skall höras utanför denna borgs murar. Innanför dem bortdör allt knot, all klagan, allt vädjande till rättvisan och alla rop på hjälp lika tyst. Endast en sak kan rädda dig, Rebecka. Underkasta dig ditt öde — omfatta vår religion, och du skall bliva omgiven med sådan glans, att mången normandisk dam både i prakt och skönhet skall stå tillbaka för den tappraste tempelriddarens älskarinna.»
»Underkasta mig mitt öde!» sade Rebecka. »Och Gud, vilket öde! Omfatta din religion! Vad kan det vara för en religion, som i sitt sköte hyser en sådan bov? Du, den tappraste bland tempelriddarna! — Fege riddare! Menedige präst! Jag spottar åt dig, och jag trotsar dig. — Abrahams löftes Gud har öppnat en undflykt för sin dotter — till och med från detta vanärans svalg!»
Medan hon talade slog hon upp den gallerdörr, son ledde till balkongen, och ögonblicket därefter stod hon däruppe på själva kanten av bröstvärnet utan det minsta skydd mellan sig och det hemska djupet där nedan. Oförberedd på detta förtvivlade beslut, ty hon hade dittills stått orörlig, hann Bois-Guilbert varken hindra eller hejda henne. När han gjorde min av att stiga fram, utropade hon:
»Stanna där du är, stolte tempelherre, eller om du hellre så vill, stig fram! — Ett steg närmare, och jag störtar mig ned i djupet. Min kropp skall krossas till en oformlig massa på borggårdens stenar, innan den blir ett offer för din djuriska lusta!»
Härvid knäppte hon ihop händerna och sträckte dem mot himlen, liksom bedjande om förbarmande för sin själ, innan hon tog dödssprånget. Tempelherren tvekade, och hans beslutsamhet, som aldrig vikit för medlidandet eller olyckan, måste nu erkänna sig besegrad av hans beundran för hennes själsstyrka.
»Kom ned», sade han, »oförvägna flicka! — Jag svär vid jorden och havet och luften, att jag inte skall göra dig något illa.»
»Jag litar inte på dig, tempelriddare», sade Rebecka. »Du har lärt mig, hur jag skall värdesätta din ordens dygder. Nästa preceptorium skulle giva dig full avlösning för en ed, vars hållande blott betydde en stackars judisk flickas heder eller vanheder.»
»Du gör mig orätt!» utropade tempelherren ivrigt. »Jag svär dig vid det namn jag bär — vid korset på mitt bröst —vid svärdet vid min sida — vid mina förfäders gamla vapen svär jag dig, att jag inte skall göra dig något som helst illa. Stig ned, om inte för din så för din faders skull! Jag skall bliva hans vän, och han behöver sannerligen en mäktig vän i detta slott.»
»Jag vet det alltför väl», sade Rebecka. »Men vågar jag lita på dig?»
»Må min sköld fläckas och mitt namn vanäras», sade Brian de Bois-Guilbert, »om du får något skäl att klaga över mig! Mången lag, månget bud har jag brutit, men mitt ord aldrig.»
»Jag skall då visa dig tillit», sade Rebecka, »men blott så här långt», och hon steg ned från kanten av bröstvärnet, men förblev stående invid en av öppningarna eller machicollerna, som de då kallades. »Här», sade hon, »ställer jag mig. Stanna där du är, ty försöker du att med ett enda steg minska avståndet mellan oss, skall du se, att den judiska flickan hellre förtror sin själ åt Gud än sin heder åt en tempelherre!»
Medan Rebecka så talade, förlänade hennes höga och fasta beslutsamhet, som så väl överensstämde med hennes ansiktes uttrycksfulla skönhet, åt hennes väsen och sätt en värdighet, som tycktes mer än mänsklig. Bois-Guilbert, som själv var stolt och tapper, tyckte sig aldrig hava skådat en så själfull och överväldigande skönhet.
»Låt det vara frid mellan oss, Rebecka», sade han.
»Frid, om du vill», svarade Rebecka, »frid — men med detta avstånd emellan oss.»
»Du behöver ej längre frukta mig», sade Bois-Guilbert.
»Jag fruktar dig inte», svarade hon, »tack vare honom, som reste detta svindlande torn så högt, att ingen kan falla från det och leva — tack vare honom och Israels Gud, fruktar jag dig inte.»
»Du gör mig orätt», sade tempelherren, »vid jord och hav och luft, du gör mig orätt! Jag är inte av naturen sådan du sett mig, hård, självisk och obeveklig —».
Ljudet av en hornstöt utanför borgen avbröt honom här.
»Det där hornet», fortfor han, »förkunnar något, som måhända kräver min närvaro. Farväl! Jag beder dig inte förlåta mig mitt hot om våld, ty det var genom det jag fick se din karaktär. Guld kan blott igenkännas med proberstenen. Jag kommer snart igen för att tala mera med dig.»
Han gick åter in i tornkammaren och försvann utför trappan. När Rebecka trädde in i sitt fängelse, var det första hon gjorde att tacka Jakobs Gud för det skydd, han skänkt henne, och att anropa honom om ytterligare hjälp för sig och sin fader. Även ett annat namn inneslöt hon i sina böner — namnet på den sårade kristne, som av ödet förts i sina blodtörstiga fienders händer. Hennes hjärta förebrådde henne visserligen, att hon i gemenskap med Gud i bönen lät sin tanke gå till en man, med vars öde hennes icke kunde hava något gemensamt — en nazaren och en fiende till hennes tro. Men bönen var redan uppsänd, och hennes folks alla trånga fördomar kunde icke förmå henne att önska den outtalad.