Jakob/Kapitel 15
| ← XIV. |
|
XVI. → |
XV.
Dagen förut, således om fredagen, både Törres Wold gått tidigt hem från butiken. Fru Knudsen hade inbjudit honom att äta kvällsvard med henne och pastor Opstad. Han hade tackat utan att tänka efter, och sedan gått hem.
Han satt med en hel hop papper framför sig och hans händer darrade, då han rörde vid något; och då det klappade på yttre dörren, rykte han till och bleknade.
Men innan han gick för att öppna, antog han framför spegeln en lugnare min och sade till och med halfhögt för sig själf:
— Jag tänkte nog att det inte skulle räcka sju år!
Den som kom var Anton Jessen, blek och upprörd. Han kastade sig i soffan och utbrast:
— Nu går det inte mera.
Törres såg upp utan förvåning, utan att göra någon fråga, och betraktade helt kallt sin gäst.
— Jag hade så säkert räknat på dig, — sade Jessen och slog ner ögonen.
Törres rykte på axlarne och började åter bläddra i sina papper. Anton Jessen greps af ett begär att motsäga honom. Han tykte att Törres var skyldig att hjälpa, han kunde icke säga hvarför; han viste att han icke mera hade någonting att lämna såsom pant eller säkerhet, men det föreföll honom dock som om han hade bjudit någon ersättning för hjälpen, ehuru han icke kunde säga hvad det var. Både gammalt och nytt agg vaknade hos honom, medan han oafvändt stirrade på den store solide mannen vid lampan med alla de fördömda pappren framför sig.
— Vill du inte hjälpa oss? — utbrast han plötsligt.
— Jo, efteråt, — svarade Torres helt lugnt.
— Efteråt . . . efteråt! . . . Tack skall du ha! — mumlade Jessen och gick nervöst af och an i rummet. Han tänkte på ruin och skam och på sin lilla hustru, som viste hvar han var och hvad det gälde, och som nu satt darrande och väntade.
— Det fins andra, för hvilka det är värre än för dig, Jessen, — sade Törres. — Här ha vi nu först borgesförbindelsen.
— Som du har fått. Du har minsann säkerhet nog skulle jag tro.
— Jag hoppas det, — svarade Törres. — Men man kan inte veta huru det går när konkurserna begynna.
— Blir det flere? — frågade Jessen ifrigt.
— Jag vet inte om vi, om fru Knudsen kan reda sig.
— Men kära du, det är ju en obetydlighet. . . .
— Ja, litet hit och litet dit! . . . om bankerna först bli uppskrämda genom en konkurs, så. . . . Dessutom komma alla Brandtska växlar, på hvilka vi stå.
— Gustaf Kröger också! — utbrast Jessen nästan med förtjusning.
— Jag kan inte veta någonting, — sade Törres och bläddrade i sina papper, men det förefaller mig som om. . . .
Anton Jessen hörde icke mera på honom, utan tänkte på andra saker. Hans fall skulle få ett helt annat utseende, då det skedde i förening med stora, ansedda hus. Hans små summor skulle uppslukas af de stora, och i skydd af den allmänna bestörtningen öfver sådana firmor som den gamla Brandtska och Cornelius Knudsen skulle han kunna genomföra sin lilla konkurs och kanske komma lätt ifrån altsammans.
— Men det är ju en hel rad, — sade han.
— Det är en kris, — svarade Törres med bankodirektörens röst.
— En kris? . . . Ja, det är det värkligen, — inföll Anton Jessen nästan gladt, och skyndade direkte hem till sin lilla hustru med detta dyrbara ord, som nästan var bättre än hjälp.
Törres satt ännu en stund vid sina papper, förrän han gick till fru Knudsen, och då han redan hade fått paletån på sig, måste han gå tillbaka till skänken för att taga sig ett stort glas konjak. I hela den långa plan, hvars lösning nu stod för dörren, fans det blott en mörk punkt. Åt alt det andra gladde han sig uppriktigt, men fru Knudsen. . . . !
När han tänkte så långt, brukade han föreställa sig framtiden så att han, då han hade fått alt det andra ordnadt enligt sin plan, skulle gå till fru Knudsen och på ett eller annat sätt göra någonting för henne. Om han tänkte på att gifta sig med henne, så var det omöjligt nu då hon hade gjort konkurs, och om han tänkte på att ge henne pengar, så var det ännu omöjligare, ty det skulle endast väcka misstankar och ge anledning till prat. Men han tänkte ändå alltid att han skulle göra någonting.
Medan han långsamt närmade sig hennes hus, satt pastor Opstad redan inbegripen i ifrigt samspråk med den unga enkan; och då Törres trädde in och såg dem tillsammans, slog den tanken honom att han tidigare borde ha fört dem tillsammans. Nu var det för sent, det viste han med den kännedom han hade om sin vän.
— Och det går fortfarande bra för herr Jessen? — frågade prästen såsom en fortsättning af samtalet.
— Det tror jag nog, — svarade fru Knudsen; åtminstone hoppas jag det.
— Och han är ändå en konkurrent?
— Vi äro alla konkurrenter och ändå goda vänner, inte sant, herr Wold? Vi hjälpa lilla Jessen att konkurrera så godt vi kunna.
— Man skall inte hjälpa någon mer än man kan, till och med om det är en konkurrent, — svarade Törres.
— Ni har rätt i det, — svarade fru Knudsen och gick in i matsalen. De hade bara väntat på Törres.
Han kände sig en stund villrådig. Skulle han försöka i ett vittnes närvaro låtsa vara den försiktige, som alltid hade varnat? Det vore ju löjligt sent; i morgon skulle Anton Jessens växlar protesteras, och i måndag skulle konkursen vara känd.
Så slog han om till skämt och narrade de andra att skratta hela kvällen.
Men han gick till sängs med en ovanlig känsla af beklämning, och det var honom icke möjligt att bli af med minnet af den första natten i fru Knudsens hus, då han gömde de första tio öre han hade tagit. —
Den egentliga direktionen, som hade lön i Christensens bank, bestod af tre herrar: Christensen själf, som var chef för det hela, konsul With, som af goda vänner hade blifvit förhjälpt till denna plats, sedan han hade förlorat sin hustrus förmögenhet vid Carsten Lövdals stora konkurs, och Törres Wold, som nyligen hade svingat sig upp till direktör efter att i flere års tid ha varit suppleant.
Under den korta tid han hade varit med, hade bankchefen blifvit ännu mera styrkt i sin tro på denna unga krafts duglighet i småsaker. Men då det gälde större och viktigare affärer, ansåg han icke Törres Wold svårare att kufva än konsul With, som hade honom att tacka för platsen och var alldeles bruten.
Han lät därför sina båda kolleger vänta en stund i direktionsrummet, innan han trädde in med en bundt växlar i handen.
— Såsom herrarne kanske veta, ser det ut såsom om firman Anton Jessen hade svårt att reda sig.
— Hans växlar ha väl i dag blifvit protesterade? — frågade Törres.
— Nej, det ha de inte; det var så små belopp; . . . här äro de; . . . jag har hela tiden väntat på bud från Jessen.
— Solen har emellertid gått ner, — sade konsul With och såg på sitt ur.
Bankchefen smålog åt den stackars konsuln, som aldrig kunde låta bli att göra sig viktig.
— Jag fritager mig från ansvaret att låta de där växlarne bli liggande till måndagen, — sade Törres Wold.
Bankchefen vidgade sin näsa likasom om han hade undersökt luften.
— Det öfverensstämmer inte med bankens traditioner att gå hastigt eller öfveriladt till väga mot gamla kunder, — sade han. — Genom att gifva dem litet tid. . . .
Törres Wold afbröt honom och tittade i sina egna anteckningar.
— Utom bankerna är det blott två firmor i staden som stå i förbindelse med Anton Jessen.
— Brandt och C. Knudsen, — sade konsul With.
Bankchefen såg på honom och tog sedan sin pincenez för att betrakta de anteckningar Wold räkte honom.
— Desto större skäl har en bank med våra traditioner att visa tålamod, då det, såsom det synes, föreligger större svårigheter. . . .
De andra två tego stilla; nu voro de vid själfva saken. Det var nämligen allmänt kändt, att bankodirektör Christensen också dref en liten lånerörelse på egen hand, hvilken emellertid alltid, då någonting gick på tok, visade sig vara för bankens räkning; åtminstone öfverfördes förlusten genom en eller annan bakport till bankens böcker, innan det var för sent.
På de tre hotade firmorna hade han icke så litet att förlora; han hade alltid tänkt rädda sig, men ända till denna stund hade han tykt att det ännu var tid.
— Naturligtvis har jag länge känt dessa förhållanden, — sade han öfverlägset, — men jag tror, såsom jag alltid har trott, att man framför alt bör försöka att vinna tid, . . . och inte gå för brådstörtadt till väga, . . . utan försöka att arrangera. . . .
Till hans stora förvåning slog Törres Wold till ett gapskratt och sade:
— Jag anhåller att växlarne protesteras senast i måndag.
Bankchefen rätade på sig. Det var hög tid att stäfja den unga kraften en smula.
— Det blir i alla fall en direktionsfråga som måste afgöras på vanligt möte. Hvad är er åsikt, konsul With?
Bankchefen såg icke ens på honom; så säker var han på svaret.
— Jag förenar mig helt och hållet med herr Wold, — sade konsul With osäkert.
Bankchefen rykte till. Han viste icke att konsul With, hvars inkomster ingalunda räkte till för den gamle kavaljeren, längesedan hade råkat i Torres Wolds klor, och att denne nu första gången begagnade sin makt öfver honom. Och ifrån konsuln såg Christensen på den unga kraften, som han själf hade dragit fram. Och han kände att all hans aplomb, hela hans myndighet skulle göra ingen värkan på denne tvärsäkre bonde, som litade på sina pengar, utan någon annan tanke i sitt hufvud.
Han började tala, och beklagade de olyckliga förhållandena, staden och de enskilda personerna, men Törres, som icke brydde sig om att höra på det långa andragandet, vände sig till konsul With, som förde protokollet.
— Således antages mitt förslag?
— Enhälligt, — svarade bankodirektör Christensen allvarligt. —
Söndag förmiddag talade fru Knudsen i kyrkan med ett fruntimmer, som sade att det var alldeles säkert att Anton Jessen skulle göra konkurs. Hennes man hade själf hört det af konsul With föregående kväll på klubben.
Fru Knudsen gick från kyrkan direkte till Wolds bostad, där hon aldrig hade varit förut. Men den tjocka Berta, som nu tjänade här, förklarade att herr Wold var ute och icke skulle komma hem till middagen, samt föga före kvällen.
Fru Knudsen var helt allena vid middagen den dagen. Men hon åt ingenting; hon satt bara och tänkte, eller ock gick hon af och an i rummen och väntade. Om någonting sådant var å färde, så måste ju Wold veta det, och då kunde han ju icke underlåta att strax komma till henne, så att de tillsammans skalle få öfverlägga om hvad som var att göra.
Huru stod det egentligen till? — Och huru långt hade hon kommit med de Jessenska pappren? Med ledsnad erinrade hon sig att hennes man, som alltid berömde henne, likväl hade sagt att någon god köpman skulle hon aldrig bli. Men under den tid hon rådfrågade Kröger hade hon ändå varit mycket lugnare; nu viste hon rakt ingenting.
Hon hyste ännu icke någon misstanke mot Törres Wold, och hon förklarade hans uppförande så att nu då det hade gått på tok för hans vän, mot hvilken han alltid hade varit så hjälpsam, så blygdes han öfver att ha fört henne på sådana afvägar, och därför kom han icke.
Men hon tykte att det var fegt af honom. Och ju längre det led, desto mindre tykte hon att det öfverensstämde med hans karaktär, så som hon kände den. En sådan stöt borde han ha tagit modigt såsom en gemensam olycka, hvilken förde dem tillsammans; . . . och då kunde mycket bli bättre och allting uthärdas.
Men att han lämnade henne ensam hela dagen, det gjorde henne för hvarje timme som gick mera nedslagen, tils tjänsteflickan kom och ville tända lampan.
Fru Knudsen vände sig om och sade: nej tack! Hon gick af och an förbi fönstren. Regnet piskade rutorna, och gaslågorna, som just hade blifvit tända, flämtade osäkert öfver den smutsiga gatan.
Till Kröger kunde hon icke gå. Det hade kommit så mycket emellan dem. Och hon viste altför väl hvilken min han skulle göra, han, som alt sedan första stunden hade varnat henne för Wold. Hon viste att hon icke kunde uthärda den misstanke, som trots alt växte och växte, som i mörkret lurade emot henne ur alla vrår, medan tiden gick och ingen ringde på tamburklockan.
Plötsligt rätade hon på sig, gick in på kontoret och tände gasen. Så mycket affärsman var hon väl, att hon kände uppgöra en öfversikt öfver sin ställning, om hon riktigt ville det.
Men då hon hade fått de tunga böckerna ner från det eldfasta skåpet och framsatta på pulpeten, sjönk hon likväl ihop öfver dem, likasom om de där männen ändå hade lämnat henne i sticket med någonting, som hon icke förstod.
Tidigt måndag morgon satt hon fortfarande blek och orolig på kontoret. Hon hade icke sofvit under natten. Framför henne lågo försöken till en ordnad öfversikt öfver affärens ställning, men det var henne icke möjligt att få reda på det hela; hon såg endast siffrorna växa till belopp, om hvilka hon icke hade någon aning.
Törres Wold kom också tidigt. Hon hörde hans steg, då han gick genom butiken och hon hade lust att skynda in i sitt eget rum. Hon vågade icke vara allena med honom; hon kunde icke se honom in i ögonen, för att icke upptäcka det förskräckliga. Men hon blef ändå sittande, likasom fastvuxen vid sin plats, lutad öfver böckerna.
Törres hade beräknat att han skulle få vara allena på kontoret en stund, men då hon satt där så blek och upprörd, sade han:
— Jag ser att ni vet alt, fru Knudsen.
Han blef själf förvånad öfver tonfallet i sin röst. Det var också någonting helt annat han hade ämnat säga, men hon, som hörde osäkerheten i rösten, anade ögonblickligen hela hans falskhet, och i sin hjälplöshet sade hon sakta utan att se upp:
— Vill ni gå till herr Kröger och be honom komma till mig?
Törres var glad öfver att slippa ut igen. Att gå till Gustaf Kröger väpnad såsom i dag, det var uppgörelse och seger. Hämdens stora dag, för hvilken han under årslångt arbete hade sträfvat, var inne.
På kontoret satt Kröger ensam gammal och trött, med ett slappt drag i det stora rödlätta ansiktet, öfver hvars panna och kinder en gulaktig blekhet låg. Han hade också hört om Anton Jessens förestående konkurs, och fastän det icke fans någon annan direkt förbindelse emellan dem än den borgen han hade undertecknat, hade han dock denna morgon blifvit alldeles öfverväldigad. Ty han viste att Cornelius Knudsen stod Jessen närmare, och om fru Knudsens kredit skulle lida därpå, så var det slut med Brandt; han hade ingen annan att stöda sig på. De utländska firmorna hade efter hand dragit sig tillbaka, och C. Knudsen var det enda namnet på alla hans växlar.
Men värst af alt var att det var den förbannade pojken, som var skulden till alt, och medan Kröger slog sin hand mot boken och förbannade honom, stod han lifslefvande framför honom vid dörren.
Kröger gjorde våld på sig och brummade endast litet, då den besökande sade god morgon. Törres Wold lade ifrån sig hatt och käpp såsom en sansad affärsman, slog sig ner vid bordet och tog fram sin anteckningsbok, full af papper.
— Ni vet naturligtvis att Anton Jessen har instält sina betalningar.
Kröger nickade.
— Men ni vet kanske inte att denna konkurs blir en svår stöt för vår gemensamma väninna, fru Knudsen?
Gemensamma väninna! Tänk att det nu hade gått så långt, att hans gamla flamma skulle vara en gemensam väninna för honom och denne . . . hm . . . hm. . . . Han höll sig lugn, men det kokade inom honom.
Törres märkte det, och med ett välbehag, som han icke gjorde sig någon möda att dölja, tog han lugnt fram sina papper. Det var detta ögonblick och denna scen i samma rum, ur hvilket han en viss afton hade blifvit jagad såsom en hund, som åtgjorde den längesedan uttänkta hämden, och han njöt däraf i fulla drag.
— Vi skulle gärna vilja veta hvilket stöd vi under dessa omständigheter kunna påräkna från er sida?
Kröger slog ut med armarne; han kunde icke stöda någon; om han själf kunde hålla sig på benen, så. . . .
— Ty utan ögonblicklig hjälp äro vi tvungna att inställa betalningarne på eftermiddagen
Kröger störtade upp från sin stol:
— På eftermiddagen?
— Om ni fäster mycket afseende vid dagen, så kan jag kanske såsom bankodirektör förhindra katastrofen ända tils i morgon, — sade Törres småleende.
— Det är ert fel, ni . . . ni . . . !
— Men utan direkt hjälp, utan tillskott af kontanter kan en konkurs inte undvikas. Såsom ni ser omfatta våra borgesförbindelser för Brandt en ansenlig summa, som under den sista tiden ökats betydligt.
Törres sköt pappren öfver till Kröger, men denne kastade blott en blick på summan, hvarefter hans ansikte blef eldrödt och han brusade ännu en gång upp:
— Ni har ruinerat henne och oss alla; ni har stulit, röfvat, plundrat. . . .
— Jag kan nog ansvara för mina handlingar, — svarade Törres och såg honom retsamt in i ögonen. — Tänk ni bara på huru ni skall reda er.
Kröger sjönk ihop. Hvartill tjänade det att brusa upp? Alt var förloradt, alt var slut. Han glömde nästan hvem det var som han hade framför sig.
— Stackars Julie! — suckade han och vände sig bort.
Törres satt hela tiden med ännu ett papper i handen. Han skulle lämna fram det, men han väntade; han sparade, likasom barnen, hvilka först äta soppan och spara plommonen. Aldrig hade han känt sig så glad och så stark. Och då han hörde Kröger nämna Julies namn, for en lycklig tanke genom hans hufvud.
— Ja, man kan aldrig veta hvad man visar ifrån sig, — sade han sakta, likasom på försök.
Kröger skuggade ögonen med handen. Äfven hos honom hade den tanken vaknat. Det var ju Julies pengar och hennes framtid han hade förstört.
En gång förut hade han här i detta rum ingripit i hennes öde, på ett sätt, för hvilket han icke hade fått röna någon tacksamhet.
Men själf hade han ända till denna stund prisat sig lycklig emedan han hade sluppit en sådan svärson.
Nu slog han om inom några minuter; ty den unge mannen framför honom hade både hufvud och pengar att drifva affären. Hvarifrån han hade fått dem viste ingen, men hvem hade väl nu tid att tänka på dylikt? Och kanske var det, då alt gick omkring, just denne man, som Julie tänkte på, medan hon småningom tynade bort.
Det skulle kosta honom en ofantlig ansträngning, men hade han väl rätt att ännu en gång uppoffra sin dotters öde, isynnerhet nu då alt hvad hon egde stod på spel, och denne man var den enda räddningen för dem alla?
Törres gaf honom tid till noggrann öfverläggning och sade endast likasom för sig själf:
— Det fins så mycket, som man skulle vilja göra om.
— Ja, det är sant, — mumlade Gustaf Kröger med ansträngning. — såvida det inte är för sent.
— Det är aldrig för sent att göra det som är rätt och klokt, — sade Törres försiktigt; hans hjärta klappade våldsamt.
— Ja, — sade Kröger och vred sig på stolen, medan hans blick frågande gled öfver Törres ansikte, — det vore kanske inte omöjligt, . . . om alla parter vore ense om att . . . att vilja förstå hvarandra rätt.
— Åh, nu förstår jag, — sade Törres och drog djupt efter andan. Han hade kommit så långt han ville. — Ni tänker på er dotter, och såsom ni ser, ha också försök blifvit gjorda i den vägen. — Han räkte fram sitt papper. — Men det var någonting helt annat jag tänkte på, någonting helt annat, — tillade han och njöt af sina egna ord.
Men Gustaf Kröger skrek till och stirrade på pappret. Det var ett bref från tant Sofie till T. Wold, han kände stilen. Raderna dansade för hans ögon; han såg bara: „förklara möjliga missförstånd“ . . . „ett närmande från båda sidorna“, och han förstod att målet var nådt, förödmjukelsen fulländad. De bjödo ut henne, . . . hans egen dotter! Och denne man trampade dem alla under fötterna!
Törres iakttog honom, likasom om han hade varit rädd att gå miste om en enda skiftning. Då öppnades dörren bakom honom, och i det han vände sig om, såg han fru Knudsen komma in, styf och blek, likasom om hon hade gått i sömnen.
Förbi honom gled hon, utan att se på honom, böjde sig ner öfver Kröger och hviskade:
— Förlåt mig! Altsammans är mitt fel.
Kröger låg orörlig nerhukad öfver bordet och kramade brefvet i sin hand. Hon lade armen om hans hufvud och hviskade åt honom goda ord från deras gamla vänskaps tid.
Det gjorde ett afbräck i Torres triumf att se henne sådan. Men han tänkte strax, att då hon på ett sådant sätt tog hans fiendes parti, så behöfde han icke häller genera sig.
Smågnolande tog han sin hatt och käpp och gick sin väg.