Jane Eyre/9
NIONDE KAPITLET.
Men försakelserna eller rättare sagdt svårigheterna vid
Lowood minskades allt mer och mer. Våren nalkades med stora steg. Vinterns kyla hade försvunnit, snön hade
smält, och de skarpa vindarna voro förmildrade. Mina
arma fötter, svullna och förstörda af den isande kölden
under januari månad, började åter att helas vid aprils
varma fläktar. Nätter och morgnar voro ej längre så kalla
som förut, då blodet nästan stelnade i våra ådror. Vi
kunde nu med långt mindre svårighet uthärda den
lektimme, som tillbragtes ute i trädgården; ja, då vi stundom
hade någon solig dag, började det till och med blifva
roligt och angenämt. Gräsmattorna antogo en allt friskare
och friskare grönska. Blommor blickade fram mellan
bladen: snödroppar, krokus, purpurfärgade aurikler och
guldögda styfmorsblommor. Om torsdagsaftnarna fingo vi
företaga små utfärder, och funno då ännu vackrare blommor
växande bland häckarna vid sidan af vägen.
Jag upptäckte äfven, att utom det höga trädgårdsstaketet låg en stor fröjd, en njutning, som endast horizonten begränsade; denna njutning bestod i en utsigt öfver höga, stolta, skogbeklädda bergskullar, som omgåfvo en temligen vidsträckt däld och voro höljda af den vackraste grönska, samt i en bäck, som i yrande fröjd framdansade öfver de stenar, som här och der lågo i dess väg. Huru olika var ej denna scen nu emot då jag för en tid sedan såg vinterns mörka skyar hvila tungt deröfver, då marken var stelnad till is och höljd af snö, och då dimmor, så kyliga som den kalla döden, jagades af de östliga stormarna, svepte sig kring de mörka skogstopparna och sänkte sig ned öfver jorden, till dess de smälte tillsammans med de fuktiga töcken, som uppstego ur bäcken! Sjelfva denna bäck var då en brusande ström, som ryckte med sig träden och spred ett hemskt dån genom den af häftiga regnskurar eller piskande hagel förmörkade rymden; och träden vid dess stränder stodo nakna och aflöfvade, likt en rad af hemska spöken.
April hade lemnat rum för maj, — och hvilken vacker och leende maj det var! Varma vindar spelade i en ständig klar och ren luft, och solen spred sina milda lifgifvande strålar öfver den nyss vaknade naturen. Växtligheten fordrades yppigt. Lowood kastade af sig sin vinterdrägt och klädde sig åter i grönt och blommor. De stora spöklika almarna, askarna och de majestätiska ekarna hade åter vaknat till lif, skogsmarkerna höljdes i öfverflöd af plantor och örter, och en sällsam glans, likt ett nytt solsken, strömmade ut från de tallösa guldvifvor, som öfver allt betäckte marken; jag har på skuggiga platser sett dessa blommors bleka guld skimra likt ljuft tindrande stjernor. Af all denna naturens skönhet njöt jag ofta och i fulla drag, fri, obevakad och nästan ensam. Och orsaken till denna oväntade frihet och fröjd vill jag nu omnämna.
Har jag icke beskrifvit ett förtjusande läge för en bostad, då jag nämt att den var belägen midt i en herrlig skog och vid stranden af en ström? Jo, för ögat tjusande var verkligen denna nejd; men om den var helsosam eller ej, det blir en annan fråga.
Den skogsdäld, hvarest Lowood låg, var ett tillhåll för osunda och farliga dimmor, och med den vaknande våren vaknade äfven smittsamma sjukdomar. Dessa smögo sig in i »de faderlösas fristad», frossor och febrar spredo sig i den fullpackade skolsalen och sofrummet, och innan maj var inne, var skolan förvandlad till ett sjukhus.
Sjukdomarna funno oss försvagade af den knappa födan och vårdslösade förkylningar, och de flesta af oss voro redan färdiga att emottaga smittan. Af 80 flickor lågo 45 på en gång sjuka. Då sletos af sig sjelfva den vanliga ordningens band. De få, som fortfarande bibehöllo helsan, erhöllo så godt som en obegränsad frihet, emedan läkaren föreskrifvit en nästan oupphörlig kroppsöfning såsom det bästa förvaringsmedel emot smittan; och ingen skulle heller haft tid att vaka öfver oss och hålla oss i ordning. Miss Temple egnade hela sin tid och all sin uppmärksamhet åt de sjuka; hon vistades ständigt i sjukrummet och lemnade det blott för att njuta några timmars hvila på natten. De andra lärarinnorna voro fullt upp sysselsatta med att packa in och göra andra nödvändiga förberedelser till deras afresa, hvilka voro nog lyckliga att ega vänner och anhöriga, med både förmåga och vilja att förflytta dem bort från detta smittans hemvist. Många, som redan blifvit smittade, foro hem blott för att dö der. Somliga dogo i skolan och begrofvos hastigt och i tysthet, då denna sjukdoms natur förbjöd allt dröjsmål.
Under det sjukdomen sålunda hade blifvit en ständig invånare vid Lowood, och döden dess flitiga gäst, under det blott dysterhet och fruktan rådde inom hus, och den qvafva sjukluften herskade i alla rummen och gångarna och ej med några rökverk kunde fördrifvas, göt den klara majsolen sitt varma, strålande ljus öfver de höga kullarna och de vackra skogsmarkerna der ute. Äfven trädgården fyldes af blommor. Stockrosor hade skjutit upp höga som träd, liljorna hade öppnat sina kalkar, törnrosor och tulpaner stodo i full blomning. Blomstersängarnas kanter lyste af nejlikor och tusenskön, och morgnar och aftnar spred resedan sin milda och ljufva doft. Men för de flesta af Lowoods inbyggare gingo dessa naturens skatter förlorade, utom att då och då en likkista pryddes med en handfull blommor.
Men jag och de öfriga, som fortforo att vara friska, njöto i fulla drag af ställets och årstidens skönhet. Vi fingo vandra omkring i skogen, lika zigenare, från morgon till qväll; vi gjorde hvad vi ville och gingo hvart vi behagade. Äfven vår kost hade blifvit bättre. Mr Brocklehurst och hans familj kommo under denna tid aldrig till Lowood; hushållsräkningarna granskades ej så noga; den förra hushållerskan hade, af fruktan för smitta, lemnat sin tjenst, och hennes efterträderska, som hade varit förestånderska vid Lowtons sjukhus var ännu obekant med huru det tillgick i hennes nya hemvist, och försåg oss jemförelsevis frikostigt med hvad vi behöfde. Dessutom voro vi nu färre att föda och underhålla, ty de sjuka kunde ej äta stort. Våra frukost-skålar voro bättre fylda; och när hon ej hade tid att tillreda någon ordentlig middag, hvilket ofta inträffade, plägade hon gifva oss ett stort stycke pastej eller en tjock skifva bröd med ost, och detta förde vi med oss till skogen, hvarest vi utvalde den plats vi mest tyckte om för att der hålla vår ståtliga middag.
Min favoritplats var en temligen stor, flat sten, som reste sig torr och hvit midt ur bäcken, och dit jag endast kunde komma medelst att vada genom vattnet, hvilket jag alltid gjorde med bara fötter. Stenen var tillräckligt bred för att kunna helt beqvämt rymma, utom mig, äfven en annan flicka, som jag vid den tiden hade valt till mitt ständiga sällskap — Mary Anne Wilson, en skarpsinnig flicka med mycken observationsförmåga, i hvars sällskap jag fann ett stort nöje, dels emedan hon var qvick och originel, och dels emedan hon hade ett sätt som behagade mig. Några år äldre än jag, kände hon mycket mer af verlden och kunde tala om för mig saker, hvartill jag gerna lyssnade. Hos henne tillfredsstäldes min nyfikenhet och dessutom öfversåg hon helt och hållet med mina fel och tadlade aldrig hvad jag sade eller gjorde. Hon berättade gerna, och jag ville gerna veta skäl och orsaker; hon tyckte om att undervisa, och jag att fråga. Så fortforo vi att meddela oss med hvarandra och hemtade på detta sätt af våra samtal ett stort ömsesidigt nöje, om också ingen synnerlig förädling eller undervisning deraf var en följd.
Men hvar var då, under tiden, Helena Burns? Hvarföre tillbragte jag ej i hennes sällskap dessa frihetens herrliga dagar? Hade jag väl förgätit henne, eller egde jag så litet inre värde, att jag tröttnat vid hennes rena och oskyldiga sällskap? Utan allt tvifvel var den omnämda Mary Anne Wilson mycket underlägsen min första bekantskap; Mary Anne kunde endast omtala muntra och roande berättelser eller meddela mig några små pikanta sqvallerhistorier, hvilka jag just icke tyckte vara så ledsamma, då deremot Helenas samtal voro af den beskaffenhet, att de ingåfvo dem, som hade den lyckan att få njuta deraf, smaken för långt högre och ädlare nöjen.
Så var det verkligen, kära läsare och läsarinnor; och jag kände och visste det ganska väl; och ehuru jag är en bristfällig varelse med många fel och få förtjenster, ledsnade jag dock aldrig vid Helena Burns’ sällskap och upphörde aldrig att för henne hysa en känsla af den innerligaste, den ömmaste och vördnadsfullaste tillgifvenhet. Och huru kunde det väl vara annorlunda, när Helena, alltid och under alla omständigheter, bevisade mig denna ömma och trofasta vänskap, som aldrig stördes, aldrig förbittrades af något nedstämdt eller retligt lynne. Men Helena var sjuk för närvarande; hon hade för några veckor varit skild ifrån mig och förflyttad till jag vet ej hvilket rum i öfra våningen. Hon fanns ej, hade man sagt, i den delen af bygnaden, som blifvit inredd till sjukrum för feberpatienterna, ty hennes sjukdom var ej typhus, utan lungsot; och med lungsot förstod jag i min okunnighet någon trånsjuka, som tid och omvårdnad helt säkert skulle bota.
I denna min tro styrktes jag ännu mer af den omständigheten att jag ibland på någon varm och solig eftermiddag såg miss Temple leda henne ned i trädgården; men vid dessa tillfällen fick jag aldrig gå till henne och tala med henne. Jag såg henne blott från fönstret i skolsalen, och detta helt otydligt, ty hon var väl insvept och satt på afstånd i verandan.
En afton i början af juni hade jag dröjt mycket länge ute i skogen med Mary Anne. Som vanligt hade vi skilt oss från de andra och vandrat af långt bort, så långt att vi kommo vilse och måste fråga oss för uti en enslig stuga, der en man och en qvinna bodde, hvilka vaktade en hjord halfvilda svin, som betade i skogen. När vi kommo tillbaka hem, hade månen redan gått upp; en häst, som vi igenkände för att tillhöra läkaren, stod bunden vid trädgårdsgrinden. Mary Anne anmärkte, att förmodligen någon vore mycket illa sjuk, då mr Bates blifvit efterskickad vid denna tid på dagen. Hon gick in, men jag stannade ute några minuter för att i mitt blomsterqvarter nedsätta några plantor, som jag haft med mig från skogen och hvilka jag fruktade skulle vissna, om jag uppskjöte dermed till följande dagen. Sedan detta var gjordt, dröjde jag ännu en stund ute; blommorna doftade så ljuft, sedan daggen fallit, det var en så vacker afton, så mild, så varm. Ännu glödde aftonrodnaden i vester och lofvade en lika vacker morgondag: majestätisk höjde sig månen ur den djupblå östern. Jag försjönk i åskådning och njöt denna guda-afton så mycket som ett barn förmår, då den tanken helt plötsligt vaknade inom mig:
»Huru sorgligt det vore att ligga på en sjukbädd nu! Denna verld är så nöjsam och angenäm — det skulle vara förskräckligt att nu bli kallad härifrån, för att gå — jag vet ej hvart.»
För första gången försökte jag nu med allvar att fatta och reda de dunkla begrepp, som man gifvit mig om en himmel och ett helvete; och för första gången fasade jag förskräckt tillbaka för det mörker, som omgaf mig; jag såg blott en bottenlös afgrund framför, bakom mig, på alla sidor; jag kände blott en enda fast punkt — det närvarande ögonblicket — allt annat var ett formlöst moln, ett tomt och outgrundligt djup; och jag ryste vid tanken på att jag möjligen kunde stappla och sjunka ned och försvinna i detta kaos. Under det jag sysselsatte mig med dessa nyvaknade tankar, hörde jag porten öppnas; mr Bates kom ut från bygningen, och med honom följde en sköterska. Sedan hon hade sett honom stiga upp på hästen och rida sin väg, återvände hon uppåt bygningen; jag skyndade fram till henne.
»Huru är det med Helena Burns?»
»Mycket dåligt,» var svaret.
»Är det för hennes skull som mr Bates varit här nu?»
»Ja,»
»Och hvad har han då sagt om henne?»
»Han sa’, att hon inte kommer att stanna här länge.»
Om jag dagen förut hört detta yttrande, så skulle jag dervid endast fattat det begrepp, att hon snart komme att blifva förflyttad till Northumberland, till sitt hem. Jag skulle då ej ha anat, att man kunde mena det hon var nära döden; men nu fattade jag det genast. Jag insåg klart, att Helena Burns nu räknade sina sista dagar i denna verlden, och att hon snart skulle vända åter till de saliga andarnas verld, om någon sådan verld funnes till. En hemsk fasa bemäktigade sig mina sinnen, en känsla af djupaste sorg genombäfvade min hela varelse; jag erfor en längtan, en brinnande outsäglig trånad att få se henne, och jag frågade sköterskan, i hvilket rum hon låg.
»I miss Temples rum,» svarade denna.
»Får jag gå upp och tala med henne?»
»Nej, kära barn; det tror jag visst inte. Men nu är det tid för er att gå in; ni kan förkyla er, om ni stannar ute sedan daggen fallit.»
Sköterskan gick in genom stora porten och stängde den efter sig; jag gick in genom den lilla sidoporten, som ledde inåt skolsalen. Jag kom helt lagom; klockan var nio, och miss Miller tillsade just i detsamma eleverna att gå till sängs.
Det kunde vara omkring två timmar senare, ungefär klockan elfva, då jag, som ej var i stånd att somna och af den fullkomliga tystnaden i sofrummet förmodade att alla kamraterna hade fallit i djup sömn, helt sakta steg upp, tog min vida blus öfver min nattdrägt och barfotad smög mig ut ur rummet, för att begifva mig till miss Temples rum. Det låg i motsatta ändan af huset, men jag kände vägen väl, och månens klara sken, som strömmade in genom fönstren i korridoren, lyste mig och satte mig i stånd att utan svårighet hitta fram. Då jag nalkades det stora sjukrummet, mötte jag en lukt af kamfert och bränd ättika; jag skyndade hastigt förbi dörren, fruktande att sköterskan, som brukade sitta uppe hela natten igenom, skulle höra mig. Jag fruktade att blifva upptäckt och förd tillbaka; jag måste se Helena ännu en gång, jag måste omfamna henne, innan hon dog, gifva henne ännu en sista kyss, utbyta med henne ännu några ord, de sista här i lifvet.
Jag steg ned för en trappa, genomgick en del af den nedra våningen och lyckades att utan något buller öppna och tillsluta två dörrar; jag kom till en annan trappuppgång, denna skyndade jag uppför, och midt framför mig var dörren till miss Temples rum. Jag såg ljussken genom nyckelhålet: en djup tystnad herrskade rundt omkring. Jag fann dörren litet på glänt, troligen för att någon frisk luft måtte få intränga i denna sjukdomens instängda bostad. Jag var ur stånd att tveka och dröja, hela min varelse skälfde af oro och ångest, och full af otålighet öppnade jag dörren och såg in. Mina blickar sökte Helena och fruktade att finna döden.
Helt nära till miss Temples säng och till hälften betäckt af dess hvita gardiner, stod en liten bädd. Jag såg konturerna af en kropp under täcket, men ansigtet var doldt af sängomhänget. Sköterskan, som jag hade talat med i trädgården, sof i en länstol; på bordet brann dunkelt ett oputsadt ljus. Miss Temple var ej inne; jag fick sedan veta, att hon blifvit kallad till en yrande patient i sjukrummet. Jag närmade mig och stannade framför den lilla bädden; min hand höll i gardinen, men jag ville först tala innan jag drog undan den: jag fasade vid tanken att få se ett lik.
»Helena!» hviskade jag sakta, »är du vaken?»
Hon reste sig och drog undan förhänget, och jag såg ett blekt och afmagradt ansigte, men hvaröfver ett uttryck af stilla lugn och frid hvilade. Hon var så föga förändrad, att min fruktan ögonblickligen skingrades.
»Är det verkligen du, Jane?» frågade hon med sin vanliga, milda röst.
»O! hon skall inte dö,» tänkte jag; »de ha misstagit sig; hon skulle då inte tala med denna jemna röst, ej se på mig med denna lugna blick.»
Jag lutade mig ned öfver hennes bädd och kysste henne; hennes panna var kall, och kalla och magra voro hennes kinder; hennes armar och händer likaså, men hennes leende var detsamma som fordom.
»Hvarföre har du kommit hit, Jane? Det är sent, jag hörde klockan för några minuter sedan slå elfva.»
»Jag har kommit för att se dig, Helena. Jag fick höra att du var mycket sjuk, och jag kunde inte somna förr än jag fått tala med dig.»
»Du kom väl för att säga mig farväl. Du kom då troligen lagom.»
»Ska du fara bort någonstädes, Helena? Ska du fara hem?»
»Ja, till mitt eviga hem — mitt sista hem.»
»Nej, nej, Helena!» ropade jag, öfverväldigad af smärta.
Under det jag försökte svälja mina tårar, fick Helena ett häftigt anfall af sin hosta; sköterskan vaknade ej deraf. När den var öfver, låg hon några minuter alldeles utmattad; sedan hviskade hon:
»Jane, dina små fötter äro bara: lägg dig här och drag mitt täcke öfver dig.»
Jag gjorde så; hon lade sin arm omkring mig, och jag tryckte mig till henne. Efter en lång stunds tystnad återtog hon med alltjemt hviskande röst:
»Jag är lycklig, Jane, mycket lycklig; och när du får höra att jag är död, så får du inte sörja, ty det är inte något att sörja öfver. Alla måste vi en gång dö, och den sjukdom, som tager mig härifrån, är ej smärtsam; den växer småningom, mildt och nästan utan plågor — min själ är i ro. Ingen skall särdeles mycket sakna mig. Min far har nyss gift sig för andra gången, och han mins mig ej stort. Jag dör ung, och på detta sätt undgår jag många lidanden; ty jag har inte de egenskaper och naturanlag, hvilka fordras för att lefva rätt lyckligt i denna verlden; jag skulle ständigt ha felat.»
»Men hvart går du, Helena? Vet du det?»
»Ja, jag går till Gud. Jag tror derpå, tror med fullaste förtröstan.»
»Men hvar är då Gud? Hvem är han?»
»Han är min och din skapare, och han kan ej vilja förstöra hvad han en gång skapat. Jag förtröstar fullkomligt på hans makt, och jag förtror mig helt och hållet åt hans godhet. Jag räknar timmarna, som återstå, till dess den timme slår, då han skall förklara sig för mig, då han skall taga mig upp till sig.»
«Du är då säker, Helena, att det fins en himmel, och att våra själar få komma dit, då vi dö?»
»Ja, jag är säker att det fins ett evigt lif; jag tror, att Gud är god, och utan fruktan anförtror jag åt honom min odödliga själ. Gud är min fader, Gud är min vän; jag älskar honom, och jag tror att han älskar mig.»
»Och skall jag få se dig åter, Helena, när jag dör?»
»Ja, du skall komma till samma saliga verld; du skall emottagas der, min Jane, af samme allsmägtige allas vår fader.»
Åter frågade jag, men denna gång klädde sig ej min fråga uti ord, den stannade inom mig: »Hvar är då denna saliga verld? Fins den verkligen?» Och jag slöt mig ännu närmare till Helena; hon tycktes mig nu kärare än någonsin. Det föreföll mig, som om jag omöjligt kunde låta henne gå bort ifrån mig — jag ville qvarhålla henne, mot hennes vilja. Slutligen sade hon med den mildaste, ljufvaste stämma:
»Huru väl jag befinner mig nu! Det sista anfallet af hosta har mattat mig något; jag tror att jag kan sofva litet. Men du får inte gå ifrån mig, Jane; jag vill ha dig så här bredvid mig.»
»Ja, jag vill stanna hos dig, min egen älskade Helena; ingen skall skilja mig från dig.»
»Du fryser väl inte, min älskling?»
»Nej.»
»God natt, Jane.»
»God natt, Helena.»
Hon tryckte en kyss på mina läppar — och snart slumrade vi båda.
När jag vaknade, var det full dager. En ovanlig rörelse väckte mig, jag såg upp, jag hvilade i någons armar; det var sköterskan, som bar mig genom korridoren tillbaka till sofrummet. Jag fick inga förebråelser derföre att jag lemnat min säng, man hade mycket annat att tänka på. Intet svar erhöll jag på mina många frågor; men ett par dagar senare fick jag veta, att miss Temple, vid återkomsten till sitt rum uti dagningen, hade funnit mig bredvid Helena, med mitt hufvud hvilande mot Helenas skuldra, och med mina armar slagna kring hennes hals. Jag sof, och Helena var — död.
Hennes graf finnes på Brocklebridge kyrkogård. Under femton år efter hennes död var den endast täckt af en gräskulle; men nu utmärkes stället af en enkel marmorsten med ingen annan inskrift än hennes namn, och det enda ordet “Resurgam“[1]
- ↑ Jag skall åter uppstå!