Kalevala/Sång 14
< Kalevala
| ← Sång 13. |
|
Sång 15. → |
FJORTONDE SÅNGEN.
Därpå muntre Lemminkäinen
Eftersinnar och begrundar
Vad som borde företagas,
Vilken väg som var att välja:
Om han skulle älgen lämna
Och till hemmet åter styra,
Eller än en gång försöka
Långsamt fram i skogen skida,
Söka skogsvärdinnans ynnest,
10. Blidka ödemarkens tärnor.
Höjer då sin röst och säger,
Och med dessa ord han talar:
»O du Ukko, högst bland gudar,
Gamle fader uti himlen!
Gör nu mig två raka skidor,
Tvenne lätta, glatta skrinndon,
Att jag kan med snabbhet styra
Över kärr och över marker,
Bort till Hiisis länder ila,
20. Bort utöver Pohjas moar,
Fram till Hiisi-älgens stigar,
Till de trakter renen trampar!
Skogmannasånger
v. 23—230.
»Ensam jag av våra männer
Går till yttre värv i skogen
Långsmed Tapiolas vägar,
Genom skogsbehärskarns gårdar.
Er jag hälsar, berg och fjällar,
Hälsar er, I mörka granar,
Hälsar eder, gråa aspar,
30. Hälsar den, som eder hälsar!
»Skog var blid! var gynnsam, öken!
Tapio, var mig bevågen!
Led nu jägarn till den skogsmark,
Bringa honom till den kulle,
Där en fångst han kunde göra,
Där han kan ett byte vinna!
»Nyyrikki, du Tapios gosse,
Rene man i röda mössan!
Tälj nu prickar uti skogen,
40. Hugg i bergen vägamärken,
Att jag, obekante, hittar,
Finner vägen, fastän främling,
Medan jag mitt byte söker,
Skogens gåvor efterjagar!
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Rena mor med fagert anlet!
Sänd nu ut ditt guld att vandra,
Låt ditt silver framåt skrida
Mot den man som byte söker,
50. I hans väg, som därom beder!
»Tag nu dina gyllne nycklar
Ifrån ringen vid din sida,
Öppna Tapios förrådskamrar,
Upplåt borgen uti skogen
På de dagar då jag jagar,
På den tid jag byte söker!
»Vill du ej dig själv bekväma,
Sänd då någon tjänsteflicka,
En avlönad tjänarinna,
60. En som lyder din befallning!
Ty värdinna är du icke,
Om du ej har tjänsteflickor,
Håller hundra tjänarinnor,
Tusen tärnor som dig lyda
Och som valla all din boskap,
Sköta om ditt myckna vildbråd.
»O du skogens lilla tärna,
Tapios mö med honingmunnen!
Blås nu på din honingspipa,
70. Låt nu honingröret ljuda
För den goda skogsfruns öra,
Den benägna skogsvärdinnans,
Att hon genast det må höra
Och stå upp ifrån sin vila,
Då hon icke tyckes höra,
Sällan eller aldrig vakna,
Fast jag esomoftast beder,
Kväder med min gyllne tunga!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
80. Hela tiden utan byte,
Skidar över kärr och marker,
Skidar genom vilda skogar,
Jumalas förbrända kullar,
Hiisis kolbetäckta moar.
Skidade en dag, och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Kom han till en högrest kulle,
Steg uppå ett väldigt klippblock,
Vände mot nordväst sitt öga,
90. Emot norr, utöver kärren;
Tapios gårdar då sig visa,
Deras gyllne dörrar glimma
Norrifrån, utöver kärret,
Under fjället i en småskog.
Nu den muntre Lemminkäinen
Genast fram till stället skyndar,
Ofördröjligen sig närmar,
Träder under Tapios fönster,
Reser upp sig för att blicka
100. In igenom sjätte fönstret:
Här bo de som bytet skänka,
Villebrådets givarinnor,
Klädda uti vardagsdräkter,
Trasiga, utslitna kläder.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Varför, skogens härskarinna,
Är du klädd i vardagskläder,
Arbetsplagg, fullkomligt slitna?
Varför är du svart i synen,
110. Hiskelig uti ditt anlet,
Vederstygglig över bröstet,
Ytterst ful till hela kroppen?
»Förr då jag gick ut i skogen,
Funnos trenne slott i skogen,
Ett av trä, av ben ett annat,
Och av sten det tredje slottet.
Gyllne fönster sex där voro
Uppå slottets alla väggar;
In jag såg igenom dessa,
120. Stående helt nära väggen:
Tapio, värden uti gården,
Tapiolas gårdsvärdinna,
Tellervo, dess unga tärna,
Jämte Tapios hela husfolk,
Alla uti guld de glänste,
Skimrade i silverkläder;
Själva skogens härskarinna,
Tapios vänliga värdinna,
Hade på sig gyllne armband,
130. Gyllne ringar uppå fingren,
Gyllne smycken på sitt huvud,
Gyllne lockar uti håret,
Gyllne hängen uti örat,
Sköna pärlor uppå halsen.
»O var blid, du skogsvärdinna,
Metsolas honingsrika moder!
Avlägg dina bägge höskor,
Dina näverskor från sveden,
Arbetslumporna från rian,
140. Kläd utav ditt vardagslintyg,
Kläd dig uti lyckokläder,
Påtag åter gåvodräkten
På de dagar då jag jagar,
På den tid jag byte söker!
Ty mig ledsnad här betager,
Olust här mig överkommer,
Då jag tomhänt nödgas bliva,
Hela tiden utan byte,
Då ej tidtals ens du giver,
150. Ej ens då och då mig gläder;
Lång är kvällen utan glädje,
Dagen lång förutan byte.
»Skogens gubbe, gamle gråskägg,
I din granrishatt och mosspäls!
Kläd nu skogarna i lärfter,
Ödemarkerna i kläden,
Asparna i vadmalsrockar,
Alarna i sköna dräkter,
Smycka furorna med silver,
160. Granarna med guldsirater,
Gamla träd med koppargördlar,
Tallarna med silverbälten,
Björkarna med gyllne blommor,
Stubbarna med gyllne fransar,
Kläd ånyo allt som fordom!
Förr i dina bättre dagar,
Lyste granarna som månen,
Furutopparna som solen,
Träden spredo honingsdofter,
170. Vällukt steg ur blåa skogen,
Och en doft av vört ur lunden,
Lukt av skirat smör ur kärret.
»Skogens dotter, ljuva tärna,
Tuulikki, du Tapios dotter!
Driv din hjord till brända marker,
Ut på öppna svedjesträckor!
Om den är för trög att springa,
Eller alltför lat att löpa,
Hämta då ett spö ur lunden,
180. Bryt ett björkris i en skogsdäld,
Vidrör därmed djurens sidor,
Och bestryk dem under bogen,
Egga dem att skyndsamt springa,
Att med större snabbhet löpa
Fram mot den, som här dem söker,
I hans väg, som ständigt jagar!
»När på väg din hjord har kommit,
Håll den då på själva vägen,
Framsträck dina tvenne händer
190. Som ett skrank på bägge sidor,
Att ej bytet sig förirrar,
Viker av från rätta vägen.
Skulle bytet sig förirra,
Vika av från rätta vägen,
Led det då på väg vid örat,
Styr det, med din hand kring hornet!
»Ligga ruskor över vägen,
Må du slänga dem åt sidan;
Stänges stigen av en trädstam,
200. Må du bryta den i stycken!
»Mötes du av något gärde,
Bryt då gärdet ner mot marken,
Intill femte vidjebandet,
Intill sjunde gärdsgårdsstören!
»Om en älv dig skulle möta,
Om en bäck går över vägen,
Bygg en brygga då av siden,
Slå en spång av högrött kläde,
Led den tvärs utöver sunden,
210. Drag den över vida fjärdar,
Över älven uti Pohja,
Över själva forsens vågsvall!
»O du värd i Tapio-gården,
Tapiolas gårdsvärdinna!
Skogens gubbe, gamle gråskägg,
Gyllne konung uti skogen,
Mimerkki, du skogsvärdinna,
Skogens blida gåvokvinna,
Lundens gumma, blåbeslöjad,
220. Kärrets fru med röda strumpor!
Kom och tag mitt guld i byte,
Kom att växla bort mitt silver!
Gammalt är mitt guld som månen,
Silvret åldrigt såsom solen,
Uti krig det är förvärvat,
Modigt under hårda strider;
Nu det nöts i penningpungen,
Svartnar i min elddonspåse,
Då mitt guld ej någon byter,
230. Ingen växla vill mitt silver.»
Så den muntre Lemminkäinen
Länge gled omkring på skidor,
Sjöng vid skogens rand ett kväde,
Sånger tre i ödemarken,
Blidkade dess härskarinna,
Skogens herre likaledes,
Intog alla skogens tärnor,
Tjuste Tapios fagra jungfrur.
Nu i hastigt lopp de sände
240. Hiisis älg utur dess gömma
Bakom Tapiola-berget,
Ifrån Hiisi-borgens branter,
Fram till mannen, där han sökte,
I hans närhet, där han kvädde.
Själv den muntre Lemminkäinen
Låter nu sin snara falla
Över Hiisi-älgens skuldror,
Över halsen på kamelen,
Att ej mer den kunde sparka
250. Då han strök den över ryggen.
Nu den muntre Lemminkäinen
Själv till orda tog och sade:
»Skogens värd och markens herre,
Du som bor på mon, du sköne!
Mielikki, du skogsvärdinna,
Skogens blida gåvomoder!
Kom att guld utav mig taga;
Kom att välja ut mitt silver;
Bred nu ut ditt lärft på marken,
260. Lägg din linneduk, den vackra,
Under detta guld, som glimmar,
Under silvret här, som glänser,
Att det ej till marken faller,
Icke strös omkring i gruset!»
Bort begav han sig till Pohja,
Yttrade, när dit han hunnit:
»Hiisis älg jag nu har fångat,
Invid Hiisis åkerändar;
Giv mig, gumma, nu din dotter,
270. Skänk mig nu den unga bruden!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Svarar honom då och säger:
»Då först ger jag dig min dotter,
Skänker dig den unga bruden,
När du betslat stora springarn,
Tyglat bruna Hiisi-hingsten,
Hiisis häst, som fradga frustar,
Ytterst uppå Hiisis lindor.»
Nu den muntre Lemminkäinen
280. Fattade sitt gyllne betsel,
Tog sitt grimskaft utav silver,
Gick att söka Hiisi-hästen,
Fålen med den gula manen,
Ytterst uppå Hiisis lindor.
Fram med raska steg han styrde,
Vandrade åstad med snabbhet,
Till det gröna åkerfältet,
Till den helga åkerrenen;
Här han hästen efterspanar,
290. Fålen med den gula manen,
Bär vid bältet fålens tömmar,
Hingstens betseltyg på axeln.
Sökte en dag, sökte tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Steg han på en högrest kulle,
Klev på ryggen av ett stenblock,
Uppslog ögat emot öster,
Vände huvudet mot solen,
Såg då hästen uppå sanden,
300. Fålens gula man bland granar:
Lågor sprakade ur manen,
Rök utur dess hår sig trängde.
Härvid säger Lemminkäinen:
»O du Ukko, högst bland gudar,
Ukko, du som uppbär molnen,
Som behärskar himlens strömoln!
Låt nu himlavalvet öppnas,
Uppslå luftens rymd likt fönster,
Och låt järnhårt hagel falla,
310. Sänd ett isigt kylningsmedel
Ned på hästen, över manen,
Över Hiisi-bläsens länder!»
Ukko, skaparen däruppe,
Jumala därovan molnen
River fästet nu i stycken,
Himlens lock i tvenne delar,
Sänder isregn uti skurar,
Hagel, hårda såsom järnet,
Mindre än en fåles huvud,
320. Större än ett mänskohuvud,
Ned på hästen, över manen,
Uppå Hiisi-bläsens länder.
Därpå muntre Lemminkäinen
Gick att Hiisis häst betrakta,
Att på nära håll bese den,
Tog till orda själv och sade:
»Hiitolas ypperlige fåle,
Bergets häst som fradga frustar!
Räck nu fram den gyllne nosen,
330. Stick nu in ditt silverhuvud
Uti dessa gyllne betsel,
Detta remtyg utav silver!
Illa skall jag ej dig hålla,
Icke åka alltför mycket:
Blott en ringa väg jag färdas,
Blott ett obetydligt stycke,
Dit, till Pohja-gårdens stugor,
Till min stränga svärmors boning;
Ej jag vill dig slå med snärten,
340. Icke smälla till med spöet:
Slår dig sakta blott med silke,
Med en klädeslist allenast.»
Nu den bruna Hiisi-hingsten,
Hiisis häst, som fradga frustar,
Sträcker fram den gyllne nosen,
Tränger in sitt silverhuvud
Uti Ahtis gyllne betsel,
I hans remtyg utav silver.
Så den muntre Lemminkäinen
350. Tyglade den stora hästen,
Stack sitt betsel i dess guldmun,
Grimman på dess silverhuvud,
Hoppade på ryggen sedan,
Satte sig på bläsens länder.
Slog sin raska häst med spöet,
Viftade ett tag med vidjan,
Färdades ett litet stycke,
Framred längs det höga fjället,
Hän mot åsens norra sida,
360. Norr om toppen av ett snöberg,
Kom till Pohja-gårdens stugor,
Steg från gården in i pörtet,
Talade, när dit han kommit,
När till Pohja fram han hunnit:
»Nu jag betslat stora hästen,
Tyglat Hiisis goda fåle
På det gröna åkerfältet,
På den helga åkerrenen,
Och på skidor Hiisi-älgen
370. Bortom Hiisis fält jag fångat:
Giv mig, gumma, nu din dotter,
Skänk mig nu den unga bruden
Louhi, Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då först ger jag dig min dotter,
Skänker dig den unga bruden,
När du älvens svan har skjutit,
Träffat strömmens sköna fågel,
På den svarta Tuoni-älven,
380. I den helga strömmens virvel;
En gång blott du får försöka,
Blott ett enda pilskott göra.»
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Ut begav sig för att söka
Svanen med den långa halsen
På den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga.
Fram med raska steg han skrider,
390. Styr med skyndsamhet sin kosa
Till den svarta Tuoni-älven,
Till den helga strömmens virvel,
Bär på axeln stora bågen,
Kogret, piluppfyllt, på ryggen.
Herden i den våta hatten,
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Står ännu vid Tuoni-älven,
Vid den helga flodens virvel,
Ser omkring sig, spejar ständigt
400. Efter Lemminkäinens ankomst.
Slutligen en dag han skådar
Lemminkäinen själv, den muntre.
Ser hur han alltmer sig närmar
Till den svarta Tuoni-älven,
Till den vilda forsens bräddar,
Till den helga strömmens virvel.
Höjde då en orm ur vattnet,
Tog ett slutet rör ur vågen,
Rände det i mannens hjärta,
410. Genom Lemminkäinens lever,
Ifrån vänstra axelhålan
Ända fram till högra skuldran.
Lemminkäinen själv, den muntre,
Kände nu sig illa sårad,
Tog till orda då och sade:
»Däri allra värst jag gjorde,
Att jag glömde bort att fråga
Av min moder, som mig burit,
Efter tvenne ord allenast,
420. Eller, till det högsta, trenne:
Hur man vara bör, och leva,
Här i dessa onda dagar;
Ty jag känner icke ormsår,
Ej det slutna rörets verkan.
»O min moder, som mig burit,
Som med plågor mig har fostrat,
Om du kände nu och visste,
Var din arme son nu finnes,
Säkert skulle hit du hasta,
430. Genast till mitt bistånd skynda,
Att din arme gosse rädda
Från att dö på dessa vägar,
Från att ren som ung gå hädan,
Falla i sin ålders blomma!»
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Herden i den våta hatten,
Vräker därpå Lemminkäinen,
Störtar muntre Kaleva-sonen
I den svarta Tuoni-älven,
440. I dess allra värsta virvel;
Och den muntre Lemminkäinen
Flöt nu fram med dån i forsen,
Skymtande bland strömmens vågor,
Bort till Tuoni-gårdens stugor.
Tuonis son, den blodbestänkte,
Slår då honom med sin klinga,
Hugger genast till med svärdet,
Delar med ett hugg, som blixtrar,
Uti stycken fem den fallne,
450. Uti åtta skilda bitar,
Kastar dem i Tuoni-älven,
Ned i Manas låga vatten:
»Ligg nu där evinnerligen
Med din pil och med din bäge,
Skjut nu svanorna på strömmen,
Fåglarna från älvens bräddar!»
Det var Lemminkäinens bane,
Oförtrutne friarns öde
I den svarta Tuoni-älven,
460. Djupt i Manala, det låga.
Eftersinnar och begrundar
Vad som borde företagas,
Vilken väg som var att välja:
Om han skulle älgen lämna
Och till hemmet åter styra,
Eller än en gång försöka
Långsamt fram i skogen skida,
Söka skogsvärdinnans ynnest,
10. Blidka ödemarkens tärnor.
Höjer då sin röst och säger,
Och med dessa ord han talar:
»O du Ukko, högst bland gudar,
Gamle fader uti himlen!
Gör nu mig två raka skidor,
Tvenne lätta, glatta skrinndon,
Att jag kan med snabbhet styra
Över kärr och över marker,
Bort till Hiisis länder ila,
20. Bort utöver Pohjas moar,
Fram till Hiisi-älgens stigar,
Till de trakter renen trampar!
Skogmannasånger
v. 23—230.
»Ensam jag av våra männer
Går till yttre värv i skogen
Långsmed Tapiolas vägar,
Genom skogsbehärskarns gårdar.
Er jag hälsar, berg och fjällar,
Hälsar er, I mörka granar,
Hälsar eder, gråa aspar,
30. Hälsar den, som eder hälsar!
»Skog var blid! var gynnsam, öken!
Tapio, var mig bevågen!
Led nu jägarn till den skogsmark,
Bringa honom till den kulle,
Där en fångst han kunde göra,
Där han kan ett byte vinna!
»Nyyrikki, du Tapios gosse,
Rene man i röda mössan!
Tälj nu prickar uti skogen,
40. Hugg i bergen vägamärken,
Att jag, obekante, hittar,
Finner vägen, fastän främling,
Medan jag mitt byte söker,
Skogens gåvor efterjagar!
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Rena mor med fagert anlet!
Sänd nu ut ditt guld att vandra,
Låt ditt silver framåt skrida
Mot den man som byte söker,
50. I hans väg, som därom beder!
»Tag nu dina gyllne nycklar
Ifrån ringen vid din sida,
Öppna Tapios förrådskamrar,
Upplåt borgen uti skogen
På de dagar då jag jagar,
På den tid jag byte söker!
»Vill du ej dig själv bekväma,
Sänd då någon tjänsteflicka,
En avlönad tjänarinna,
60. En som lyder din befallning!
Ty värdinna är du icke,
Om du ej har tjänsteflickor,
Håller hundra tjänarinnor,
Tusen tärnor som dig lyda
Och som valla all din boskap,
Sköta om ditt myckna vildbråd.
»O du skogens lilla tärna,
Tapios mö med honingmunnen!
Blås nu på din honingspipa,
70. Låt nu honingröret ljuda
För den goda skogsfruns öra,
Den benägna skogsvärdinnans,
Att hon genast det må höra
Och stå upp ifrån sin vila,
Då hon icke tyckes höra,
Sällan eller aldrig vakna,
Fast jag esomoftast beder,
Kväder med min gyllne tunga!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
80. Hela tiden utan byte,
Skidar över kärr och marker,
Skidar genom vilda skogar,
Jumalas förbrända kullar,
Hiisis kolbetäckta moar.
Skidade en dag, och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Kom han till en högrest kulle,
Steg uppå ett väldigt klippblock,
Vände mot nordväst sitt öga,
90. Emot norr, utöver kärren;
Tapios gårdar då sig visa,
Deras gyllne dörrar glimma
Norrifrån, utöver kärret,
Under fjället i en småskog.
Nu den muntre Lemminkäinen
Genast fram till stället skyndar,
Ofördröjligen sig närmar,
Träder under Tapios fönster,
Reser upp sig för att blicka
100. In igenom sjätte fönstret:
Här bo de som bytet skänka,
Villebrådets givarinnor,
Klädda uti vardagsdräkter,
Trasiga, utslitna kläder.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Varför, skogens härskarinna,
Är du klädd i vardagskläder,
Arbetsplagg, fullkomligt slitna?
Varför är du svart i synen,
110. Hiskelig uti ditt anlet,
Vederstygglig över bröstet,
Ytterst ful till hela kroppen?
»Förr då jag gick ut i skogen,
Funnos trenne slott i skogen,
Ett av trä, av ben ett annat,
Och av sten det tredje slottet.
Gyllne fönster sex där voro
Uppå slottets alla väggar;
In jag såg igenom dessa,
120. Stående helt nära väggen:
Tapio, värden uti gården,
Tapiolas gårdsvärdinna,
Tellervo, dess unga tärna,
Jämte Tapios hela husfolk,
Alla uti guld de glänste,
Skimrade i silverkläder;
Själva skogens härskarinna,
Tapios vänliga värdinna,
Hade på sig gyllne armband,
130. Gyllne ringar uppå fingren,
Gyllne smycken på sitt huvud,
Gyllne lockar uti håret,
Gyllne hängen uti örat,
Sköna pärlor uppå halsen.
»O var blid, du skogsvärdinna,
Metsolas honingsrika moder!
Avlägg dina bägge höskor,
Dina näverskor från sveden,
Arbetslumporna från rian,
140. Kläd utav ditt vardagslintyg,
Kläd dig uti lyckokläder,
Påtag åter gåvodräkten
På de dagar då jag jagar,
På den tid jag byte söker!
Ty mig ledsnad här betager,
Olust här mig överkommer,
Då jag tomhänt nödgas bliva,
Hela tiden utan byte,
Då ej tidtals ens du giver,
150. Ej ens då och då mig gläder;
Lång är kvällen utan glädje,
Dagen lång förutan byte.
»Skogens gubbe, gamle gråskägg,
I din granrishatt och mosspäls!
Kläd nu skogarna i lärfter,
Ödemarkerna i kläden,
Asparna i vadmalsrockar,
Alarna i sköna dräkter,
Smycka furorna med silver,
160. Granarna med guldsirater,
Gamla träd med koppargördlar,
Tallarna med silverbälten,
Björkarna med gyllne blommor,
Stubbarna med gyllne fransar,
Kläd ånyo allt som fordom!
Förr i dina bättre dagar,
Lyste granarna som månen,
Furutopparna som solen,
Träden spredo honingsdofter,
170. Vällukt steg ur blåa skogen,
Och en doft av vört ur lunden,
Lukt av skirat smör ur kärret.
»Skogens dotter, ljuva tärna,
Tuulikki, du Tapios dotter!
Driv din hjord till brända marker,
Ut på öppna svedjesträckor!
Om den är för trög att springa,
Eller alltför lat att löpa,
Hämta då ett spö ur lunden,
180. Bryt ett björkris i en skogsdäld,
Vidrör därmed djurens sidor,
Och bestryk dem under bogen,
Egga dem att skyndsamt springa,
Att med större snabbhet löpa
Fram mot den, som här dem söker,
I hans väg, som ständigt jagar!
»När på väg din hjord har kommit,
Håll den då på själva vägen,
Framsträck dina tvenne händer
190. Som ett skrank på bägge sidor,
Att ej bytet sig förirrar,
Viker av från rätta vägen.
Skulle bytet sig förirra,
Vika av från rätta vägen,
Led det då på väg vid örat,
Styr det, med din hand kring hornet!
»Ligga ruskor över vägen,
Må du slänga dem åt sidan;
Stänges stigen av en trädstam,
200. Må du bryta den i stycken!
»Mötes du av något gärde,
Bryt då gärdet ner mot marken,
Intill femte vidjebandet,
Intill sjunde gärdsgårdsstören!
»Om en älv dig skulle möta,
Om en bäck går över vägen,
Bygg en brygga då av siden,
Slå en spång av högrött kläde,
Led den tvärs utöver sunden,
210. Drag den över vida fjärdar,
Över älven uti Pohja,
Över själva forsens vågsvall!
»O du värd i Tapio-gården,
Tapiolas gårdsvärdinna!
Skogens gubbe, gamle gråskägg,
Gyllne konung uti skogen,
Mimerkki, du skogsvärdinna,
Skogens blida gåvokvinna,
Lundens gumma, blåbeslöjad,
220. Kärrets fru med röda strumpor!
Kom och tag mitt guld i byte,
Kom att växla bort mitt silver!
Gammalt är mitt guld som månen,
Silvret åldrigt såsom solen,
Uti krig det är förvärvat,
Modigt under hårda strider;
Nu det nöts i penningpungen,
Svartnar i min elddonspåse,
Då mitt guld ej någon byter,
230. Ingen växla vill mitt silver.»
Så den muntre Lemminkäinen
Länge gled omkring på skidor,
Sjöng vid skogens rand ett kväde,
Sånger tre i ödemarken,
Blidkade dess härskarinna,
Skogens herre likaledes,
Intog alla skogens tärnor,
Tjuste Tapios fagra jungfrur.
Nu i hastigt lopp de sände
240. Hiisis älg utur dess gömma
Bakom Tapiola-berget,
Ifrån Hiisi-borgens branter,
Fram till mannen, där han sökte,
I hans närhet, där han kvädde.
Själv den muntre Lemminkäinen
Låter nu sin snara falla
Över Hiisi-älgens skuldror,
Över halsen på kamelen,
Att ej mer den kunde sparka
250. Då han strök den över ryggen.
Nu den muntre Lemminkäinen
Själv till orda tog och sade:
»Skogens värd och markens herre,
Du som bor på mon, du sköne!
Mielikki, du skogsvärdinna,
Skogens blida gåvomoder!
Kom att guld utav mig taga;
Kom att välja ut mitt silver;
Bred nu ut ditt lärft på marken,
260. Lägg din linneduk, den vackra,
Under detta guld, som glimmar,
Under silvret här, som glänser,
Att det ej till marken faller,
Icke strös omkring i gruset!»
Bort begav han sig till Pohja,
Yttrade, när dit han hunnit:
»Hiisis älg jag nu har fångat,
Invid Hiisis åkerändar;
Giv mig, gumma, nu din dotter,
270. Skänk mig nu den unga bruden!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Svarar honom då och säger:
»Då först ger jag dig min dotter,
Skänker dig den unga bruden,
När du betslat stora springarn,
Tyglat bruna Hiisi-hingsten,
Hiisis häst, som fradga frustar,
Ytterst uppå Hiisis lindor.»
Nu den muntre Lemminkäinen
280. Fattade sitt gyllne betsel,
Tog sitt grimskaft utav silver,
Gick att söka Hiisi-hästen,
Fålen med den gula manen,
Ytterst uppå Hiisis lindor.
Fram med raska steg han styrde,
Vandrade åstad med snabbhet,
Till det gröna åkerfältet,
Till den helga åkerrenen;
Här han hästen efterspanar,
290. Fålen med den gula manen,
Bär vid bältet fålens tömmar,
Hingstens betseltyg på axeln.
Sökte en dag, sökte tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Steg han på en högrest kulle,
Klev på ryggen av ett stenblock,
Uppslog ögat emot öster,
Vände huvudet mot solen,
Såg då hästen uppå sanden,
300. Fålens gula man bland granar:
Lågor sprakade ur manen,
Rök utur dess hår sig trängde.
Härvid säger Lemminkäinen:
»O du Ukko, högst bland gudar,
Ukko, du som uppbär molnen,
Som behärskar himlens strömoln!
Låt nu himlavalvet öppnas,
Uppslå luftens rymd likt fönster,
Och låt järnhårt hagel falla,
310. Sänd ett isigt kylningsmedel
Ned på hästen, över manen,
Över Hiisi-bläsens länder!»
Ukko, skaparen däruppe,
Jumala därovan molnen
River fästet nu i stycken,
Himlens lock i tvenne delar,
Sänder isregn uti skurar,
Hagel, hårda såsom järnet,
Mindre än en fåles huvud,
320. Större än ett mänskohuvud,
Ned på hästen, över manen,
Uppå Hiisi-bläsens länder.
Därpå muntre Lemminkäinen
Gick att Hiisis häst betrakta,
Att på nära håll bese den,
Tog till orda själv och sade:
»Hiitolas ypperlige fåle,
Bergets häst som fradga frustar!
Räck nu fram den gyllne nosen,
330. Stick nu in ditt silverhuvud
Uti dessa gyllne betsel,
Detta remtyg utav silver!
Illa skall jag ej dig hålla,
Icke åka alltför mycket:
Blott en ringa väg jag färdas,
Blott ett obetydligt stycke,
Dit, till Pohja-gårdens stugor,
Till min stränga svärmors boning;
Ej jag vill dig slå med snärten,
340. Icke smälla till med spöet:
Slår dig sakta blott med silke,
Med en klädeslist allenast.»
Nu den bruna Hiisi-hingsten,
Hiisis häst, som fradga frustar,
Sträcker fram den gyllne nosen,
Tränger in sitt silverhuvud
Uti Ahtis gyllne betsel,
I hans remtyg utav silver.
Så den muntre Lemminkäinen
350. Tyglade den stora hästen,
Stack sitt betsel i dess guldmun,
Grimman på dess silverhuvud,
Hoppade på ryggen sedan,
Satte sig på bläsens länder.
Slog sin raska häst med spöet,
Viftade ett tag med vidjan,
Färdades ett litet stycke,
Framred längs det höga fjället,
Hän mot åsens norra sida,
360. Norr om toppen av ett snöberg,
Kom till Pohja-gårdens stugor,
Steg från gården in i pörtet,
Talade, när dit han kommit,
När till Pohja fram han hunnit:
»Nu jag betslat stora hästen,
Tyglat Hiisis goda fåle
På det gröna åkerfältet,
På den helga åkerrenen,
Och på skidor Hiisi-älgen
370. Bortom Hiisis fält jag fångat:
Giv mig, gumma, nu din dotter,
Skänk mig nu den unga bruden
Louhi, Pohjolas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Då först ger jag dig min dotter,
Skänker dig den unga bruden,
När du älvens svan har skjutit,
Träffat strömmens sköna fågel,
På den svarta Tuoni-älven,
380. I den helga strömmens virvel;
En gång blott du får försöka,
Blott ett enda pilskott göra.»
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Ut begav sig för att söka
Svanen med den långa halsen
På den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga.
Fram med raska steg han skrider,
390. Styr med skyndsamhet sin kosa
Till den svarta Tuoni-älven,
Till den helga strömmens virvel,
Bär på axeln stora bågen,
Kogret, piluppfyllt, på ryggen.
Herden i den våta hatten,
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Står ännu vid Tuoni-älven,
Vid den helga flodens virvel,
Ser omkring sig, spejar ständigt
400. Efter Lemminkäinens ankomst.
Slutligen en dag han skådar
Lemminkäinen själv, den muntre.
Ser hur han alltmer sig närmar
Till den svarta Tuoni-älven,
Till den vilda forsens bräddar,
Till den helga strömmens virvel.
Höjde då en orm ur vattnet,
Tog ett slutet rör ur vågen,
Rände det i mannens hjärta,
410. Genom Lemminkäinens lever,
Ifrån vänstra axelhålan
Ända fram till högra skuldran.
Lemminkäinen själv, den muntre,
Kände nu sig illa sårad,
Tog till orda då och sade:
»Däri allra värst jag gjorde,
Att jag glömde bort att fråga
Av min moder, som mig burit,
Efter tvenne ord allenast,
420. Eller, till det högsta, trenne:
Hur man vara bör, och leva,
Här i dessa onda dagar;
Ty jag känner icke ormsår,
Ej det slutna rörets verkan.
»O min moder, som mig burit,
Som med plågor mig har fostrat,
Om du kände nu och visste,
Var din arme son nu finnes,
Säkert skulle hit du hasta,
430. Genast till mitt bistånd skynda,
Att din arme gosse rädda
Från att dö på dessa vägar,
Från att ren som ung gå hädan,
Falla i sin ålders blomma!»
Pohja-gårdens blinde gubbe,
Herden i den våta hatten,
Vräker därpå Lemminkäinen,
Störtar muntre Kaleva-sonen
I den svarta Tuoni-älven,
440. I dess allra värsta virvel;
Och den muntre Lemminkäinen
Flöt nu fram med dån i forsen,
Skymtande bland strömmens vågor,
Bort till Tuoni-gårdens stugor.
Tuonis son, den blodbestänkte,
Slår då honom med sin klinga,
Hugger genast till med svärdet,
Delar med ett hugg, som blixtrar,
Uti stycken fem den fallne,
450. Uti åtta skilda bitar,
Kastar dem i Tuoni-älven,
Ned i Manas låga vatten:
»Ligg nu där evinnerligen
Med din pil och med din bäge,
Skjut nu svanorna på strömmen,
Fåglarna från älvens bräddar!»
Det var Lemminkäinens bane,
Oförtrutne friarns öde
I den svarta Tuoni-älven,
460. Djupt i Manala, det låga.