Jorden rundt på åttio dagar/33
| ← Trettioandra kapitlet |
|
Trettiofjerde kapitlet → |
Trettiotredje kapitlet.
Kapten Speedy uppgör en affär af högsta vigt med sin passagerare Phileas Fogg.
Det tyckes som om mr Fogg ändtligen skulle ha
tröttat ut all otur. Han hade blifvit segrare i den
senaste motgången. Han hade besegrat detta sista
hinder och då det var slumpen som hade förskaffat honom
Henrietta, som låg färdig att afgå, så borde han
derför tacka slumpen.
Kapten Speedy hade icke öfverdrifvit sitt fartygs sjödugliga egenskaper. Ångaren var byggd i England hos Leard Brothers i Birkenhead, och under secessionskriget hade hon lemnat förbundsångarne långt bakom sig och hade flere gånger med framgång brutit blokaden både i Charleston och Wilmington.
Mellan elfva och tolf knop, hade kapten Speedy sagt, och Henrietta höll sig också i denna hastighet.
Om således — ytterligare skulle om vara med — hafvet icke blef allt för våldsamt och vinden ej gick öfver till ostlig, om ej något haveri träffade fartyget och icke heller maskinen kom i olag, så borde Henrietta kunna under de nio dagarna från den 12 till den 21 december tillryggalägga de tre tusen mil, som ligga mellan Newyork och Liverpool.
Besättningen på Henrietta bestod af kaptenen, två styrmän och sjutton man, af hvilka två maskinister och sex eldare. Alla voro beredda på att icke skona sig. Kapten Speedy, som var mycket känslig för banknoter, skulle icke försumma någonting för att göra öfverfarten så snabb som möjligt. Han var en skicklig sjöman, den der sjöbjörnen, och han navigerade sitt fartyg utmärkt väl.
Under de första dagarna gick fartyget framåt under gynnsamma omständigheter. Hafvet var ej allt för upprördt; vinden höll sig på nordvest; seglen sattes till och Henrietta betedde sig som en riktig transatlantisk ångare. Allt gick efter önskan.
Passepartout var riktigt förtjust. Aldrig hade besättningen sett en så glad karl och så vig sedan! Han visade sig så ytterst vänlig mot matroserne och han förvånade dem med sina hopp och språng. Han gaf dem de lustigaste namn. För hans skull manövrerade de som hjeltar och eldarne eldade som gentlemen. Hans goda humör meddelade sig ovilkorligen åt alla. Han hade glömt det förflutna, alla tråkigheter, alla farligheter. Han tänkte blott på detta mål, som vore så nära att uppnås, och ibland puttrade han af otålighet, liksom om han blifvit kokad het af ugnarna på Henrietta. Då och då gick han ett slag kring Fix, hvilken han betraktade med en blick, som sade hvad han tänkte; men ej ett ord yttrade han till honom. Det fanns ingen förtrolighet vidare mellan de båda vännerna. Men Fix var för resten mörk i hågen och vankelmodig. Han sökte verkligen ensligheten. Man hörde hur han talade för sig sjelf med hopknipta läppar. Passepartout hade klart för sig, att polisagenten insett sitt misstag med afseende på Phileas Fogg, att han kände djup blygsel öfver att så der ha rännt verlden kring efter orätt person. Men Passepartout, den hederliga själen, ville alldeles icke visa någon triumferande min och öka Fix’ förlägenhet genom att antaga segrarens stolta hållning.
Mrs Aouda var glad och full af hopp, och mr Fogg, på intet sätt mottaglig för intryck, var lugn och de inrättade sig så beqvämt som möjligt ombord på Henrietta.
Hvarje dag vid middagstiden tog kapten Speedy sina observationer och med kartan i hand utvisade han för mr Fogg den punkt, på hvilken fartyget befann sig på Atlanten.
Den 13 passerade man yttersta pynten af Terra Nuovas bank — en farlig passage, isynnerhet vintertiden, med ofta förekommande tjocka och farliga vindkast. Aftonen förut hade barometern plötsligt börjat falla och angaf en snar förändring i atmosferen. Under natten förändrade sig temperaturen, kölden blef skarp och samtidigt kantrade vinden öfver på sydost.
Detta kom högst olägligt. Kapten Speedy måste, för att icke komma ur sin kosa, berga seglen och forcera sig fram med ånga. Icke desto mindre blef fartygets gång försinkad, ty hafvets långa dyningar vräkte sig mot dess stäf. Det började stampa rätt svårt, hvilket naturligtvis menligt inverkade på fartygets gång. Brisen öfvergick efter hand till orkan och man förutsåg redan den stund då Henrietta ej mer skulle kunna reda sig mot vågorna. Att länsa undan, det var att kasta sig in i okända, olycksbringande öden.
Passepartouts ansigte mulnade på samma gång som himmelen och han upplefde två dagar af dödlig ångest. Men kaptenen var en djerf sjöman, som höll sig styf mot vågorna, som noga kände sitt fartyg, och han kom dock framåt. Henrietta skar igenom vågorna då hon icke blef lyftad upp på dem och framåt gick hon, trots de sjöar som spolade hennes däck. Orkanen var ej en af dessa som svepa fram med nittio mils fart i timmen, men den var aktningsbjudande ändå och olyckligtvis blåste han svår sydost med mycken envishet, så att kapten Speedy ej kunde sätta till segel.
Den 16 december var den sjuttiofemte dagen förfluten sedan afresan från London. Henrietta var således på efterkälken, men icke så att det kunde väcka så stor oro. Hälften af öfverresan var nära verkställd och de farligaste passagerna hade man lemnat bakom sig. Men kapten Speedy uttalade sig ännu icke. Hade det varit sommar, skulle han kunnat svara för utgången, men under vintern var han totalt hemfallen åt en oblid årstids vexlingar. Han sade alls ingenting. I sjelfva verket hyste han hopp; stormen gjorde honom afbräck visserligen, men han litade på ångan.
Nämnde dag hade förste maskinisten kommit upp på däck, der han träffade kaptenen och hade ett långt samtal med honom.
Utan att veta hvarför — utan tvifvel var det någon aning — genomfors Passepartout af en obestämd ängslan. Han såg hur kaptenen gaf tydliga tecken till otålighet, hur han gick fram och åter, svor och stampade, hur han lemnade maskinisten och gick ned i sin kajuta. Passepartout skulle gerna ha låtit skära af sig ena örat, om han blott med det andra kunnat få höra hvad de sade.
Kaptenen sade slutligen till maskinisten:
— Är ni säker på hvad ni säger?
— Ja, visst, kapten. Glöm icke, att allt sedan vi gingo ut ha vi fyrat i alla ugnarna.
— Förbannadt! ropade kaptenen. Hur skall man nu ställa till?
— Vi måste förbereda mr Fogg, sade maskinisten.
— Än se’n då? När han är förberedd, när hans ressällskap är förberedt, när djefvulen är förberedd — ha vi derigenom kommit ur klämman?
— Nej, men den som först och sist är intresserad i saken, vet hur han har det.
— Den förnämste intresserade, det är jag det, röt kapten Speedy och slutade med en kötted.
Maskinisten gick ned i maskinrummet igen. Passepartout hade hört sista delen af detta samtal; det var klart att det var fråga om någonting vigtigt. Kaptenen mätte sin kajuta med långa steg, såsom en person, hvars vrede nått sin höjd.
Passepartout brydde sig inte om det, utan gick in till kaptenen.
— Hör nu, kapten! sade han.
— Gå efter din husbonde, ditt kräk! röt Andrew Speedy, i det han svängde honom om, fattade honom i axlarne och beledsagade sin befallning med en hotande åtbörd.
Passepartout stannade ej qvar för att komma närmare underfund med åtbördens egentliga betydelse, utan skyndade till hytten till mr Fogg och följde honom till kaptenens kajuta.
— Ni har någonting att säga mig? frågade han kaptenen.
— Ja, mr Fogg! skrek Andrew Speedy, som ej kunde lägga band på sig, och f—n må ta’ alla som ha allt för brådtom.
— Hvad är det då fråga om?
— Jo, det är... jo, det är på det viset, att det blir slut på kolen om vi ska’ brassa på så här. Henrietta är afsedd att gå lika mycket för segel som för ånga, ska’ jag säga, och fastän hon hade nog med kol för att makligt gå från Newyork till Bordeaux, så har hon dock inte tillräckligt för att gå med högsta ångtryck från Newyork till Liverpool.
Passepartout, som afhörde detta samtal, kände hur hans ben svigtade. Mr Fogg rörde icke det minsta på sig.
— Ni inser väl, återtog kapten Speedy, att om jag bara fått tid på mig i Newyork, så skulle jag ha försett mig med kol tillräckligt. Men ni kommer ju till mig en qvart öfver åtta och klockan nio äro vi på väg! Jag hade behöft en dag för att taga in kol, ja en hel dag, så att ni är skulden till det här, när allt kommer omkring. Och så, om bara den fördömda vinden, som f—n blåser i syna på oss, hade hållit sig på nordvest! Nåväl, jag förbereder er på, att om vi skola gå med eld i alla ugnarna, så skall här om två dagar inte finnas en enda kolbit mer ombord.
— Jaså! det var allt hvad mr Fogg svarade.
Sedan promenerade han fram och tillbaka i tjugo minuter, utan att visa hvilka tankar arbetade inom honom.
Så vände han sig till kaptenen igen.
— Ni har sagt mig, att ert fartyg är till salu.
— Jo, så är det.
— Jag köper det.
— Ni... här... just nu?
— Hur mycket kostar det?
— Mr Fogg, svarade kaptenen, som var mycket förlägen, jag skall icke begära för mycket. Fartyget är elfva år gammalt! Mina redare och jag uppskatta det till 50,000 dollars.
— Jag tager det för den summan.
— Men vi få lof att uppgöra köpekontrakt...
— Nej, behöfs inte, jag betalar er kontant.
Passepartout var ej blek, utan blodröd, han var nära att förlora andedrägten.
Mr Fogg gick ned i sin hytt efter att ha med handen gjort en åtbörd åt kaptenen att följa sig. Andrew Speedy följde maskinmessigt sin passagerare, han visste inte om han hade att göra med ett dårhushjon eller ej.
När Phileas Fogg kom in i sin hytt sade han:
— Ni bör ej förundra er så storliga öfver det här. Saken är den, att jag förlorar tjugo tusen pund om jag icke är i London den 21 december, klockan 10,35 på aftonen. Se här har ni era femtio tusen dollars i banknoter!
Kaptenen tog emot penningarna utan att säga ett ord, men hans hand darrade.
— Och nu tillhör fartyget mig, sade mr Fogg.
— Ja visst, från kölen till masttopparna.
— Godt! Elda nu på till sista kolbiten!
Kaptenen gick och några minuter derefter hvirflade täta, svarta rökmoln ur Henriettas skorsten.
När Fix fick underrättelse om köpet, som uppgjorts mellan Phileas Fogg och kaptenen och den enorma summa den sednare erhållit, höll han på att få blodslag. Men han hemtade sig slutligen. Nära tjugo tusen pund depenserade! Men det var sannt, den från Englands Bank stulna summan utgjorde femtiofem tusen pund!
Fartyget fortfor att gå för full ånga, men två dagar derefter, den 18, tillkännagaf förste maskinisten, alldeles som han förut sagt, att kolen skulle taga slut samma dag.
— Godt! sade mr Fogg. Men elden får ej minskas. Tvärtom! Belasta ventilerna! Kapten, på hvilket afstånd äro vi nu från Liverpool?
— På sjuhundrasjuttio mils.
— Låt hugga sönder hela träinredningen inombords och elda med den...
Kaptenen nickade bifall. Han fann det så naturligt, att man brände upp fartyget... det var ju ej hans mera.
Man kan lätt tänka sig hvilken mängd torrt virke skulle gå åt för att erhålla tillräckligt ångtryck. Den dagen vräktes hytterna, kajutan, kommandobryggan och ruffarna under ångpannorna.
Följande dagen, den 19 december, ströko master, reservspiror, rundhult och allt löst å däcket. Masterna sågades och höggos sönder. Besättningen ådagalade dervid en otrolig uthållighet. Passepartout högg och klöf och sågade lika mycket som tio. Förstörelseraseriet var allmänt.
Dagen derpå, den 20, förtärde elden bastingeringen, flaggstängerna, en stor del af däcket o. s. v. Henrietta såg ej längre ut som ett fartyg, utan som en stor pråm.
Men samma dag hade man haft känning af Irlands kust och Fastenets fyr. Men ännu klockan tio på aftonen var fartyget ej längre än på höjden af Queenstown. Phileas Fogg hade blott tjugofyra timmar qvar för att hinna fram till London! Så mycken tid behöfde Henrietta för att komma till Liverpool, till och med om hon ginge för full ånga. Men nu började ångan alldeles tryta för den djerfve gentlemannen!
— Allt går oss emot, mr, sade då kapten Speedy. Vi äro ännu blott utanför Queenstown.
— Såå! sade mr Fogg, det är Queenstown den der staden, hvars fyrar vi se?
— Ja.
— Kunna vi gå in i hamnen?
— Icke före klockan tre, när floden kommer.
— Vi få vänta då, svarade Phileas Fogg lugnt, utan att man i hans ansigte kunde förnimma hur han ytterligare ansträngde sig för att utfinna ett sätt att ännu en gång kunna besegra oturen.
Queenstown är en hamn på Irlands kust, i hvilken de transatlantiska ångarne, som komma från Förenta Staterna, i förbifarten aflemna sin post. Denna föres till Dublin med iltåg, som alltid är i ordning att afgå. Från Dublin fortskaffas posten till Liverpool med de mest snabbgående ångbåtar, hvarigenom den kommer fram tolf timmar före de snabbaste af de stora bolagens atlantiska ångare.
Dessa tolf timmar, som den amerikanska posten vann, ville Phileas Fogg också vinna. I stället för att ankomma med Henrietta följande qväll till Liverpool skulle han vara der på middagen och således befinna sig i London före kl. 10,35 min. på aftonen.
Fram mot klockan 1 på morgonen inlöpte Henrietta i Queenstowns hamn och passagerarne gingo genast i land.
Fix fick i detta ögonblick ett grymt begär att arrestera sin man. Men han gjorde det dock icke. Hvarför? Hvilken strid, föregick inom honom? Hade han frångått sin tanke rörande mr Fogg? Insåg han slutligen, att han hade misstagit sig? Men emellertid lemnade Fix ej mr Fogg. Tillsammans med honom, med mrs Aouda, med Passepartout, som nu ej hade tid att hemta andan en gång, steg han upp i trainen från Queenstown, som afgick klockan half tu och ankom till Dublin i dagningen och gick genast ombord på en af dessa ångbåtar, riktiga stålskyttlar, som ej bry sig om att låta lyfta sig på vågorna, utan ränna tvärs igenom dem.
Klockan 1 på middagen den 21 december steg Phileas Fogg ändtligen ned på kajen i Liverpool, nära Victoria Tower. Han hade nu blott sex timmars väg till London.
I detta ögonblick närmade Fix sig honom, lade handen på hans axel och tog fram ordern.
— Ni är ju Phileas Fogg?
— Ja, visst!
— I drottningens namn arresterar jag er!