Kalevala/Namnregister
| ← Bröllopssånger |
|
NAMNREGISTER.
Aallotar (vågens dotter), sjönymf som rådde över böljorna: 48. 130.
Ahti, binamn för Lemminkäinen.
Ahto (även Ahti), havets gud, vattnets behärskare, »konungen på vågen»: 5. 133, 163; 41. 133 ff. 42. 207 ff. 43. 276; 44. 14; 48. 135.
Ahtola, Ahtos hem i havet: 42. 488.
Ahtoskaran, Ahtobarnen, Ahtolas invånare, vattnets guda makter: 5. 19 ff.
Ainikki, Lemminkäinens syster: 12. 17—24.
Aino, Joukahainens syster: 3. 459 ff. 4.
Alue, Aluejärvi, Aluesjön: 47. 228; 48. 29, 250.
Anni, Annikki, Ilmarinens syster: 18. 41 ff.
Antero, se Vipunen.
Dvinafloden (Viena): 25. 619; 46. 312.
Estland (Viro): 11. 43—54; 25. 290; 46. 221.
Etelätär (söderns, sunnanvindens dotter), en av luftens blida gudamakter: 32. 84, 98, 208.
Halli (eg. blekgrått eller brunt djur), ett hundnamn: 33. 58.
Herhilälnen, »Hiisis fågel», bålgetingen.
Hermikki, ett konamn: 32. 211.
Hiisi, ett ont, fördärvbringande andeväsen. Bär även namnen Juutas, Lempo, Pahalainen, Piru. 8. 152, 162; 11. 283; 12. 229, 373; 13. 119; 17. 451, 462; 19. 27; 26. 721 ff. 31. 274. — Hiisis borg: 14. 242; — älg: 6. 37; 13. 29, 51 ff; 14. 5, 21 ff. — fält, åkrar, åkerändar: 13. 30, 52; 14. 268, 370; — gastar: 13. 105; — gryta: 9. 386; — hingst: 14. 276 ff. 40. 240; — håla: 17. 117, — kolbetäckta moar: 14. 84; — koleld: 26. 730; — koleldsstake: 26. 752; — lindor: 14. 278, 284; — länder, marker: 14. 19; 17. 465, 467; — kväden: 12. 402; — skogar, timmerskogar: 13. 151; 34. 40; — ugnshärd: 30. 281. — Hiisis namn såsom skymford: 17. 169, 245, 277; 27. 263; 33. 125; 50. 163. — Jfr Metsähiisi, Vesihiisi.
Hiitola, Hiisis hemvist: 14. 327.
Hippa (eg. rörlig, livlig man), ett Tapios binamn.
Hongatar (furans dotter), ett av skogens andeväsen, furans skyddsgudinna: 32. 85.
Horna, en klippa: 3. 172, 174.
Hälläpyörä, namn på ett vattenfall: 3. 179.
Häme, Tavastland: 3. 179; 20. 21.
Ikuturso (den evärdelige Turso), son av Äiö: ett havsvidunder. 42. 348, 411 ff. — Sannolikt samma onda väsen, som i äldre runor benämnes Meritursas (havs-Tursas); jfr Ganander, Mythol. Fenn. pag. 58.
Ilmari, Ilmarinen, »den evärdelige hamrarns, Väinämöinens broder och, näst denne, Kalevalas ypperste hjälte, synnerligen högt beprisad såsom smed.
Ilmas (luftens) gård eller stugor, benämning för smeden Ilmarinens hemvist: 24. 524; 34. 12.
Ilmatar (luftens dotter, av ilma, luft), en skön, himmelsk jungfru, en av naturens döttrar (Luonnottaret), »den äldsta bland kvinnor, alla väsens första moder»: 47. 141, 154—156; — frambringar jord och himmel, sol, måne, stjärnor, och bliver moder åt Väinämöinen: 1. 110—344; 2. 104.
Ilpotar, även Louhi, Pohjolas värdinna: 27. 71 ff.
Imatra, vattenfall vid Vuoksis utflöde ur Saima: 3. 182; 30. 210.
Ingrers nejder, Ingermanland: 11. 44, 55.
Jordanfloden: 17. 572.
Joukahainen, en ung kämpe från Lappland: 3. 21 ff. 6. 23 ff.
Jouko, Joukola, Joukahainens hem i Lappland: 5. 156, 234; 7. 68.
Jumala, Gud. Ursprungligen: himlen, därav himlens eller luftens gud; sedermera: gud i allmänhet, och i denna betydelse epitet för Ukko: 9. 34, 39, 398, 404; 28. 37; 40. 78; 43. 197; 45. 211, 246. — Gud, i enlighet med den kristna föreställningen, oftast såsom benämning för världens upphovsman, »Skaparen» (Luoja) 3. 202; 7. 281; 9. 543, 571, 583; 11. 373; 15. 145, 163 m. fl. talrika ställen. — Jfr 18. 434, 436; 21. 178; 33. 169; 46. 174, 278. — Gud, den allsmäktige, högste, uppenbare: 9. 512, 514; 11. 311; 15. 352, 505, 632; 19. 41; 32. 116, 439; 46. 415; — den gode: 16. 389; 34. 55; — den nådige: 18. 29; 32. 249; — den rene: 15. 480; — den sannfärdige: 15. 639; — den sköne: 21. 145; den sälle: 15. 506 m. fl. — Epitet för Hiisi: 14. 83 (11. 284; 12. 230). — Jumalas träd (eken): 2. 50, 58; — Jumalas sol: 3. 571 m. fl.
Juotikki, ett namn för kor: 32. 210.
Juutas, ett ont väsen, anfört jämte Hiisi: 13. 106; 17. 278.
Kaatrakoski, ett vattenfall: 3. 180.
Kalervo, Kalervoinen, Untamos broder, Kullervos fader: 31—36.
Kaleva (enl. Castrén ursprungligen: hjälte), benämning för Kalevalahjältarnas fader eller stamfader: 6. 214, 218; 13. 103; 14. 438; 15. 274; 20. 158; 42. 424; — även kollektivt för Kalevalas inbyggare: 45. 362. — Kalevas folk, släkte, avkomma: 20. 572, 610; 42. 351, 441. — Kalevas havre: 2. 253; — källa: 2. 249; 20. 147 ff. — sved: 7. 97; — Kalevas träd (rönnen?): 21. 174.
Kalevala, Väinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens hembygd.
Kalevalainen, epitet för Väinämöinen: 6. 118, 122, 234; — för Lemminkäinen: 15. 98.
Kalevatar (Kalevas dotter), en ung skön tärna, biträdande Osmotar vid ölbrygd: 20. 189 ff. — även binamn för Osmotar: 23. 6; — för Lokka, Ilmarinens moder: 25. 18 ff.
Kalma (eg. liklukt), gravarnas behärskare, dödens gud: 13. 156; 17. 118; 27. 4; 33. 260. — Kalmas jungfru: 26. 750; — gårdar: 13. 154; 17. 380; — moar: 13. 152; 17. 195, 377; 32. 478; — portar: 35. 364; — tak: 36. 174, 188, 202, 228.
Kammo, Kimmos fader. S. d.
Kankahatar (vävens dotter), kvinnlig gudomlighet, som ansågs biträda vid vävnad: 25. 428.
Karelen: 3. 180; 20. 17 ff. 31. 8, 13 ff. 43. 406; 48. 258; 50. 477.
Karjos, ett namn för kor: 32. 481.
Katajatar (enens dotter), kvinnlig skogsgudomlighet, enträdets beskyddarinna: 32. 86.
Kauko, Kaukolainen, Kaukomieli (den fjärran längtande), binamn för Lemminkäinen.
Kaukoniemi, Kauko-udden, Lemminkäinens boningsort: 11. 8; 20. 604; 26. 2.
Kauppi, även benämnd Lyylikki, en lapp, som förfärdigar Lemminkäinens skidor: 13. 45 ff.
Keltolainen: 26. 746; enligt Ganander ett skogsrå, av vars spjut ormens tunga danats; även benämning för själva ormen.
Kemi, älv, socken och finsk Lappmark: 20. 22.
Kimmo, son av Kammo, enligt Ganander stenarnas behärskare; anropas 40. 48 för att sönderspränga en sten i vattnet. — 1. 64: namn på en ko.
Kipumäki, Kipuvuori, plågoberget, där sjukdomar och plågor höllos instängda: 45. 297 ff.
Kiputyttö (sjukdomsdottern), en Tuonis tärna, sjukdomarnas behärskarinna: 45. 269.
Kirjo, Kirjos, namn för (brokiga) kor: 32. 481; 33. 155.
Kivutar (sjukdomsdottern), ett välgörande väsen, även benämnt Vammatar, som anropas för avlägsnande av plågor: 45. 282; sannolikt ursprungligen identisk med Kiputyttö.
Kuippana, skogens konung, binamn för Tapio: 32. 493.
Kullervo, Kullervoinen, Kalervos son, vars tragiska levnadsöden utgöra ämnet för sång. 31—36.
Kuura, binamn för Tiera: 30. 50, 94.
Kuutamoinen, Orion: 15. 498.
Kuutar (månens dotter), en av luftens gudomligheter, månens gudinna, i likhet med Päivätär, soldottern, skildrad såsom en ung, skön tärna, utmärkt skicklig i vävnad, och sittande jämte henne än på kanten av ett purpurrött moln eller på regnbågen, än vid sluttningen av en lövrik kulle: 4. 135 ff. 24. 81; 25. 579; 41. 103; 48. 133.
Kylli, Kyllikki, Saaris unga och sköna jungfru, bortrövad av Lemminkäinen: 11. 21—326; — Lemminkäinens hustru: 12. 6 ff. 13. 16; 15. 19—36.
Kyyttä, ett konamn: 33. 118, 138.
Lappar såsom trollkarlar: 12. 146; 15. 588; 26. 293; 30. 464.
Lemminkäinen, även benämnd Lempisonen (lempi: kärlek), den tredje av Kalevalas hjältar, ung, oförvägen och särdeles begiven på kärleksäventyr. Bär i sångerna epitetet »den yre, lättsinnige» (lieto), »den sköne» m. fl.; kallas även Ahti, Kauko, Kaukomieli, Saarelainen.
Lempiviken, utanför Pohjola: 18. 548, 560, 594, 617.
Lempo, likabetydande med Hiisi, och ofta nämnd jämte honom: 6. 38; 8. 153, 161; 12. 374; 13. 234; 17. 463, 495; 19. 28; 22. 197; 27. 45; 29. 297; 30. 424; 31. 273. — Lempos björk: 26. 742; — blomma: 26. 636; — eldstad: 30. 282; — lin: 26. 740; — lunder: 17. 466. — Lempofolket, Pohjolas folk: 26. 374; 27. 566. — Skymford: 23. 747.
Lokka, värdinnan i Ilmagården (Ilmarinens moder?): 25. 17 ff.
Louhi, Pohjolas värdinna, även benämnd Ilpotar: Ilmarinens svärmoder, Kalevalahjältarnas mest fruktade fiende, mäktig i synnerhet genom sin trollkonst.
Loviatar, en av Tuonis döttrar, skildrad såsom en gammal blind kvinna, mörk och vederstygglig, moder till alla svåra plågor: 45. 23 ff.
Luonnotar, pl. Luonnottaret (naturens döttrar), kvinnliga andeväsen, bland vilka sångerna nämna Ilmatar: 1. 112; 2. 104; — järnets trenne mödrar, skapade av Ukko: 9. 44 ff. — tvenne luftens tärnor: 41. 95; — Tapios tjänarinnor: 32. 82. Jfr 26. 707. — Även benämning för kvinnorna i Lemminkäinens hem: 26. 78.
Luotoviken, Luotolas vik, anförd i sammanhang med Joukolas älv: 7. 67.
Lyylikki, binamn för Kauppi, som förfärdigar Lemminkäinens skidor: 13. 46, 53 ff.
Mairikki, ett konamn: 32. 213.
Mana, Manalainen, binamn åt Tuoni, underjordens behärskare, dödens gud; stundom även likabetydande med Manala: 6. 173; 15. 571, 577; 16. 177, 184 ff. 23. 464; 32. 157—195; 35. 122, 320; 47. 201, 208. Manas folk, Manalas befolkning: 15. 221, 231; — Manas lilla tärna: 16. 164—286; — jungfrur: 23. 470; 45. 98; — handskar: 16. 194; — hund: 17. 246, — lake: 38. 63; — navare, borr: 16. 256; 25. 696, 709; — nejder: 15. 636; — skålar: 16. 299; — stugor: 25. 714, 716; — ulv: 19. 106—150, 323; — Manas, Manalas vatten: 14. 452; 15. 190; 16. 177; 19. 172; — ö: 16. 157.
Manala, Manas hem, dödens boning, underjorden (av maan ala, det undre av jorden); först ur denna lokalbenämning torde namnet Mana senare utbildat sig. — Jfr Tuonela.
Manalatar eller Tuonetar, Manalas värdinna, Tuonis hustru, ironiskt benämnd »den goda kvinnan», som i underjorden undfägnar sina gäster med ormar och ödlor: 16. 288.
Mansikkinen, ett konamn: 11. 265.
Manuttaret, Manas döttrar: 45. 26.
Mariatta, efterbildning av det bibliska Maria, med en anklang av ordet marja, bär: 50. 1—430.
Mehiläinen, biet.
Melatar (styrårans dotter), en av vattnets kvinnliga gudomligheter: 40. 71.
Merkki, ett hundnamn: 33. 57.
Metsola (av metsä, skog), »skogshemmets», även Metsän linna (skogens slott), skogsguden Tapios hemvist, Tapiola: 14. 136; 15. 397, 405; 20. 217, 233; 32. 257, 407; 41. 58; 46. 48, 335.
Metsähiisi, skogens Hiisi, ett skogstroll: 17. 207, 386, 390.
Mielikki, Tapios gemål, skogens behärskarinna, Metsolas »vaksamma värdinna»: 14. 45, 255; 32. 89, 241; 46. 57, 379, 407, 419, 477.
Mimerkki, binamn för Mielikki: 14. 217.
Musti, ett hundnamn: 33. 56; — Kullervos hund: 36. 287, 298. — Av musta, svart.
Muurikkinen, ett konamn: 32. 264.
Nevafloden, 47. 139, 140.
Nyyrikki, Tapios son: 14. 37; 32. 287.
Nälkäniemi, hungerudden, »den usla byn»; uppnås av Lemminkäinen under hemfärden från Pohjola: 30. 327.
Omena (äpple), ett konamn: 32. 214.
Osmo, synes vara liktydigt med Kaleva; — Osmos korn: 2. 52; — Osmos åker: 2. 250; 10. 20, 54, 118, 134; 20. 148, 154, 157.
Osmoinen, binamn för Väinämöinen: 4. 93.
Osmola, Kalevala: 7. 98.
Osmotar, (Osmodottern), verkställer brygden av bröllopsölet: 20. 167 ff. — förmanar bruden i Pohjola: 23. 5 ff. därvid även benämnd Kalevatar.
Otava, Karlavagnen.
Otso, (obredpanna», av otsa, panna) binamn för björnen: 32. 315 ff. 46. 28 ff.
Paha, Pahalainen (den onde), identisk med Hiisi, Lempo, Piru. — 26. 754.
Pakkanen, Kölden: 30. 240.
Palvoinen, epitet för Tuuri: 15. 428; 47. 186; — för Virokannas: 20. 72. — Torde äga betydelsen av poloinen, ömklig, eländig.
Panu, solens son, eldenå gudomlighet: 48. 302, 354.
Pellervoinen, (åkerns son, pellon poika), åkrarnas skyddsgud och befordraren av växtlighet; biträder Väinämöinen vid besåning av jorden: 2. 13 ff. — anskaffar virke till Väinämöinens båt: 16. 13 ff. — Även benämnd Sampsa eller Sämpsä.
Pienikki, ett konamn (av pieni, liten): 32. 118, 138.
Pihlajatar (rönnens dotter), en av skogens kvinnliga gudomligheter, rönnträdets vårdarinna: 32. 87.
Piltti, Mariattas lilla tjänsteflicka: 50. 205 ff.
Pimentola, den mörka nejden (av pimeä, mörk), bibenämning för Pohjola. Jfr Sariola.
Pisa, ett berg, anfört av Joukahainen: 3. 171, 173 (Pisanvuori i Savolaks?).
Pohja, Pohjola (av pohja, botten, norr, norden), en frejdad och mäktig, mot Kalevala fientlig ort, med epitetet »det kulna», »det mörka»: 6. 4; 28. 5, m. fl. talrika ställen; även benämnt: det skumma Sariola, Pimentola: 6. 91; 7. 62, 113; 20. 9; 29. 511 m. fl. — Därvid oftast, i betydelsen av ett helt land, synonymt med Lappland: 12. 35, 36; 13. 129, 130, 169, 170; 17. 219, 220; 32. 465, 466. — Pohjola, köldens hemland: 48. 324—346.
Pohjas, Pohjolas dotter, Ilmarinens brud och maka: 8. 1—132; 10. 83—92, 235—250, 439—462; 18. 7, 8, 635—706; 19. 36—184; 22. 125—184, 383—448; 24. 297—462. — Pohjolas yngre dotter: 38. 95—286.
Pohjolainen, Pohjolas värd: 18. 485—560; 27. 29—40, 193— 378; 28. 51, 52, 159, 160; 49. 143.
Pohjolas värdinna, se Louhi, Ilpotar.
Puhuri, Nordanvinden: 30. 185.
Puolukka (lingon), ett konamn: 11. 266.
Päivätär (solens dotter), en luftens tärna, solens och ljusets gudomlighet, alltid nämnd jämte Kuutar, månens dotter, och med henne sittande i skyn, sysselsatt med en vävnad av guld och silver: 4. 136—154; 24. 82; 25. 583; 41. 104; 48. 134.
Remunen (»den stojande»), humlans fader: 20. 143.
Ruotus (Herodes): 50. 219—277.
Rutja, Norge, norska Lappmarken. — Rutjas fors: 12. 463; 17. 233, 423, 570.
Saarelainen (av saari, ö), öbo; binamn för Lemminkäinen eller Ahti: 11. 3 m. fl.
Saari (ön), Kyllikkis hemvist: 11. 21—319.
Sampo, det underting som av Ilmarinen förfärdigades åt Pohjola och som sedermera blev föremålet för striden mellan Pohjola och Kalevala: 1. 45, 47; 7. 311—348; 10. 210, 233, 261—266, 271—276, 281—438; 501—510; 15. 82; 19. 38; 38. 303, 311; 39. 5, 9, 13, 26, 28, 61, 387, 395; 42. 39—442; 43. 21, 210—391; 45. 5. — Jfr Castrén, Finsk Mythologi, pag. 270—276.
Sampsa, Sämpsä, binamn för Pellervoinen.
Saragården, Saraoja och
Sariola, (sannolikt av sara, starrgräs, och enligt denna härledning betecknande en »starrbevuxen nejd»), binamn för Pohjola, oftast med epitetet »det skumma» (summa) eller »det starka» (sanka): 7. 114, 368; 8. 20; 10. 52 ff. 18. 6, 198, 266, 480; 20. 10, 118, 516; 21. 2, 20, 280, 420, 424; 26. 280, 350, 362; 27. 12; 39. 12, 64; 40. 294; 43. 382; 45. 92, 100. — Sariolasundet: 20. 44, 64, 483.
Savo, Savolaks: 35. 352; 48. 257.
Simaholmen: 18. 550, 558, 602, 623; samt
Simasunden: 18. 445; 24. 501; omnämnas vid skildringen av Ilmarinens färder till och från Pohjola.
Sinetär (av sini, blå, blåfärg), kvinnlig gudomlighet, biträdande vid färgning; nämnd jämte Kankahatar: 25. 427.
Sotkottaret (andens döttrar), ändernas skyddsgudinnor, uppehållande sig vid vassbevuxna stränder och beprisade för sitt långa hår, vilket de ansa med silverborste: 41. 143—148.
Suolasalmi (saltsundet): 46. 313.
Suomi, Finland.
Suonetar (senans, åderns dotter), ett välgörande kvinnligt gudaväsen vars befattning var att spinna senor och ådror: 15. 316.
Suovakko, en gammal kvinna i Pohjola: 18. 579.
Surma (bråddöd), döden; anföres synonymt med Kalma: 13 153, 155.
Suvantola, binamn för Väinölä: 6. 233. (Suvanto, lugnvattnet mellan strömställen; Väinöhemmet måhända beläget vid dylikt stillvatten).
Suvantolainen, Väinämöinen: 6. 62, 100, 110; 49. 186. — Även »vattnets älskling» (suvannon sulho): 37. 234 m. fl.
Suvetar (sommarns, söderns dotter), binamn för Etelätär: 32. 83, 97, 207.
Syöjätär, ett elakt kvinnligt havstroll, som i förening med Hiisi frambragt ormen: 15. 595; 26. 693—744; — enligt Ganander »en grym och stor köttäterska» (av syödä, äta).
Syötikki, ett konamn: 32. 209.
Tanikkafästet: 25. 613; måhända liktydigt med Hiisis borg.
Tapio, skogens gud, Metsolas, Tapiolas behärskare, öde markens konung, även kallad Hippa och Kuippana: 14. 32—128, 174, 238; 32. 88, 90, 251, 287; 41. 57; 46. 54, 58, 195, 337—340, 466, 476, 478. — Tapios mö, »skogens lilla tärna»: 14. 68; — Tapios husfolk, Tapiolaskaran, skogens alla gudomligheter: 41. 59; 46. 340 m. fl. — Tapios horn: 46. 195, 635.
Tapiola (Tapios hem), skogsgudens boning, även benämnd Metsola, med epiteterna barrslottet, snöborgen m. fl., samt 14. 242: Hiisis borg. — Utförligt skildras Tapios boning och dess invånare: 14. 91—134.
Tapiomäki, Tapios berg: 50. 304.
Tellervo, Tapios tärna, »skogens jungfru», hörande till skogsgudens kvinnliga omgivning: 14. 123; 32. 90, 251; 46. 339, 478; jfr. 14. 68; — förväxlad med Mielikki, Tapios hustru: 46. 58.
Terhenetär (dimmans dotter), ett av luftens kvinnliga andeväsen, rådande över dunst och dimmor; även kallad Udutar: 19. 137; 42. 338, 367.
Tiera, Lemminkäinens vapenbroder och följeslagare på dennes andra Pohjolafärd: 30. 49—497. — Även benämnd Kuura.
Tuometar (häggens dotter), kvinnlig skogsgudomlighet, häggarnas beskyddarinna: 32. 88.
Tuomivaara, »häggberget», vid vars fot Tapios boning var belägen: 32. 310.
Tuonela, Tuonis rike, Manas boning, dödens hem, även kallat Manala: 14. 144; 16. 277, 335, 343, 386, 406; 17. 3; 32. 175.
Tuonelas, Tuonis älv, »Manalas urgamla flöde»: 9. 379; 12. 499; 14. 319—459; 15. 189—627; 16. 161, 171, 354, 375; 17. 435; 18. 115; 19. 157—215, 284, 327, 341; 26. 311; 32. 380; 35. 265; 47. 202.
Tuonetar (Tuonis dotter), »Manalas kortväxta tärna»: 16. 163—277; — Kiputyttö, plågornas jungfru: 45. 269 ff. — Loviatar, plågornas moder, den mest avskyvärda bland Tuonis döttrar: 45. 23—176. — Tuonis döttrar, Manas mör: 23. 469.
Tuonetar, Tuonelas värdinna, även benämnd Manalatar (s. d.): 16. 287, 303, 321.
Tuoni eller Mana, underjordens behärskare, dödens gud (enl. Castrén av samma ursprung som det tyska Tod, θάνατος, det lapska Tuon, Tuona) 4. 284; 6. 128; 12. 156; 15. 193, 635; 16. 149—395; 17. 3; 20. 81; 23. 463, 466; 25. 693, 705, 713; 27. 153; 35. 121, 319; 45. 195. — Tuonis björn: 19. 105, 116, 127, 149, 324; — borr: 16. 255; 25. 696, 707, 715; — gädda: 19. 223—336; 38. 64; — hatt: 16. 194; härsmakt: 15. 222; — korn: 26. 748; — kulle: 16. 158: — maskar: 16. 412; 48. 21: — moar: 19. 145; — nät: 16. 376; — skogar: 19. 117; 32. 477; — stop: 16. 300; — stugor; 16. 306, 367.
Tuonis son, »den blodbestänkte»: 14. 445; 16. 351, 377.
Tuorikki, ett konamn: 32. 212.
Turja, benämning för Lappland: 12. 199; 20. 80; 42. 546; 43. 336.
Turjalainen, Turjamannen, Turjas, Lapplands son: 12. 138; 26. 294, 296.
Tursas, ett havstroll: 2. 67; sannolikt identisk med Ikuturso. — Jfr hos Ganander, Mythol. Fenn. pag. 58: Meritursas.
Tuulikki (av tuuli, vind, blåst), Tapios dotter, en av skogens blida, kvinnliga gudomligheter: 14. 174.
Tuuri, även benämnd Palvoinen: 15. 427; 47. 185, 188, 219.
Tyrjäs (Turjas) fors: 9. 378.
Tyskland (Saksa): 25. 289; 36. 224; 37. 226; 46. 311.
Ukko (gubben, den gamle), luftens, himlens gud, höjdens herre, världsrymdens uppbärare, vindarnas, molnens, tordönets, blixtens, regnets och snöns behärskare och ledare: 2. 317—342; 12. 276, 279; 14. 304, 313—320; 18. 419—426; 26. 518—540; 28. 37—42; 42. 358, 465—468; 45. 13 ff. 241—244, 321 ff. 47. 46, 50; 48. 356 ff. — Ukko, skaparen: 9. 33—36; — frambringar järnets mödrar: 9. 39—46; — uppslår eld: 47. 50—82; — anropas vid barnsbörd: 1. 169 ff. 45. 132 ff. — om skidor: 14. 13; — att förjaga plågor: 17. 30; 45. 245 ff. — att skydda boskapen: 32. 441—448; — att avhålla skogens vilddjur: 32. 521 ff. — att nedskjuta fienden: 33. 264—284; — vid forsfärd: 40. 78, — om skydd i striden: 43. 197—200. — Ukkos båge (regnbågen): 19. 311; — båge och pilar: 33. 265—270, 275, 276; — klubba: 45. 138; — päls, skjorta: 43. 199—200; — svärd: 12. 284; 36. 238—244; 45. 253—254. — Väinämöinen benämnd Ukkos son: 45. 238.
Udutar, eller Terhenetär, dimmans dotter, töcknets tärna, en av luftens gudomligheter som plägade nedsänka dimmor över jorden genom ett fint såll: 19. 137—140; 42. 337, 338, 367.
Ulappala (Lappland?): 45. 32. — (Ulappa: vid fjärd, öppen sjö).
Untamo, (av uni, sömn, dröm), personifikation av sömnen, anropad av Väinämöinen att tyda drömmar: 5. 17.
Untamo, Untamoinen, Unto, Kalervos broder och fiende: 31. 16—366; 34. 102, 185; 35. 367; 36. 232, 246. — Untamo, för Pohja: 26. 205.
Untamola, Untola, Untamos hemvist och dess inbyggare: 31. 99; 34. 97, 118; 36. 236. — Untamola, för Pohjola: 15. 576.
Uvanto, Uvantolainen (Suvantolainen), binamn för Väinämöinen: 7. 242, 270; 16. 358; 18. 132, 174; 42. 346, 352, 366.
Uvantola, Suvantola, Väinölä: 16. 384.
Vammatar (plågans dotter), ett välgörande andeväsen, åkallat för borttagande av plågor: 45. 282—302. — Även kallad Kivutar.
Vellamo, sjöguden Ahtos gemål, havets behärskarinna, vattnets värdinna: (12. 263; 41. 155—168); 48. 123—130. — Vellamos folk, skara: vattnets samtliga gudamakter: 42. 487, 532; 44. 12; — Vellamos jungfrur: 5. 20, 24, 30. — Aino en Vellamos jungfru: 5. 132, 162.
Vesihiisl, vattnets Hiisi, ett förskräckande havsvidunder: 12. 262.
Vetehinen (av vesi, vatten), ett havstroll: 19. 217—220; — även benämnt Syöjätär: 26. 694.
Vipunen, med förnamnet Antero, en åldrig, hädangången jätte, vis och trollkunnig, som uppslukar Väinämöinen, och ur vars inre denne upphämtar de trenne trollord han behöver för fulländande av sin nya farkost: 1. 49; 17. 13, 40—148, 527—602.
Virokannas från Karelen, »en åldrig man från främmande lands som gör försök att slakta den stora oxen i Pohjola: 20. 53—72; — döper Mariattas lille son: 50. 433—440, 475—478. — Även kallad Palvoinen.
Vuojalainen, binamn för Kauppi eller Lyylikki: 13. 47. —Vuolainen eller Vuolangoinen enl. Ganander: järnets fader, eller »en av cykloperna».
Vuoksi, ström i östra Finland: 3. 181; 17. 571; 30. 209. Se: Imatra.
Väinämöinen, Väinö, Kalevalas äldste och förnämste hjälte, född av Ilmatar, broder till Ilmarinen, och högt beprisad för sin vishet och utomordentliga sångförmåga. Även benämnd Osmoinen, Suvantolainen, Uvantolainen.
Väinölä, Väinämöinens hemvist i Kalevala; även kallat Suvantola eller Uvantola.
Äiö (gubben, den gamle), nämnd, måhända blott appellativt, såsom fader till Ikuturso: 42. 411—450.
| ← Bröllopssånger. | Upp till början av sidan. |