Jakob/Kapitel 16

←  XV.

Jakob av Alexander Kielland Översättare: okänd XVI.

XVI.

Aldrig hade staden sett så hastigt uppgjorda konkursstater eller så snabt realiserade tillgångar, som vid Anton Jessens, Cornelius Knudsens och gamle Brandts cessioner. Och det talades allmänt om den ovanliga förmåga, hvarmed bankodirektör T. Wold hade utredt dessa affärer. Det var nästan som om han hade haft alt klart på förhand, tykte somliga.

Han var själfskrifven godman både på grund af sin kännedom om boen och deras förbindelser och därför att han näst bankerna hade de största fordringarna. Men det visade sig efterhand att han hade sådan säkerhet för sina lån, att ingen förlust drabbade honom. I den fasta egendomen hade han goda panter, som ingen anade, och annars var han så väl försedd med garantier, att han redan egde alt som fans hos Jessen, och dessutom hade Kröger och Knudsen stora skulder till honom.

Han började med att på den första auktionen köpa båda husen, både Brandts gamla, ståtliga hus och Cornelius Knudsens stora byggnadskomplex neråt sjön; det blef nästan ett helt kvarter.

Sedan gjorde han anbud på de tre varulagren och stälde så till att det blef antaget. Ingenting annat såldes på auktion än möbler och lösegendom. Och där köpte han största delen af de gamla Brandtska härligheterna, som således fingo stanna kvar på sin plats. Krögerska familjen och fru Knudsen fingo lof att flytta, och den nye egaren företog sig att ordna alt efter sitt eget hufvud.

Törres Wold var nu en rik man utan annan känsla för andra människor än den att de voro svagare än han. Nu såg han också vida bättre ut än i sin första ungdom. Fräknarna hade försvunnit, och det röda skägget var omsorgsfullt klipt i spets. Hans snabba, skarpa blick gaf honom ett distingeradt utseende, och af bonden återstodo endast få spår.

Han utförde nu Krögers gamla plan, i det han öppnade en hög hvälfd dörr emellan de båda butikerna; fru Knudsens privatrum användes till kontor och han själf bosatte sig i de Brandtska gemaken.

Det föresväfvade honom ständigt någonting liknande de stora magasinerna i Paris, som han icke hade sett. Men han kunde reda sig det förutan, ty han hade altsammans klart för sig, så som det passade för hans stad.

Redan tidigt på våren kunde han öppna sin butik, och hela staden skyndade dit.

Det var detsamma som han hade utfört i liten skala, då han och fröken Thorsen på en natt förvandlade fru Knudsens butik. Hon hade också vid detta tillfälle varit honom behjälplig.

Nu satt hon vid centralkassan bakom ett fint galler, likasom en sällsynt fågel i gyllene bur. Hon smålog diskret och såg upp med sina blida ögon, och nickade emellanåt åt sin lille man, som också hade en inbringande plats såsom förste bokhållare. Och hemma hade hon en präktig liten gosse, öfver hvars vagga staden sade lika många kvickheter som det fans röda hårstrån på hans lilla hufvud.

Men om herr bankodirektören och grosshandlaren T. Wold sade man icke längre några kvickheter. Det ansågs ytterst smaklöst, om någon gjorde en hänsyftning på „fru Knudsens penninglåda.“ Det måste ha gått vida mera storartadt till för att samla en sådan rikedom på några få år, det var en orsak till att beundra en sådan self-made man och Guds välsignelse.

Såsom det nu stod till med honom var han i stånd att göra sitt lilla samhälle all den skada, som härflyter af att en hänsynslös och lysten kapitalist beherskar både bank och kredit. Hans ögon voro ständigt på spaning och där det fans en skilling att förtjäna, högg han klorna i den och fördref alt smått folk från bytet. Om en liten affär hade börjat blomstra, lade han genast hinder för krediten, förtalade innehafvaren för de utländska firmor, med hvilka han stod i förbindelse, öfvertog själf förbindelsen och utträngde dess ursprunglige innehafvare. Öfveralt var han tillstädes, långt utom sin egen affär, i fartygshandel och i alla möjliga spekulationer. Han försmådde icke två kronor, om han kunde taga dem ifrån en annan.

Därför blef han dyrkad som en Moloch, till och med mera än bankchefen, ty sådan hade denne aldrig varit. Alla köpmän bugade sig för honom och kröpo in i sina smyghål med sina köttstycken, samt vågade knapt annonsera, af fruktan för att den store mannen skulle ana att de hade någon omsättning och taga maten ur munnen på dem.

Och därför blef han också vald till alt möjligt i kommunen, i alla föreningar och företag. Utan hans namn var den bästa affär säker på undergång. Om någon hade förnärmat honom, kunde han lika gärna strax gå till byfogden med sina böcker.

Då han därför inom några år hade uttömt alt, som kände sugas ut ur staden, då han hade begagnat sig af alla förmåner, hittade han på att han nu, då han var öfver trettio år, också borde bli stortingsman.

Det var sed i staden att den som blef rik, gjorde en liten tripp i stortinget.

Åt högerpartiet sade han ingenting, men hans vän prästen blinkade menande med ögonen, då han rekommenderade honom. Åt vänstern sade han att han var en själfständig karl, en self-made man, utgången ur folkets djupa led, med mera dylikt, som de funno förträffligt. Han var dessutom en man utan farlig bildning, och därtill en rik man, som gick i kyrkan.

Endast „Arbetarenes ring“ ville icke välja honom. De hade Simon Varhoug till ordförande, och han varnade mot Törres Wold. Men då gick Törres en dag ner i sjöboden och sade så att flere hörde det: „Du, Simon, som är socialist. . . .“

Förfärad började den kloke Simon protestera, men det blef kändt i staden; det stod till och med i en tidning att „starka socialistiska stömningar gjorde sig gällande inom „Arbetarenes ring“; och då Simon Varhoug helt upprörd kom till ett möte för att rentvå sig och sina kamrater från dessa gräsliga beskyllningar, måste hans vän och kamrat Halvor Röidevaag meddela honom att hvar enda föreningsmedlem hade strukit ut sig ur „Arbetarenes ring“, och att salen stod tom. Och följande morgon återstod det icke annat af den praktfulla ringen än de båda ädelstenarne Simon Varhoug och Halvor Röidevaag, berättade samma tidning.

Sedan blef Törres Wold vald med stor majoritet.

I början ångrade han sig och kände sig mycket illa till mods. Han trodde länge att de drefvo med honom.

En känsla, lik den han i sin ungdom hade känt inför klyftan i samhället, oroade honom bland dessa allvarliga män, hvilka disputerade om mångt och mycket, som han icke förstod.

Men efterhand, då han gjorde förfrågningar om dessa män med de stora orden och de modiga minerna, fick han veta att de voro fattiga, den ena fattigare än den andra, . . . ha! . . . utfattiga allesamman! Ha, ha, ha! Hvad brydde han sig då om deras rullande r-r och tjocka nackar! Ett par tre rike män funnos där; han banade sig väg till dem, gjorde bekantskap med flere dylika i staden och nådde långt i sällskapslifvet utan att ramla ner.

Under själfva sammanträdena hade han ofantligt ledsamt; men ute i korridorerna, i trapporna, ända nerifrån de murade källarene upp till läktarena tykte han om att färdas. Att på eftermiddagen, då alt var upplyst och hela huset uppvärmdt, vandra ljudlöst på de mjuka mattorna från korridor till korridor, förbi bugande vaktmästare, in i ett rum, sitta en stund i en bekväm länstol, vederkvicka sig i restaurationen, visa sig en stund på ett ställe och sedan åter bege sig ut på vandring, och alt detta i medvetandet om att han fick penningar för det! — det var ett stort nöje för Törres Wold.

Och dessa bönder, som han träffade, men som han i egenskap af grosshandlare i en stad höll på ett visst afstånd ifrån sig, — huru väl förstod han icke, han som kände deras hemlif, att de hällre skulle sälja sin själs salighet än försaka det bekväma lifvet i detta palats.

Han kände sig isynnerhet lugn efter det han hade hållit sitt tal.

Han hade fått idén därtill af pastor Opstad och väntade endast på ett lägligt tillfälle att rycka fram därmed. En förmiddag, då både salen och läktaren voro fullbesatta, reste han sig under en debatt i någon skolfråga och sade att han för sin del stod helt och hållet på barnatrons grund. Han viste visserligen att man nuförtiden icke borde säga sådant, om man ville bli ansedd såsom en bildad man, en framåtskridandets man; men han sade det ändå rent ut, ty han var en enkel och rättfram människa, utgången ur folkets djupa led. Ja, det var honom kärt att i denna sal få bekänna att han icke hade kommit längre än till den ödmjuka barnatrons fasta grund, och han ville bedja Gud att han häller aldrig måtte komma längre.

Hans tal väkte uppmärksamhet, därför att det lät så frimodigt, och man förvånade sig öfver att den unge mannen, som så hastigt hade samlat en förmögenhet, samtidigt kunde sysselsätta sig så mycket med religiösa frågor. Och fastän han aldrig sade mera, räknades han därefter till de bästa krafterna på tronens och kyrkans sida.

Hemma i den lilla staden blinkade högerpartiet åt pastor Opstad och trykte med värme hans hand.

Vänstern fick stå med lång näsa och svor, såsom vanligt öfver att också han hade svikit den.

Men Simon Varhoug hviskade åt sin vän Halvor Röidevaag:

— Hvad sade jag? . . . Den mannen hafver djäfvulen!

Men det största uppseendet väkte dock en notis med anspråk på tillförlitlighet i hufvudstadens tidning om att stortingsmannen, grosshandlaren och bankodirektören T. Wold med det första skulle bli utnämd till riddare af St. Olafsorden. Denna underrättelse gjorde ett alldeles öfverväldigande intryck.

Till och med de, som brukade tala öfvermodigt om dessa grannlåter, blefvo eftertänksamma. Kvinnorna sågo från sidan på sina män och tänkte: någonting sådant får du aldrig! Ja, till och med de minst betydande och oansenligaste invånarene i staden satte sig allena, eller man och hustru vid sina barns sängar för att grubbla däröfver att en man, om hvilken alla viste att han icke hade gjort annat än ondt åt andra i hela sitt lif, skulle dragas fram och röna utmärkelse.

Tänk att denna mängd penningar, samlade genom idel oredlighet och orättvisa, redan hade hunnit göra intryck i Stockholm! Det förvånade dem, och de började undra om det inte i själfva värket var lönlöst för dem själfva och orätt mot barnen att lära dem att ärlighet varar längst. Ty det var ja als inte sant. Och var det inte att beröfva barnen en chance att komma fram i lifvet, då man tvingade dem att läsa och lära sig, och hos dem väkte aktning för kunskapen, medan man dolde för dem att vägen till samhällets höjder jämnades för den vinningslystne, som aldrig kände någon blygsel, och för den skenhelige, som icke blinkade.

Men inför den store mannen själf tego alla, och hela staden kröp för honom, då han till sommaren återvände från stortinget. Alla affärsmän, som under tiden hade funnit något ben att gnaga på, dolde omsorgsfullt sitt byte och infunno sig smilande vid den stora medborgerliga middag, som gafs på klubben till den hemkomne herr Wolds ära.

Det skulle också vara damer närvarande vid festen, och Törres skulle där få återse den vackra fru Steiner, som för några månader sedan hade kommit till staden.

Medan han klädde sig och tänkte på alla sina svarstal, smög sig oemotståndligt tanken på henne inpå honom och störde honom.

Han hade hört att hon hade kommit till staden för att utrymma sin atelier, som alla dessa år hade stått för hennes räkning, sälja alt och resa igen. Och det ansåg han ganska troligt, ty han hade i hufvudstaden hört att hennes man var ruinerad och antagligen icke längre skulle kunna underhålla henne.

Han kände att huru han än skulle väpna sig, så berodde alt af det sätt, hvarpå hon skulle taga emot honom. Ännu i detta ögonblick, sedan han hade störtat alt och alla, kände han att denna kvinna var hans sista pröfvosten.

Hon hade drifvit med honom, och fört honom leende till afgrundens rand. Månne hon ännu hade makten, eller var en hämd möjlig?

Före middagen var det ett sådant virrvarr omkring den store mannen, att Törres bara fick se en skymt af henne i en grupp af fruntimmer. Men det kändes i samma ögonblick som om han icke hade kunnat draga andan inför denna kvinna, som först hade öfverväldigat honom och hvars makt ännu tyktes vara densamma.

Sedan började talen. Den store mannen prisades i de fagraste ord. Först talade bankchefen Christensen för de unga krafterna, som efter hand skulle upptaga arbetet och aflösa de äldre.

Därnäst framförde sakföraren Dreyer en hälsning från de små i samhället, för hvilka herr Wold var en fader och välgörare.

Så kom en stortingsman från landet och talade för denne self-made man, utgången ur folkets djupa led, och så vidare. Men pastor Opstad talade allra bäst.

Han ville att man icke för mycket skulle prisa en såkallad self-made man; ty af egen kraft förmådde en människa intet, och ingen viste det bättre än hans vän T. Wold. Det var under ständigt erkännande af att välsignelsen kommer från ofvan utan vår egen förskyllan, som denne man hade arbetat sig upp ur små förhållanden, och därför hade Gud gjort hans hjordar feta och gifvit honom stora jordiska egodelar. Och såsom han hade emottagit dem, skulle han också förvalta dem, det var prästen säker på.

Törres hade svarat på alt detta med mycken värdighet. Han hade gjort så goda förstudier hos bankchefen och senare utbildat sig i stortinget, så att han kunde säga de tomaste ord och det faddaste smicker såsom en allvarlig man, hvilken menar det uppriktigt.

Fru Steiner satt långt nere vid bordet med en af sina forne kavaljerer. Hon kunde se hedersgästen hvarje gång han reste sig for att tala; hon hörde hvad han sade och hvad de andra sade åt honom. Och det var den bodpojke hon en gäng hade haft till sin disposition, och med hvilken hon hade drifvit.

Sedan den tiden hade hon själf haft många missräkningar. Hufvudstaden hade förändrats mycket, då hon kom tillbaka. Folk mindes jämt och nätt någonting om en skilsmässa och en skandal; men det fans alldeles nya och mycket värre historier, som nu fängslade sinnena. Hon kände att man betraktade henne med ett visst intresse; men likväl såsom en, som har slutfört sitt värf i lifvet; och då hennes man, som icke hade förbättrat sig det ringaste, icke längre, såsom han själf var nog skamlös att säga, hade råd att underhålla både en frånskild och en icke laglig hustru, hade hon återvändt till den lilla staden, olycklig och fullkomligt rådlös för framtiden.

Vacker var hon ännu och klädd såsom ingen annan i salen. Och medan den medborgerliga festen fortgick, och all beundran slösades på honom ensam, började fru Steiners ögon stråla, och hon frågade sig själf om hon icke här möjligen kunde finna det som hon behöfde: ett sorgfritt lif, rikedom och en man.

Hon hade ännu bibehållit en viss fruktan för hans råhet, men hela världen låg ju för hans fötter; han kunde ju ha förändrat sig.

Värre var det om han hade förstått huru stor skald hon hade i den där kvällens uppträde, och det hade han säkert insett efteråt. Månne han hade förlåtit henne? Månne hon kunde förmå honom att glömma. Osäkra, hvardera å sin sida, råkades de senare på kvällen sedan han länge hade kretsat omkring henne. Och likasom enligt öfverenskommelse tog hon strax hans arm, och de följdes åt in i ett af sidorummen, där ingen uppehöll sig.

Hans hjärta klappade likasom i hans ungdom, då de satte sig. De skrattade båda litet och viste icke huru de skulle börja.

— Ni har förändrat er mycket, herr Wold.

— Men det har ni inte gjort, inte det ringaste, — sade han och såg henne in i ögonen, samt lät därpå sin blick glida öfver hennes hvita skuldror med det lystna uttryck, som hon kände så väl, och för hvilket hon ovilkorligen ryggade tillbaka.

— Vi råkades aldrig i Christiania, — sade hon.

— Jag frågade efter er på de finaste ställen, men ingen människa kände er.

Han var dock densamme. Hon återtog:

— Huru trifdes ni vid stortinget?

— Förträffligt, — svarade Törres.

Hon kände också denna frimodighet.

— Men . . . men är det inte litet svårt . . . att så där komma in i alt?

— Åh, jag generade mig inte; jag var ju rikare än alla de andra, — svarade han och skrattade så att hans starka tänder lyste, och hon åter måste draga sig tillbaka.

Emellertid hade han nu kommit i farten, och han berättade för henne, likasom för en förtrogen vän, alt hvad han hade uträttat under dessa år. Så mycket såg han strax att det icke mera skulle komma i fråga att drifva med honom. Det gälde nu till en början att låta det förflutna vara glömdt och sedan taga henne, medan han själf stod i all sin glans och hon utan stöd.

Och han greps af ifver vid tanken på att hans ungdoms allra omöjligaste dröm var nära att gå i fullbordan; denna kvinna, som hade synts och ännu föreföll honom så bedårande, som hade stått så högt öfver honom, henne skulle han kanske kunna kufva; han skulle få kyssa denna hvita nacke och böja den. Kärleken flammade upp inom honom tillika med hämdlusten, på det sättet som han brukade älska kvinnorna.

Hon hade glömt sina beräkningar och kände sig afväpnad. Den styrka, som hon redan hade beundrat hos bondgossen, öfverväldigade henne nu; hon blef alt blekare, medan han talade. Hon hade börjat med att öfverväga om hon skulle taga honom, men nu kände hon att det skulle slutas med att han tog henne.

Flere gånger hade bekymrade herrar från festkomitèn späjat efter hedersgästen och diskret dragit sig tillbaka.

Törres Wold fattade hennes hand och sade:

— Nu har jag alt utom det förnämsta. Låt mig nu föra er in i de salar, ur hvilka ni en gång jagade mig ut, så äro vi kvitt, och dubbelt lyckligare.

En rysning genomilade henne, men i detsamma närmade sig bankodirektör Christensen försiktigt.

— Det lär vara svårt att komma öfverens? — sade han småleende.

— Nej visst inte; nu äro vi ense, — ropade Törres Wold strålande; — inte sant, fru Steiner?

Hon reste sig, och de stodo hand i hand framför den småleende bankchefen. Hon lutade sitt hufvud mot Törres Wolds starka skuldra och hviskade:

— Jo, det skola vi vara.

Då han sent på natten gick hem från festen, som hade öfvergått till ett stormande förlofningskalas, gjorde han en omväg efter att hafva följt sin fästmö till hennes dörr.

I den ljusa sommarnatten trängde dofter från skog och mark in i staden. Törres stannade i ett hörn och inandades den friska landtluften i djupa drag. Och därvid erinrade han sig sin barndom och ungdom, tider, som han aldrig annars tänkte på. Han hade icke häller egnat sina släktingar mången tanke. Om någon af dem kom till staden, så gjorde han alt för att så snart som möjligt bli af med dem.

Men i natt lämpade sig dessa minnen för hans stämning, som var blidare och lyckligare än någonsin. Och han erinrade sig prästens ord att Gud hade skänkt hans arbete sin välsignelse. Hade det inte i alt gått med honom såsom med Jakob? Och fick han inte nu . . . efter de sju årens förlopp . . . sin Rachel, . . . den fagraste Rachel någon man hade vunnit?

Framför sitt hus stannade han och betraktade de gyllene bokstäfverna i sitt stora self-made namn. Men uppe i våningen gingo hans tankar framåt till den vackra frun i hans salonger, de beundrande gästerna och hans makt öfver alla.

Och då han hade klädt af sig och gick till hvila, tänkte han på barnen, och han undrade hvad han skulle kalla sin älste son.

Plötsligt, likasom genom en uppenbarelse, stod namnet klart för honom, och han nämnde det halfhögt i mörkret, likasom af tacksamhet.

Jakob var namnet! . . . Jakob var det namn hans son skulle bära; och han ville själf lära honom att bära det.

Slut.

---