Jane Eyre/25
FEMTE KAPITLET.
Förlofningstiden hade gått till ända och räknade nu
sina sista timmar. På något uppskof af bröllopsdagen var
ej att tänka, alla förberedelser dertill voro redan vidtagna.
Jag åtminstone hade ingenting mer att göra; mina
kappsäckar voro packade, lästa, omslagna med rep och stälda i
en rad längs med väggen i min kammare: i morgon vid
denna tid skola de redan vara långt fram på vägen till
London, och desslikes äfven jag — eller icke jag, utan en
viss Jane Rochester, en person som jag ännu icke kände.
Det återstod endast att fästa fast adresserna, som, fyra till
antalet, lågo på min byrå. De voro skrifna af mr
Rochester sjelf med egen hand och lydde: »Mrs Rochester —
Hôtel London», men jag kunde ej förmå mig hvarken att
sjelf fästa dem på kappsäckarna eller att låta någon annan
göra det. Mrs Rochester! hon fans ännu icke till: hon skulle ju födas först omkring klockan åtta följande morgon,
och jag ville vänta och först öfvertyga mig om att hon
kommit lefvande till verlden, innan jag satte henne i
besittning af sin egendom. Nog af, att i det der klädskåpet
midt emot mitt toilettbord hade kläder, som påstodos tillhöra
henne, undanträngt den svarta rock och den halmhatt jag
begagnat i Lowood; ty mig tillhörde ej denna
bröllopsskrud, denna perlfärgade sidenklädning och denna dyrbara
spetsslöja, som hängde der i stället. Jag tillstängde
skåpdörren för att slippa se den sällsamma, spöklika drägten,
från hvilken nu — klockan nio på qvällen — ett spöklikt
skimmer föll in i mitt mörka rum. »Jag vill lemna dig
ensam med dig sjelf, du bleka dröm», sade jag; »jag är
varm och feberspänd; jag hör vinden brusa derute; jag vill
gå ut och låta den blåsa på mig.»
Det som försatt mig i denna upprörda sinnesstämning, var icke blott den ansträngning förberedelserna till resan kostat mig; icke blott aningen om en stor förändring — om ett nytt lif, som skulle begynna med morgondagen: båda dessa omständigheter hade utan tvifvel sin andel i att uppväcka den oroliga, upprörda sinnesstämning, som förmådde mig att så sent på aftonen begifva mig ut på de mörka fälten; men det fans en tredje, som utöfvade ett ännu större inflytande än de.
En besynnerlig, pinsam känsla hade gripit mitt hjerta. Det hade händt mig något, som jag icke kunde begripa: ingen mera än jag visste af det eller hade sett det; det hade egt rum förliden natt. Mr Rochester hade ej varit hemma denna natt och var ännu icke återkommen. Affärer hade kallat honom till ett litet landtgods, som han egde på trettio mils afstånd från Thornfield — affärer, som han nödvändigt i egen person måste afsluta före den tillämnade afresan till kontinenten. Jag afbidade nu hans återkomst, längtande att nedlägga mina bekymmer i hans sköt, och bedja honom om lösningen af den gåta, till hvilken jag omöjligt kunde finna någon ledtråd. Vänta till dess han kommer, min läsare, och då jag för honom afslöjar min hemlighet, skall du äfven få del af förtroendet.
För att skydda mig för den häftiga sydliga vind, som blåst hela dagen i ända utan att en enda regndroppe fallit, begaf jag mig till fruktträdgården. I stället för att sakta sig, då det led mot natten, började stormen i dess ställe att allt mera tilltaga i våldsamhet och styrka: träden böjde sig oafbrutet åt ett och samma håll och kastade knappast en gång i timmen tillbaka sina grenar, så envist och med sådan oemotståndlig makt böjde orkanen deras lummiga kronor mot norr. Molnen jagade oafbrutet och i täta massor öfver fästet, från pol till pol, och ingen enda blå fläck syntes på himmelen hela denna julidag.
Det var icke utan en viss känsla af vild njutning, som jag sprang framför vinden, öfverlemnande mitt hjertas oro åt den väldiga luftström, som dånade genom rymden. Då jag kom ned utför lagerträdsallén, såg jag midt framför mig det af åskan träffade kastanieträdet. Der stod det, svart och splittradt: bålen, som blifvit klufven midt itu, liknade ett gräsligt uppspärradt gap; dock voro ej de båda hälfterna fullkomligt skilda från hvarandra; den starka, nedersta delen af stammen och de sega rötterna höllo dem ännu tillsammans; men lifskraften var borta, safven hade upphört att flyta, de stora grenarna på ömse sidor voro förtorkade, och nästa vinters stormar skulle otvifvelaktigt fälla en eller båda till marken. Till dess kunde de dock sägas bilda ett träd — visserligen en ruin, men som dock ej ännu fallit i spillror.
»Ni ha gjort rätt uti att hålla er så der fast vid hvarandra», sade jag, som om de jättelika spillrorna varit lefvande väsen och kunnat höra mig. »Så förstörda, förkolade och svedda ni se ut, ha ni dock säkert ännu någon lifskraft qvar, eftersom ni ännu hänga fast vid de gamla, trofasta rötterna. Ni skola visserligen aldrig grönska mer; inga foglar skola bygga sina bon eller qvittra sina ömma sånger under edra grenar; kärlekens och nöjets tid är förbi för er; men ni stå inte ensamma; den ena af er har i den andra en deltagande vän.» Då jag såg upp, varseblef jag månen genom öppningen på den klufna stammen; dess skifva var blodröd och till hälften öfverdragen af moln; den tycktes kasta en hemsk och dyster blick på mig och begrof sig genast åter i sin djupa molnbädd. För ett ögonblick saktade sig vinden kring Thornfield och dess omgifningar; men fjärran ifrån, öfver skog och vatten, tjöt den i vilda, jämrande klagotoner. Jag blef ängslig till mods och vände åter skyndsamt tillbaka.
På återvägen ströfvade jag hit och dit genom trädgården och plockade upp de äpplen, som lågo spridda öfverallt kring trädens rötter; derpå skilde jag de mogna från de omogna, tog dem med mig in och lade undan dem i skafferiet. Sedan jag blifvit färdig härmed, gick jag in i biblioteket, för att se efter om det blifvit eldadt; jag visste att mr Rochester äfven om somrarna, isynnerhet en så kulen afton som denna, tyckte om att få sig en treflig brasa. En sådan hade ock blifvit tänd för en stund sedan och var nu i full låga. Jag stälde hans länstol i ett hörn nära intill kaminen, sköt fram ett bord framför denna, släppte ned gardinerna och lät bära in ljusstakarna. Men knappt hade jag slutat dessa anstalter, förrän jag blef mera orolig än någonsin; det blef mig omöjligt att längre sitta stilla eller stanna inom hus. En liten bordstudsare i rummet, der jag var, och det stora vägguret i förstugan slogo på en gång tio.
»Hvad det blir sent!» sade jag för mig sjelf; »jag har lust att springa ner till grindarna; det är månljust emellanåt, och jag kan se en god sträcka framåt vägen. Kanske han redan är i närheten, och om jag möter honom, så besparar jag mig några ögonblick af pinsam ovisshet.»
Vinden for hvinande genom de höga träden vid grindarna; men på vägen, till höger och venster, så långt mitt öga kunde nå, var allt tyst och ödsligt, och ingenting rörde sig der, annat än skuggorna från molnen, då månen en och annan gång tittade fram.
En barnslig tår uppsteg i mitt öga under det jag på detta sätt stod och såg framåt vägen — en tår, framkallad af otålighet och sviken väntan: helt skamlig deröfver, skyndade jag att borttorka den. Ännu stod jag qvar och väntade; af månen syntes ingen skymt, han hade dragit omkring sig ett förhänge af täta moln; det började blifva fullkomligt mörkt, och med stormen följde nu äfven ett häftigt regn.
»Ack, om han ville komma ändå! Ack, om han ville komma ändå!» utropade jag, fattad af dystra aningar. Jag hade trott att han skulle komma hem till thédags, och nu var det mörkt: hvad kunde väl hålla honom borta så länge? Den förlidna nattens tilldragelse stod åter lifligt framför mig. Jag tolkade den som ett förebud till kommande olyckor. Jag fruktade, att mina förhoppningar varit allt för lysande för att kunna förverkligas, och jag hade på sista tiden njutit så mycken sällhet, att jag förestälde mig, att min lycka uppnått sin höjdpunkt, och att ett omslag nu nödvändigt måste inträffa.
»Jag kan inte återvända hem nu», tänkte jag. »Jag kan inte sitta och värma mig vid brasan, då jag vet att han är ute i ett så ohyggligt väder. Det är bättre att mina ben bli trötta, än att mitt hjerta svider. Jag har lust att gå ett litet stycke för att möta honom.»
Jag begaf mig af och gick fort, men hann dock icke långt: knappt hade jag tillryggalagt några hundra famnar, förrän jag hörde trafvet af en häst; en ryttare sprängde fram i fullt galopp, åtföljd af en hund. Nu var det slut med alla onda aningar: det var han, på sin häst Mesrour, och hunden var Pilot. Han såg mig, ty på ett ställe, der molnslöjan remnat och det blåa himlahvalfvet framskymtade, framseglade månen, skimrande och klar. Han tog af sig sin hatt och svängde den i luften. Jag sprang emot honom.
»Ser man bara på!» utropade han, under det han sträckte ut handen åt mig och böjde sig ned från sadeln. »Du kan inte lefva utan mig, Jane; det är klart som dagen. Stig upp på spetsen af min stöfvel, räck mig nu båda händerna, och så upp med dig.»
Jag lydde honom: glädjen gjorde mig vig, och med ett språng var jag uppe på hästen. Jag fick mig en varm kyss och bevittnade ett utbrott af förtjusning, med en liten tillblandning af skryt, hvarvid jag försökte hålla så god min som möjligt. Sedan han sansat sig något litet, frågade han: »men hvad är på färde, Jane, efter du kommer mig till mötes så sent på qvällen? Har någonting händt?»
»Nej, ingenting; men jag tänkte att ni aldrig skulle komma. Jag kunde inte stå ut med att vänta på er hemma, isynnerhet då det regnar och stormar som nu.»
»Ja, minsann; du är ju så våt som en hafsnymf; svep omkring dig min kappa: men jag tror du har feber, Jane; både din kind och din hand äro brännheta. Jag frågar ännu en gång, har det händt någonting?»
»Nej, nej: nu är jag hvarken ängslig eller orolig.»
»Du har ändå således varit det?»
»Ja, det kan jag inte neka till, och ni skall nog få veta allt i sinom tid, sir; men jag fruktar att ni bara skrattar åt mig, när ni får höra det.»
»Så snart morgondagen är väl öfver, skall jag skratta af hjertans lust; men dessförinnan vågar jag inte, ty jag är ännu inte säker på att icke mitt byte undgår mig till slut. Jag menar just dig, Jane, som hela denna månad på en gång varit hal som en ål och full af taggar som en vild törnrosbuske. Jag kunde inte komma åt dig med ett finger, utan att sticka mig, och nu ser det ut som om jag tagit upp ett vilsegånget lam i mina armar: du har vandrat ut ur fållan, för att söka din herde; inte sant, Jane?»
»Jag längtade efter er, sir; men ni bör derföre inte skryta. Vi äro framme nu, var god och släpp ned mig.»
Han lyfte ned mig på stenläggningen. Sedan han öfverlemnat hästen åt John, och vi kommit in i förstugan, bad han mig att fort taga på mig torra kläder och sedan komma ned till honom i biblioteket. Jag var redan på trappan, då han kom efter mig och fasthöll mig, för att aftvinga mig ett löfte att ej dröja länge. Jag höll ord: fem minuter derefter var jag åter nere. Han satt vid sin qvällsvard.
»Tag en stol och gör mig sällskap, Jane. Med Guds hjelp är detta näst sista gången du på länge skall intaga en måltid här på Thornfield Hall.»
Jag satte mig ned bredvid honom, men förklarade, att jag ingenting kunde förtära.
»Är det derföre att du har i sigte en resa? Är det tanken på att fara till London, som förtar din aptit?»
»Ingenting af det som förestår mig, är mig klart i afton, och jag vet icke ens riktigt hvad jag tänker. Det förekommer mig som om i hela lifvet ingenting verkligt funnes.»
»Du undantar väl åtminstone mig, Jane? Jag är väl verklig nog: rör bara vid mig, så känner du nog att jag inte är någon skugga.»
»Ni, sir, är det mest spöklika af alltsammans: ni är ingenting annat än en dröm.»
Han skrattade och sträckte ut sin hand.
»Är detta en dröm?» sade han och höll den tätt under mina ögon. Han hade en fint rundad, muskulös och kraftfull hand och en lång och senfull arm.
»Ja, fastän jag vidrör den, är den dock endast en dröm», sade jag och sköt tillbaka hans hand ifrån mitt ansigte. »Har ni slutat er måltid?»
»Ja, Jane.»
Jag ringde och lät duka af bordet. Då vi åter voro ensamma, rörde jag om elden och satte mig derefter på en pall vid min husbondes fötter.
»Det är nära midnatt», sade jag.
»Ja, men kom ihåg, Jane, att du lofvat att sitta uppe med mig natten före min bröllopsdag.»
»Det har jag gjort, och jag ämnar äfven hålla mitt löfte, åtminstone för en timme eller två: jag har ingen lust att gå till sängs ännu.»
»Äro alla dina saker i ordning?»
»Ja, allesammans.»
»Äfven jag», sade han, »har allt i ordning, och vi skola lemna Thornfield i morgon, en half timme sedan vi återkommit ur kyrkan.»
»Det är bra, sir.»
»Med hvilket besynnerligt leende du sade det der, Jane! Sådana röda fläckar du har på båda kinderna, och med hvilken besynnerlig glans dina ögon stråla! Mår du bra?»
»Det tror jag visst.»
»Tror! Hvad är på färde? Säg mig, hvad har du på hjertat?»
»Jag kan inte säga er det: inga ord kunna uttrycka hvad jag känner. Jag skulle önska, att denna stund räckte i evighet: hvem vet hvad den nästa kan bära i sitt sköte?»
»Det der är ju mjeltsjuka griller, Jane. Du är för mycket upprörd, eller också kommer det af överansträngning.»
»Känner ni er lugn och lycklig, sir?»
»Lugn? nej; men lycklig, outsägligt lycklig!»
Jag såg upp på honom för att på hans ansigte upptäcka något spår af den lycka han talat om. Det var varmt och strålande.
»Skänk mig ditt förtroende, Jane», sade han; »afbörda dig allt, som nedtynger din själ, och meddela mig dina bekymmer. Hvad fruktar du? — Tror du kanske att jag inte kommer att bli en god man?»
»Detta är något, som minst af allt skulle kunna falla mig in.»
»Hyser du möjligen några farhågor i anledning af den nya verkningskrets, i hvilken du kommer att inträda, den nya lefnadsbana, som öppnar sig för dig?»
»Nej.»
»Nu är du mig en riktig gåta, Jane: din dystra blick och den bestämda, men dock så sorgsna tonen i din röst både förvirrar och plågar mig. Du får lof att ge mig en förklaring.»
»Nå väl, sir, — ni skall då få höra. Ni var ju inte hemma i går natt?»
»Nej; det är nog ganska riktigt. Du nämde för en stund sedan att något händt i min frånvaro: — förmodligen var det väl ingenting af vigt, men nog af, det har oroat dig. Låt mig få höra hvad det är. Mrs Fairfax har väl sagt någonting, kan jag tro? eller också har du kanske hört tjenstfolket hviska något, som sårat din lättretliga sjelfkänsla?»
»Nej, sir, intet af allt detta.»
Klockan slog i detta ögonblick tolf — jag väntade till dess den lilla bordstudsarens fina silfvertoner och det stora väggurets dofva malmklang upphört att genljuda, och fortfor sedan:
»Hela gårdagen var jag mycket sysselsatt och mycket lycklig äfven under mina oupphörliga bestyr; ty jag är alldeles inte, som ni tyckes tro, plågad af någon spökrädsla för den nya verkningskrets, som öppnar sig för mig, med mera dylikt: jag anser tvärtom för någonting ljuft och herrligt att ega förhoppning att få lefva tillsammans med er, sir, emedan jag älskar er. — Nej, smek mig inte nu, utan låt mig ostörd få tala till slut. I går hyste jag full förtröstan till försynen och tyckte att allt förenade sig för att främja vår gemensamma lycka: som ni påminner er, var det en vacker dag — det var så lugnt, himlen var så ren och klar, att jag inte ansåg mig behöfva frukta någon fara eller något obehag för er under er resa. Sedan vi druckit thé, gick jag en liten stund fram och tillbaka på gården och tänkte på er samt såg er i inbillningen så tydligt framför mig, att jag knappast erinrade mig, att ni var frånvarande. Jag tänkte på det lif, som låg framför mig — ert lif, sir, — en tillvaro af större omfång och mera stormig och djup än min, så visst som sjön är djupare än den grunda bäcken, som till henne sänder sina vågor. Jag undrade hvarföre moralisterne kalla verlden en öken: för mig blomstrade den som en ros. Ungefär vid solnedgången började det bli kallt, och mörka moln drogo sig öfver himmelen: jag gick in. Sofi bad mig komma upp och se på min bröllopsskrud, som just nyss anländt, och till den hörde — innesluten i en ask — er gåfva, den präktiga slöjan, som ni i ert furstliga slöseri skickat efter från London, förmodligen emedan ni föresatt er att, efter som jag inte ville mottaga juveler, på ett fint sätt narra mig att mottaga något ännu dyrbarare. Jag log, då jag vecklade upp den och tänkte på huru jag skulle lexa upp er för er aristokratiska smak och edra bemödanden att maskera er plebejiska brud i en grefvinnas lysande skrud. Jag tänkte vidare på huru jag skulle bära ner till er min egen enkla slöja af slät tyll och fråga er, om den inte kunde vara god nog för en qvinna, som inte medförde hvarken skönhet, förmögenhet eller höga släktförbindelser. Jag förestälde mig tydligt, hur ni skulle se ut, och tyckte mig höra edra häftiga republikanska svar och huru ni med stolthet skulle neka, att minsta nödvändighet funnes att öka er förmögenhet eller höja er rang, genom att gifta er med en full kassakista eller en greflig krona.»
»Så väl du läser i mitt hjerta, du lilla hexa!» inföll mr Rochester; »men hvad fann du i slöjan utom broderiet? Fann du väl gift eller dolk deri, efter du ser så bedröfvad och dyster ut?»
»Nej; utom det fina och kostbara arbetet fann jag ingenting annat deri än Fairfax Rochesters högmod, och det skrämde mig inte, ty jag är redan van vid anblicken af denna demon. Men då det blef mörkt, började vinden småningom att tilltaga: det blåste i går afton, inte som det blåser nu — våldsamt och tjutande — utan med dofva, jämrande klagotoner, riktigt hemskt och spöklikt. Jag önskade att ni hade varit hemma. Jag gick in i det här rummet, och anblicken af den tomma stolen och den oeldade kaminen förstämde mig. Jag gick slutligen till sängs, men kunde på länge inte somna — en känsla af namnlös oro höll mig vaken. Den allt mera tilltagande stormen tycktes liksom öfverrösta ett annat dystert ljud; om detta senare kom inifrån eller utifrån, kunde jag i början inte urskilja, men så ofta stormen något saktade sig, hördes det ånyo obestämdt, men dock hemskt och klagande; slutligen trodde jag mig urskilja att det var det aflägsna tjutet af en hund. Jag var glad, när det upphörde. Äfven då jag insomnat, fortfor i mina drömmar föreställningen om en mörk och stormig natt. Jag fortfor äfven att, som förut, längta efter att få sammanträffa med er, och hade tillika en dunkel, plågsam aning om något oöfverstigligt hinder, som skilde oss åt. I början af min sömn tyckte jag mig följa de slingrande krökningarna af en mig okänd väg; det djupaste mörker omgaf mig, och ett häftigt störtregn isade mitt blod. Jag hade dessutom att bära ett litet barn — en mycket liten, späd varelse, för ung och för svag att kunna gå, och som darrade i mina kalla armar och oupphörligt gret och jämrade sig. Jag tyckte att ni var på samma väg, men hade ett långt försprång, att jag ansträngde mig till det yttersta för att upphinna er och oupphörligt försökte att ropa er vid namn och be er stanna — men mina rörelser voro fjettrade, och rösten dog bort på mina läppar, hvarvid ni, såsom jag tyckte, allt mer och mer aflägsnade er.»
»Och dessa drömmar nedtynga ännu ditt sinne, Jane, ehuru du har mig så nära intill dig? En sådan liten nervsvag stackare! Glöm alla inbillade lidanden och tänk endast på verklig sällhet! Du har sagt att du älskar mig, Jane: ja — det glömmer jag aldrig, och du kan inte förneka det; dessa ord dogo åtminstone inte bort på dina läppar. Jag hörde dem klart och tydligt; de läto visserligen något högtidligt, men de klingade dock ljuft som musik i mina öron: ’Jag anser det för någonting ljuft och herrligt att ega förhoppning att få lefva tillsammans med er, Edvard, emedan jag älskar er.’ Älskar du mig verkligen, Jane? säg mig det ännu en gång.»
»Jag älskar er, Edvard, jag älskar er med hela min själ.»
»Det är besynnerligt», sade han efter några minuters uppehåll; »dessa ord genomträngde mig med en smärtsam känsla. Hvarföre? jo derföre, att du sade dem med en sådan högtidlig, innerlig ton, och derföre att den blick, med hvilken du nu ser upp på mig, strålar af en innerlig sanning, trohet och hängifvenhet; det är alldeles som om jag hade ett andeväsen framför mig. Se skalkaktig ut, Jane, såsom du så väl förstår; låt ett af dina listiga, retsamma smålöjen leka kring dina läppar; säg att du hatar mig — förarga mig, plåga mig; gör hvad du vill, men upprör mig inte: jag vill hellre bli ond än bedröfvad.»
»Jag skall förarga er och plåga er så mycket ni någonsin kan önska, så snart jag slutat min berättelse; men hör nu vidare.»
»Jag trodde att du redan berättat mig allt, Jane, och att den der drömmen var anledningen till ditt svårmod.»
Jag skakade på hufvudet.
»Hvad? Är det något vidare? Men jag vill inte tro, att det kan vara något vigtigt. Jag säger dig på förhand, Jane, att jag är mycket böjd för att tvifla. Fortfar.»
Hans oroliga utseende, den ängslan och otålighet, som röjde sig i hans sätt, förvånade mig; emellertid efterkom jag hans önskan.
»Jag drömde en ny dröm: jag tyckte att Thornfield var en ruin, ett tillhåll för ugglor och flädermöss. Jag tyckte att af hela den ståtliga bygnaden ingenting annat återstod än en mur, liknande ett snäckskal, mycket hög och mycket bräcklig. Jag vandrade omkring i månskenet på den gräsbeväxta planen der innanför, snafvande än öfver en marmor-kamin, än öfver ett stycke af en ramlad pelare. Äfven nu bar jag beständigt det lilla obekanta barnet, insvept i en schal. Jag vågade icke lägga det ifrån mig någonstädes — jag måste bära det, huru trötta än mina armar voro och huru mycket än dess tyngd försvårade min gång. Jag hörde det aflägsna trafvet af en häst på vägen. Jag var säker på att det var ni, och att ni reste till ett aflägset land och inte skulle återkomma på flera år. Alldeles utom mig, med vansinnig ifver, gjorde jag det farliga försöket att klättra upp på den bräckliga muren, i förhoppning att der uppifrån få en skymt af er; men stenarna lossnade under mina fötter och störtade ned; murgrönsrankorna, som jag fattat tag uti, lösrycktes; barnet blef förskräckt och slog sina armar så tätt kring min hals, att jag var nära att qväfvas; slutligen kom jag dock upp på muren. Jag såg er på den hvita landsvägen såsom en mörk punkt, som för hvarje ögonblick blef allt mindre. Det blåste så häftigt, att jag inte kunde stå längre. Jag satte mig ned på den smala kanten: i detsamma vek ni just om ett hörn af vägen; jag vände mig om, för att för sista gången kasta en blick på er; muren började ramla; i ångsten släppte jag barnet ur mitt knä, förlorade jemnvigten, föll — och vaknade.»
»Är detta allt, Jane?»
»Detta är endast företalet; den egentliga berättelsen börjar först nu. Då jag vaknade, slog mig ett bländande klart sken i ögonen: ’Dagsljuset!’ tänkte jag; men jag misstog mig: det var endast skenet från ett ljus. Jag trodde att det var Sofi, som kommit in. Det stod ett ljus på toilettbordet, och dörrn till klädskåpet, der jag, innan jag lade mig, hade hängt min brudklädning och slöjan, stod öppen. ’Sofi’, ropade jag, ’hvad gör du der?’ Ingen svarade, men en gestalt framträdde ur garderoben, tog ljuset, höll upp det högt och betraktade kläderna på klädhängaren! ’Sofi!’ ropade jag åter, men fick äfven denna gång intet svar. Jag hade rest mig upp i sängen och stack fram hufvudet för att se hvem det var: först blef jag förvånad och orolig, och sedan började blodet att stelna i mina ådror. Mr Rochester, det var hvarken Sofi eller Lea eller mrs Fairfax; och inte heller — nej, jag var fullkomligt säker derpå då, och är det ännu — det var inte heller den der besynnerliga qvinnan Grace Poole.»
»Men någon af dem måste det dock ha varit», inföll mr Rochester.
»Nej, det kan jag dyrt försäkra att det inte var. Den gestalt, som nu stod framför mig, hade jag aldrig sett inom Thornfields murar; både till växt och anletsdrag var den mig fullkomligt obekant.»
»Beskrif den, Jane.»
»Den såg ut som en stor, grof qvinna, med tjockt, svart, utslaget hår. Jag vet verkligen inte riktigt hur hon var klädd; hon hade på sig någon hvit, oveckad drägt; men om det var en kjortel, ett lakan, eller en svepning, det kan jag omöjligt säga.»
»Såg ni hennes ansigte?»
»Inte i början. Men efter en stund tog hon ned min slöja från dess plats, höll upp den framför sig och såg på den länge, kastade den sedan öfver sitt hufvud och vände sig mot spegeln. I detta ögonblick såg jag hela hennes ansigte fullkomligt tydligt i det mörka, aflånga glaset.»
»Och hur såg det ut?»
»Förfärligt och spöklikt. Jag har aldrig förr sett ett sådant ansigte. Det var ett jordfärgadt och gräsligt vanstäldt, vildt ansigte! Jag önskar att jag kunde glömma de blodsprängda, vildt rullande ögonen och de svartblå, uppsvälda anletsdragen.»
»Spöken äro vanligtvis hvita, Jane.»
»Men detta var till hälften svart, till hälften blodrödt: läpparna voro tjocka och svällande; pannan var fårad, och de svarta ögonbrynen hvälfde sig i höga bågar öfver de blodsprängda ögonen. Skall jag säga er, hvad det påminde mig om?»
»Låt höra.»
»Om de tyska folksagornas ohyggliga spöke — vampyren.»
»Hu! — men, hvad gjorde det sedan?»
»Det tog bort slöjan från sitt ohyggliga hufvud, slet den midt itu, kastade styckena på golfvet och trampade på dem.»
»Nå, än sedan?»
»Sedan drog spöket undan fönstergardinen och tittade ut: kanske märkte det att morgonen grydde, ty det tog ljuset och drog sig mot dörren. Då det kommit fram till min säng, stannade det, stirrade på mig med glödande ögon, höll ljuset till mitt ansigte och blåste sedan ut det under mina ögon. Jag såg hur hennes vilda ansigte flammade öfver mitt, och förlorade ögonblickligen medvetandet; för andra gången i mitt lif — det hade aldrigt händt mig mer än en gång förut — blef jag sanslös af förskräckelse.»
»Hvem var hos dig, då du åter kom till sans?»
»Ingen utom stora ljusa dagen. Jag steg upp, tvättade ansigte och hufvud och drack ett stort glas vatten. Jag kände mig något matt, men icke illamående, och föresatte mig att åt er ensam meddela min syn. Hvem tror ni väl att denna qvinna var?»
»Helt simpelt och enkelt ett hjernspöke, ett foster af din öfverspända inbillning. Jag måste vara rädd om dig, märker jag, min älskade: nerver sådana som dina tåla inte vid några hårda stötar.»
»Felet låg inte hos mina nerver, sir, lita på det. Hvad jag såg var verkligt och tilldrog sig just så, som jag berättat för er.»
»Och dina föregående drömmar, voro väl de också verkliga? Är Thornfield en ruin? Är jag skild från dig genom oöfverstigliga hinder? Är jag väl sinnad att öfvergifva dig utan en tår — utan en kyss — utan ett ord?»
»Inte ännu.»
»Ämnar jag då göra det? Se! den dag, som oupplösligt skall förena oss, håller ju redan på att gry, och när vi en gång äro förenade, är det också slut med dessa hjernspöken: det vill jag lofva.»
»Hjernspöken, säger ni, sir! Jag skulle önska, att det så verkligen vore, och jag önskar det nu mer än någonsin, då äfven ni inte vet hur ni skall förklara detta fruktansvärda, hemlighetsfulla besök.»
»Och då jag inte kan förklara det, så måste det i verkligheten aldrig funnits till.»
»Detsamma sade jag för mig sjelf, då jag steg upp i morse och såg mig omkring, öfvertygad om att nu, vid full dager, finna allt i min lilla kammare uti orubbadt skick och att detta skulle inverka lugnande på mina upprörda sinnen; men då möttes mina ögon af en anblick, som fullkomligt vederlade mitt antagande: der — på mattan — låg slöjan, söndersliten i tvenne stycken.»
Jag såg mr Rochester blekna och rysa till. Plötsligt slog han sina armar omkring mig och utropade:
»Gud ske lof, att, om något ondt nalkades dig i går natt, det endast var slöjan som blef skadad. O, när jag tänker på hvad som kunnat hända!»
Han drog djupt efter andan och tryckte mig så hårdt intill sig, att jag nästan kände min andedrägt hämmad. Efter några minuters uppehåll fortfor han i en munter ton:
»Nu, Jane, skall jag förklara för dig alltsammans. Det var till hälften dröm, till hälften verklighet: en qvinna trädde in i ditt rum, det tror jag också, och denna qvinna var — måste ha varit — Grace Poole. Du har sjelf kallat henne en högst besynnerlig varelse, och af allt hvad du vet om henne har du skäl att kalla henne så: — hur behandlade hon mig? hur behandlade hon Mason? I ett tillstånd midt emellan sömn och vaka såg du hennes inträde och hvad hon sedan företog sig; men feberspänd och uppskakad som du var, förekom dig hennes utseende spöklikt och hemskt, hvilket det likväl inte är: det långa utslagna håret, det svartblå, uppsvälda ansigtet, hennes ovanliga längd, allt detta var ingenting annat än tomma skräckbilder af din upprörda inbillning. Jag kan väl förstå, att du skulle vilja veta, hvarföre jag låter en sådan qvinna vistas i mitt hus; när vi ha varit gifta ett år, skall jag berätta det för dig, men inte förr. Är du tillfredsstäld nu, Jane? Antager du min förklaring af gåtan?»
Jag tänkte efter, och den tycktes mig i sjelfva verket vara den enda möjliga. Tillfredsstäld var jag likväl icke; men för att göra honom till viljes, låtsade jag som om jag varit det, och då jag åtminstone kände mig lättare om hjertat, svarade jag honom med ett förnöjdt småleende. Som klockan emellertid längesedan slagit ett, beslöt jag att lemna honom.
»Ligger inte Sofi i barnkammarn hos Adèle?» frågade han.
»Jo, det gör hon.»
»I Adèles lilla säng finnes nog rum för dig också. Du måste dela den med henne i natt, Jane: det är helt naturligt, att den tilldragelse du berättat starkt angripit dina nerver, och jag skulle helst se att du inte låge ensam. Lofva mig, att du går och lägger dig i barnkammaren.»
»Med största nöje!»
»Och läs väl till dörren innanför. Väck Sofi, när du kommer upp, under förevändning att du vill be henne väcka dig i god tid i morgon; ty du måste vara klädd och färdig med frukosten före klockan åtta. Och nu inga dystra tankar mer, Jane; slå sorgerna ur hågen. Hör du hur vinden har nedstämt sin höga ton till en ljuf och sakta hviskning? Äfven regnet har upphört att slå mot fönsterrutorna: se hit (han lyfte upp gardinen), en sådan herrlig natt!»
Så var det verkligen. Himlahvalfvet var nästan alldeles klart och molnfritt; vinden hade slagit om till vestlig och dref molnen framför sig i långa silfverhvita massor. Månen sken vänligt och blidt.
»Nå», sade mr Rochester och såg mig forskande i ögat, »hur står det till med min Jane, nu?»
»Natten är lugn, sir, och jag är så med.»
»Och du skall inte drömma om skilsmessa och sorg i natt, utan om lycklig kärlek och en snar förening.»
Denna förutsägelse uppfyldes blott till hälften: jag drömde visserligen icke om sorg, men icke heller om glädje; ty jag sof icke en blund på hela natten. Jag höll den lilla Adèle i mina armar, betraktade barndomens lugna, fridfulla och oskuldsfulla sömn — och afbidade på detta sätt den gryende dagen; alla mina lifsandar voro i rörelse, och då solen steg upp, gjorde jag så med. Jag kan ännu erinra mig, huru Adèle i sömnen höll sig fast vid mig, då jag skulle stiga upp; huru jag lösgjorde hennes små armar från min hals; huru jag, gripen af en djup rörelse, böjde mig ned öfver henne och gret samt slutligen lemnade henne, af fruktan att mina snyftningar skulle kunna väcka henne ur hennes ljufva sömn. Hon förekom mig som en bild af mitt eget förflutna lif, och han, hvilken jag nu beredde mig att möta, som en på en gång fruktad och älskad skuggbild af en oviss och dunkel framtid.