Jerusalem/Kapitel 18

←  Avresan

Jerusalem av Selma Lagerlöf ”Murar av guld och portar av bränt glas”

Korsbäraren  →

FÖRRA AVDELNINGEN

”MURAR AV GULD OCH PORTAR AV BRÄNT GLAS.”

Om dalböndernas resa är nu att berätta, att de först foro med järnbana till Göteborg, därifrån med en svensk ångbåt till Antwerpen och så vidare med en stor tysk ångbåt, som hette Augusta Viktoria, till Palestina. De hade en god resa, och när de nådde Jaffa, voro de alla välbehållna och vid full hälsa.

Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja. Det, som de tydligast sågo, var en reslig kulle, som höjde sig mittframför dem tätt vid stranden och var övertäckt av gula hus med platta tak och av trädgårdar med mörk grönska.

Så småningom märkte de, att på ömse sidor om kullen sträckte sig en låg kust med sandrevlar, där innanför låg en bred slätt, och längst borta vid synranden höjde sig en lång, men inte särdeles hög bergskedja.

Det var ingenting påfallande eller märkvärdigt med detta land, och efter första ögonkastet sade säkert var och en av bönderna till sig själv: ”Tänk, att här ser så ut! Jag hade trott, att det skulle vara något helt annorlunda. Det här landet tycker jag att jag har sett många gånger förut.”

När dalbönderna hade kommit till Göteborg, hade Hellgum varit dem till mötes för att hjälpa dem med flyttningen och resan. Hellgum kom då raka vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem for att tala om vad det var, som de sågo.

— Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar, sade han. Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och bergen i fjärran är Juda berg.

I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något, som förut hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt annorstädes.

— Halleluja! sade de allesammans med stor glädje. Tänk, att vi är så långt komna!

Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade övervunnit alla svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalbönder, som de alla voro, att få skåda Sarons slätt och Juda berg.

— Det var hit till Jaffa, som konung Hiram sände cederträ från Libanon för Salomos räkning, sade Hellgum. Och det var här, som profeten Jona inskeppade sig, när han ville undandra sig att lyda Guds befallning.

Bönderna hörde på honom mycket andäktigt. De tyckte, att de stodo liksom framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han sprutas ut ur valfiskens vida gap.

Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt för att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att få se Jerusalems härlighet.

Birger trängde sig nu fram till Hellgum.

— Först och främst ska du säga oss var vi ska finna Jerusalem, sade han.

— Både Jerusalem och Betlehem ligger oppe bland Juda berg, sade Hellgum. Jerusalem ligger nästan mittför Jaffa, men Betlehem ett stycke längre i söder.

Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.

Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerare och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.

Men nu hade de lugnt och stilla väder, och Hellgum, som förra gången hade haft en svår landning, var mycket glad häråt. Han visade dem två svarta klippor, som lågo mitt i själva hamninloppet på endast ett par årtags avstånd från varandra, och sade, att mellan dem måste alla båtar ro fram, som skulle in till Jaffa. Det hade hänt mer än en gång, när det hade varit stark storm, att de små roddbåtarna hade vräkts mot dessa klippor och blivit slagna i bitar.

Augusta Viktoria hade inte legat länge på redden, förrän en hel massa roddbåtar kommo utskjutande från staden. De foro ut på havet med en fart, som om de flöge. Bönderna kunde inte annat än tycka, att det var duktiga karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd. Det hördes ända ut till ångbåten hur de skrattade och eggade varandra med tillrop.

— Det är så de gör, sade Hellgum. Var och en av dem är så ivrig att komma först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk vid Medelhavet. De skyr inte ett knivhugg eller ett slag med årån, när det gäller att hindra en kamrat att ro förbi dem.

Ännu medan Hellgum talade, kom ett par Jaffasjömän ombord. Det var så storväxta och starka karlar, att dalkarlarna blevo förvånade. De hade inte väntat sig, att det skulle finnas så präktigt folk i det här försummade landet.

— Se på dem! sade Hellgum. Se hur de far fram över däcket som stormvindar! Vi ska tacka Gud, att vi har fått så vackert väder, att vi kan komma i land utan fara.

Men när han sade detta, steg Birger Larsson fram och sade några ord, som dalfolket aldrig glömde.

— Jag vet inte vad ni andra tänker om saken, men jag för min del skulle allt ha tyckt mest om, ifall det hade varit full storm här i hamnen och om skummet hade sprutat över de där svarta klipporna, som Hellgum är så rädd för. Jag skulle ha önskat, att vi hade blivit hämtade i land av de vildaste roddare, i de sämsta båtar, så att vi hade fått visa, att vi litar så fast på Guds ledning, att ingenting kunde hindra oss från att landstiga på den här kusten.

— Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet.

Nu hände det emellertid, att så snart som bönderna hade kommit i land i Jaffa, blev Birger Larsson sjuk. Det var just ingen god luft, som slog dem till mötes, när de vandrade genom Jaffas gator till järnvägsstationen, och Birger kände feberrysningar ila genom kroppen. Men han ville inte låtsa om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt ner sin packning på stationen och gingo för att bese staden, följde han med dem.

Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet. Solen steg så högt på himlen, att den sken rätt ner på människornas hjässor, inga moln syntes, allt såg så förtorkat ut, att man kunde förstå, att Hellgum talade sanning, när han påstod, att det inte hade regnat sedan april.

Han sade, att det inte var så varmt i Jaffa som på andra ställen i landet, därför att det låg vid havet, men nog funno dalbönderna, att det gavs mer än tillräckligt av värme där också. På vägen till stationen sågo de stora ricinusplantor stå och skrumpna ihop i solskenet, och pelargonior, som de hade brukat odla som fönsterblommor i sina stugor i Dalarne, växte här på dikeskanterna och tycktes maktlösa av hetta. De förstodo bäst hur hett det var, när de märkte, att barnen, som sprungo över strandbrädden för att bada i havet, lyfte fötterna högt i vädret, därför att sanden var så het, att den brände dem.

Hellgum förde dalbönderna till de stora såpsjuderierna, som räknas bland Jaffas märkvärdigheter, och till de eländiga ruinerna, som ska vara en återstod av det hus, där aposteln Petrus en gång hade sin bostad. På båda ställena rådde en förfärlig stank och hetta, och Birger Larsson blev allt sjukare. Han nämnde ändå ingenting om sjukdomen, utan visade det bästa humör och var nöjd med allting. Det är så med Jaffa som med de flesta österländska städer, att man inte ser något annat än fönsterlösa murar, när man går fram på dess gator, så att det var inte mycken glädje för bönderna att vandra där. Men Birger var glad åt det lilla, som fanns att titta på, åt de vackra småbarnen, som de mötte, åt de gråa åsnorna med sina stora grönsakskorgar, ja, till och med åt de små fula gathundarna.

Bäst förnöjd blev ändå Birger, när Hellgum förde dalfolket till den tyska kolonien, som låg utanför stadsporten. Den hade blivit anlagd för en trettio år sedan av en skara tyska bönder, som hade utvandrat till Palestina, därför att de voro sekterister och förföljdes i sin hembygd. De hade haft många svårigheter att utstå, men nu hade de funnit sig till rätta med förhållandena i det heliga landet och hade kommit till välstånd och oberoende. Deras koloni bestod av många välbyggda hus med stora trädgårdar och åkrar. När man kom in på deras område, kunde man tro, att man helt hastigt hade råkat på en liten vacker svensk småstad. När Birger Larsson såg alla de prydliga husen, sade han, att han hoppades, att det inte skulle behöva gå sämre för dem än för tyskarna.

— Det ska inte dröja länge, innan vi bygger oss en sådan här vacker liten by utanför Jerusalem, sade han.

När det led mot middagstiden, blev det alltför hett för att någon skulle kunna gå omkring ute i det fria. Dalbönderna måste vända tillbaka till järnvägsstationen för att komma under tak. Här fingo de sitta och vänta ett par timmar, innan tåget avgick fram på eftermiddagen. Birger blev allt sämre, men höll sig uppe och låtsade ingenting om. Han satt vid ett fönster, och plötsligen fick han syn på en lång rad av människor, som kommo vandrande förbi. De sågo ut som bönder, de också. De hade rundklippt hår och stora skägg, gråa långrockar och byxor, som voro nerstoppade i de höga stövelskaften. Alla gingo med en käpp över axeln, på vilken hängde ett litet knyte. Birger fick höra, att detta var ryssar, som gjorde en vallfart till Palestina. De hade kommit med ångbåt, men så snart som de hade landstigit i Jaffa, gingo de till fots, därför att de ville färdas genom landet på samma sätt som Kristus.

Birger blev mycket betänksam, när han hörde detta. Man såg på honom, att han gärna hade velat följa exemplet.

— Så ska vi också göra en annan gång, sade han och nickade till reskamraterna. Det ska bli mycket kärt att få vandra i Herrens Jesu fotspår.

När tåget äntligen kom i gång och Birger satt i den heta järnvägsvagnen, började hans huvud värka, som om det skulle sprängas, och nu kunde det inte undvikas, att de andra märkte, att han var sjuk. De frågade vad som fattades honom, och Birger svarade, att han hade fått en smula huvudvärk av hettan.

— Du, som är smed, skulle väl tåla vid hetta! sade bönderna och skämtade med honom, för ingen hade den minsta tanke på att han var allyarsamt sjuk.

Järnvägen förde dem nu först genom Jaffas trädgårdar och sedan ut på Sarons slätt, som vid denna tid på året såg lika öde ut som en öken. Det fanns nog människor i de småstäder och byar, som voro strödda över slätten, men de vågade sig knappast ut ur sina bostäder, så länge som solen fanns uppe på himlen, för att inte bli fördärvade av hettan. Och i alla händelser lämnade de aldrig byarna, där husens väggar och några enstaka träd ändå gåvo dem en smula skydd. Likaså omöjligt, som det var att finna en människa ute på slätten, var det att där upptäcka ett grönt strå. Alla vårens praktfulla röda anemoner och vallmorosor, alla små tusenskönor och nejlikor, som hade täckt marken med en tät, rödvit matta, voro förintade. Borta voro också de skördar av vete, råg och durra, som hade vuxit på de ställen, där slätten låg under odling, och skördemännen med sina oxar och åsnor, med sina sånger och danser voro dragna till sina byar. Det enda spår av vårens härlighet, som fanns kvar, voro några höga, förtorkade stånd, som reste sig över den förbrända marken och som en gång hade uppburit Sarons berömda liljor.

Hellgum pekade oupphörligen ut för de resande vad det var för märkvärdiga eller heliga orter, som de foro förbi, men Birger var nu så illa däran, att han inte fullt förstod vad som sades. Han hörde, att det var tal om Simson och filistéer, och han fick någon föreställning om att det var Simson, som både hade förbränt fälten och släppt lös den brand, som rasade inne i hans huvud.

När de hade överfarit slätten och kommo in bland Juda berg, hade inte Birger mycken reda på sig. Det var ingen vild bergstrakt, utan bara ett virrvarr av gröna kullar, mellan vilka järnvägen med stor möda slingrade sig fram. Birger Larsson tyckte, att gröna vallar restes upp mellan honom och staden, som han ville komma till. Han grävde sig igenom den ena efter den andra, men ständigt steg ett nytt hinder upp framför honom. Han blev så brinnande het av allt arbete, att svetten dröp av honom, och på samma gång så matt och trött, att han inte förstod hur han skulle hinna fram. När äntligen kullarna veko åt sidan och någon sade, att de nu voro framme i Jerusalem, stod det så illa till med Birger, att Tims Halvor och Ljung Björn måste ta honom under armarna och nära nog bära honom ut på perrongen.

Hellgum hade telegraferat från Jaffa för att underrätta kolonisterna om svenskarnas ankomst. Flera av dem hade kommit ner till järnvägen för att välkomna de resande. Det var Hellgums hustru, och det var de båda döttrarna till Stor Ingmar, som hade farit till Amerika strax efter faderns död, och det var ännu flera sockenbor, som hade slutit sig till Hellgum i Amerika och nu hade följt honom över till Palestina. Alla voro gamla bekanta till Birger Larsson, men han kände inte igen en enda. Han hade dock klart för sig, att han var framkommen till Jerusalem, och han tänkte endast på att hålla sig uppe så länge, att han skulle få se den heliga staden.

Från järnvägsstationen, som ligger ett gott stycke utanför Jerusalem, kunde Birger ingenting se av staden. Så länge som han var kvar där, låg han stilla med slutna ögon. Men äntligen hade alla fått plats i de väntande vagnarna. De åkte ner i Hinnoms dal, och på krönet av åsen ovan dem syntes Jerusalem.

Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en stad, omgiven av en hög mur, som var prydd med tinnar och torn. Bakom muren sköto höga, välvda byggnader upp i luften, och ett par palmer vajade för bergvinden.

Det led mot kvällen, och solen stod helt nära randen av de västra kullarna. Den var mycket röd och stor, och den utgöt ett starkt sken över himlen. Även all jorden glimmade och sken i rött och gult. Men Birger tyckte, att det sken, som föll över jorden, inte kom från solen, utan från staden ovan honom. Det utgick från dess murar, som skimrade likt ljust guld, och från dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas.

Birger smålog åt att han såg två solar, på himlen en och på jorden en, som var Guds stad, Jerusalem.

Ett ögonblick kände han sig som botad av hälsobringande glädje. Men febern fick genast åter makt med honom, och återstoden av färden ut till kolonien, som låg på stadens andra sida, var han utan medvetande.

Birger visste heller ingenting om mottagandet i kolonien. Han kunde lika litet glädja sig åt det stora huset som åt de vita marmortrapporna eller det vackra galleriet, som löper runtom gården. Birger kunde inte se mrs Gordons vackra, kloka ansikte, där hon kom ut på trappan för att välkomna dem, eller gamla miss Hoggs med uggleögonen eller någon av de andra av hans nya bröder och systrar. Han visste inte ens om, att han blev införd i ett stort, ljust rum, som nu skulle utgöra ett hem för honom och hans familj och där man skyndade sig att göra i ordning en bädd åt honom.

Nästa dag var han lika sjuk, men återfick stundtals sitt medvetande. Det blev då hans stora sorg, att han skulle dö utan att ha fått komma in i Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.

— Tänk, att jag är så långt kommen! sade han. Och nu måste jag dö utan att ha fått se Jerusalems palats och dess gator av guld, där de heliga vandrar i sida, vita kläder med palmer i händerna.

Han låg och klagade häröver i två dagar. Febern tilltog, och även i yrseln ängslades han över detta samma, att han inte skulle få återse den guldglänsande muren och de skinande tornen, som vaktade Guds egen stad.

Hans förtvivlan och ångest voro så stora, att Ljung Björn och Tims Halvor förbarmade sig över honom och beslöto att ställa honom till freds. De trodde, att han skulle bli bättre, om han finge sin åtrå stillad. De snickrade ihop en bår, och en afton, när det hade börjat komma en smula svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.

De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig och stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt komna, att de kunde se Damaskusporten och stadsmuren, satte de ner båren, för att den sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade anblicken.

Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde sig för att se.

Han såg inte framför sig något annat än en gråbrun mur, som var byggd av sten och ler som alla andra murar. Den stora porten tyckte han såg hemsk ut med dess låga ingång och dess mångtaggiga krön.

Där han låg, matt och försvagad, fick han den föreställningen, att de andra inte förde honom till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par kvällar sedan sett ett annat, som var lika strålande som solen.

”Att mina gamla vänner och sockenbor kan handla så illa med mig”, tänkte den sjuke, ”att de inte vill unna mig att se det rätta Jerusalem!”

Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. Birger tyckte, att de buro honom ner i jordens innandömen.

När Birger hade kommit genom valvet, satte han sig upp en smula. Nu skulle han se efter om de hade burit honom in i den gyllene staden.

Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.

Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig.

När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett intorkat lager av smuts. Han förundrade sig över alla de sopor och kålblad och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.

— Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga och eländiga stället, mumlade han för sig själv.

Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där inne flera gånger och kunde tala om för den sjuke vad det var för platser, som de gingo förbi.

— Det där är den rike mannens hus, sade Halvor och pekade på en byggnad, som Birger tyckte vara alldeles fallfärdig.

De veko av in på en gata, som föreföll så mörk, som om den aldrig hade varit belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. ”De behövs nog”, tänkte han. ”Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta omkull.”

— Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som Jesus vandrade med korset.

Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.

Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma bågarna.

Halvor stannade med båren.

— Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut Jesus och sade om honom: ”Se människan!”

Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.

— Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?

— Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.

— Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.

— Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.

Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.

Plötsligen fick han en god tanke. ”De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad”, tänkte han. ”Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder.”

Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta.

Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.

— Här ser du nu den kyrkan, som är byggd över Kristi grav och Golgata, sade Halvor.

Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han låta inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro, att det skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta vore Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.

— Jag ser, jag ser, sade Birger och nickade till Halvor. Men han tänkte för sig själv: ”Jag undrar vad de ska hitta på härnäst.”

— Jag vet inte om du orkar med mer för denna gången? sade Halvor.

— Å jo, nog orkar jag, sade den sjuke, om bara ni orkar.

Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens södra delar.

Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln. Han pekade ut för honom halvnakna vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar, förfärdigade av svinskinn. Han bad honom se på ryska präster, vilka hade håret uppsatt i en knut i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska fruntimmerna, vilka sågo ut som spöken, där de kommo gående helt insvepta i vitt och med ett svart tygstycke för ansiktet.

Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem.

Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt. Halvor och de andra, som buro båren, sågo, att han blev allt sjukare. Hans händer famlade oroligt på täcket, som var brett över honom, och svettdroppar pärlade fram på hans panna.

Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad.

På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom. Han satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna Guds stad, som han trånade efter.

Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar.

Helt nära porten sutto några fattiga människor nerhukade. De kröpo närmare för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras ansikten voro delvis bortfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra inga kinder.

Birger ropade högt av förskräckelse. I sin svaghet började han gråta av rädsla och klagade över att han hade blivit buren in i helvetet.

— Det är ingenting annat än de spetälska, sade Halvor. Det vet du väl, Birger, att det finns sådana här i landet?

Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten.

Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud från kudden.

— Nu ska du försöka att se opp, Birger. Här kan du se ända ner till Döda havet och Moabs berg.

Birger lyfte än en gång sina trötta ögon. Han såg ner över den ödsliga, vilda bergstrakten öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i lysande blått, överdraget med guld.

Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.

Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk han ner vanmäktig.

Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han fortfor att leva ännu i två dagar. Ända till sin dödsstund låg han och yrade om det rätta Jerusalem. Han jämrade sig över att det flyttade sig allt längre och längre bort, allteftersom han sökte uppnå det, så att inte han och inte heller en enda av de andra någonsin kunde komma dit in.