Jerusalem/Kapitel 02

←  Ingmarssönerna

Jerusalem av Selma Lagerlöf Hos skolmästarns

De sågo himmelen öppen  →

FÖRRA AVDELNINGEN

HOS SKOLMÄSTARNS.

I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:

— Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.

Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.

Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamle prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: ”Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag.”

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet.

Men, sanningen att säga, var det nog så, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att det var vackert. Det var blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som stundom sade till varandra:

— Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna håller sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: ”Sov i era synder! Sov i era synder!”

Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsående välsignelse över hela bygden.

I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som bara var en självlärd bonde. Denne var en duktig man, som ensam kunde läsa med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästarn tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, och han var ofta orolig över att de hade en präst, som alls inte kunde predika. Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre förbli likgiltig. Han var fattig själv, men han lyckades övertala några av de förnämsta bönderna att lämna honom pengar för att bygga ett missionshus.

— Ni känner mig, sade han till dem, jag vill endast predika för att behålla folk i den gamla tron. Men vart ska det bära åstad, om predikanterna överfaller oss med den nya döpelsen och den nya nattvardsgången och det inte finns någon, som säger folk vad som är en sann eller en falsk lära?

Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.

Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.

Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes lekstuga. Där hade hon samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga små träklotsar och annat sådant småplock.

En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört henne. Hon satt på golvet och ordnade och byggde med sina trästumpar och glasbitar, hade mycket bråttom och var rädd att bli påmind om läxor och arbete. Nej då, så väl det var! Det såg inte ut, som om det skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll.

Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.

Hon hade redan hunnit med en god del. Hela den vida bergkransen, som gick runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.

Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.

Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot kunnat lägga ut riktigt tydligt med en lång, smal glasbit, och den gungande flottbron, som förband socknens båda delar, låg för länge sedan och sam på älvvattnet.

De avlägsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.

Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var riktigt vackert.

Hon lyfte huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind.

Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen — — —

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.

Men detta skulle ta lång tid. ”De låter mig nog inte vara i fred så länge”, tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön där ute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:

— Ska du säga det till honom nu i kväll?

— Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:

— Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.

Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.

— Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?

— Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.

— Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig rost.

For ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.

— Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.

— Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.

Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarne, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: ”Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag.”

Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.

— Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.

— Jag vet, att de är på väg, sade Storm.

— Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.

Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.

— Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.

Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: ”Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar.”

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.

— Hur har Storm fått pengar?

— Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.

— Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.

Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmodern och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.

Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

— Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.

Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.

— Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem, därför att han var en bruten man.

När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.

— Vad gör du? sade han.

Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat med ett nytt företag.

— Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.

— Nå, var har du den nu då?

— Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och — — —

— Vad säger du? avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?

— Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett Jerusalem.

Prästen blev stående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att bringa reda i tankarna.

— Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen:

— Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.