Jane Eyre/10

←  Kapitel 9

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 10

Kapitel 11  →

TIONDE KAPITLET.

Hittills har jag utförligt beskrifvit händelserna under min obetydliga tillvaro; åt de första tio åren af min lefnad har jag egnat nästan lika många kapitel. Men det är ej min mening att skrifva en vidlyftig och fullständig sjelfbiografi; jag känner mig förpligtad att blott då fråga mitt minne till råds, när jag tror att dess svar i någon mån skola ega intresse. Jag förbigår derföre med tystnad en tidrymd af nära åtta år; blott några få rader äro tillräckliga för att icke förlora sammanhanget.

Sedan sjukdomen hade härjat en tid vid Lowood, aftog den så småningom och upphörde slutligen helt och hållet, men ej förr än den allmänna uppmärksamheten hade blifvit fäst på den smittosamma feberns härjande framfart och på mängden af dess offer. Undersökningar anstäldes om sjukdomens uppkomst, och småningom blefvo åtskilliga förhållanden bekanta, hvilka i högsta grad väckte allmänhetens ovilja. Ställets ohelsosamma belägenhet, knappheten och beskaffenheten af barnens föda, det salta och osunda vattnet, som begagnades till dess tillredande, elevernas eländiga beklädnad, alla dessa omständigheter blefvo allmänt bekanta, och upptäckten deraf medförde ett resultat, högst förödmjukande för mr Brocklehurst, men välgörande för inrättningen.

Flera rika och välgörande personer i grefskapet gjorde stora sammanskott för upprättandet af en mera passande bygnad med ett friskare läge; nya ordningsregler upprättades, förbättringar i lefnadssätt och beklädnad infördes, och förvaltningen af skolans inkomster uppdrogs åt en komité. Mr Brocklehurst, som i anseende till sin förmögenhet och sina familjeförbindelser icke kunde blifva förbigången, bibehöll fortfarande sin befattning såsom skattmästare, men han erhöll till medhjelpare vid fullgörandet af sin syssla personer af ett ädlare och välvilligare sinnelag; och äfven i sin egenskap af föreståndare vid inrättningen hade han vid sin sida personer, som förstodo att förena billighet med sträng ordning, frikostighet med sparsamhet, godhet och menniskokärlek med samvetsgrann rättvisa. Skolan, på detta sätt förbättrad, blef inom kort en verkligt nyttig och förträfflig inrättning. Jag qvarblef der ännu åtta år efter dess pånyttfödelse, sex år som elev, och två som lärarinna; och i båda dessa afseenden afger jag mitt vittnesbörd till förmån för dess stora vigt och betydelse.

Under dessa åtta år var mitt lif temligen enformigt, men icke olyckligt, emedan det ej var overksamt. Jag hade nu tillfälle att få en utmärkt uppfostran; för flera ämnen hade jag en stor fallenhet, i alla ville jag utmärka mig och önskade dessutom gerna att göra mig omtyckt och afhållen af mina lärarinnor, isynnerhet af dem, för hvilka jag sjelf hyste aktning och tillgifvenhet. Jag drog derföre all den nytta jag kunde af de fördelar, som erbjödos mig. Med tiden intog jag främsta rummet i första klassen samt blef derefter utsedd till lärarinna, hvilken syssla jag med nit fullgjorde under två år. Men vid slutet af denna tid kom jag på andra tankar.

Miss Temple hade hittills, oaktadt alla förändringar, fortfarande bibehållit sin befattning såsom förestånderska vid skolan. Hennes undervisning hade jag att tacka för den största delen af mina framsteg; hennes vänskap och umgänge hade beständigt varit min tröst och min uppmuntran; hon hade varit min lärarinna, och hon blef slutligen min vän. Vid denna tidpunkt gifte hon sig och flyttade med sin man (en förträfflig prest och nästan värd en sådan hustru) till ett aflägset grefskap, och var följaktligen förlorad för mig.

Ifrån den dag hon lemnade mig, var jag ej mer den samma; med henne försvann den känsla af förnöjsam trefnad och välbefinnande jag hittills erfarit, allt som bidragit till att göra Lowood i någon mån till ett hem för mig. Jag hade tillegnat mig mycket af hennes natur och hennes vanor; mina tankar hade blifvit mera harmoniska, och bättre känslor hade fått insteg i min själ. Jag var pligt och ordning trogen: jag var lugn och stilla; jag trodde mig vara nöjd. I andras ögon, och till en stor del äfven i mina egna, tycktes jag vara af ett saktmodigt och undergifvet sinnelag.

Men ödet, i skapnad af den ärevördige mr Nasmyth, skilde mig och miss Temple ifrån hvarandra. Jag såg henne i sin resdrägt, strax efter vigselceremonien, uppstiga i diligensen; jag såg vagnen fara uppför backen och snart försvinna bakom den, och sedan drog jag mig tillbaka till mitt rum och tillbragte der i ensamhet den återstående delen af dagen.

Jag gick fram och tillbaka i mitt rum; jag inbillade mig att jag endast kände saknad öfver den förlust som jag nu gjort, och att jag blott grubblade på huru jag skulle kunna ersätta den. Men då jag uppvaknade ur mina tankar och såg upp och fann, att eftermiddagen var förbi och aftonen långt framskriden, gjorde jag en annan upptäckt; den nemligen, att jag på denna stund undergått en genomgripande förvandling, att mitt sinne hade kastat af sig allt hvad det lånat af miss Temple — eller, rättare sagdt att hon tagit med sig den rena luft, som jag andats i hennes närhet — och att jag nu var lemnad i mitt naturliga element och åter började känna de forna känslorna röra sig i mitt inre. Det föreföll mig som om jag icke så mycket hade förlorat ett stöd, som snarare en bevekelsegrund: det var icke kraften och förmågan att fortfarande vara lugn och stilla, som jag saknade, utan sjelfva grunden och anledningen fans icke mera till för mig. Min verld hade under några år varit helt och hållet inskränkt till Lowood, min enda erfarenhet hade varit den af dess regler och stadgar; men nu erinrade jag mig, att den verkliga verlden var stor, och att ett vidsträckt fält af farhågor och förhoppningar, af frestelser och pröfningar, väntade dem, som hade mod att gå ut i den vida rymden för att söka den verkliga kunskapen om lifvet midt ibland alla dess faror.

Jag gick till fönstret, öppnade det och såg ut. Der voro de två flyglarna på bygningen, der var trädgården; der såg jag Lowoods gränser, och der längst borta bergen, som höjde sig vid horisonten. Mina blickar foro hastigt öfver alla andra föremål, för att hvila på de mest aflägsna, de blåa bergstopparna; det var dit bort jag längtade, på andra sidan om dem; den plats, der jag nu lefde, inom dessa gränser af berg och ljunghed, var för mig likt ett fängelse, en förvisningsort. Jag såg den grå landsvägen, som slingrade sig kring foten af ett berg och försvann i ett aflägset pass; o, huru jag längtade att få följa den vidare! Jag återkallade i mitt minne den dag, då jag i en diligens hade rest just denna väg; jag ihågkom, huru jag i mörkret farit utför den der backen. En hel evighet tycktes mig hafva förflutit ifrån den dag, som först förde mig hit till Lowood, och sedan dess hade jag aldrig lemnat denna plats. Alla ferierna hade jag tillbragt i skolan; mrs Reed hade aldrig låtit hemta mig till Gateshead, och hvarken hon eller någon annan af familjen hade någonsin besökt mig. Hvarken medelst bref eller på annat sätt underhöll jag något samband med den yttre verlden; skolans regler, pligter och vanor, dess ansigten, röster och klädedrägter, dess sympatier och antipatier, med ett ord, skolans lilla och trånga verld var allt hvad jag kände af lifvet. Men nu kände jag, att detta icke var nog; på en enda eftermiddag hade jag tröttnat vid åtta års inrotade vanor. Frihet önskade jag, efter frihet längtade jag, efter frihet bad jag till Gud; men bönen tycktes dö bort i den tomma rymden. Jag framhviskade då en ödmjukare bön, om förändring, om ombyte, men äfven den bönen tycktes förskingrad af vinden. »Förunna mig då åtminstone, o Gud, ett nytt slafveri!» utropade jag nästan förtviflad.

I detsamma ringde qvällsklockan, och jag måste gå dit ned.

Jag fick sedan ej tillfälle att åter upptaga den afslitna tråden af mina tankar, förr än jag gick till hvila; men äfven då hindrade mig en af lärarinnorna, som bebodde samma rum som jag, genom sitt prat från att sysselsätta mina tankar med det ämne, till hvilket jag så ifrigt längtade att få återkomma. Huru innerligt jag önskade, att sömnen skulle tysta hennes tunga! Det föreföll mig som om någon god ingifvelse nog slutligen skulle komma till min hjelp, om jag blott kunde få återtaga de tankar som vaknat i min själ, då jag stod der borta vid fönstret.

Slutligen snarkade miss Gryce; hittills hade hennes snarkningar utgjort min plåga; men denna afton helsade jag med tillfredsställelse de första ljud, som tillkännagåfvo hennes djupa sömn. Jag var nu säker för allt störande afbrott, och mina redan till hälften qväfda tankar vaknade i ögonblicket åter till lif.

»Ett nytt slafveri! Ja, det ligger dock något i dessa ord,» sade jag för mig sjelf. »Jag vet att det gör det, emedan de icke låta så särdeles ljufva och angenäma; det låter icke som frihet, fröjd och njutning: onekligen angenäma och behagliga ljud, men för mig dock intet annat än tomma ljud, och så tomma, så ihåliga, att det endast är en onödig tidsförlust att lyssna till dem. Men slafveri! Det är något annat; det är den rena, handgripliga verkligheten. Hvar och en måste slafva och arbeta. Jag har nu trälat här i åtta år; allt hvad jag önskar, är att få en annan verkningskrets. Kan inte min egen vilja uträtta så mycket? Är det väl omöjligt att bringa det till verkställighet? Jo — jo — det måste kunna gå för sig, om jag blott hade en nog verksam hjerna för att finna något medel att hinna detta mål.»

Jag satte mig upp i sängen för att utfundera detta medel. Det var en kylig natt: jag svepte en schal omkring mig och började derefter att tänka allt hvad jag förmådde.

»Hvad är det då jag vill? Jag vill ha en ny plats, jag vill komma i ett annat hus, i nya förhållanden, se nya ansigten. Jag önskar ej något annat än detta, emedan det icke är värdt att önska något bättre. Huru gör man då för att skaffa sig en ny plats? Man vänder sig förmodligen till sina vänner; men jag eger inga sådana. Men det fins också många andra, hvilka icke hafva några vänner och hvilka få hjelpa sig sjelfva; och hvilka utvägar ha då dessa?»

Jag kunde icke säga det; jag kunde icke finna något svar på denna fråga; jag befalde derföre min hjerna att uttänka ett svar; men hastigt. Allt häftigare arbetade tankarna der inne, våldsamt slogo mina pulsar i mitt hufvud, vid mina tinningar; men under mera än en timmes tid famlade mina tankar som i ett oredigt kaos, utan framgång och utan resultat. Feberspänd af mina fruktlösa ansträngningar, steg jag upp och gick några slag fram och tillbaka i rummet, drog undan gardinen, betraktade en stund de klara stjernorna och gick sedan åter till hvila, skälfvande af köld.

En god och vänlig ande hade helt säkert i min frånvoro nedskrifvit den efterlängtade ingifvelsen på min hufvudgärd, ty knapt hade jag lagt mig ned, förrän den tanken helt stilla och naturligt framstod för min själ: »De som önska sig någon plats annonsera ju, och du måste också annonsera i grefskapets tidning.»

»Men huru? Jag vet ju alls inte huru det går till.»

På mina frågor erhöll jag nu svar med detsamma:

»Du bör med första post till tidningens utgifvare öfverskicka en annons tillika med pengar för att betala dess införande; svaren på denna annons böra adresseras till J. E. och sändas till postkontoret i Lowton. Efter en veckas förlopp kan du höra efter om något svar kommit och handla i förhållande derefter.»

Jag genomgick denna plan ett par gånger och öfvervägde den noga; och sedan jag funnit den i allo verkställbar, kände jag mig lugn och tillfredsstäld och somnade snart.

Tidigt på morgonen var jag åter uppe och innan klockan hade ringt för att väcka eleverne, hade jag min annons redan färdigskrifven och förseglad. Den lydde så:

»Ett ungt fruntimmer, vandt att undervisa», (jag hade ju varit lärarinna under två års tid!) »önskar erhålla plats som guvernant i en familj, hvarest finnas flickor under fjorton år.» (Jag tyckte att, då jag sjelf ej var mera än aderton år, jag icke borde åtaga mig ledningen af äldre elever än så). »Hon eger erforderliga kunskaper för att undervisa i de vanliga grenarna af en god engelsk uppfostan, tillika med fransyska, ritning och musik» (då för tiden ansågs denna för den närvarande tiden alltför inskränkta förteckning på talanger vara tillräckligt innehållsrik och omfattande). »Svar härpå torde adresseras till J. E. och inlemnas på postkontoret i Lowton.»

Detta vigtiga dokument hade jag hela dagen inläst i min byrå. Sedan théet var drucket, bad jag den nya förestånderskan om tillåtelse att få gå till Lowton för att uträtta några små kommissioner åt mig och ett par af de andra lärarinnorna. Tillåtelsen var lätt utverkad, och jag begaf mig åstad. Det var en promenad på ungefär två mil, och aftonen var fuktig; men dagarna voro ännu långa. Jag var inne i några bodar, inlemnade brefvet på postkontoret och kom hem tillbaka under hällregn alldeles genomvåt, men med gladt och lifvadt mod.

Följande vecka föreföll mig ovanligt lång, men ändtligen tog äfven den ett slut, liksom allt annat jordiskt, och ännu en gång, på aftonen af en vacker höstdag, begaf jag mig till fots på väg till Lowton. Denna väg var särdeles vacker och pittoresk; den följde bäcken genom dalens vackraste krökningar. Men denna dag tänkte jag mera på de bref, som möjligtvis väntade mig i den lilla köpingen, dit jag styrde min kosa, än på traktens skönhet.

Mitt skenbara ärende denna gång var att låta taga mått af mig till ett par skor, hvilket jag således uträttade först, och när det var gjordt, gick jag tvärt öfver den tysta och folktomma gatan från skomakarens bod in på postkontoret. Det sköttes af ett gammalt fruntimmer med glasögon på näsan och svarta halfhandskar på händerna.

»Fins här några bref till J. E.?» frågade jag.

Hon betraktade mig en stund forskande och öppnade derefter en låda, bland hvars innehåll hon fumligt letade så länge, att hoppet började öfvergifva mig. Slutligen, sedan hon mer än fem minuter hållit en liten biljett framför glasögonen, räckte hon mig den öfver disken och beledsagade denna handling med ännu en annan misstänksam och forskande blick. Brefvet var adresseradt till J. E.

»Fins det inte mer än ett?» frågade jag.

»Nej, här finnes inga flera,» sade hon. Jag stoppade således ned det i min ficka och återvände hem; jag kunde icke genast öppna och läsa det, ty ordningsreglerna förbundo mig att vara tillbaka klockan åtta, och klockan var redan half åtta.

Vid min hemkomst hade jag åtskilligt att syssla med. Jag måste vara i skolsalen under den återstående lästimmen; sedan var det min tur att hålla bön och se till att eleverna riktigt kommo i säng, hvarefter jag åt qvällsvard med de andra lärarinnorna. Ännu sedan vi skilts åt för att gå till hvila, hade jag miss Gryce fortfarande till mitt sällskap! Vi hade blott en helt liten bit ljus i ljusstaken, och jag fruktade högligen, att hon skulle prata till dess det brunnit ut. Lyckligtvis hade det grundliga mål, som hon ätit till qvälln, en sömngifvande verkan; hon snarkade redan innan jag slutat kläda af mig. Ännu återstod en bit af ljuset; jag tog fram mitt bref, i sigillet stod initialbokstafven F. Jag bröt det. Innehållet var kort.

»Om J. E., som sistlidna torsdag annonserade i grefskapets tidning, besitter de omnämda kunskaperna, och om hon är i tillfälle att gifva tillfredsställande betyg öfver dem och sin karakter, kan hon erhålla plats i en familj, hvarest hon får blott en elev att undervisa, en liten flicka, som ännu icke fyllt tio år, och hvarest hennes lön blir trettio pund om året. J. E. torde sända de begärda betygen äfvensom sitt namn och sin adress till mrs Fairfax på Thornfield, nära Millcote i grefskapet ....»

Jag betraktade skrifvelsen länge och noga; stilen var gammalmodig och skrifven af en darrande hand, helt säkert af ett äldre fruntimmer. Denna omständighet gladde mig; ty en hemlig fruktan hade börjat oroa mig, att jag, genom att på detta sätt handla på egen hand, skulle löpa fara att råka i någon förlägenhet, och framför allt önskade jag, att resultatet af mina bemödanden måtte blifva aktningsvärdt, passande, efter alla konvenansens regler. Detta var såledet en lofvande början. Mrs Fairfax! Jag förestälde mig henne helt och hållet svartklädd; något stel kankända, men ej frånstötande, ett mönster för en äldre respektabel engelska. — Thornfield! detta var otvifvelaktigt namnet på hennes egendom, ett vackert och ordentligt ställe, derom var jag säker, ehuru jag icke rätt klart kunde tänka mig det. Och Millcote i grefskapet — ! Jag letade i mitt minne på Englands karta; ja, der såg jag både grefskapet och staden. Millcote låg sjuttio mil närmare till London, än det aflägsna ställe, der jag nu vistades; detta var ju alltid något rekommenderande. Jag längtade att komma dit hvarest det var lif och rörelse; Millcote var en stor fabriksstad vid stränderna af floden A—, utan tvifvel ett lifligt och verksamt ställe. Så mycket bättre, det skulle då åtminstone blifva en fullkomlig förändring. Icke just att min inbillning särdeles fängslades af tanken på de långa skorstenarna och rökmolnen — »men», sade jag till mig sjelf, »Thornfield ligger sannolikt ett godt stycke från staden.»

I detsamma slocknade ljuset; djupt mörker rådde omkring mig, och snart slöt sömnen mina ögonlock.

Följande dag måste jag vidtaga nya åtgärder; jag kunde ej längre hålla mina planer hemliga, utan måste meddela dem åt andra, för att fullborda deras framgång. Sedan jag begärt och erhållit ett samtal med förestånderskan under loftimmen på eftermiddagen, berättade jag henne att jag hade utsigt att få en ny plats, der jag erhölle dubbelt större lön än jag nu hade (ty vid Lowood fick jag endast femton pund om året), och anhöll att hon ville vara god och anmäla förhållandet för mr Brocklehurst eller de andra uti komitén, och fråga dem, om de ville lemna mig något betyg öfver mina kunskaper och mitt uppförande. Hon samtyckte förbindligt att uppträda såsom medlarinna i denna sak. Dagen derpå talade hon med mr Brocklehurst härom; han sade att man först måste skrifva till mrs Reed, såsom min naturliga förmyndare. Ett bref afsändes i följd deraf till detta fruntimmer, som svarade att jag kunde göra alldeles som jag behagade, ty hon hade för länge sedan upphört att blanda sig i hvad som angick mig. Detta svar meddelades alla de komiterade, och slutligen efter långt dröjsmål fick jag formlig tillåtelse att skaffa mig en bättre plats, om jag kunde, och erhöll dessutom den försäkran, att, som jag alltid hade uppfört mig väl vid Lowood, både i egenskap af lärarinna och elev, ett betyg öfver mitt uppförande och min skicklighet, undertecknadt af föreståndarne vid denna inrättning, skulle framdeles meddelas mig.

Detta betyg emottog jag efter en veckas förlopp; en afskrift deraf skickade jag genast till mrs Fairfax, och erhöll strax derefter hennes svar, med försäkran, att hon vore fullkomligt tillfredsstäld och med utsättande af dagen, då hon väntade mig till Thornfield.

Jag sysselsatte mig nu med förberedelserna till min resa; de bestämda fjorton dagarna försvunno hastigt. Jag hade icke något särdeles stort klädförråd, ehuru det var fullkomligt tillräckligt för mina behof; och den sista dagen räckte mer än väl till för mig att packa min kappsäck, densamma som jag för åtta år sedan hade fört med mig från Gateshead.

Kappsäcken stod färdigpackad; inom en halftimme skulle postbudet komma och hemta den för att taga den med sig till Lowton, dit jag sjelf helt tidigt nästa morgon skulle begifva mig och der jag skulle möta diligensen. Jag hade borstat min svarta resklädning och lagt i ordning min hatt, handskar och muff; jag hade sett åt i alla mina lådor, att jag ej hade glömt något efter mig, och nu, då jag icke mera hade något att göra, satte jag mig ned och försökte att sofva. Men jag kunde icke; ehuru jag hela dagen varit i rörelse, kunde jag likväl icke taga ett enda ögonblicks hvila. Jag var dertill allt för orolig. En sida af mitt lif slöts denna qväll, och en ny skulle följande morgon öppnas; det var mig omöjligt att sofva under denna mellantid, jag måste feberaktigt vaka dessa sista timmar.

»Miss Eyre,» sade en tjenstflicka, som mötte mig i förstugan, der jag likt en kringirrande ande vandrade fram och tillbaka, »det är någon der nere, som önskar tala med er.»

»Helt säkert postbudet,» tänkte jag och sprang ned för trappan, utan att taga någon vidare reda derpå. Jag gick förbi förmaket, hvars dörr stod till hälften öppen, och gick åt köket till, då någon i detsamma kom springande emot mig —

»Det är hon! Jag är säker derpå. Jag skulle ha känt igen henne när och hvar som helst!» ropade denna, i det hon stälde sig i vägen för mig och fattade min hand.

Jag betraktade den nämda personen och såg en snygt klädd qvinna, som tycktes tillhöra den tjenande klassen, temligen matronlik, ehuru ännu ung, med ett ganska hyggligt utseende, svart hår, mörka ögon och frisk hy.

»Nå, hvem är det?» frågade hon med en röst och ett småleende, som jag till hälften igenkände. »Jag vill hoppas, att ni inte alldeles glömt bort mig, miss Jane?»

I nästa ögonblick omfamnade och kysste jag henne i vild förtjusning. »Bessie! Bessie! Bessie!» var allt hvad jag kunde säga; hon både gret och skrattade på en gång, och vi följdes derpå åt in i förmaket; bredvid kaminen stod en liten tre års pojke, klädd i ylleblus och vida byxor.

»Det är min lilla gosse,» sade Bessie.

»Ni är då gift, kära Bessie?»

»Ja, för snart fem år sedan, med kusken Robert Leaven, och jag har, utom Robert der, en liten flicka, som jag har kristnat till Jane.»

»Ni bor då inte mer vid Gateshead?»

»Jo, jag bor i portvaktarstugan; den gamla portvaktaren är död.»

»Nå, och huru må de alla der borta? Tala med mig om dem, Bessie; men sitt ned först, och du lilla Robert, vill du inte komma och sitta i knä hos mig?» Men Robert föredrog att smyga sig till sin mor.

»Ni har just inte blifvit synnerligt lång eller fet, miss Jane,» fortfor mr Leaven. »De måtte inte ha födt er så särdeles väl här i skolan. Miss Elisa är ett helt hufvud längre än ni, och miss Georgina är dubbelt så fet.»

»Georgina är väl vacker, kan jag tro?»

»Ja, mycket. Hon vistades sistlidna vintern i London med sin mamma och väckte der mycket uppseende. En ung lord blef kär i henne, men hans slägtingar voro emot partiet, och då — hvad tror ni väl? — kommo han och miss Georgina öfverens om att rymma sin väg, men de blefvo ertappade. Det var miss Elisa som förrådde dem; jag tror, att hon var svartsjuk på systern. Och nu lefva de begge systrarna som hund och katt tillsammans; de gräla och kifvas oupphörligt med hvarandra.»

»Och huru är det med John Reed?»

»Åh, med honom är det inte så bra som modern skulle ha önskat. Han for till universitet, och der blef han kuggad, såsom jag tror att de kalla det. Se’n ville hans morbröder, att han skulle studera lagen och bli advokat, men han är en så lättsinnig ung man, att det förmodligen aldrig blir något godt af honom.»

»Huru ser han ut?»

»Han är mycket lång. Somliga tycka att han är vacker; men han har så fasligt tjocka läppar.»

»Och mrs Reed då?»

»Hon ser styf och stolt ut, men jag tror, att hon inte är så glad och nöjd inom sig. Mr Johns uppförande går henne mycket till sinnes — han förstör så mycket pengar.»

»Var det hon, som skickade er hit, Bessie?»

»Nej, visst inte; men jag har länge önskat att få se er, och när jag fick höra, att det hade varit bref ifrån er, och att ni skulle flytta till en annan trakt af landet, beslöt jag att resa hit och se er ännu en gång, innan ni kommer ännu längre bort ifrån mig.»

»Jag fruktar, Bessie, att edra förhoppningar i afseende på mig ha svikit er», sade jag småleende; ty jag märkte, att Bessies blickar, ehuru de talade om aktning, likväl ingalunda uttryckte någon beundran.

»Nej, miss Jane, visst inte! Ni är fin och belefvad, ni ser ut som en riktigt förnäm dam, och det var allt hvad jag någonsin väntade af er; ni var just aldrig någon skönhet som barn.»

Jag log åt Bessies uppriktiga svar. Jag kände, att det var riktigt och sanningsenligt, men jag tillstår, att jag icke var helt och hållet likgiltig derför. Vid aderton år önska de flesta menniskor att behaga, och medvetandet, att man icke har ett yttre, som gynnar denna önskan, är allt annat än angenämt.

»Men jag är säker på att ni är mycket snäll ändå,» fortfor Bessie, för att trösta mig. »Hvad kan ni för godt? Kan ni spela piano?»

»Åh ja, något litet.»

Det fans ett sådant i rummet; Bessie gick och öppnade det och bad mig spela litet för henne. Jag spelade ett par valser, och hon var alldeles förtjust.

«De unga damerna hemma kunna inte spela så bra på långt när,» sade hon helt förnöjd. »Jag har alltid sagt, att ni skulle komma att öfverträffa dem i kunskap och lärdom. Kan ni måla också?»

»Det är en af mina taflor, som hänger öfver spiseln.»

Det var ett landskap i vattenfärg, som jag hade skänkt åt förestånderskan, till erkänsla för hennes medverkan till min förmån inför komitén; och hon hade sedan försett taflan med glas och ram.

»Ack, hvad den är vacker, miss Jane! Jag är säker på att sjelfva ritmästarn der hemma inte skulle kunna måla en vackrare; om de unga damernas egna vill jag inte tala, för det är då inte alls ditåt. Kan ni fransyska också?»

»Ja, Bessie, jag kan både läsa och tala det.»

»Och ni kan väl sy och brodera med?»

»Ja.»

»Åh, ni är ju en fullärd dam, då, miss Jane! Jag visste väl jag, att ni skulle bli det. Ni ska nog ta er fram, om era slägtingar bry sig om er eller inte. Men det var sant, det var någonting som jag ville fråga er om: har ni någonsin hört något från er fars anhöriga?»

»Nej, aldrig någonsin.»

»Jaså; ni mins ju, att mrs Reed alltid sade, att de voro fattigt och föraktligt folk; låt också vara att de möjligtvis kunna vara fattiga, men nog tror jag att de äro lika mycket herrskapsfolk som Reeds. Ty en dag, för nära sju år sedan, kom en mr Eyre till Gateshead och ville se er; frun sa att ni var i en skola femtio mil derifrån. Han såg då mycket ledsen ut, ty han hade inte tid att söka upp er; han skulle resa ut i främmande land, och fartyget skulle segla från London en eller två dagar derefter. Han såg riktigt ut som en gentleman, och jag gissade, att han var bror till er far.»

»Hvad var det för ett främmande land som han skulle fara till, Bessie?»

»Det var en ö, flera tusen mil bort, der man gör vin, har taffeltäckaren sagt mig.»

»Madeira, kanske?» frågade jag.

»Ja, så var det — så hette den.»

»Han reste således dit?»

»Ja, han stannade inte många minuter vid Gateshead. Mrs Reed var mycket högdragen mot honom; hon kallade honom se’n för en ’lumpen krämare.’ Min man tror att han var vinhandlare.»

»Förmodligen,» svarade jag, »eller kanhända kontorist eller agent åt en sådan.»

Bessie och jag samtalade ännu en timme om forna tider, men sedan var hon tvungen att lemna mig. Jag träffade henne åter helt hastigt följande morgon vid Lowton, under det jag väntade på diligensen. Vi skildes slutligen vid värdshusporten derstädes; hvar och en af oss for sin väg; hon for tillbaka till Gateshead och jag steg upp i vagnen, som skulle föra mig till nya pligter och ett nytt lif i de okända trakterna kring Millcote.