Kalevala/Sång 15
< Kalevala
| ← Sång 14. |
|
Sång 16. → |
FEMTONDE SÅNGEN.
Lemminkäinens gamla moder
Tänker ständigt uti hemmet:
»Var månn’ Lemminkäinen hamnat,
Var månn’ Kauko har försvunnit,
Då han icke ren hörs komma
Från sin färd i vida världen?»
Icke vet den arma modern,
Fostrarinnan kan ej ana,
Var sig hennes kött må röra,
10. Hennes eget blod må irra:
Om på kottbeströdda kullar,
Uppå ljungbevuxna hedar,
Eller ute uppå havet,
På de skumbetäckta böljor,
Eller i det stora kriget,
I det svåra stridstumultet,
Varest blodet går till vaden,
Stiger ända upp till knäna.
Kyllikki, den fagra kvinnan,
20. Ser sig om åt alla sidor
Uti Lemminkäinens boning,
Uti Kaukomielis hemgård,
Blickar varje kväll på borsten,
Mönstrar kammen varje morgon.
Slutligen en dag det hände,
Tilldrog sig en morgon tidigt,
Att ur borsten blod sågs drypa,
Nedrann röd från kammens tinnar.
Kyllikki, den fagra kvinnan,
30. Tog till orda då och sade:
»Död är nu helt visst min make,
Hädangången sköne Kauko,
Uppå obebodda vägar,
Uppå obekanta stigar,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
Därpå Lemminkäinens moder
Själv en blick på borsten kastar,
Och då brister hon i tårar:
40. »Ve mig arma! ve min levnad,
Mina olyckssälla dagar!
Nu min egen arme gosse,
Nu min son, den olycksfulle,
Råkat ut för onda dagar;
Ofärd har den arme drabbat,
Död är muntre Lemminkäinen,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
Och hon lyfter sina fållar,
50. Bär dem upp med bägge händer,
Hastar genast ut mot fjärran,
Springer snabbt och ilar skyndsamt.
Kullar dåna, där hon framgår,
Dälder höjas, berg sig sänka,
Höga marker bliva lägre,
Låga marker stiga högre.
Fram till Pohjola hon kommer,
Frågar efter Lemminkäinen,
Spörjer så och tar till orda:
60. »O, du Pohjolas värdinna,
Säg, var finnes Lemminkäinen?
Var har du gjort av min gosse?»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Svarar henne då och säger:
»Icke vet jag av din gosse,
Vet ej vart han har försvunnit:
Jag i släden honom satte,
Med en eldig hingst i redet:
Kanske han förgåtts i stöpet,
70. Stelnat uppå havets isar,
Råkat ut för vargens käftar,
Nått i björnens gap sin bane.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Detta ljuger du förvisso!
Vargen rår ej på de mina,
Björnen ej på Lemminkäinen;
Med ett finger slår han vargar,
Björnarna med blotta handen;
Om du icke vill mig säga,
80. Vart du bringat Lemminkäinen,
Skall din rias dörr jag bräcka,
Sampos gångjärn sönderbryta.»
Sade Pohjolas värdinna:
»Mannen jag med mat har mättat,
Har med dryck undfägnat honom,
Tills han här blev nog förplägad;
Satte honom så i båten,
Till att styra utför forsar,
Och jag känner ej för övrigt
90. Var den stackaren har hamnat,
Om i forsens vilda virvlar,
Om i strömmens svall han sjunkit.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Detta ljuger du förvisso;
Tala sanning, utan omsvep,
Kom till sist med dina lögner!
Säg mig, vart du Kauko bringat,
Undanröjt Kalevalainen,
Eller skall fördärv dig drabba,
100. Döden innan kort dig hinna!»
Sade Pohjolas värdinna:
»Sanning må jag då dig säga:
Jag har honom sänt på älgjakt,
Ut att stolta renar fånga
Och att stora hästar tygla,
Fålar uti redet spänna;
Sänd han blev att svanen söka,
Att den helga fågeln fånga,
Men nu vet jag icke mera
110. Vilken ofärd honom drabbat,
Vilka hinder hunnit möta,
Då han icke ren hörs komma,
För att sig en brud begära,
För att här min dotter fordra.»
Modern nu den vilsne söker,
Letar efter den försvunne,
Springer som en varg på kärren,
Som en björn i djupa skogar,
Går i vattnet som en utter,
120. Som ett grävsvin över fälten,
Som en igelkott längs uddar,
Långsmed sjöar som en hare,
Kastar alla stenar undan,
Vänder stubbarna på snedden,
Skjuter undan vägens ruskor,
Sammansparkar granrisspänger.
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Träden om sin son hon spörjer,
130. Frågar dem om den försvunne.
Trädet talar, furan suckar,
Eken henne fyndigt svarar:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Till en oblid lott jag föddes,
Alstrades till svåra dagar,
Att till ved i traven klyvas,
Att till klabbar sönderhuggas,
Och att bränsle bli i rian,
140. Ner till svedjestockar fällas.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Slutligt av en väg hon mötes,
Och för vägen hon sig bugar:
»O du väg, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Skådat här mitt gyllne äpple,
Varseblivit silverstaven?»
Vägen henne fyndigt svarar,
150. Yttrar dessa ord och säger:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Ty till oblid lott jag föddes,
Alstrades till hårda dagar:
Att av varje hund beträdas,
Att av ryttare befaras,
Att av styva skodon stampas,
Att av hårda klackar trampas.»
Länge söker hon den vilsne,
160. Söker, finner honom icke.
Slutligt månen henne möter,
Och för månen hon sig bugar:
»Måne du, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Månen, som av Gud är skapad,
Svarar henne ganska fyndigt:
»Själv jag har för många sorger
170. Att mig om din son bekymra;
Till en oblid lott jag föddes,
Alstrades till härda dagar,
Att om natten ensam vandra,
Att i kölden ständigt lysa,
Att om vintern flitigt vaka,
Och om sommaren försvinna.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Solen slutligt möter henne,
180. Och för solen hon sig bugar:
»O du sol, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Solen vet dock redan något,
Dagens sköna ljus förtäljer:
»Dödad är din son, du arma,
Dödad är han, bragt om livet
I den svarta Tuoni-älven,
190. Manalas urgamla vatten:
Flutit har han nedför forsar,
Skymtande bland strömmens vågor,
Ända bort till Tuonis gårdar,
Ner till Manala, det låga.»
Därpå Lemminkäinens moder
Brister ut i bittra tårar,
Skyndar sig till smedens smedja:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Förr du smitt, i går du smidde:
200. Smid nu ock på denna dagen!
Smid en räfsa, kopparskaftad,
Hamra utav järn dess tenar,
Smid dem hundra famnar länga,
Hamra skaftet femfalt längre!»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Gör en räfsa, kopparskaftad,
Hamrar utav järn dess tenar,
Gör dem hundra famnar länga,
210. Själva skaftet femfalt längre.
Lemminkäinens gamla moder
Tar den järnbesmidda räfsan
Och till Tuonis älv hon flyger,
Men till solen så hon beder:
»O du sol, som Gud har danat,
Du vårt ljus, av skaparn alstrat!
Stråla nu en stund med värme,
Skina hett den andra stunden
Och med brännhet glöd en tredje,
220. Sänk i sömn den tvära skaran,
Trötta Manalas befolkning,
Insöv Tuonis hela härsmakt!»
Solen, som av Gud är danad,
Dagens ljus, av skaparn alstrat,
På en krokig björk sig sänkte,
Nedflög i den krumpna alen,
Strålade en stund med värme,
Sken en annan stund med hetta
Och med brännhet glöd en tredje,
230. Sövde in den tvära skaran,
Sänkte Manas folk i slummer,
Unge män, mot svärden stödda,
Gubbar, lutade mot stavar,
Medelålders män mot spjuten,
Därpå fladdrade hon åter
Mot det jämna himlafästet
Till sin forna plats däruppe,
Till sitt förra hem tillbaka.
Därpå Lemminkäinens moder
240. Tar sin järnförsedda räfsa,
Räfsar därmed efter Kauko
Uti forsens vilda vågsvall,
I den strida strömmens vatten,
Räfsar, finner honom icke.
Längre ner hon nu sig drager,
Stiger ända ner i havet,
Uti öppna sjön till vaden,
Intill midjan ner i vattnet.
Här hon räfsar efter Kauko,
250. Långs den svarta Tuoni-älven,
Drager räfsan uppför strömmen,
Drar en gång, och drar en annan,
Får så tag uti hans skjorta,
Till sin sorg, i skjortan endast;
Drager än en gång med räfsan,
Fångar strumporna och hatten,
Strumporna med sorg och smärta,
Hatten under största ångest.
Ännu lägre ner hon stiger,
260. Ner till Manas lägsta sänkning,
Räfsar en gång långsmed strömmen,
Drar ett annat tag tvärsöver,
Drar ett tredje uppå snedden,
Men till slut, vid tredje taget,
Stannar då en sädeskärve
I den järnbesmidda räfsan.
Ej det var en sädeskärve,
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
270. Som i räfsans tenar fastnat
Med det ej benämnda fingret,
Med en tå på vänstra foten.
Nu steg muntre Lemminkäinen,
Kaleva-sonen nu sig höjde
Uti räfsan utav koppar
Fram till vattnets klara yta;
Likväl feltes ännu litet:
Ena handen, halva huvu’t
Flere andra smärre bitar,
280. Därtill slutligt själva livet.
Modern detta överväger,
Under tårar så hon säger:
»Månn’ härav en karl kan bliva,
Växa upp en nyfödd hjälte?»
Detta råkar korpen höra,
Tar till orda då och svarar:
»Karl kan ej den döde bliva,
Ej en man den hädangångne:
Siken ren hans ögon ätit,
290. Gäddan kluvit skulderbladen;
Kasta karlen ner i havet,
Vräk i Tuonis älv den döde,
Kanske blir han där en valross,
Växer kanske där till valfisk.»
Det var Lemminkäinens moder,
Ej sin gosse bort hon kastar;
Drager än ett tag i vattnet
Med sin räfsa utav koppar
Långs den svarta Tuoni-älven,
300. Långsmed strömmen, tvärs däröver;
Uppdrar huvudet och handen,
Hälften utav ryggens kotor
Och den ena sidans revben,
Flere andra smärre bitar,
Sammansätter nu sin gosse,
Formar härav Lemminkäinen.
Kött med kött hon sammanhäftar,
Ben vid ben hon åter fogar,
Led mot led hon sammanbinder,
310. Brustna ådror hon förenar.
Ådrorna hon själv förbinder,
Sammanknyter deras ändar,
Räknar alla ådersträngar,
Yttrar dessa ord och säger:
Läkningsord för ådrorna.
v. 315—376.
»O du ådrornas gudinna,
Suonetar, du fagra kvinna,
Du som ådror skickligt spinner
Med den nätta, vackra tenen,
Med en slända utav koppar,
320. Med ett hjul, av järn arbetat,
Kom nu hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Tag en åderbunt i famnen,
Tag en knippa hull på armen,
För att ådrorna förbinda,
Deras ändar sammanknyta,
I de stora öppna såren,
I de svårt upprivna hålen!
»Om ej detta är tillräckligt,
330. Finns en jungfru ovan luften
I en farkost utav koppar,
I en båt med högröd bakstam:
Kom, du jungfru, ner ur luften,
Kom, från himlens mitt, o tärna,
Ro i ådrorna med båten,
Framglid här längs dessa leder,
Genom benens alla hålor,
Långsmed alla dessa ledbrott!
»Lägg var åder på sitt ställe,
340. Giv envar sitt rätta läge,
Sammanfoga större blodkärl,
Pulsar tätt intill varandra,
Hopknyt korsvis fina nerver,
Mindre ådror likaledes!
»Tag därpå den fina nålen,
Träd däri en tråd av silke,
Sömma sen med fina nålen,
Sy tillhopa med dess tennudd
Ändarna på alla ådror,
350. Knyt dem till med band av silke!
»Om ej detta är tillräckligt,
Spänn då, Gud, du uppenbare,
Dina fålar själv i redet,
Ställ i ordning dina hästar,
Åk uti din granna släde
Genom ben och brutna leder,
Längs det ännu lösa köttet,
Genom än ej fästa ädror,
Foga benen invid köttet,
360. Hopfäst ädror vid varandra,
Lägg i benens hålor silver,
Guld, där någon åder brustit!
»Men där huden sönderslitits,
Låt på nytt en hud sig bilda;
Där en åder blivit skadad,
Må du nya ådror knyta;
Och där bloden har förrunnit,
Må du blod ånyo gjuta,
Där ett ben är sönderkrossat,
370. Må ett nytt du åter foga;
Där ett stycke kött har lossnat,
Må du kött ånyo fästa:
Signa allt uppå sitt ställe,
Giv åt allt sitt rätta läge,
Ben vid benet, kött vid köttet,
Ena leden vid den andra!»
Härmed Lemminkäinens moder
Bragte mannen, hjälpte hjälten
Till det liv han fordom ägde,
380. Till hans förra form och skapnad.
Ådrorna med ord hon läkte,
Sammanfäste deras ändar,
Fick ej mannen dock att tala,
Ej sitt barn att tungan röra.
Därför tager hon till orda,
Höjer själv sin röst och säger:
»Var skall läkemedlet tagas,
Var en droppe honing hämtas
För att nu den svage smörja,
390. Och den illa farne bota,
Att han åter börjar tala,
Får igen sin sångförmåga?
»Du vår fågel, Mehiläinen,
Konung över skogens blommor,
Flyg åstad att honing hämta,
Att den ljuva saften bringa
Ifrån Metsola, det ljuva,
Från det trägna Tapiola,
Utur många blommors knoppar,
400. Utur många grässträns hylsor,
Till en bot för dessa skador,
Till en läkedom för såren!»
Mehiläinen, snabbe fågeln,
Flyger dädan lätt och ledigt,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det trägna Tapiola,
Stinger blommorna på fältet,
Samlar honing på sin tunga
Ifrån sex små blommors toppar,
410. Ifrån hundra grässtråns hylsor;
Flyger surrande tillbaka,
Brummande han återvänder,
Med i honing vätta vingar,
Fjädrar, dränkta uti blomsaft.
Därpå Lemminkäinens moder
Tager detta läkemedel,
Smörjer därmed nu den svage,
Söker så att honom bota;
Ingen hjälp dock härav vinnes,
420. Mannen får hon ej att tala.
Upp hon hov sin röst och sade:
»Mehiläinen, lilla fågel!
Flyg nu bort till andra trakter,
Över nio hav dig skynda,
Till en ö på öppna fjärden,
Till det honingsrika landet,
Fram till Tuuris nya stuga,
Palvonens ej täckta boning,
Där en ljuvlig honing finnes,
430. Ett förträffligt läkemedel,
Som för ådror väl sig ägnar,
Som är lämpeligt för ledbrott;
Hämta detta läkemedel,
Denna underbara salva,
Att av mig på såren bredas,
Över dessa skador smörjas!»
Mehiläinen, flinke karlen,
Flög på snabba vingar åter,
Över alla nio haven
440. Och ett tionde till hälften,
Flög en dag och flög en annan,
Flög på tredje dagen redan
Utan att i vassen vila,
Att på något blad sig sätta,
Bort till ön på öppna fjärden,
Till det honingsrika landet,
Upp till fallet av en eldfors,
Till den helga strömmens virvel.
Honing här som bäst man kokte,
450. Smörjelser man här beredde
Uti små och låga lerkärl,
Uti ganska vackra kittlar,
Vilka rymde blott en tumme,
Fylldes av en fingerända:
Mehiläinen, flinke karlen,
Fick av dessa läkemedel.
När en liten tid förlidit,
Någon ringa stund förflutit,
Kommer biet under surrning,
460. Närmar sig med mycket väsen,
Bär i famnen sex små koppar,
Sju på axlarna och ryggen,
Alla fulla utav balsam,
Fulla utav goda salvor.
Lemminkäinens moder smörjer
Nu sin son med denna balsam,
Dessa nio läkemedel,
Åtta skilda trolldomssalvor:
Ingen hjälp härav förspordes,
470. Ingen båtnad ens av detta.
Själv hon tager då till orda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Mehiläinen, luftens fågel,
Flyg ännu för tredje gången
Upp emot den höga rymden,
Över fästets nio himlar.
Honing finns där rikeligen,
Saft så mycket man kan önska,
Varmed skaparn själv har botat,
480. Jumala, den rene, signat,
Gud bestrukit sina söner,
Då dem våldets ondska skadat.
Vät din vinge där i honing,
Sänk den i den klara saften,
Hämta honing i din vinge
Bringa saft i din beklädnad,
Att på dessa skador smörjas,
Över sjuka ställen gjutas!»
Mehiläinen, kloka fågeln,
490. Tar till orda då och säger:
»Huru skall då dit jag komma,
Jag, en man med ringa krafter?»
»Lätteligen dit du kommer,
Skönt det blir för dig att flyga
Över månen, under solen,
Mellan himlens alla stjärnor!
Svinga dig på första dagen
Upp till Kuutamoinens tinning;
Sväva sedan på den andra
500. Fram till Karlavagnens skuldror;
Höj dig på den tredje dagen
Till sjustjärnans rygg däruppe:
Därifrån är blott ett stycke,
Blott en obetydlig sträcka
Fram till Jumala, den höge,
Till den sälles himlasalar.»
Mehiläinen steg från marken,
Lättbevingad, upp från tuvan,
Började med snabbhet flyga,
510. Svävade på fina vingar;
Månens ring han snart berörde,
Framflög långsmed solens fållar,
Utmed Karlavagnens skuldror,
Långs sjustjärnans rygg däruppe.
Flög i skaparns egna källrar,
In uti allhärskarns kamrar;
Balsam här som bäst bereddes,
Salvor här man sammansatte
Uti kittlar utav silver,
520. Uti flere gyllne grytor.
Honing sjöd i kärlens inre,
Smör kring alla kanter fräste,
Sötma uppå södra sidan,
Fett uti den norra ändan;
Mehiläinen, luftens fågel,
Fick nu honing här tillräckligt,
Saft så mycket honom lyste.
När en liten tid förlidit,
Surrar biet ren tillbaka,
530. Brummande det återkommer;
Hundra horn det bär i famnen,
Tusen andra smärre käril:
Dels med honing, dels med vatten,
Dels ock med den bästa balsam.
Därpå Lemminkäinens moder
Smakar med sin mun på salvan,
Prövar medlet med sin tunga,
Smakar på med största nöje:
»Detta är av samma salva,
540. Samma allmaktsläkemedel,
Varmed Jumala bestrukit,
Skaparn botat sjuka ställen.»
Därpå smorde hon den svage,
Botade den illa farne,
Smorde mellan alla kotor,
Smorde långsmed alla leder,
Smorde nertill, smorde upptill,
Gned på mitten understundom,
Därpå tog hon själv till orda,
550. Yttrade och sade detta:
»Uppstig nu ifrån din vila,
Res dig upp utur din slummer,
Ifrån dessa snöda ställen,
Från ditt hårda ödes läger!»
Mannen uppsteg från sin vila,
Vaknade utur sin slummer,
Kunde också redan tala,
Kunde själv sin tunga röra:
»Länge har jag arme sovit,
560. Slumrat här i långa tider,
Sött i sömnens famn jag vilat,
Djupt försjunken uti dvala!»
Därpå Lemminkäinens moder
Tog till orda själv och sade:
»Längre hade dock du sovit,
Slumrat än, i flere tider,
Om din arma mor ej funnits,
Din osälla fostrarinna!
»Säg mig nu, min arme gosse,
570. Nämn för mig, att jag får höra,
Vem som bragt dig ner till Mana,
Störtat dig i Tuoni-älven?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade sin egen moder:
»Herden i den våta hatten,
Untamolas blinde gubbe,
Han har bragt mig ner till Mana,
Störtat mig i Tuoni-älven;
Upp han tog en orm ur vattnet,
580. Höjde upp en snok ur vågen
Emot mig beklagansvärde;
Och jag kände därom intet,
Kände ingenting om ormsår,
Om det slutna rörets verkan!»
Sade Lemminkäinens moder:
»O du insiktslöse dåre!
Trollmän ville du besvärja
Och med sång förhäxa lappar,
Och du känner dock ej ormsår,
590. Ej det slutna rörets verkan!
Sjöormens ursprung
v. 591—602.
»Ormens upphov är i vattnet,
Rörets ursprung är i vågen,
Uti allans goda hjärna,
Inuti havssvalans huvud.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Avgav slem som föll i vägen;
Vattnet drog det ut på längden,
Mjukt i solens sken blev slemmet,
Vaggades av vinden sedan,
600. Gungades av vattnets fläktar;
Vågor vräkte det mot stranden,
Bränningen i land det förde.»
Därpå Lemminkäinens moder
Vaggar den så välbekante
Till det liv han fordom ägde,
Till hans förra form och skepnad,
Till och med till litet bättre,
Friskare än tillförene;
Spörjer sedan av sin gosse,
610. Huruvida något fattas.
Sade muntre Lemminkämen:
»Ganska mycket än mig fattas:
Borta dröjer än mitt hjärta,
Borta dväljes håg och sinne
Hos de fagra mör i Pohja,
Hos de sköna, lockomhöljda.
Pohjas gumma, mögelörat,
Ger mig likväl ej sin dotter,
Förrän jag har allan skjutit,
620. Förrän jag har svanen träffat
På den svarta Tuoni-älven,
Vid den helga forsens virvel!»
Sade Lemminkäinens moder,
Talade och gav till gensvar:
»Lämna dina usla svanor,
Låt din alla bo och bygga
På den svarta Tuoni-älven,
I dess glöduppfyllda virvel,
Återvänd till hemmets nejder
630. Med din stackars gamla moder!
»Prisa dessutom din lycka,
Tacka Gud, den uppenbare,
Att en verklig hjälp han skänkt dig
Att han väckt dig än till livet,
Ifrån Tuonis säkra vägar,
Manas mest avlägsna nejder.
Intet hade jag väl mäktat,
Ingenting av egna krafter,
Om ej Gud sin nåd förlänat,
640. Den sannfärdige mig bistått!»
Därpå muntre Lemminkäinen
Genast hemåt sig begiver
Med sin egen hulda moder,
Med sin gamla fostrarinna.
Här jag sluta vill om Kauko,
Här jag lämnar Lemminkäinen
Bort, för längre tid, ur sången,
Vänder hastigt nu mitt kväde,
Leder sången in på annat,
650. Styr med den på nya stigar.
Tänker ständigt uti hemmet:
»Var månn’ Lemminkäinen hamnat,
Var månn’ Kauko har försvunnit,
Då han icke ren hörs komma
Från sin färd i vida världen?»
Icke vet den arma modern,
Fostrarinnan kan ej ana,
Var sig hennes kött må röra,
10. Hennes eget blod må irra:
Om på kottbeströdda kullar,
Uppå ljungbevuxna hedar,
Eller ute uppå havet,
På de skumbetäckta böljor,
Eller i det stora kriget,
I det svåra stridstumultet,
Varest blodet går till vaden,
Stiger ända upp till knäna.
Kyllikki, den fagra kvinnan,
20. Ser sig om åt alla sidor
Uti Lemminkäinens boning,
Uti Kaukomielis hemgård,
Blickar varje kväll på borsten,
Mönstrar kammen varje morgon.
Slutligen en dag det hände,
Tilldrog sig en morgon tidigt,
Att ur borsten blod sågs drypa,
Nedrann röd från kammens tinnar.
Kyllikki, den fagra kvinnan,
30. Tog till orda då och sade:
»Död är nu helt visst min make,
Hädangången sköne Kauko,
Uppå obebodda vägar,
Uppå obekanta stigar,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
Därpå Lemminkäinens moder
Själv en blick på borsten kastar,
Och då brister hon i tårar:
40. »Ve mig arma! ve min levnad,
Mina olyckssälla dagar!
Nu min egen arme gosse,
Nu min son, den olycksfulle,
Råkat ut för onda dagar;
Ofärd har den arme drabbat,
Död är muntre Lemminkäinen,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
Och hon lyfter sina fållar,
50. Bär dem upp med bägge händer,
Hastar genast ut mot fjärran,
Springer snabbt och ilar skyndsamt.
Kullar dåna, där hon framgår,
Dälder höjas, berg sig sänka,
Höga marker bliva lägre,
Låga marker stiga högre.
Fram till Pohjola hon kommer,
Frågar efter Lemminkäinen,
Spörjer så och tar till orda:
60. »O, du Pohjolas värdinna,
Säg, var finnes Lemminkäinen?
Var har du gjort av min gosse?»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Svarar henne då och säger:
»Icke vet jag av din gosse,
Vet ej vart han har försvunnit:
Jag i släden honom satte,
Med en eldig hingst i redet:
Kanske han förgåtts i stöpet,
70. Stelnat uppå havets isar,
Råkat ut för vargens käftar,
Nått i björnens gap sin bane.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Detta ljuger du förvisso!
Vargen rår ej på de mina,
Björnen ej på Lemminkäinen;
Med ett finger slår han vargar,
Björnarna med blotta handen;
Om du icke vill mig säga,
80. Vart du bringat Lemminkäinen,
Skall din rias dörr jag bräcka,
Sampos gångjärn sönderbryta.»
Sade Pohjolas värdinna:
»Mannen jag med mat har mättat,
Har med dryck undfägnat honom,
Tills han här blev nog förplägad;
Satte honom så i båten,
Till att styra utför forsar,
Och jag känner ej för övrigt
90. Var den stackaren har hamnat,
Om i forsens vilda virvlar,
Om i strömmens svall han sjunkit.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Detta ljuger du förvisso;
Tala sanning, utan omsvep,
Kom till sist med dina lögner!
Säg mig, vart du Kauko bringat,
Undanröjt Kalevalainen,
Eller skall fördärv dig drabba,
100. Döden innan kort dig hinna!»
Sade Pohjolas värdinna:
»Sanning må jag då dig säga:
Jag har honom sänt på älgjakt,
Ut att stolta renar fånga
Och att stora hästar tygla,
Fålar uti redet spänna;
Sänd han blev att svanen söka,
Att den helga fågeln fånga,
Men nu vet jag icke mera
110. Vilken ofärd honom drabbat,
Vilka hinder hunnit möta,
Då han icke ren hörs komma,
För att sig en brud begära,
För att här min dotter fordra.»
Modern nu den vilsne söker,
Letar efter den försvunne,
Springer som en varg på kärren,
Som en björn i djupa skogar,
Går i vattnet som en utter,
120. Som ett grävsvin över fälten,
Som en igelkott längs uddar,
Långsmed sjöar som en hare,
Kastar alla stenar undan,
Vänder stubbarna på snedden,
Skjuter undan vägens ruskor,
Sammansparkar granrisspänger.
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Träden om sin son hon spörjer,
130. Frågar dem om den försvunne.
Trädet talar, furan suckar,
Eken henne fyndigt svarar:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Till en oblid lott jag föddes,
Alstrades till svåra dagar,
Att till ved i traven klyvas,
Att till klabbar sönderhuggas,
Och att bränsle bli i rian,
140. Ner till svedjestockar fällas.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Slutligt av en väg hon mötes,
Och för vägen hon sig bugar:
»O du väg, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Skådat här mitt gyllne äpple,
Varseblivit silverstaven?»
Vägen henne fyndigt svarar,
150. Yttrar dessa ord och säger:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Ty till oblid lott jag föddes,
Alstrades till hårda dagar:
Att av varje hund beträdas,
Att av ryttare befaras,
Att av styva skodon stampas,
Att av hårda klackar trampas.»
Länge söker hon den vilsne,
160. Söker, finner honom icke.
Slutligt månen henne möter,
Och för månen hon sig bugar:
»Måne du, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Månen, som av Gud är skapad,
Svarar henne ganska fyndigt:
»Själv jag har för många sorger
170. Att mig om din son bekymra;
Till en oblid lott jag föddes,
Alstrades till härda dagar,
Att om natten ensam vandra,
Att i kölden ständigt lysa,
Att om vintern flitigt vaka,
Och om sommaren försvinna.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Solen slutligt möter henne,
180. Och för solen hon sig bugar:
»O du sol, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Solen vet dock redan något,
Dagens sköna ljus förtäljer:
»Dödad är din son, du arma,
Dödad är han, bragt om livet
I den svarta Tuoni-älven,
190. Manalas urgamla vatten:
Flutit har han nedför forsar,
Skymtande bland strömmens vågor,
Ända bort till Tuonis gårdar,
Ner till Manala, det låga.»
Därpå Lemminkäinens moder
Brister ut i bittra tårar,
Skyndar sig till smedens smedja:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Förr du smitt, i går du smidde:
200. Smid nu ock på denna dagen!
Smid en räfsa, kopparskaftad,
Hamra utav järn dess tenar,
Smid dem hundra famnar länga,
Hamra skaftet femfalt längre!»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Gör en räfsa, kopparskaftad,
Hamrar utav järn dess tenar,
Gör dem hundra famnar länga,
210. Själva skaftet femfalt längre.
Lemminkäinens gamla moder
Tar den järnbesmidda räfsan
Och till Tuonis älv hon flyger,
Men till solen så hon beder:
»O du sol, som Gud har danat,
Du vårt ljus, av skaparn alstrat!
Stråla nu en stund med värme,
Skina hett den andra stunden
Och med brännhet glöd en tredje,
220. Sänk i sömn den tvära skaran,
Trötta Manalas befolkning,
Insöv Tuonis hela härsmakt!»
Solen, som av Gud är danad,
Dagens ljus, av skaparn alstrat,
På en krokig björk sig sänkte,
Nedflög i den krumpna alen,
Strålade en stund med värme,
Sken en annan stund med hetta
Och med brännhet glöd en tredje,
230. Sövde in den tvära skaran,
Sänkte Manas folk i slummer,
Unge män, mot svärden stödda,
Gubbar, lutade mot stavar,
Medelålders män mot spjuten,
Därpå fladdrade hon åter
Mot det jämna himlafästet
Till sin forna plats däruppe,
Till sitt förra hem tillbaka.
Därpå Lemminkäinens moder
240. Tar sin järnförsedda räfsa,
Räfsar därmed efter Kauko
Uti forsens vilda vågsvall,
I den strida strömmens vatten,
Räfsar, finner honom icke.
Längre ner hon nu sig drager,
Stiger ända ner i havet,
Uti öppna sjön till vaden,
Intill midjan ner i vattnet.
Här hon räfsar efter Kauko,
250. Långs den svarta Tuoni-älven,
Drager räfsan uppför strömmen,
Drar en gång, och drar en annan,
Får så tag uti hans skjorta,
Till sin sorg, i skjortan endast;
Drager än en gång med räfsan,
Fångar strumporna och hatten,
Strumporna med sorg och smärta,
Hatten under största ångest.
Ännu lägre ner hon stiger,
260. Ner till Manas lägsta sänkning,
Räfsar en gång långsmed strömmen,
Drar ett annat tag tvärsöver,
Drar ett tredje uppå snedden,
Men till slut, vid tredje taget,
Stannar då en sädeskärve
I den järnbesmidda räfsan.
Ej det var en sädeskärve,
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
270. Som i räfsans tenar fastnat
Med det ej benämnda fingret,
Med en tå på vänstra foten.
Nu steg muntre Lemminkäinen,
Kaleva-sonen nu sig höjde
Uti räfsan utav koppar
Fram till vattnets klara yta;
Likväl feltes ännu litet:
Ena handen, halva huvu’t
Flere andra smärre bitar,
280. Därtill slutligt själva livet.
Modern detta överväger,
Under tårar så hon säger:
»Månn’ härav en karl kan bliva,
Växa upp en nyfödd hjälte?»
Detta råkar korpen höra,
Tar till orda då och svarar:
»Karl kan ej den döde bliva,
Ej en man den hädangångne:
Siken ren hans ögon ätit,
290. Gäddan kluvit skulderbladen;
Kasta karlen ner i havet,
Vräk i Tuonis älv den döde,
Kanske blir han där en valross,
Växer kanske där till valfisk.»
Det var Lemminkäinens moder,
Ej sin gosse bort hon kastar;
Drager än ett tag i vattnet
Med sin räfsa utav koppar
Långs den svarta Tuoni-älven,
300. Långsmed strömmen, tvärs däröver;
Uppdrar huvudet och handen,
Hälften utav ryggens kotor
Och den ena sidans revben,
Flere andra smärre bitar,
Sammansätter nu sin gosse,
Formar härav Lemminkäinen.
Kött med kött hon sammanhäftar,
Ben vid ben hon åter fogar,
Led mot led hon sammanbinder,
310. Brustna ådror hon förenar.
Ådrorna hon själv förbinder,
Sammanknyter deras ändar,
Räknar alla ådersträngar,
Yttrar dessa ord och säger:
Läkningsord för ådrorna.
v. 315—376.
»O du ådrornas gudinna,
Suonetar, du fagra kvinna,
Du som ådror skickligt spinner
Med den nätta, vackra tenen,
Med en slända utav koppar,
320. Med ett hjul, av järn arbetat,
Kom nu hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Tag en åderbunt i famnen,
Tag en knippa hull på armen,
För att ådrorna förbinda,
Deras ändar sammanknyta,
I de stora öppna såren,
I de svårt upprivna hålen!
»Om ej detta är tillräckligt,
330. Finns en jungfru ovan luften
I en farkost utav koppar,
I en båt med högröd bakstam:
Kom, du jungfru, ner ur luften,
Kom, från himlens mitt, o tärna,
Ro i ådrorna med båten,
Framglid här längs dessa leder,
Genom benens alla hålor,
Långsmed alla dessa ledbrott!
»Lägg var åder på sitt ställe,
340. Giv envar sitt rätta läge,
Sammanfoga större blodkärl,
Pulsar tätt intill varandra,
Hopknyt korsvis fina nerver,
Mindre ådror likaledes!
»Tag därpå den fina nålen,
Träd däri en tråd av silke,
Sömma sen med fina nålen,
Sy tillhopa med dess tennudd
Ändarna på alla ådror,
350. Knyt dem till med band av silke!
»Om ej detta är tillräckligt,
Spänn då, Gud, du uppenbare,
Dina fålar själv i redet,
Ställ i ordning dina hästar,
Åk uti din granna släde
Genom ben och brutna leder,
Längs det ännu lösa köttet,
Genom än ej fästa ädror,
Foga benen invid köttet,
360. Hopfäst ädror vid varandra,
Lägg i benens hålor silver,
Guld, där någon åder brustit!
»Men där huden sönderslitits,
Låt på nytt en hud sig bilda;
Där en åder blivit skadad,
Må du nya ådror knyta;
Och där bloden har förrunnit,
Må du blod ånyo gjuta,
Där ett ben är sönderkrossat,
370. Må ett nytt du åter foga;
Där ett stycke kött har lossnat,
Må du kött ånyo fästa:
Signa allt uppå sitt ställe,
Giv åt allt sitt rätta läge,
Ben vid benet, kött vid köttet,
Ena leden vid den andra!»
Härmed Lemminkäinens moder
Bragte mannen, hjälpte hjälten
Till det liv han fordom ägde,
380. Till hans förra form och skapnad.
Ådrorna med ord hon läkte,
Sammanfäste deras ändar,
Fick ej mannen dock att tala,
Ej sitt barn att tungan röra.
Därför tager hon till orda,
Höjer själv sin röst och säger:
»Var skall läkemedlet tagas,
Var en droppe honing hämtas
För att nu den svage smörja,
390. Och den illa farne bota,
Att han åter börjar tala,
Får igen sin sångförmåga?
»Du vår fågel, Mehiläinen,
Konung över skogens blommor,
Flyg åstad att honing hämta,
Att den ljuva saften bringa
Ifrån Metsola, det ljuva,
Från det trägna Tapiola,
Utur många blommors knoppar,
400. Utur många grässträns hylsor,
Till en bot för dessa skador,
Till en läkedom för såren!»
Mehiläinen, snabbe fågeln,
Flyger dädan lätt och ledigt,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det trägna Tapiola,
Stinger blommorna på fältet,
Samlar honing på sin tunga
Ifrån sex små blommors toppar,
410. Ifrån hundra grässtråns hylsor;
Flyger surrande tillbaka,
Brummande han återvänder,
Med i honing vätta vingar,
Fjädrar, dränkta uti blomsaft.
Därpå Lemminkäinens moder
Tager detta läkemedel,
Smörjer därmed nu den svage,
Söker så att honom bota;
Ingen hjälp dock härav vinnes,
420. Mannen får hon ej att tala.
Upp hon hov sin röst och sade:
»Mehiläinen, lilla fågel!
Flyg nu bort till andra trakter,
Över nio hav dig skynda,
Till en ö på öppna fjärden,
Till det honingsrika landet,
Fram till Tuuris nya stuga,
Palvonens ej täckta boning,
Där en ljuvlig honing finnes,
430. Ett förträffligt läkemedel,
Som för ådror väl sig ägnar,
Som är lämpeligt för ledbrott;
Hämta detta läkemedel,
Denna underbara salva,
Att av mig på såren bredas,
Över dessa skador smörjas!»
Mehiläinen, flinke karlen,
Flög på snabba vingar åter,
Över alla nio haven
440. Och ett tionde till hälften,
Flög en dag och flög en annan,
Flög på tredje dagen redan
Utan att i vassen vila,
Att på något blad sig sätta,
Bort till ön på öppna fjärden,
Till det honingsrika landet,
Upp till fallet av en eldfors,
Till den helga strömmens virvel.
Honing här som bäst man kokte,
450. Smörjelser man här beredde
Uti små och låga lerkärl,
Uti ganska vackra kittlar,
Vilka rymde blott en tumme,
Fylldes av en fingerända:
Mehiläinen, flinke karlen,
Fick av dessa läkemedel.
När en liten tid förlidit,
Någon ringa stund förflutit,
Kommer biet under surrning,
460. Närmar sig med mycket väsen,
Bär i famnen sex små koppar,
Sju på axlarna och ryggen,
Alla fulla utav balsam,
Fulla utav goda salvor.
Lemminkäinens moder smörjer
Nu sin son med denna balsam,
Dessa nio läkemedel,
Åtta skilda trolldomssalvor:
Ingen hjälp härav förspordes,
470. Ingen båtnad ens av detta.
Själv hon tager då till orda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Mehiläinen, luftens fågel,
Flyg ännu för tredje gången
Upp emot den höga rymden,
Över fästets nio himlar.
Honing finns där rikeligen,
Saft så mycket man kan önska,
Varmed skaparn själv har botat,
480. Jumala, den rene, signat,
Gud bestrukit sina söner,
Då dem våldets ondska skadat.
Vät din vinge där i honing,
Sänk den i den klara saften,
Hämta honing i din vinge
Bringa saft i din beklädnad,
Att på dessa skador smörjas,
Över sjuka ställen gjutas!»
Mehiläinen, kloka fågeln,
490. Tar till orda då och säger:
»Huru skall då dit jag komma,
Jag, en man med ringa krafter?»
»Lätteligen dit du kommer,
Skönt det blir för dig att flyga
Över månen, under solen,
Mellan himlens alla stjärnor!
Svinga dig på första dagen
Upp till Kuutamoinens tinning;
Sväva sedan på den andra
500. Fram till Karlavagnens skuldror;
Höj dig på den tredje dagen
Till sjustjärnans rygg däruppe:
Därifrån är blott ett stycke,
Blott en obetydlig sträcka
Fram till Jumala, den höge,
Till den sälles himlasalar.»
Mehiläinen steg från marken,
Lättbevingad, upp från tuvan,
Började med snabbhet flyga,
510. Svävade på fina vingar;
Månens ring han snart berörde,
Framflög långsmed solens fållar,
Utmed Karlavagnens skuldror,
Långs sjustjärnans rygg däruppe.
Flög i skaparns egna källrar,
In uti allhärskarns kamrar;
Balsam här som bäst bereddes,
Salvor här man sammansatte
Uti kittlar utav silver,
520. Uti flere gyllne grytor.
Honing sjöd i kärlens inre,
Smör kring alla kanter fräste,
Sötma uppå södra sidan,
Fett uti den norra ändan;
Mehiläinen, luftens fågel,
Fick nu honing här tillräckligt,
Saft så mycket honom lyste.
När en liten tid förlidit,
Surrar biet ren tillbaka,
530. Brummande det återkommer;
Hundra horn det bär i famnen,
Tusen andra smärre käril:
Dels med honing, dels med vatten,
Dels ock med den bästa balsam.
Därpå Lemminkäinens moder
Smakar med sin mun på salvan,
Prövar medlet med sin tunga,
Smakar på med största nöje:
»Detta är av samma salva,
540. Samma allmaktsläkemedel,
Varmed Jumala bestrukit,
Skaparn botat sjuka ställen.»
Därpå smorde hon den svage,
Botade den illa farne,
Smorde mellan alla kotor,
Smorde långsmed alla leder,
Smorde nertill, smorde upptill,
Gned på mitten understundom,
Därpå tog hon själv till orda,
550. Yttrade och sade detta:
»Uppstig nu ifrån din vila,
Res dig upp utur din slummer,
Ifrån dessa snöda ställen,
Från ditt hårda ödes läger!»
Mannen uppsteg från sin vila,
Vaknade utur sin slummer,
Kunde också redan tala,
Kunde själv sin tunga röra:
»Länge har jag arme sovit,
560. Slumrat här i långa tider,
Sött i sömnens famn jag vilat,
Djupt försjunken uti dvala!»
Därpå Lemminkäinens moder
Tog till orda själv och sade:
»Längre hade dock du sovit,
Slumrat än, i flere tider,
Om din arma mor ej funnits,
Din osälla fostrarinna!
»Säg mig nu, min arme gosse,
570. Nämn för mig, att jag får höra,
Vem som bragt dig ner till Mana,
Störtat dig i Tuoni-älven?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade sin egen moder:
»Herden i den våta hatten,
Untamolas blinde gubbe,
Han har bragt mig ner till Mana,
Störtat mig i Tuoni-älven;
Upp han tog en orm ur vattnet,
580. Höjde upp en snok ur vågen
Emot mig beklagansvärde;
Och jag kände därom intet,
Kände ingenting om ormsår,
Om det slutna rörets verkan!»
Sade Lemminkäinens moder:
»O du insiktslöse dåre!
Trollmän ville du besvärja
Och med sång förhäxa lappar,
Och du känner dock ej ormsår,
590. Ej det slutna rörets verkan!
Sjöormens ursprung
v. 591—602.
»Ormens upphov är i vattnet,
Rörets ursprung är i vågen,
Uti allans goda hjärna,
Inuti havssvalans huvud.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Avgav slem som föll i vägen;
Vattnet drog det ut på längden,
Mjukt i solens sken blev slemmet,
Vaggades av vinden sedan,
600. Gungades av vattnets fläktar;
Vågor vräkte det mot stranden,
Bränningen i land det förde.»
Därpå Lemminkäinens moder
Vaggar den så välbekante
Till det liv han fordom ägde,
Till hans förra form och skepnad,
Till och med till litet bättre,
Friskare än tillförene;
Spörjer sedan av sin gosse,
610. Huruvida något fattas.
Sade muntre Lemminkämen:
»Ganska mycket än mig fattas:
Borta dröjer än mitt hjärta,
Borta dväljes håg och sinne
Hos de fagra mör i Pohja,
Hos de sköna, lockomhöljda.
Pohjas gumma, mögelörat,
Ger mig likväl ej sin dotter,
Förrän jag har allan skjutit,
620. Förrän jag har svanen träffat
På den svarta Tuoni-älven,
Vid den helga forsens virvel!»
Sade Lemminkäinens moder,
Talade och gav till gensvar:
»Lämna dina usla svanor,
Låt din alla bo och bygga
På den svarta Tuoni-älven,
I dess glöduppfyllda virvel,
Återvänd till hemmets nejder
630. Med din stackars gamla moder!
»Prisa dessutom din lycka,
Tacka Gud, den uppenbare,
Att en verklig hjälp han skänkt dig
Att han väckt dig än till livet,
Ifrån Tuonis säkra vägar,
Manas mest avlägsna nejder.
Intet hade jag väl mäktat,
Ingenting av egna krafter,
Om ej Gud sin nåd förlänat,
640. Den sannfärdige mig bistått!»
Därpå muntre Lemminkäinen
Genast hemåt sig begiver
Med sin egen hulda moder,
Med sin gamla fostrarinna.
Här jag sluta vill om Kauko,
Här jag lämnar Lemminkäinen
Bort, för längre tid, ur sången,
Vänder hastigt nu mitt kväde,
Leder sången in på annat,
650. Styr med den på nya stigar.