Jane Eyre/24
FJERDE KAPITLET.
Då jag steg upp och klädde på mig, genomgick jag
i tankarna hvad som händt och undrade om icke alltsammans var en dröm. Jag kunde icke känna mig öfvertygad
att det var en verklighet, förr än jag ånyo sett mr
Rochester och ännu en gång hört honom försäkra mig om sin
kärlek och upprepa sina löften.
Under det jag ordnade mitt hår, såg jag mitt ansigte i spegeln och fann att det icke längre var fult: hoppet förskönade dess drag, glädjen gaf det färg, och mina ögon sågo ut som om de hade skådat nöjets och njutningens källa och lånat sin glans af dess klara, genomskinliga våg. Förut hade jag ofta icke velat se på min husbonde, af fruktan att min anblick kunde förefalla honom obehaglig; men nu var jag säker på att jag kunde fästa mina ögon på honom, utan att behöfva tro, att hans kärlek till mig derföre skulle kallna. Jag tog ur min byrålåda fram en enkel, men ljus och lätt sommarklädning; då jag hade satt den på mig, tyckte jag att jag aldrig sett så bra ut i någon annan drägt; och så var det ock, ty jag hade aldrig burit någon i en så glädjefull sinnesstämning.
Det förundrade mig icke det ringaste öfver att, då jag kom ner i korridoren, se att en herrlig juni-morgon följt på den stormiga natten, och att genom den öppna glasdörren känna en frisk, blomsterdoftande luft strömma mig till möte. Naturen kunde ju icke annat än vara glad och leende, då jag var så lycklig. En tiggerska och hennes lilla gosse — bleka och trasiga båda — kommo uppför allén, och jag sprang emot dem och gaf dem alla penningar jag hade i min börs — omkring tre eller fyra shillings: förtjenta af gåfvan eller icke, ville jag dock att de skulle dela min glädje. Kajorna kraxade muntert och små glada sångare slogo i träden sina muntra drillar; men i hela naturen ljödo inga sådana glädjetoner, som de hvilka jublade i mitt eget klappande hjerta.
Mrs Fairfax tittade ut genom fönstret med ett sorgset och allvarligt utseende och sade: »Miss Eyre, behagar ni inte komma och äta frukost?» Under måltiden var hon mycket tyst och iakttog en afmätt och stel hållning; så påkostande detta än var för mig, kunde jag dock icke upplysa henne om rätta förhållandet. Det tillhörde min husbonde att afgifva en förklaring, och till dess han fann för godt att så göra, måste hon vänta. Jag åt obetydligt och skyndade sedan uppför trapporna. I läsrummet mötte jag Adèle.
»Hvart ämnar du dig? Vi ha ju nu lektionstimme.»
»Mr Rochester har skickat bort mig till barnkammarn.»
»Hvar är han?»
»Der inne», svarade hon, pekande på det rum, hvarifrån hon kommit. Jag gick in, och der stod han.
»Kom och helsa mig god morgon», sade han. Jag sprang glad fram till honom; det var nu mera icke endast ett likgiltigt ord eller blott en handtryckning, som väntade mig, utan en omfamning och en kyss. Det föreföll mig så naturligt, så alldeles som det borde vara, att han skulle älska mig så innerligt, smeka mig så ömt.
»Du ser blomstrande, glad och söt ut i dag, Jane», sade han; »ja, verkligen söt! Är väl detta min lilla bleka elfva? Är det väl mitt lilla senaps-korn? Denna lilla flicka med det strålande ansigtet, med groparna i kinden, med det silkeslena, glänsande bruna håret och de själfulla bruna ögonen?» (Mina ögon voro gröna, kära läsare, men du bör ursäkta misstaget; i hans tycke hade de sannolikt antagit en helt och hållet ny färg.)
»Det är Jane, sir.»
»Som snart skall bli Jane Rochester», tillade han. »Om fyra veckor härefter, inte en dag längre; hör du, hvad jag säger.»
Jag hörde, men kunde dock icke rätt fatta det: jag blef alldeles hufvudyr deraf. Jag uppskakades vid dessa hans ord af en känsla, mera döfvande än glädjen eljest plägar vara; den var smärtsam och tryckande och närmade sig nästan till fruktan.
»Du rodnade nyss, och nu bleknar du, Jane; hvad skall det betyda?»
»Jo, det kom sig deraf att ni gaf mig ett nytt namn — Jane Rochester; det låter så besynnerligt.»
»Ja, mrs Rochester», sade han; »unga mrs Rochester — Fairfax Rochesters unga brud.»
»Det är omöjligt: det låter för mycket osannolikt. Det är ingen menniska gifvet att njuta en beständig sällhet i denna verlden. Jag vet inte hvarföre jag skulle vara född till en bättre lott än alla de öfriga af mitt kön. Jag kan inte föreställa mig, att något sådant skulle kunna hända mig; det låter ju som en fésaga — som en dröm.»
»Hvilken jag kan och vill förverkliga. Jag skall begynna dermed i dag. Jag skref redan i morse till min bankir i London, att han skulle skicka mig några juveler, som han fått i förvaring — brudsmycken, som öfvergå i arf från den ena ladyn af Thornfield till den andra. Om en dag eller två hoppas jag att kunna nedlägga dem i ditt sköte, Jane; ty du skall af mig åtnjuta samma utmärkelse, samma uppmärksamhet, som jag skulle visa dottern till en pär, i fall jag skulle gifta mig med henne.»
»Ack, tala aldrig om juveler! Jag vill inte ens höra talas om dem. Juveler för Jane Eyre, det låter så onaturligt och besynnerligt. Jag skulle helst önska att slippa dem.»
»Jag skall sjelf binda diamant-halsbandet kring din hals, sjelf sätta diademet på din panna, hvilken det med rätta tillkommer; ty naturen sjelf har påtryckt den själsadelns prägel. Jag skall knäppa armbanden kring dessa smala handlofvar och betäcka dessa fina, späda fingrar med ringar.»
»Nej, nej! Tänk och tala för all del om något annat och i en annan ton! Tala inte till mig som om jag vore en skönhet; jag är ju bara er tarfliga, qväkarlika guvernant.»
»Du är en skönhet i mina ögon, och en skönhet, just efter mitt hjertas önskan — fin och luftig.»
»Liten och mager, menar ni. Antingen drömmer ni nu eller också vill ni göra narr af mig. För Guds skull, var bara inte ironisk.»
»Jag skall tvinga hela verlden att erkänna dig för en skönhet», fortfor han, under det att jag verkligen började känna mig mindre väl till mods öfver den ton, hvari han talade, emedan jag fruktade, att han antingen sökte bedraga sig sjelf eller mig. »Jag vill kläda min Jane i siden och spetsar, och hon skall ha rosor i sitt hår, och detta hufvud, som jag älskar högre än något annat på jorden, skall jag betäcka med en slöja af omätligt värde.»
»Och då skulle ni inte längre känna igen mig, sir, och jag skulle inte mera vara er Jane Eyre, utan en apa i en harlekins-tröja — en kaja med lånta fjädrar. Jag skulle lika gerna se er, mr Rochester, utstyrd i en teaterkostym, som mig sjelf klädd i en hofdams klädning; och jag säger inte, att ni är vacker, fastän jag älskar er högt och innerligt — alltför innerligt, för att vilja smickra er. Smickra ni inte heller mig.»
Han fortfor likväl i samma anda, utan att låtsa om mina förlägna böner. »Ännu denna dag skall jag taga dig med mig i vagnen och fara till Millcote, der du skall utvälja dig några klädningstyger. Jag har sagt, att vi gifta oss fyra veckor härefter. Vi skola i allsköns tysthet låta viga oss i kyrkan der borta, och sedan för jag dig genast med mig till London. Efter ett kort vistande derstädes ämnar jag föra min skatt till soligare, varmare nejder — till Frankrikes vingårdar och Italiens slätter — och hon skall se allt märkvärdigt, hvarom forntidens sagor och nyare tiders häfder förtälja; hon skall göra bekantskap med lifvet i de stora städerna och lära att värdera sig sjelf genom en opartisk jemförelse med andra.»
»Skall jag resa med er, sir?»
»Vi skola uppehålla oss i Paris, Rom och Neapel; i Florens, Venedig och Wien; alla länder, som jag genomrest, skall också du besöka, och öfver hvarje fläck, på hvilken jag trampat med tunga steg, skall din lilla nätta, spänstiga fot sväfva. För tio år sedan genomströfvade jag Europa lik en vansinnig, med äckel och leda, hat och raseri till följeslagare; nu vill jag som en förbättrad menniska, med renadt hjerta, besöka samma ställen, med en tröstande engel vid min sida.»
Jag skrattade åt honom, då han sade detta. »Jag är ingen engel», sade jag, »och vill inte heller vara någon, förrän jag dör. Jag vill vara den jag är. Mr Rochester, ni måste hvarken vänta eller fordra något himmelskt af mig — ni skulle lika litet kunna finna det hos mig, som jag hos er. Också räknar jag alls inte derpå.»
»Hvad väntar du då af mig, Jane?»
»För en liten tid — en mycket liten tid — kommer ni kanske att vara sådan, som ni nu är, och sedan kommer ni att bli kall och sedan nyckfull och derpå sträf och sträng, och jag kommer att få mycket besvär med att kunna behaga er; men när ni slutligen blir riktigt van vid mig, så skall ni kanske tycka om mig igen, — märk väl, jag säger, tycka om mig, inte älska mig. Er kärlek lär nog bortdunsta inom sex månader eller ännu kortare tid. Jag har läst böcker, som äro skrifna af karlar, att detta är den längsta tid som en makes kärlek kan utsträckas. Men som vän och sällskaparinna hoppas jag i alla fall, att aldrig bli helt och hållet misshaglig för min älskade husbonde!»
»Misshaglig! och tycka om igen! Var öfvertygad att jag aldrig skall upphöra att tycka om dig, och att du slutligen skall nödgas erkänna, att jag icke blott tycker om, utan äfven älskar dig — sant, innerligt, trofast.»
»Men kan ni neka, att ni är nyckfull, sir?»
»Mot qvinnor, som endast behaga mig genom sitt yttre, är jag en verklig satan, så snart jag kommer under fund med att de äro utan själ och hjerta — när jag hos dem inte kan upptäcka något annat än platthet, hvardaglighet, och kanske till och med slöhet, råhet och elakt lynne; men det klara ögat, den vältaliga tungan, den själ, som är gjord af eld, den karakter, som är böjlig men ej svag, — på en gång smidig och fast, eftergifvande och konseqvent — den älskar jag i nöd och lust, den sviker jag aldrig.»
»Har ni någonsin lärt känna en sådan karakter? Har ni någonsin älskat en sådan qvinna?»
»Jag älskar en sådan nu.»
»Men före mig? — om jag nemligen i något afseende kan motsvara ett sådant mönster af fullkomlighet.»
»Jag har aldrig råkat på din like, Jane: du på en gång tjusar och beherskar mig — du tyckes ibland gifva efter, och den känsla denna böjlighet väcker hos mig är mera angenäm, än jag kan beskrifva; under det jag lindar den mjuka, silkeslena flätan kring mitt finger, går det liksom ett elektriskt slag genom armen ända fram till hjertat. Du har vunnit stort inflytande öfver mig — ja, eröfrat mig helt och hållet; och detta inflytande är mig ljufvare, än jag med ord kan uttrycka, och det nederlag, jag lidit, är mig kärare än alla triumfer, jag någonsin kunde vinna. Hvarför småler du, Jane? Hvad har denna oförklarliga, illfundiga min att betyda?»
»Jag kom att tänka (förlåt mig, sir, men det föll mig in alldeles ofrivilligt) jag kom att tänka på Herkules och Simson och deras förtjuserskor —»
»Verkligen? du lilla, trolska —»
»Tyst, sir! nu talar ni inte särdeles klokt, inte mycket klokare än dessa herrar handlade. Emellertid tror jag nog, att de, ifall de blifvit gifta, genom sin stränghet som äkta män nog skulle utkräft ersättning för sin mildhet och foglighet som friare; och samma förhållande lär det väl äfven bli med er, fruktar jag. Jag undrar just hvad ni skall svara mig ett år härefter, om jag då skulle anhålla om en ynnest, hvilken ni inte vore vid lynne att bevilja mig?»
»Bed mig om något nu, Jane — om hvad som helst; jag längtar att bli ombedd —»
»Jag skall så göra; jag har min önskan redan i ordning.»
»Låt höra då! Men om du ser upp och ler på det der sättet, så svär jag redan på förhand på mitt samtycke, innan jag ännu vet hvarom frågan är, och det skulle göra mig till en narr.»
»Åh, det är ingen fara; jag ville endast be er om att inte skicka efter några juveler eller pryda mitt hår med rosor; ni kunde likaså gerna sätta guldfransar kring den simpla näsduk, ni håller i hand.»
»Jag kunde lika gerna låta ’förgylla fint guld’, det vet jag nog. Din begäran bifalles således — för ögonblicket. Jag skall återkalla det uppdrag, jag gifvit min bankir. Men ännu har du inte bedt mig om någonting, Jane. Du har endast undanbedt dig en gåfva. Han du ingenting annat att begära?»
»Nå väl då, sir; vill ni ha den godheten att tillfredsställa min nyfikenhet i afseende på en sak, hvarpå jag mycket grubblat?»
Han såg förlägen ut. »Hvad? Hvad menar du?» sade han hastigt. »Nyfikenhet är en vådlig böneman; det var väl att jag ej aflagt någon ed på att bevilja hvarje anhållan?»
»Men att bevilja denna kan inte ha minsta fara.»
»Nå, så låt höra då, Jane; men jag skulle mycket hellre önskat, att du, i stället för att fråga mig om något, som jag kanske har skäl att hålla hemligt, bedt mig om hälften af min förmögenhet.»
»Nej, hör på konung Ahasverus! Hvad tror ni jag skulle göra med er halfva förmögenhet? Tror ni att jag är någon judisk ockrare, som söker komma öfver några säkra inteckningar i jordegendomar? Jag skulle mycket hellre önska få ert fullkomliga förtroende. Vill ni utesluta mig från ert förtroende, sedan ni skänkt mig ert hjerta?»
»Mitt förtroende skänker jag dig helt och odeladt, Jane, så vidt jag vet, att det kan göra dig någon glädje; men för Guds skull, tag inte onödigtvis en alltför tung börda på dina skuldror! Bed inte om gift — förvandla dig inte på en gång till en ny Eva?»
»Hvarföre inte, sir? Ni sade ju nyss, att ni tycker så mycket om att bli besegrad, och att ni finner det så angenämt att bli öfvertalad. Kanske ni vill, att jag skall draga fördel af er bekännelse och börja att smickra och bönfalla — och möjligen också, i fall det blir nödvändigt, gråta och visa mig dyster och mulen — blott för att försöka hur långt min makt sträcker sig?»
»Försök bara på! Var djerf, pockande, och ert spel är förloradt!»
»Åh, verkligen? Ni gör minsann affären kort! Så ond ni ser ut nu. Edra ögonbryn ha blifvit så tjocka som mitt finger, och er panna liknar hvad jag i ett högst kostligt poem såg kalladt en ’åskors arsenal med svartblå pelarrad!’ Så kommer ni väl att se ut efter giftermålet, kan jag tro?»
»Och om ni, Jane, kommer att se så ut efter giftermålet, så måste jag, såsom en god kristen, uppgifva hvarje tanke på en förening med en sådan stygg hexa, en sådan salamander. Men ni hade ju något att be mig om, ni lilla kräk? — ut med det!»
»Se så; nu är ni då mindre än höflig. Men, jag tycker verkligen mycket mer om er oartighet än ert smicker. Jag vill hellre vara ett kräk än en engel. Hvad jag ville fråga var: — hvarföre har ni gjort er så mycken möda att inbilla mig, att ni ämnade gifta er med miss Ingram?»
»Var det ingenting annat än det? Gud vare lof, att det inte var något värre!»
Hans panna klarnade nu åter, och han såg ned på mig småleende och strök mitt hår, som om han gladt sig öfver att ha undsluppit en fara.
»Jag skall väl bigta mig då», fortfor han, »om ock med fara att förarga dig litet, Jane, — ty jag har sett hur du kan bli idel eld och lågor, då man förtörnar dig. Du glödde som en ugn här om aftonen i månskenet, då du gjorde uppror mot ödet och uttalade dina anspråk på jemlikhet oss emellan. I förbigående sagdt, Jane, så var det du som friade till mig.»
»Ja visst, det förstås! Men låt oss komma till saken! Hur var det med miss Ingram?»
»Jo, jag låtsade göra min kur för miss Ingram, emedan jag ville att du skulle bli lika ursinnigt kär i mig, som jag var i dig; och jag visste, att svartsjukan skulle bli den bästa bundsförvandt jag kunde tillkalla, för att främja mitt ändamål.»
»Förträffligt! Hvad ni nu förekommer mig liten — inte en hårsmån större än ändan af mitt lillfinger. Det är verkligen både synd och skam att handla på det sättet. Fäste ni då inte det ringaste afseende på miss Ingrams känslor?»
»Hennes känslor äro koncentrerade till en enda — högmodet, och detta behöfver alltför väl qväsas. Var du svartsjuk, Jane?»
»Hvartill skall den frågan tjena, mr Rochester? Jag vet alls inte hvad det kan intressera er att veta det. Svara mig ännu en gång uppriktigt; är ni säker på att miss Ingram inte skall lida af ert opassande gyckel, att hon inte anser sig öfvergifven och bedragen?»
»Omöjligt; jag har ju sagt dig, Jane, att det tvärtom var hon som försmådde mig. Hon hade fått höra att min förmögenhet inte var så stor som hon föreställt sig och genast var hennes låga afkyld, eller, rättare sagdt, utsläckt.»
»Ni har ett besynnerligt lynne och en viss fallenhet för ränker, mr Rochester; jag fruktar att edra grundsatser äro nog mycket excentriska.»
»Mina grundsatser ha aldrig blifvit upptuktade, Jane; det kan väl hända att de, af brist på omvårdnad, blifvit litet skefva.»
»Jag frågar er än en gång, på fullt allvar: kan jag lugnt njuta den stora lycka, som blifvit mig beskärd, utan att behöfva frukta, att en annan i detta ögonblick lider det bittra qval, jag sjelf känt för inte så längesedan?»
»Det kan du, min egen goda lilla flicka: det fins ingen varelse på hela jorden, som hyser en så ren, oskrymtad kärlek till mig, som du — ty jag kan inte låta bli att hysa den saliggörande tron, att du älskar mig, Jane.»
Jag vände om hufvudet och tryckte mina läppar på hans hand, som låg på min skuldra. Jag älskade honom innerligt — mycket mer än jag vågade tillstå — vida mer, än som med ord kunde uttryckas.
»Bed mig om något mer», sade han, efter ett ögonblicks uppehåll; »det är mig ett så stort nöje att bli ombedd om något och att kunna bifalla det.»
Jag hade åter en anhållan i beredskap.
»Meddela mrs Fairfax edra afsigter, sir. Hon såg mig tillsamman med er i går afton i korridoren, och detta föreföll henne mycket stötande. Förklara för henne hur saken förhåller sig, innan jag återser henne. Det gör mig ondt, att bli misskänd af ett så aktningsvärdt fruntimmer.»
»Gå upp på ditt rum och tag på dig en hatt», svarade han. »Jag vill att du skall följa med mig till Millcote denna morgon, och under det du gör dig i ordning till utfärden, skall jag laga att den gamla frun får ljus i saken. Trodde hon kanske, att du afsagt dig verlden för kärleken, och att du ansåg dig ha vunnit på bytet?»
»Jag tror, att hon tänkte att jag glömt både min ställning och er, sir.»
»Ställning! ställning! din ställning är i mitt hjerta, och på deras nacke, som våga förolämpa dig! — Men gå nu.»
Jag var snart färdigklädd, och så snart jag hörde mr Rochester lemna mrs Fairfax’s rum, skyndade jag mig ned till henne. Den gamla frun hade, såsom hon hvarje morgon plägade, hållit på att läsa sitt kapitel i den heliga skrift. Hennes bibel låg uppslagen framför henne, och ofvanpå den hennes glasögon. Hennes läsning hade blifvit afbruten genom mr Rochesters förklaring, och nu tycktes hon helt och hållet ha glömt bort den: hennes ögon, som voro fästa på den hvita väggen midt emot, uttryckte förvåningen hos en lugn och stilla själ, som blifvit upprörd af en oförväntad underrättelse. Då hon varseblef mig, reste hon sig upp, bjöd till att le och försökte framstamma en lyckönskning; men leendet bortdog, och meningen kom aldrig till något slut. Hon satte derefter på sig sina glasögon, slog igen bibeln och sköt stolen tillbaka från bordet.
»Jag är så förvånad», började hon, »att jag knappast vet hvad jag skall säga er, miss Eyre. Jag måtte väl inte ha drömt heller? Ibland sofver jag med halföppna ögon, när jag sitter så här allena, och då inbillar jag mig saker, som aldrig någonsin ha händt. Det har förekommit mig mer än en gång, då jag suttit så här och halfslumrat, som om min salig man, som dog för femton år sedan, kommit in och satt sig ned bredvid mig; ja, jag har till och med tyckt, att han ropat mig vid mitt förnamn, Alice, alldeles som han i lifstiden brukade. Säg mig derföre om det verkligen är sant, att mr Rochester har friat till er? Skratta inte åt mig; men jag tyckte bestämdt att han kom hit in för fem minuter sedan och sade, att ni om en månad skulle bli hans hustru.»
»Han har sagt detsamma åt mig», svarade jag.
»Verkligen? Tror ni honom? Har ni samtyckt?»
»Ja.»
Hon såg på mig, alldeles förvirrad.
»Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Han är en stolt man: alla Rochestrar ha så varit. Hans far åtminstone var dessutom rätt kär i penningen, och äfven han har alltid ansetts för ganska sparsam. Ämnar han gifta sig med er?»
»Han säger så.»
Hon mätte mig med ögonen från hufvud till fot: jag såg tydligt på henne, att hon icke hos mig kunde upptäcka något behag, nog mäktigt för att på ett rimligt sätt förklara gåtan.
»Det öfvergår mitt förstånd», fortfor hon; »men utan tvifvel är det sant, då ni säger det. Hvad slut saken skall få, vet jag likväl inte. Likhet i rang och förmögenhet är merändels nödvändig i sådana fall; och dessutom är det tjugo års skillnad i ålder er mellan. Han kunde så godt som vara er far.»
»Nej, förlåt mig, mrs Fairfax!» utropade jag, stucken; »han ser alls inte ut som om han kunde vara min far. Ingen, som ser oss tillsamman, kan för ett ögonblick falla på en sådan tanke. Mr Rochester ser lika ung ut och är lika ungdomlig, som andra unga män vid tjugufem års ålder.»
»Och är det verkligen af kärlek han ämnar gifta sig med er?»
Hennes köld och tvifvelsmål sårade mig till den grad, att tårarna kommo mig i ögonen.
»Det gör mig ondt att bedröfva er», fortfor hon; »men som ni är så ung, och känner så litet till karlarne, skulle jag gerna vilja varna er att vara på er vakt. Ett gammalt ordspråk säger, ’det är inte allt guld, som glimmar’, och i detta fall fruktar jag, att utgången torde blifva helt olika mot hvad både ni och jag väntar.»
»Hvarför det? — är jag då ett vidunder?» sade jag: »är det omöjligt, att mr Rochester skulle ha fattat en uppriktig böjelse för mig?»
»Nej; ni är visserligen mycket hygglig, och ert utseende har på senare tider icke obetydligt förändrats till er fördel, och jag tror nog, att mr Rochester håller af er. Jag har redan länge märkt, att ni står högt i gunsten hos honom. Ibland kände jag mig litet orolig på edra vägnar, i anledning af det afgjorda företräde han visade er, och jag skulle gerna velat varna er; men det föreföll mig obehagligt, att uttala den minsta misstanke om möjligheten af onda afsigter. Jag visste att en sådan hänsyftning skulle såra, möjligen till och med förolämpa er; och ni har alltid visat så mycken takt, varit så utmärkt blygsam och förståndig, att jag tyckte, att ni mycket väl kunde beskydda er sjelf. Ni kan aldrig tro, hvad jag led i går afton, då jag sökte er öfverallt, och ingenstädes kunde finna er och inte herrn heller, och då jag slutligen klockan tolf såg er komma in med honom.»
»Ja, men låt oss inte mera tala om den saken», afbröt jag henne, otålig; »ni vet ju nu att allt var som det borde vara.»
»Nå, jag vill väl hoppas att allt skall ta ett godt slut», sade hon; »men tro mig, ni kan inte vara för mycket försigtig. Försök att hålla mr Rochester på afstånd: misstro er sjelf lika mycket som honom. Män af hans stånd bruka inte gifta sig med sina guvernanter.»
Jag började nu blifva riktigt ond, men till all lycka kom Adèle i detsamma inspringande.
»Låt mig få följa med — låt mig också få följa med till Millcote!» ropade hon. »Mr Rochester vill inte tillåta det, fast det är så godt om rum i den nya vagnen. Bed honom, att jag får följa med, mademoiselle.»
»Det skall jag göra Adèle», svarade jag, och skyndade ut med henne, glad att slippa höra den gamla fruns varningar och dystra spådomar. Vagnen körde just i detsamma fram, och utanför bygningen gick min kära husbonde af och an, följd i hälarna af Pilot.
»Adèle får ju följa med oss, eller huru, sir.»
»Jag har redan sagt nej: jag vet inte hvad ungen skall med att göra! — Jag vill vara ensam med er, Jane.»
»Åh, låt henne följa med, mr Rochester; jag skulle så gerna vilja det.»
»Nej, det blir inte något utaf; jag vill inte underkasta mig något obehag för hennes skull.»
Det låg någonting bestämdt och befallande i både blick och röst.
Mrs Fairfax’s varningar och tvifvelsmål lågo ännu öfver mig som en kall dimma och verkade nedtryckande på mitt lynne, och det förekom mig som om mina nyss så glada förhoppningar förlorat fotfäste och börjat att blekna. Jag kom knappast längre ihåg, att jag egde någon makt öfver honom. Jag ämnade just mekaniskt åtlyda honom, utan någon vidare invändning, men i detsamma han lyfte in mig i vagnen, kom han händelsevis att kasta en blick på mitt ansigte.
»Hvad står på?» frågade han, »allt solsken är ju borta. Önskar ni verkligen att barnet skall följa med, Jane? Skulle ni bli ledsen, om hon finge stanna hemma?»
»Ja, nog såg jag helst, om hon finge följa med, sir.»
»Skynda dig då, tag hatten på dig och var tillbaka som en blixt!» ropade han till Adèle.
Hon satte af med full fart.
»När allt kommer omkring», sade han, »så har det föga att betyda, om jag för en enda morgon blir störd, då jag innan kort kommer att uteslutande vara i besittning af dig, Jane, dina tankar, ditt umgänge och sällskap — och det för hela lifvet.»
Då Adèle kommit in i vagnen, började hon, för att uttrycka sin tacksamhet öfver min bemedling, att kyssa mig: följden blef den, att hon genast undanstufvades i ett hörn af vagnen bredvid mr Rochester. Derifrån tittade hon sedan oupphörligt fram till det ställe, der jag satt: att ha en så sträf granne bredvid sig tycktes ej falla henne i smaken; han var vid ett alltför retligt lynne, att hon skulle vågat tillhviska honom sina anmärkningar eller göra honom några frågor.
»Låt henne sitta bredvid mig», bad jag; »hon bara besvärar er, sir; det är godt om rum på den här sidan.»
Han tog i henne och räckte henne fram till mig, som om hon varit en knähund.
»Jag kommer ändå att skicka henne i pension», sade han; men denna gång smålog han.
Adèle hörde det och frågade, om hon skulle till pensionen »sans mademoiselle?»
»Ja, otvifvelaktigt sans mademoiselle: ty jag ämnar taga mademoiselle med mig upp till månen, och der skall jag uppsöka någon håla i en af de hvita dalarna bland de eldsprutande bergen, och i den skall mademoiselle bo med mig, och med ingen annan än mig.»
»Men der fins ju ingenting att äta, och då kommer hon att svälta ihjäl.»
»Jag skall samla manna åt henne morgon och afton; slätterna och bergssluttningarna i månen äro alldeles öfversållade med manna, Adèle.»
»Men om hon vill värma sig? hur ska hon kunna få sig en brasa?»
»Bergen i månen äro eldsprutande: när hon fryser, skall jag bära upp henne till en af bergstopparna, och lägga ner henne vid kanten af en krater.»
»Oh, qu’elle y sera mal — peu comfortable! (Åh, hvad hon der kommer att fara illa — och ha obeqvämt och otrefligt). Och hennes kläder sedan; när de bli utnötta, hvar ska hon kunna få andra?»
Mr Rochester låtsade som om han vore förlägen om ett svar.
»Hm», sade han, »hvad skulle du göra Adèle? tänk rätt efter, så kanske du hittar på någon utväg. Hur tror du ett hvitt eller rödt moln skulle taga sig ut som klädning? Af en regnbåge skulle man kanske kunna klippa till åt sig ett rätt vackert skärp.»
»Hon har det mycket bättre, som hon nu har det», genmälde Adèle och tillade, sedan hon besinnat sig ett ögonblick: »Dessutom skulle hon snart tröttna på att lefva ensam med er i månen. Om jag vore i mademoiselles ställe, skulle jag aldrig samtycka att följa med dit.»
»Hon har samtyckt, hon har gifvit mig sitt ord derpå.»
»Men ni kan inte komma upp dit; det fins ju ingen väg till månen, ingen annan än genom luften, och hvarken ni eller hon kan flyga.»
»Se på det der fältet, Adèle!» sade han. Vi hade nu kommit utanför Thornfields grindar och rullade fram på den jemna vägen till Millcote. Den förflutna nattens regn hade bortsköljt allt dam, och de låga häckarna och höga löfträden sågo nu dubbelt så gröna och frodiga ut som förut.
»På detta fält, Adèle, vandrade jag sent en afton, för omkring fjorton dagar sedan — samma dag du hjelpte mig att refsa ihop hövålmar på de små gräsmattorna i fruktträdgården. Sedan jag tröttnat på detta arbete, gick jag framåt vägen, och satte mig ned på en stätta för att hvila. Derpå tog jag fram en liten bok och en blyertspenna, och började skrifva om en olycka, som händt mig för lång tid sedan, jemte den förhoppning jag egde om att lyckligare dagar skulle komma. Jag var just som bäst i farten med att skrifva, fast det redan var temligen skumt, då någonting plötsligt kom framåt vägen och stannade på två alnars afstånd ifrån mig. Jag betraktade det. Det var ett litet, litet ting, med en slöja af spindelväf på hufvudet. Jag vinkade åt den lilla att hon skulle komma närmare, och hon stod snart framför mig, knapt så hög att hon nådde upp till mina knän. Jag talade inte ett ord till henne, och inte ett ord sade hon till mig; men jag läste i hennes ögon, och hon läste i mina, och genom vårt tysta samtal upplystes jag om hvad jag nu berättar:
»Hon var en fée, sade hon, ’och hade kommit från elfvornas land; hon vore kommen i afsigt att göra mig lycklig; men för att kunna bli det, skulle jag öfvergifva denna hvardagsverlden och följa med henne till något ensligt ställe — såsom månen till exempel’ — med detsamma nickade hon åt månskifvan, som just steg upp öfver Hayhill, hvarpå hon började tala om alabaster-hålan och silfverdalen, der vi skola lefva tillsammans. Jag svarade, att jag med nöje skulle följa med henne, men anmärkte, liksom du, att jag inte hade några vingar att flyga med.
»’Åh’, svarade féen, ’det har ingenting att betyda. Här är en talisman, som skall undanrödja alla svårigheter’; med dessa ord framräckte hon åt mig en vacker guldring. ’Tag den’, fortfor hon, ’och sätt den på fjerde fingret af min venstra hand, och jag tillhör dig och du mig, och vi skola lemna jorden och der uppe ha vårt eget himmelrike.’ Hon nickade åter åt månen. Ringen, Adèle, ligger i min ficka, förvandlad till ett guldmynt; men jag ämnar snart åter förvandla detta till en ring.»
»Men hvad har mademoiselle att göra med allt der? Hvad bryr jag mig om féen: det var ju mademoiselle ni ämnade taga med er upp till månen?»
»Mademoiselle är en fée,» hviskade han henne hemlighetsfullt i örat.
Jag bad henne emellertid att ej bry sig om hans gyckel, och hon å sin sida ådagalade, som en äkta dotter af Frankrike, sin medfödda böjelse att tvifla på allt; kallade mr Rochester »un vrai menteur» (en riktig storljugare) och försäkrade honom, att hon icke satte den minsta tro till hans »contes de fêes», och att »du reste, il n’y avait pas de fées, et quand même il y en avait», (att det för öfrigt ej fanns några féer, och att, äfven om sådana funnos) hon vore säker på att de hvarken visade sig för honom eller gåfvo honom några ringar eller erbjödo sig att lefva tillsammans med honom i månen.
Den timme vi tillbragte i Millcote var ganska obehaglig för mig. Mr Rochester tvang mig att följa med honom till en sidenkramhandel och befalde mig der utvälja ett halft dussin tyger åt mig. Denna förrättning föreföll mig högst plågsam; jag anhöll om att få uppskjuta det till en annan gång; omöjligt — nu skulle det ske. Med enträgna, halfhögt uttalade böner förmådde jag honom dock att inskränka antalet till två; men dessa, förklarade han, måste han nödvändigt välja sjelf. Med ängslan följde jag hans blickar, under det att de snabbt mönstrade de praktfulla tygerna, af hvilka han slutligen stannade med sitt val på tvenne: det ena ett lysande amethistblått, och det andra ett rosenfärgadt sidentyg. I en ny rad af hviskningar sade jag honom, att han lika gerna kunde köpa mig en klädning af guld och en hatt af silfver: jag skulle ändå bestämdt aldrig våga begagna hvad han utvalt åt mig. Med utomordentlig svårighet (ty han var envis som en sten) förmådde jag honom slutligen att låta mig få taga i utbyte ett stycke anspråkslös svart, och ett annat af en perlgrå färg.
»Må gå för denna gång,» sade han, »men det ska inte dröja länge, förrän jag ska göra dig så vacker och lysande som en blomsterparterr.»
Jag kände mig helt glad, då jag slutligen lyckligt och väl kommit ut, först ur sidenkramhandeln, och sedan ur en juvelerarbod: ju mer han köpte, desto mer steg mig blodet uppåt hufvudet, både af ledsnad och blygsel. Då vi stigit in i vagnen, och jag satt der trött och feberhet, erinrade jag mig något, som under det vexlande intrycket af de sorgliga och glada tilldragelser jag senast på så kort tid upplefvat helt och hållet försvunnit ur mitt minne — min farbror John Eyres bref till mr Reed och hans afsigt att upptaga mig som sitt eget barn och göra mig till sin arfving. »Det skulle verkligen vara en tillfredsställelse för mig», tänkte jag, »att ha en, om och aldrig så liten, förmögenhet: det är mig alldeles odrägligt att bli uppklädd som en docka af mr Rochester, eller att sitta som en annan Danae midt uti ett guldregn. Jag skall skrifva till Madeira så fort jag kommer hem och underrätta min farbror om att jag ämnar gifta mig, och med hvem; om jag bara hade någon utsigt att en dag kunna skänka mr Rochester en tillökning i förmögenhet, så skulle jag med större tålamod kunna åse de utgifter, han nu gör sig för mig.» Jag blef litet lättare om hjertat vid denna tanke (hvilken jag äfven samma dag satte i verket) och vågade åter se upp i min älskade husbondes öga, som med orubblig envishet sökte mitt, ehuru jag ständigt bortvände min blick och mitt ansigte. Han log, och jag tyckte att hans leende var sådant som jag förestälde mig att en sultan i ett ömt ögonblick skulle skänka sin favoritslafvinna, som han smyckat med guld och juveler; jag kramade häftigt hans hand, som oupphörligt sökte min, och stötte den sedan ifrån mig, röd af den häftiga tryckningen.
»Jag får be er vara så god och inte se på mig på det der sättet,» sade jag; »i annat fall kommer jag aldrig att nyttja några andra kläder än dem jag hade med mig från Lowood. Jag låter viga mig i den här gridelina ginghamklädningen — och ni får låta göra er en nattrock af det perlgrå sidentyget, och västar i parti af det svarta.»
Han skrattade och gned sina händer: »Åh, det är kostligt att se och höra henne!» utropade han. »Hvad hon är originel! hvad hon är pikant! Jag skulle inte vilja byta ut denna lilla engelska flicka mot Stor-Turkens hela seralj, med gazellögon, hourisformer och alltsammans.»
Denna österländska liknelse fortröt mig åter. »Jag har alldeles ingen lust att tjena er till ersättning för en seralj,» sade jag; »en sådan ära undanber jag mig: ligger ert tycke åt det hållet, då gör ni bäst i att så fort ni kan begifva er af till Konstantinopels bazarer och der på uppköp af slafvar använda litet af de öfverflödiga tillgångar ni inte vet hur ni skall bli af med.»
»Och hvad skulle ni göra, Jane, under det jag höll på att uppköpa så många tunnor menniskokött och ett så stort lager af svarta ögon?»
»Jag skulle bereda mig på en missionsresa, för att predika frihet för alla dem som lefva i träldom, invånarinnorna i ert harem inberäknade. Jag skulle skaffa mig inträde i er seralj och tillställa ett uppror der, och ni, min herr pascha af tre hästsvansar, skulle, innan ni visste ordet af, vara i våra händer, belastad med tunga bojor, och jag skulle inte släppa er lös förrän ni undertecknat en karta, den mest frisinnade, som någonsin blifvit beviljad af en despot.»
»Jag skulle anförtro mig åt er nåd, Jane.»
»Jag skulle ingen nåd visa, åtminstone inte så länge ni såg på mig med en sådan blick som nu. Så länge ni såg så ut, kunde jag vara öfvertygad om att det första ni skulle göra, då ni blefve fri, vore att öfverskrida och upphäfva den aftvungna kartan.»
»Hvad menar ni med det, Jane? Det låter som om ni ville att jag skulle underkasta mig en enskild vigselceremoni utom den offentliga, och som om ni vid detta tillfälle ämnade förelägga mig några särskilda vilkor. — Hvilka kunna väl de vara?»
»Jag önskar endast ega ett lugnt sinne, sir, fritt från bördan af de förbindelser, med hvilka jag ständigt öfverhopas af er. Mins ni hvad ni sade om Celine Varens? — om de diamanter, de kasimirsschalar ni gaf henne? Jag vill inte vara er engelska Céline Varens; jag vill fortfarande vara Adèles guvernant på samma vilkor som förut: kost, logis och trettio pund om året. Den summan räcker till att förse mig med garderob, och utom detta behöfver ni inte gifva mig något annat än —»
»Nå, hvad då?»
»Er aktning: och om jag ger er min tillbaka, så bli vi å ömse sidor hvarandra ingenting skyldiga.»
»Nå, det måste jag tillstå,» sade han, »hvad kallblodig, ingrodd stolthet beträffar, får man söka länge innan man finner er make.»
Vi nalkades nu Thornfield.
»Vill ni vara god och äta tillsammans med mig i dag, Jane?» frågade han, då vi kommit innanför grindarna.
»Nej, jag tackar.»
»Och hvarföre inte, om jag får fråga?»
»Jag har aldrig ätit middag tillsammans med er förr, och jag ser intet skäl hvarföre jag skulle göra det nu, så länge —»
»Säg rent ut! Ni är i dag särdeles fallen för att komma fram med halfqvädna visor.»
»Så länge jag kan slippa, ville jag säga.»
»Tror ni då att jag är en menniskoätare eller ett vilddjur, efter ni fruktar att göra mig sällskap vid middagsbordet?»
»Jag har inte alls gjort mig några föreställningar rörande den saken; jag ämnar bara fortsätta som vanligt, under de nästa fyra veckorna.»
»Ni måste genast upphöra med ert guvernantsbestyr.»
»Jag ber om förlåtelse; det kommer jag inte att göra. Jag tänker fortsätta alldeles på samma sätt som förr, och ämnar inte visa mig för er på hela dagen. På aftonen kan ni skicka efter mig, om ni har lust; men aldrig på någon annan tid.»
»Jag kunde behöfva en cigarr eller en pris snus för att trösta mig med eller pour me donner une contenance, som Adèle skulle säga. Men olyckligtvis har jag inte med mig hvarken mitt cigarrfodral eller min snusdosa. Men kom ihåg hvad jag säger,» tillade han hviskande, »nu är det er tur, ni lilla tyrann, men min kommer väl också en gång, och har jag en gång riktigt lagt beslag på er, då skall jag — figurligen taladt — fästa er vid en sådan här kedja» (pekande på sin klockkedja). »Ja, min lilla docka, jag skall gömma dig vid mitt bröst, och derifrån skall du aldrig slippa.»
Med dessa ord lyfte han mig ut ur vagnen, och under det han höll på att lyfta ut Adèle, skyndade jag in i huset och sprang så fort jag kunde uppför trapporna.
På aftonen lät han ganska riktigt kalla mig till sig. Jag hade en sysselsättning i beredskap för honom, ty jag hade föresatt mig att ej tillbringa hela tiden i förtroligt samtal med honom. Jag kom ihåg att han hade en vacker röst, och jag visste att han, som alla goda sångare, gerna lät höra sig. Sjelf kunde jag icke sjunga, och enligt hans kräsliga smak icke en gång traktera pianot; men jag njöt i alla händelser af att höra på, när ett musikstycke utfördes väl. Knappast hade skymningen, denna timme för romantiska älskare, börjat nedfälla sitt blå, stjernbeströdda täckelse framför fönstren, förrän jag steg upp, öppnade pianot och bad honom göra mig det stora nöjet att sjunga en sång för mig. Han svarade, att jag vore en liten nyckfull hexa, och att han helst såge att han finge skjuta upp dermed till en annan gång; men jag försäkrade honom, att intet tillfälle kunde vara lämpligare än det närvarande.
»Tycker ni om min röst?» frågade han.
»Mycket», svarade jag.
Jag var visserligen i allmänhet icke så särdeles böjd för att kittla hans lätt uppvaknande fåfänga; men denna gång gjorde jag det af lätt insedda orsaker och för att uppnå min önskan.
»Då, Jane, måste ni ackompagnera mig.»
»Jag skall försöka.»
Jag försökte också, men han sköt mig genast åt sidan och kallade mig en liten fuskerska. Sedan jag på detta mindre artiga sätt blifvit undanstött — hvilket just var hvad jag åsyftat — intog han min plats och började ackompagnera sig sjelf; ty han spelade och sjöng med lika stor färdighet. Jag drog mig undan till fönstersmygen, och under det jag satt der och såg ut på de lugna träden och den i aftonskymningen insvepta gården, hörde jag honom i en ljuf, smältande mollton sjunga följande lilla visa:
»En kärlek mera ren och sann
Ej någon dödlig såg,
Än den, som i mitt hjerta brann
I varma blodets våg.
Att möta henne var min fröjd;
Och bjöd hon mig farväl,
Och blef hon af en slump fördröjd,
Af ångst betogs min själ.
En enda dröm jag drömde då,
Jag lefde blott i den:
Att som jag älskade, också
Bli älskad af min vän.
Men mellan oss, djupt som en graf,
Ett svalg, omätligt, låg,
Så farligt som det salta haf,
När storm rör upp dess våg.
Så hotfullt, som, på öde slätt,
På nattlig, dunkel stråt,
En röfvarborg; ty Makt och Rätt
Och Hat oss skilde åt.
Men jag, jag gick mitt mål emot,
Trots dystra förebud,
Trots tusen dolda farors hot
Och hemska varningsljud.
Ty himlen rosig blef och ren,
Då hennes sköna bild,
Som väfd af luft och solens sken,
Emot mig log så mild.
Nu strålar genom dunkel sky
Min stjerna på mig ner;
Nu måste alla sorger fly;
Jag fruktar intet mer.
Nu står jag lugn, om ock hvad jag
Har manat ut till fejd
Sig reser upp mot mig en dag
Med grymhet utan hejd.
Om Hat alltjemt förföljer mig,
Rätt lyser mig i bann,
Makt för med mig ett evigt krig,
Jag intet frukta kan.
Ty hon mig gifvit har sin hand,
En ed hon gått derpå,
Att äktenskapets helga band
Förena skall oss två.
Med mig att dela lifvets lott,
Med mig att dö en dag;
Som sjelf jag älskar — nu jag nått
Mitt mål! — så älskas jag.»
Han steg upp och kom emot mig. Hans kinder blossade, hans öga blixtrade, och hvarje drag uttryckte ömhet och passion. Jag blef i första ögonblicket litet illa till mods, men sansade mig snart. Ömma uppträden och passionerade förklaringar voro något som jag ville undvika, och nu hotades jag af begge delarna. På något sätt måste jag försöka att försvara mig. Jag spetsade derföre min tunga och frågade honom, då han kommit fram till mig, i en temligen snäf ton:
»Hvem ämnar ni nu gifta er med?»
»Det är besynnerligt, att en sådan fråga kan framställas af min egen älskade Jane.»
»Kors! jag tycker att det är en ganska naturlig och nödvändig fråga: ni talade ju om att er tillkommande hustru skulle dö tillsammans med er. Hvad menade ni med en sådan hednisk tanke? Jag har ingen lust att dö med er — det kan ni lita på.»
»O, min innerligaste önskan, min varmaste bön är att du måtte få lefva med mig; döden är inte ämnad för sådana som dig.»
»Jo, det är den visst: jag måtte väl ha lika god rätt som någon annan att dö, när min tid kommer! Men inte ämnar jag i förtid bestiga bålet, som en indisk enka.»
»Förlåter du mig min sjelfviska tanke, Jane, och vill du gifva mig en kyss till bekräftelse derpå?»
»Nej, jag tackar, det anhåller jag om att slippa.»
Härpå fick jag höra mig kallad »ett litet hårdhjertadt stycke», hvarjemte han förklarade, att hvarje annan qvinna skulle försmält af förtjusning, om hon fått höra sådana till hennes ära diktade verser.
Jag tillstod att jag af naturen vore hård — hård som sten, och att han ofta skulle få tillfälle att öfvertyga sig derom. Jag hade dessutom, sade jag, fullt och fast föresatt mig att visa honom åtskilliga andra af mina karakterslyten under loppet af de nästa fyra veckorna; ty jag ville att han fullständigt skulle lära känna värdet af hvad han ämnade köpa, så att han kunde återkalla sitt anbud innan det blefve för sent.
»Vill ni vara lugn och tala förnuftigt, Jane?» frågade han.
»Jag är lugn, om ni så önskar, och hvad det beträffar att tala förnuftigt, så smickrar jag mig med att jag gör det nu.»
Han bet sig i läppen och fnös af förbittring.
»Så vill jag ha det», tänkte jag; »du må gerna bli ond och förtretad; mitt sätt att behandla dig är dock det rätta, det är jag öfvertygad om. Jag älskar dig outsägligt; men jag vill inte försjunka i känslosamhetens bottenlösa haf, och med udden af mina svar hindrar jag äfven dig att gå bråddjupet för nära. Med samma vapen håller jag dig dessutom på det helsosamma afstånd, som bäst kan betrygga vår gemensamma lycka.»
Så småningom lyckades jag att stegra hans förbittring till en temligen hög grad, och då han slutligen i förtreten hade dragit sig tillbaka till andra ändan af rummet, steg jag upp, bjöd honom i min vanliga aktningsfulla ton god natt och gick ut genom en sidodörr.
Det system, jag sålunda påbegynt, fortsatte jag under hela pröfvotiden, och med bästa framgång. Mr Rochester blef visserligen derigenom något butter och tvär, men på det hela taget såg jag att han fann sig rätt road, och att ett lams undergifvenhet och en turturdufvas ömhet endast skulle mera närt hans hersklystnad, men vida mindre tillfredsställt hans förstånd, ja, kanske till och med i det hela taget förefallit honom osmaklig.
I andras närvaro visade jag mig som förut, ödmjuk och tyst; hvarje annat beteende hade här icke varit på sin plats. Blott under våra möten om aftnarna tillät jag mig att på detta sätt förtreta och plåga honom. Alla dagar, utan undantag, skickade han efter mig precis på slaget sju; men när jag då infann mig, vankades ej mer sådana honingsljufva benämningar som »mitt hjerta», och »min älskling», utan nu undfägnades jag i stället med sådana ord som »retsamma stycke», »svartalf», »hexa», »bortbyting», etc. I stället för att smeka mig, gjorde han grimacer; i stället för att trycka min hand, nöp han mig i armen; i stället för att kyssa mig på pannan, ryckte han mig i örat. Detta var alldeles efter min önskan; för det närvarande voro dessa något hårdhändta ynnestbevis vida mer i min smak, än allt hans ömma joller. Jag fann att mrs Fairfax gillade mitt uppförande, och att den oro, hon hyst på mina vägnar, försvann; jag var derföre öfvertygad om att jag handlat rätt. Emellertid påstod mr Rochester att jag plågade lifvet ur honom, och hotade att han vid en kommande och ej så särdeles långt aflägsen tidpunkt skulle kräfva en förfärlig hämd för mitt närvarande uppförande. Jag skrattade i mjugg åt hans hotelser: »jag kan hålla dig så der temligen i schack nu», tänkte jag, »och tviflar alls icke på att äfven kunna göra det i framtiden: förlorar ett medel sin verkan, så hittar jag väl på något annat.»
Och detta oaktadt var min uppgift icke den lättaste. Min tillkommande man började blifva det dyrbaraste för mig på jorden, ja, dyrbarare till och med än min eviga salighet. Han stod mellan mig och religionen som en förmörkelse mellan solen och jorden. I dessa dagar kunde jag ej se Gud för hans skapade verk, af hvilket jag hade gjort mig en afgud.