Jul-Kalender 1887/Några ord om utön Hogland
| ← Säg ej!. |
|
Jagt-sporten. → |
Några ord om utön Hogland.
Ser du dessa berg i fjerran,
huru deras toppar glänsa
som af guld och purpur prydda,
furstligt stolta, solbelysta.
Heinrich Heine.
Vid ett besök hos en gammal vän i den nyss
anlagda, uppåtsträfvande staden Kotka, hvarunder
jag med denne gjort åtskilliga excursioner
tvärs igenom och rundtorn dess
natursköna omgifningar, blifvit presenterad
för och sällskapat med en stor del af dess, såsom
mig syntes, trefliga och galanta herremän, och mot
slutet fått öronen nära på döfvade af ånghvisslorna
å sågarna och de hit och dit kilande båtarna,
kom mig i sinnet, att då jag nu engång var i
restagen, göra en liten rutsch öfver till Hogland,
der jag också för några år sedan en tid bortåt
vistats, i afsigt att få inandas ren och veritabel
hafsluft, träffa några gamla bekanta samt än en
gång skåda ner i dess djupa dalar och upp till dess
höga berg, samt derifrån njuta den obeskrifligt herrliga utsigten öfver det vida fjerran blå. Jag hade
dock ej ännu bestämdt beslutat mig härför, utan
gick i diverse tankar flanerande ut efter Kotka „perspektiv“,
då jag helt oförmodadt stötte på en „tuttu
mies“ från besagde ö, lotsåldermannen, och sedan
vi hälsat hvarandra, jutelloet ja haastelleet, och han
förkunnat, att han efter någon timme vore färdig
att hissa segel och bege sig hemåt och dertill vänligen
inbjöd mig följa med sig, så vardt min ande
lefvande i mig och jag utbrast bums: purjehtikaamme,
lähtekäämme!
Sedan min vän och härbergerare härstädes — annars god- och välkänd i Kotka — stående på bryggan, trind, bredbent och gladlynt, hviftat oss sitt hjertliga farväl på den villande stråt, seglade vi framåt med sida vind förbi Rankö båk, svängde oss igenom Aspö gaddar och deras fösåtliga stygn och lågo snart på den vida golfen, muntert vaggande på de höga vågornas hvitskummande toppar i det vackraste väder och den renaste luft. Så snart man kommit någon verst ut från Kotka, ser man i klart väder lika som ett i fjerran söder hägrande moln, höjande sig öfver vattennytan; något längre fram märker man, att detta moln likasom delar sig i tre uddar, och ännu efter en knapp timmes seglats skönjas tydligt landkonturer — det är Hogland med sina tre bergspetsar, sträckta mot molnen. Tydligare och klarare träder allt sedermera fram: den nordliga höjden först med sin breda bas och småningom afsmalnande rundning, som slutar med en gräsbevuxen plateau, på hvilken en större fyr jemte bostad för betjeningen äro uppförde; sedan en mindre fyr invid nordligaste ändan af ön och strax derofvanför chefens öfver Hoglands fyrar bostad, äfvensom läkarens dito och kasern för samtlige fyrars betjening samt slutligen till det mesta nakna och högklippiga stränder, delvis bevuxna med några här och der uppstickande knotiga tallar och granar.
Vi komma nu helt nära intill dem, stryka förbi lotsarnes observationsstuga och skåda strax derpå till höger byns första boningar och midt framför oss en mindre hvitmenad stenbyggning, från början af staten ämnad till bostad för länsmannen, men sedan försåld och numera tillhörande ett bolag å stället; så till venster en den vackraste, jemna sandstrand (liiva) man kan tänka sig, med småskog i bakgrunden; sist till höger kyrkan och byns öfrige bostäder, mest hopade tätt invid stranden; en mindre del af dem dock något högre upp amfiteatraliskt höjande sig öfver hvarandra på den ifrån stranden uppåt kuperade marken. Nu lägga vi intill lotsbryggan (Luotsin silta), välkomnas redan dessförinnan såsom på långt håll kände, äntra upp och nicka vänligt åt de vanligtvis talrikt vid stranden församlade byboerna, träda derefter in till en gammal bekant, få oss en kopp kaffe, och höra och afge dervid nyheter och berättelser i massa.
Jag, som förr fått se mig omkring här, behöfde nu icke efter en kortare mellantid, göra mig mödan att söka upp någonting nytt, då jag i det hufvud sakliga var skäligen hemmastadd på orten ― men, törhända vill den, som icke sjelf fått skåda Hoglands säregna naturförhållanden och folkegendoinligheter; och ej heller varit i tillfälle att få läsa något derom, likväl genom mig få någon helst liten och kort, om äfven ytlig och ofullständig kännedom härom. Om jag får antaga, att den benägne läsaren är nöjd härmed och abstraherar frän en lärd och grundlig framställning, så vilja vi tillsamman likasom i fogelperspektiv snabbt söka uppfatta ett och annat af hvad som är mest anmärkningsvärdt å Hogland, och med detsamma på vägen sticka oss in nägonstädes och se efter huru öboarne månde hafva det inom hus.
Ön Hogland (Suursaari), belägen nästan midt i finska viken på ungefär lika afstånd emellan Finland och Estland, är något öfver 12 verst läng och i följd af inskjutande vikar och bugter af olika bredd samt höjer sig majestätisk från hafvets famn med sina framstående höga berg. Pohjois korkia, Haukkavuori och Lounat korkia. Emellan dem och andra smärre höjder äro djupa dalar, i hvilka och delvis på bergsluttningarno skog finnes uppväxt, hvilken till och med vore duglig till timmer, något som man ej gerna skulle tro, alldenstund den förbiseglande icke kan varseblifva annat än kala, skrofliga stränder, möjligen här och der någon småskog. Skogen har förr varit betydlig nog, men den starka stormen i november 1825, hvaraf äfven S:t Petersburg har ett bedröfligt minne, nedmejade en stor del deraf; spår af denna förödelse synas ännu-på några ställen å ön. Öboarne skulle nog kunna hafva vedbrand ifrån egen skog, men det förorsakar dem mycket besvär och arbete, att få träden huggna uti och veden upp ifrån de djupa klyftorna, och transporterade öfver de höga oah tvärbranta höjderna hem, derför hafva de alltsedan Kotka sågarne anlades, från dem hemtat sin ved till bränsle, äfvensom plankor och bräder.
Något jordbruk bedrifves ej; endast några små potatistäppor finnas i närheten af bostäderna; smärre ängar finnas likväl i dalsänkningarne och skötas väl, ehuru foder till största delen måste hemtas från fasta landet (mantere). Hvarje gård har dock ej mer än 2 eller 1 ko; de fattigaste alls ingen.
Öns befolkning torde stiga till närmare 800 personer, fördelade på tvenne nära på jemnstora byar, Pohjois och Lounat kylät. På ryska statens bekostnad äro tre fyrar uppförde å Hogland, en å Pohjois Korkia och en annan mindre icke långt ifrån dess bas invid hafsstranden, den tredje invid Lounat Korkia, den högsta å ön, 900 fot öfver vatten ytan, samt ännu en fjerde å Rödskär, en klippa 15 verst sydvest frän Hogland. Häraf ser man att det är skäligen väl besörjt om sjöfarandes vägledning i detta knaggliga farvatten, men det oaktadt hafva i senaste tider likväl ett och annat fartyg tornat på, hvartill orsaken i de flesta fall varit tät dimma eller stark strömsättning.
Om vi nu mera i detalj söka att orientera oss, så hafva vi i norra byn närmast och såsom tillbörligt är, främst att bese kyrkan, belägen några steg utom byn och omgifven af stengärdad begrafningsplats. Den är en mindre, vanlig korskyrka af trä, ganska nätt och prydlig såväl till sitt yttre som inre, särdeles i sistnämnda afseende. Målningen är i allmänhet hvit med förgyllda taklister, bänkarne brunt marmorerade, äfvensom väggarne nedantill på samma sätt boiserade. Predikstolen är enkel, men vacker, desslikes altarkransen, äfvensom dekorationerna kring en mindre altartafla, Kristi korsfästelse. En mindre läktare finnes, der ett harmonium är placeradt, för att leda sången. ― Nära intill är prestgården, nätt belägen med utsigt åt hamnen och hafvet, men liten. Innehåller ondast 4 små rum med kök. Nödiga uthus finnas ock i godt skick; så att nog synes det som skulle en prestfamilj med måttliga anspråk kunna trifvas här, om icke aflägsenheten från den öfrige verlden och de svåra, ibland omöjliga kommunikationer med fasta landet vore.
Härifrån vandra vi åter genom byn, gå sedan norrut genom ett par små ängar och en smal skogsväg, som småningom börjar bära uppåt; sedan går det allt immerfort högre och högre tills vi stöta på en massa rullstenar (somerikko), löpande i ring rundtom den småningom afsmalnande toppen af Pohjois korkia. Huru dessa i rullstensflodens tider hafva ditkommit så högt och blifvit der lagrade så symmetriskt må herrar geologer fundera ut; sådane rullstenslager, finnas på åtskilliga ställen å ön. Säkert är, att Petersburgare och Helsingforsare otvifvelaktigt skulle önska hafva dessa stenar nära sina städer, till gagn för sina gator och sina sumppölar. När inga andra frakter stå till buds, föra ock Hogländarne på höstsommaren en och annan jalalast dylika till Petersburg, der de begärligt annammas. Härifrån knalla vi oss vidare upp och befinna oss snart pustande och något andtrutne uppe på Pohjois korkia. Vi skåda oss nu ikring der vi stå på 750 fots absolut höjd. Det omätliga hafvet omgifver oss djupt nedan och derpå synes för oss såsom små båtar fartyg här och der kryssande och ångare rykande; i söder nedanför oss se vi byn i veritabelt fogelperspektiv, och i norr en liten skymt af fyrstationen. I vester stupar berget brant ned, och i öster, från hvilket håll vi kommit hit upp, hafva vi trängt oss fram genom en på sluttningen nödvuxen småskog.
Här har man otvunget tillfälle att anställa betraktelser öfver sin egen obetydlighet och Herrans stora omätlighet, allmakt och herrlighet, isynnerhet vid infallande åskväder, då hela rymden synes likasom glöda och spruta eld, berget skälfva i sina grundvalar och dundret skallar i mångdubbelt eko.
Vi träda nu upp i sjelfva fyrbyggnaden och blifva genast öfverraskade af den ordning och snygghet, som här öfverallt är rådande, såsom ock är fallet vid de öfriga fyrarna. Den stora glaskupan (klockan), sammansatt af otaliga slipade kronglas och i hvars midt lampan är belägen, är efter Fresnels i Paris system, och torde hafva kostat sina modiga rublar. Man bugar sig och tittar in i den, men då se de ännu utanför varande med häpnad hvad för en vidunderlig skepnad ens lekamen med dess leda möter antagit. Än synes man lång och smal som ett metspö, än tjock och bred som en häradsprost, näsan blir gräsligen utdragen, benen och armarna „vindoga och krokota“ o. s. v. Kortligen hela vår yttre varelse blir på det gemenaste och galnaste sätt fasonerad. Detta är ett spel af glaslinserna, hvaröfver man alls icke har skäl att bli förargad.
Hade vi litet svårt att komma hit uppföre, så går det nu lättare när vi skola begifva oss utföre till fyrstationen, ty trappor leda dit ner större delen af vägen. När vi något knäsvaga hunnit taga ut de många stegen och ett par stenkast till bogserat oss fram mellan stenar och busksnår, stå vi plötsligen inför fyrstationens hus, utgörande chefens boning af sten och en kasern, inrymmande läkaren (här kallad doktor, men annars en vanlig fältskär), och samtlige fyrarnas betjening.
Vi emottagas här vänligt af chefen, major A., få oss litet till bästa efter den ansträngande promenaden, hålla samtal på svenska och finska, hur det faller sig, samt interfoliera emellan verserna med ryska och tyska ja till och med estniska, hvilka tungomål jemte engelska ofta nog ljuda en i öronen härstädes. Derefter besågo vi manskapets ma növrering med räddningsslupen, äfvensom raketapparaten, afsedd att utkasta en lina åt skeppsbrutne nära ön, i fall man för hårdt väder och svära bränningar icke skulle kunna komma med räddningsbåten dem till hjelp, som finnas å fartyget. Detta besedt, och sedan vi inskrifvit våra värda namn i en för detta ändamål å stället befintlig bok, lagade vi oss åstad söderut till byn på en väg 2 verst ungefär lång, som för fotgängare är ganska praktikabel, men svårligen kan med häst befaras annan tid än vintern. Detta allt försiggick på föremiddagen. Eftermiddagen besöktes den södra byn (Lounat kylä). i hvilken den mera förmögna delen af innevånarene hafva sina hemvist. Vi togo här in hos nämndeman och hos ett par andra bekanta, och förflöt dagen till dess slut under lifligt samspråk om öns enskilda angelägenheter, om handel, sjöfart och fiskeri och, icke till förglömmandes, om fordna äfventyr under då gängse lönande lurendrejerifärder till nabolandet Viromaa, hvilka ofta nog utsträcktes ända till Memel och Lübeck. I denna by är byggnadssättet detsamma som i den norra: alla hus garnera stranden så nära som möjligt för beqvämlighetens skull vid fiskens rensande och insaltande, äfvensom vid lastning och lossning.
Om vi vidare vilja gå att se till huru Hogländarne bygga och bo, så finna vi härvidlag, såsom öfverallt, en naturlig skilnad mellan förmögna och fattiga.
De förre hafva det prydligare, till det yttre måladt och utsiradt och till det inre flere rum med något bättre möblemang o. s. v. De senare bestå sig vanligtvis endast stuga och kammare, flere nog endast den förra. De förmögnare koka och hushålla ej mer än hvad oundgängligt är i stugan, sådant förrättas alltid i skildt kök för renlighetens skull, hvilken dygd är allmänt rådande på ön, och som i några hushåll till och med kan slå öfver till verklig propreté. Badstuga finnes vid hvarje gård och begagnas flitigt, och den ymniga tillgången både på salt och sött vatten (bäckar flyta igenom hvardera byn) bidrager till och vidmakthåller såväl helsa som snygghet.
En skild form af lyx, som är rådande här, och, såsom jag iakttagit hos de flesta öboar, är att belamra väggarne med en hel mängd större och smärre speglar; särdeles vid bröllop äro alla väggar i bröl lopsstugan fullsatte med dylika den menskliga skönhetens eller kanske rättare skröplighetens reflektorer. Efter här kommit att ingå ordet bröllop, så vilja vi med detsamma nämna, att dessa firas här ungefär på samma sätt som annorstädes bland allmogen. Vigseln förrättas först i brudens hem; sedan vederbörliga lyckönskningar derefter blifvit framburna ätes middag, dock icke vid alla bröllop, annars drickes kaffe och derefter något glas vin eller punsch. Derunder dansas några danser och sist en glad och hurtig polska af alla danslystna med bruden och brudgummen, hvilka hvardera slutligen på en stol upphissas och kringföras under väldiga hurrarop. Sedan vidtager en, såsom jag tror, för Hogland egendomlig ceremoni, i det att nemligen brudens utstyrsel och mobilier, som hon förut egt eller nu erhållit från sitt föräldrahem, med musik och följe af brudsvennar och tärnor afföras till brudgummens gård eller hemvist, och först då detta är väl uträttadt, begifva sig också gästerna efteråt dit. Högtidligheten i brudens hem kallas också derför läksiäiset ― i brudgummens häät, som börjas med den egentliga middagsmåltiden och fortsättes sedan på vanligt sätt under samtal och liflig dans.
Hogländarnes näringsfång framgår sjelfmant ur ställets insulära läge: fiske, sälfångst, sjöfart och lotsning af fartyg. Sedan det lagstridiga och demoraliserande lurondrejeriet i senare tider alldeles upphört, har en stor del lagt sig till skeppsandelar eller börjat med sina jaalor föra fraktgods mellan kuststäderna m. m. d. Folket i allmänhet, vandt ifrån barndomen med böljornas lek och allvar, är hurtigt, raskt och qvickt i vändningarne, särdeles ombord. Hogländningen vet, att det ej går an att taga sig bak örat och fundera, när stormen hviner i toppen och vågen, skyhög, rusar in från förn till aktern. Han känner sin starktbyggda jaala väl, likasom ryttaren sin dresserade häst, han vet huru mycket segel den tål och står lugn med ratten i hand och blicken fästad på skot och ändar. Så går det raskt framåt och är då vinden gynnande och jemn, fast stark ― så skulle han kunna ― dess bättre skratta åt alla tullverkets grant utstyrda ångbåtar, ifall han numera såsom fordom händt, behöfde frukta för dem. Särskildt är det en lust att iakttaga den hogländska qvinnans hurtiga väsende och elastiska gång, som också hon förvärfvat genom tidig vana vid sjölifvets kamp mot storm och oväder, äfven den husliga trefnad och nätthet hon det oaktadt kan åstadkomma i sitt stilla hem. Gästfrihet och tillmötesgående mot främlingar och besökande är ett kändt drag hos hogländningen och mest hos som alla öboar.
Till Hoglands församling hör äfven ön Tytärsaari, belägen 20 verst s. o. derifrån. Samma lefnadssätt och näringsfång eger der rum som på Hogland; men folket besitter icke den hyfsning och det sätt att skicka sig, som man allmänt iakttager på sistnämnde ö, samt förråda genom sitt samtalsspråk sin, sannolikt till största delen estniska härkomst. Å ön finnes skildt bönehus, och predikanten är skyldig att mod andlig värd betjena innevånarene två gånger om sommaren och en om vintern, ifall nemligen isen då är praktikabel, hvilket ingalunda alla vintrar händer. En enda by finnes, tättbebygd utefter stranden likasom på Hogland, och innevånarenes antal utgör ungefär en tredjedel af hela församlingen. Hamnen är öppen mot hafvet samt grund och inloppet dertill försvåradt af en otalig mängd stenar, hvarför jaalorna vid hvarje hemkomst och till vintern måste uppdragas på land, der skilda bäddar eller underlag (salkamat) af runda spiror för detta ändamål äro konstruerade.
Ref. nödgas nu för „mellankomna hinder" stoppa och belägga sin berättelselust. Gerna skulle han ännu ha velat något litet vidröra församlingens sedliga och religiösa ståndpunkt, likasom folkundervisningen, afgifva noggrannare statistiska upplysningar om ön, dess flora och fauna m. m. Och slutligen, bland annat härvidlag gömdt och glömdt, förmäla något om Hoglands beryktade porfyr, för hvars uppbrytande och tillgodogörande ett ryskt bolag för omkring 10 år sedan bildades, och förberedande arbeten genom detsamma i nämnde afseende vidtogos, men hvilket bolag sedermera af okänd anledning upplöstes ― om allt detta skulle det väl varit värdt att i ett sammanhang härmed tala. Men då dessa „några ord“ i så fall vuxit till många ord, och detta icke gått an i en sådan liten skizzerad uppsats, som denna vill och måste vara, så lemnar jag sådant till ett annnat och lämpligare tillfälle i det hopp, att den benägne läsaren, just i följd af det ringa och ofullständiga som här blifvit framlagdt, kanhända känner sig manad att sjelf en vacker som mardag sätta sig med några vänner i on slup, vända dess stäf ostvart ut till Högland och efter ankomsten dit sjelf jämte dem på stället göra bekantskap med Höglands natur och folk. Quidam.