Kalevala/Sång 16
< Kalevala
| ← Sång 15. |
|
Sång 17. → |
SEXTONDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Timrade åt sig en farkost,
Byggde sig en båt ånyo
På den dimbetäckta udden,
På den töckenhöljda holmen;
Men han saknar nödigt virke,
Bräder tryta vid hans timring.
Vem skall gå att virke söka,
10. Vem skall leta efter ekträ
Till den båt som Väinö bygger,
Till ett bottenträ åt sångarn?
Pellervoinen, åkerns ättling,
Sampsa, han, den lille gossen,
Vandrar ut att virke söka,
Går att leta efter ekträ
Till den båt som Väinö bygger,
Till ett bottenträ åt sångarn.
Fram han vandrar låängsmed vägen,
20. Skrider i nordostlig riktning
Över en och tvenne kullar,
Träder slutligt på en tredje,
Bär på axeln gyllne yxan
Med dess vackra skaft av koppar;
Av en asp till slut han mötes:
Tvenne famnar hög är aspen.
Denna asp han nu vill nedslå,
Vill med yxan fälla trädet;
Aspen yttrar då och säger,
30. Tar till orda själv och talar:
»Man, vad vill du här utav mig,
Säg mig, vad av mig du önskar?»
Unge Sampsa Pellervoinen
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta vill jag här utav dig,
Detta söker och begär jag:
Trä till Väinämöinens farkost,
Till den båt som sångarn bygger!»
Aspen svarar mycket sinnrikt,
40. Hundragrenigt säger trädet:
»Gjord till farkost, skall jag läcka,
Sjunka, om till båt jag timras:
Full av hål min stam har blivit,
Ty i sommar trenne gånger
Masken ätit har mitt hjärta,
Vilat över mina rötter!»
Unge Sampsa Pellervoinen
Styr nu vidare sin kosa,
Vandrar eftertänksamt framåt,
50. Till mot norr belägna nejder.
Här en fura honom möter,
Av sex famnars höjd är furan;
Trädet slår han då med yxan,
Hugger till det med sin bila,
Spörjer därvid så och säger:
»Fura, skulle du väl duga
Till den båt som Väinö bygger,
Till den gode sängarns farkost?»
Furan faller in och säger,
60. Höjer vresig själv sin stämma:
»Ej av mig en båt kan bliva,
Ej, med vränger sex, en farkost;
Jag är full av svåra skador,
Ty i sommar trenne gånger
Korpen i min topp har skränat,
Kråkan i min krona kraxat!»
Unge Sampsa Pellervoinen
Styr allt vidare sin kosa,
Vandrar eftertänksamt framåt,
70. Bort till nejderna mot söder;
Här ett ekträd honom möter,
Nio famnar tjock är eken.
Och han spörjer nu och säger:
»Ek, du kunde kanske bliva
Moderträ uti en farkost,
Bottenträ uti en krigsbåt?»
Eken svarar honom fyndigt,
Fintligt detta fruktträd säger:
»Jag helt visst till virke duger,
80. Till ett moderträ i båten;
Ty min smärta stam är oskadd,
Har ej hål uti sitt inre;
Trenne gånger denna sommar,
Denna långa varma årstid,
Solen kring min mitt har rullat,
Månen från min topp har skinit,
Gökar i min krona sjungit,
Fåglar mellan löven vilat!»
Unge Sampsa Pellervoinen
90. Tog sin yxa nu från skuldran,
Högg mot trädet med sin yxa,
Med dess jämna bett mot eken;
Innan kort han eken fällde,
Nedhögg snart det sköna trädet.
Allra först han avhögg toppen,
Därpå klöv han själva stammen,
Uthögg sedan bottenbräder,
En otrolig mängd av plankor,
Till den store sångarns farkost,
100. Till den båt som Väinö byggde.
Därpå gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Timrade sin båt med vishet,
Byggde sig med sång en farkost,
Av den ena ekens stycken,
Av det spröda trädets bitar.
Sjöng en sång och byggde bottnen,
Sjöng en annan, hopslöt sidan,
Sjöng en tredje sång därjämte
110. Under det han högg sig tullar,
Fastslog båtens vränger upptill,
Lade brädkant över brädkant.
När han fästat båtens vränger,
Sammanfogat bordens kanter,
Trenne ord ännu han saknar
För att fästa sidoborden,
För att resa båtens förstäv,
För att sluta akterstäven.
Gamle trygge Väinämöinen,
120. Den evärdelige siarn,
Yttrar då ett ord och säger:
»Ve mig arme, ve min levnad!
Ej min båt på vattnet kommer,
Ej i sjön min nya farkost!»
Eftertänker, överlägger,
Var han kunde orden finna,
Trolldomsorden sig förskaffa,
Om kanske från svalors hjässor,
Om från huvuden av svanor,
130. Eller från en gåsflocks skuldror?
Går att trollord sig förskaffa,
Dödar nu en mängd av svanor
Och av gäss en ymnig skara,
Dödar ändlöst många svalor:
Ej ett enda ord han finner,
Icke ens ett halvt han vinner.
Eftertänker, överlägger:
»Hundra ord helt visst det funnes
Under sommarrenens tunga,
140. På den vita ekorrns läppar.»
Går att trollord sig förskaffa,
Går att snärjeord sig hämta,
Överströr ett fält med renar,
Stugans sparre med ekorrar:
Många ord han härvid erhöll,
Alla likväl utan verkan.
Eftersinnar och begrundar:
»Hundra ord helt visst jag finner
Uti Tuonis eget hemvist,
150. Manalas urgamla boning.»
Går att söka ord hos Tuoni,
Vishetsspråk i Manas boning;
Bort med raska steg han hastar,
Går en vecka genom småskog,
Går en annan genom häggskog,
Tredje veckan genom enskog:
Ser då Manas ö på avstånd,
Tuonis kulle fjärran skymta.
Gamle trygge Väinämöinen
160. Höjer då sin röst och ropar
Vid den svarta Tuoni-älven,
Uti Manala, det låga:
»Hämta båt, du Tuonis dotter,
Kom med färjan, Manas tärna,
Att jag kommer över sundet,
Att jag slipper över älven!»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Kläder sköljde hon vid stranden,
170. Klappade som bäst sitt byke
Vid den svarta Tuoni-älven,
Vid det låga Mana-vattnet;
Höjde nu sin röst och sade,
Yttrade och gav till gensvar:
»Båt fås nog från detta ställe,
Om du kan den orsak nämna,
Som har bragt dig ner till Mana
Utan att dig sjukdom dödat,
Ofärd stor dig bragt om livet,
180. Eller annan död dig drabbat!»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Själve Tuoni mig har hitbragt,
Mana fört mig från mitt hemland.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lätt en munvig man jag fångar!
Om dig Tuoni hade hitbragt,
190. Om dig Mana ryckt från jorden,
Skulle själv han med dig kommit,
Själv uppå sin färd dig medfört,
Tryckt uppå dig Tuoni-hatten,
Klätt dig uti Manas handskar;
Tala sanning, Väinämöinen,
Vad har bragt dig ner till Mana?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Järnet har mig bragt till Mana,
200. Stålet störtat mig till Tuoni.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lätt en lögnare jag känner:
Om dig järnet bragt till Mana,
Om dig stålet fört till Tuoni,
Dröpe blod från dina kläder,
Uti strida röda strömmar;
Tala sanning, Väinämöinen,
210. Svara mig härnäst vad sant är!»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar själv och säger detta:
»Vattnet bragte mig till Mana,
Böljorna mig fört till Tuoni.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Klart jag inser att du ljuger!
Om dig vattnet bragt till Mana,
220. Böljorna dig fört till Tuoni,
Skulle väl din klädnad drypa,
Runne vatten från dess fållar.
Tala engång verklig sanning:
Vem har bragt dig ner till Mana?»
Nu den gamle Väinämöinen
Ännu en gång osant talar:
»Elden bragt mig ner till Tuoni,
Lågan har mig fört till Mana.»
Det var Tuonis lilla dotter,
230. Manalas lågväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lögnaren jag genomskådar!
Om dig elden bragt till Tuoni,
Om dig lågan fört till Mana,
Vore dina lockar svedda,
Illa bränt ditt skägg därjämte.
O du gamle Väinämöinen,
Om en båt du här’från önskar,
Låt mig höra verklig sanning,
240. Kom till sist med dina lögner:
Huru kom du hit till Mana,
Då dig icke sjukdom dödat,
Ingen ofärd stor dig drabbat,
Eller annan död dig bortryckt?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Om jag talat litet osant,
Om jag nyss med dig har gäckats,
Vill jag nu dock sanning tala:
Jag en båt med vishet byggde,
250. Timrade med sång en farkost,
Sjöng en dag och sjöng en annan,
Men uppå den tredje dagen,
Då gick sångens släde sönder,
Då brast meden under orden;
Efter borr jag gått till Tuoni,
Söker navare hos Mana,
För att släden sammanfoga,
Sångens skrinda åter laga;
Kom nu därför hit med båten.
260. Hämta färjan nu hitöver,
Att jag slipper över sundet,
Att jag kommer över älven!»
Tuonetar, hon träter högljutt,
Manas jungfru grälar häftigt:
»Ve dig dåre, ve din därskap,
Ve din brist på vett och insikt!
Utan orsak hit du kommit,
Utan sjukdom ner till Mana!
Bättre hade det väl varit
270. Att till hemmet återvända:
Många ner till Tuoni kommit,
Ganska få ha vänt tillbaka.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vända om må gamla kvinnor,
Ej en man, ej ens den sämste,
Ej den dåligaste hjälte!
Kom med båt, du Tuonis dotter,
Med din färja, Manas tärna!»
Tuonis dotter kom med båten,
280. Och den gamle Väinämöinen
Över sundet nu hon förde,
Bragte honom över älven,
Yttrade därvid och sade:
»Ve dig, gamle Väinämöinen,
Utan död du gått till Mana,
Levande till Tuonis boning!»
Tuonetar, den goda kvinnan,
Manalatar, hon, den gamla,
Frambar öl i dryckesstopet,
290. I ett kärl med tvenne handtag,
Tog till orda själv och sade:
»Drick, du gamle Väinämöinen!
Gamle trygge Väinämöinen
Blickar på sitt dryckeskäril:
Grodor leka i dess inre,
Maskar krypa kring dess kanter;
Och han yttrar då och säger:
»Jag alls icke hit har kommit
Att ur Manas skålar dricka,
300. Att på Tuoni-stopen läppja:
Ölet drinkaren berusar,
Störtar den som sköter kannan.»
Sade Tuonelas värdinna:
»O du gamle Väinämöinen,
Varför kommer du till Mana,
Av vad skäl till Tuonis stugor,
Innan Tuoni själv det önskat,
Förrn dig Mana ryckt från jorden?»
Gamle Väinämöinen svarar:
310. »Medan jag en båt mig byggde,
Timrade min nya farkost,
Trenne trolldomsord mig brusto
Då jag avslöt båtens bakstam,
Då jag reste upp dess förstäv;
Nu, då orden ej jag funnit,
Icke fått dem uppå jorden,
Nödgas jag till Tuoni komma,
Nalkas dessa Manas stugor
För att dessa ord mig skaffa,
320. Dessa snärjeord mig lära.»
Det var Tuonelas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Tuoni ger dig inga trollord,
Inga språk dig Mana skänker;
Aldrig härifrån du slipper,
Kan ej mer i denna världen
Till din hembygd återvända,
Styra till ditt land tillbaka.»
Mannen nu i sömn hon sänker,
330. Lägger vandraren till vila
Uppå Tuonis bädd av fällar;
Här i slummer mannen faller,
Hjälten här i sömn försjunker,
Sover, men hans dräkt är vaken.
Fanns i Tuonis gård en gumma,
Ålderstigen, sned om käken,
Kunnig i att järntråd spinna,
Van att gjuta garn av koppar;
Spann en not av hundra famnar,
340. Tusen famnar lång den gjorde,
På en enda natt om sommarn,
På en enda sten i vattnet.
Fanns i Tuonis gård en gubbe,
Gammal, och med trenne fingrar,
Van att binda not av järntråd,
Sammanknyta nät av koppar;
Band en not av hundra famnar,
Tusen famnar lång han knöt den
Under samma natt om sommarn,
350. Uppå samma sten i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna fingerändar,
Kastar nu den långa noten
Över svarta Tuoni-älven,
Över älven, långsmed älven,
Och därjämte snett däröver,
Att ej Väinö måtte slippa,
Ej Uvantolainen undfly,
Ej så länge tiden varar
360. Och den gyllne månen lyser,
Ifrån Tuonis boningsplatser,
Det evinnerliga hemmet.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Ofärd tyckes här mig hota,
Nödens dag tycks nu sig närma
Här i dessa Tuoni-stugor,
Uti detta Manas hemvist!»
Hastigt nu han ändrar skepnad,
370. Skyndsamt han gestalt förbyter,
Går i havet, svart till färgen,
Som ett starrgräs ned i vassen,
Krälar undan som en järnorm,
Slingrar sig som etterormen,
Tvärs igenom Tuoni-älven,
Genom Tuonis nät i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna uppå ändan,
Vandrar ut vid dagens gryning
380. Att i floden nätet vittja:
Hundrade foreller fick han,
Flere tusental av småfisk,
Fick dock icke Väinämöinen,
Icke Uvantolas gubbe.
Därpå gamle Väinämöinen,
När från Tuonis hem han kommit,
Tog till orda själv och talte,
Fällde dessa ord och sade:
»Gode Gud, låt aldrig hända,
390. Tillåt aldrig nånsin mera,
Att till Mana någon vandrar,
Självmant ner till Tuoni stiger!
Många sig ditner begivit,
Ganska få ha återkommit
Ifrån Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet.»
Yttermera så han sade,
Fällde dessa ord därjämte
För den ungdom, som då uppsköt,
400. För det släkte som då växte:
Aldrig nånsin må en mänska,
Aldrig, medan tiden varar,
Bryta mot en skuldlös nästa,
Skada den, som själv är skuldfri;
Svår är lönen som betalas
Uti Tuonis hem därnere:
Plats där finns för alla onda,
Läger för varenda brottsling,
Bäddad uppå heta stenar,
410. Uppå glöduppfyllda hällar;
Täcket flätat är av ormar,
Sammanvävt av Tuonis maskar!»
Den evärdelige siarn,
Timrade åt sig en farkost,
Byggde sig en båt ånyo
På den dimbetäckta udden,
På den töckenhöljda holmen;
Men han saknar nödigt virke,
Bräder tryta vid hans timring.
Vem skall gå att virke söka,
10. Vem skall leta efter ekträ
Till den båt som Väinö bygger,
Till ett bottenträ åt sångarn?
Pellervoinen, åkerns ättling,
Sampsa, han, den lille gossen,
Vandrar ut att virke söka,
Går att leta efter ekträ
Till den båt som Väinö bygger,
Till ett bottenträ åt sångarn.
Fram han vandrar låängsmed vägen,
20. Skrider i nordostlig riktning
Över en och tvenne kullar,
Träder slutligt på en tredje,
Bär på axeln gyllne yxan
Med dess vackra skaft av koppar;
Av en asp till slut han mötes:
Tvenne famnar hög är aspen.
Denna asp han nu vill nedslå,
Vill med yxan fälla trädet;
Aspen yttrar då och säger,
30. Tar till orda själv och talar:
»Man, vad vill du här utav mig,
Säg mig, vad av mig du önskar?»
Unge Sampsa Pellervoinen
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta vill jag här utav dig,
Detta söker och begär jag:
Trä till Väinämöinens farkost,
Till den båt som sångarn bygger!»
Aspen svarar mycket sinnrikt,
40. Hundragrenigt säger trädet:
»Gjord till farkost, skall jag läcka,
Sjunka, om till båt jag timras:
Full av hål min stam har blivit,
Ty i sommar trenne gånger
Masken ätit har mitt hjärta,
Vilat över mina rötter!»
Unge Sampsa Pellervoinen
Styr nu vidare sin kosa,
Vandrar eftertänksamt framåt,
50. Till mot norr belägna nejder.
Här en fura honom möter,
Av sex famnars höjd är furan;
Trädet slår han då med yxan,
Hugger till det med sin bila,
Spörjer därvid så och säger:
»Fura, skulle du väl duga
Till den båt som Väinö bygger,
Till den gode sängarns farkost?»
Furan faller in och säger,
60. Höjer vresig själv sin stämma:
»Ej av mig en båt kan bliva,
Ej, med vränger sex, en farkost;
Jag är full av svåra skador,
Ty i sommar trenne gånger
Korpen i min topp har skränat,
Kråkan i min krona kraxat!»
Unge Sampsa Pellervoinen
Styr allt vidare sin kosa,
Vandrar eftertänksamt framåt,
70. Bort till nejderna mot söder;
Här ett ekträd honom möter,
Nio famnar tjock är eken.
Och han spörjer nu och säger:
»Ek, du kunde kanske bliva
Moderträ uti en farkost,
Bottenträ uti en krigsbåt?»
Eken svarar honom fyndigt,
Fintligt detta fruktträd säger:
»Jag helt visst till virke duger,
80. Till ett moderträ i båten;
Ty min smärta stam är oskadd,
Har ej hål uti sitt inre;
Trenne gånger denna sommar,
Denna långa varma årstid,
Solen kring min mitt har rullat,
Månen från min topp har skinit,
Gökar i min krona sjungit,
Fåglar mellan löven vilat!»
Unge Sampsa Pellervoinen
90. Tog sin yxa nu från skuldran,
Högg mot trädet med sin yxa,
Med dess jämna bett mot eken;
Innan kort han eken fällde,
Nedhögg snart det sköna trädet.
Allra först han avhögg toppen,
Därpå klöv han själva stammen,
Uthögg sedan bottenbräder,
En otrolig mängd av plankor,
Till den store sångarns farkost,
100. Till den båt som Väinö byggde.
Därpå gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Timrade sin båt med vishet,
Byggde sig med sång en farkost,
Av den ena ekens stycken,
Av det spröda trädets bitar.
Sjöng en sång och byggde bottnen,
Sjöng en annan, hopslöt sidan,
Sjöng en tredje sång därjämte
110. Under det han högg sig tullar,
Fastslog båtens vränger upptill,
Lade brädkant över brädkant.
När han fästat båtens vränger,
Sammanfogat bordens kanter,
Trenne ord ännu han saknar
För att fästa sidoborden,
För att resa båtens förstäv,
För att sluta akterstäven.
Gamle trygge Väinämöinen,
120. Den evärdelige siarn,
Yttrar då ett ord och säger:
»Ve mig arme, ve min levnad!
Ej min båt på vattnet kommer,
Ej i sjön min nya farkost!»
Eftertänker, överlägger,
Var han kunde orden finna,
Trolldomsorden sig förskaffa,
Om kanske från svalors hjässor,
Om från huvuden av svanor,
130. Eller från en gåsflocks skuldror?
Går att trollord sig förskaffa,
Dödar nu en mängd av svanor
Och av gäss en ymnig skara,
Dödar ändlöst många svalor:
Ej ett enda ord han finner,
Icke ens ett halvt han vinner.
Eftertänker, överlägger:
»Hundra ord helt visst det funnes
Under sommarrenens tunga,
140. På den vita ekorrns läppar.»
Går att trollord sig förskaffa,
Går att snärjeord sig hämta,
Överströr ett fält med renar,
Stugans sparre med ekorrar:
Många ord han härvid erhöll,
Alla likväl utan verkan.
Eftersinnar och begrundar:
»Hundra ord helt visst jag finner
Uti Tuonis eget hemvist,
150. Manalas urgamla boning.»
Går att söka ord hos Tuoni,
Vishetsspråk i Manas boning;
Bort med raska steg han hastar,
Går en vecka genom småskog,
Går en annan genom häggskog,
Tredje veckan genom enskog:
Ser då Manas ö på avstånd,
Tuonis kulle fjärran skymta.
Gamle trygge Väinämöinen
160. Höjer då sin röst och ropar
Vid den svarta Tuoni-älven,
Uti Manala, det låga:
»Hämta båt, du Tuonis dotter,
Kom med färjan, Manas tärna,
Att jag kommer över sundet,
Att jag slipper över älven!»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Kläder sköljde hon vid stranden,
170. Klappade som bäst sitt byke
Vid den svarta Tuoni-älven,
Vid det låga Mana-vattnet;
Höjde nu sin röst och sade,
Yttrade och gav till gensvar:
»Båt fås nog från detta ställe,
Om du kan den orsak nämna,
Som har bragt dig ner till Mana
Utan att dig sjukdom dödat,
Ofärd stor dig bragt om livet,
180. Eller annan död dig drabbat!»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Själve Tuoni mig har hitbragt,
Mana fört mig från mitt hemland.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lätt en munvig man jag fångar!
Om dig Tuoni hade hitbragt,
190. Om dig Mana ryckt från jorden,
Skulle själv han med dig kommit,
Själv uppå sin färd dig medfört,
Tryckt uppå dig Tuoni-hatten,
Klätt dig uti Manas handskar;
Tala sanning, Väinämöinen,
Vad har bragt dig ner till Mana?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Järnet har mig bragt till Mana,
200. Stålet störtat mig till Tuoni.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lätt en lögnare jag känner:
Om dig järnet bragt till Mana,
Om dig stålet fört till Tuoni,
Dröpe blod från dina kläder,
Uti strida röda strömmar;
Tala sanning, Väinämöinen,
210. Svara mig härnäst vad sant är!»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar själv och säger detta:
»Vattnet bragte mig till Mana,
Böljorna mig fört till Tuoni.»
Det var Tuonis lilla dotter,
Manalas kortväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Klart jag inser att du ljuger!
Om dig vattnet bragt till Mana,
220. Böljorna dig fört till Tuoni,
Skulle väl din klädnad drypa,
Runne vatten från dess fållar.
Tala engång verklig sanning:
Vem har bragt dig ner till Mana?»
Nu den gamle Väinämöinen
Ännu en gång osant talar:
»Elden bragt mig ner till Tuoni,
Lågan har mig fört till Mana.»
Det var Tuonis lilla dotter,
230. Manalas lågväxta tärna,
Hon till orda tog och sade:
»Lögnaren jag genomskådar!
Om dig elden bragt till Tuoni,
Om dig lågan fört till Mana,
Vore dina lockar svedda,
Illa bränt ditt skägg därjämte.
O du gamle Väinämöinen,
Om en båt du här’från önskar,
Låt mig höra verklig sanning,
240. Kom till sist med dina lögner:
Huru kom du hit till Mana,
Då dig icke sjukdom dödat,
Ingen ofärd stor dig drabbat,
Eller annan död dig bortryckt?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Om jag talat litet osant,
Om jag nyss med dig har gäckats,
Vill jag nu dock sanning tala:
Jag en båt med vishet byggde,
250. Timrade med sång en farkost,
Sjöng en dag och sjöng en annan,
Men uppå den tredje dagen,
Då gick sångens släde sönder,
Då brast meden under orden;
Efter borr jag gått till Tuoni,
Söker navare hos Mana,
För att släden sammanfoga,
Sångens skrinda åter laga;
Kom nu därför hit med båten.
260. Hämta färjan nu hitöver,
Att jag slipper över sundet,
Att jag kommer över älven!»
Tuonetar, hon träter högljutt,
Manas jungfru grälar häftigt:
»Ve dig dåre, ve din därskap,
Ve din brist på vett och insikt!
Utan orsak hit du kommit,
Utan sjukdom ner till Mana!
Bättre hade det väl varit
270. Att till hemmet återvända:
Många ner till Tuoni kommit,
Ganska få ha vänt tillbaka.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vända om må gamla kvinnor,
Ej en man, ej ens den sämste,
Ej den dåligaste hjälte!
Kom med båt, du Tuonis dotter,
Med din färja, Manas tärna!»
Tuonis dotter kom med båten,
280. Och den gamle Väinämöinen
Över sundet nu hon förde,
Bragte honom över älven,
Yttrade därvid och sade:
»Ve dig, gamle Väinämöinen,
Utan död du gått till Mana,
Levande till Tuonis boning!»
Tuonetar, den goda kvinnan,
Manalatar, hon, den gamla,
Frambar öl i dryckesstopet,
290. I ett kärl med tvenne handtag,
Tog till orda själv och sade:
»Drick, du gamle Väinämöinen!
Gamle trygge Väinämöinen
Blickar på sitt dryckeskäril:
Grodor leka i dess inre,
Maskar krypa kring dess kanter;
Och han yttrar då och säger:
»Jag alls icke hit har kommit
Att ur Manas skålar dricka,
300. Att på Tuoni-stopen läppja:
Ölet drinkaren berusar,
Störtar den som sköter kannan.»
Sade Tuonelas värdinna:
»O du gamle Väinämöinen,
Varför kommer du till Mana,
Av vad skäl till Tuonis stugor,
Innan Tuoni själv det önskat,
Förrn dig Mana ryckt från jorden?»
Gamle Väinämöinen svarar:
310. »Medan jag en båt mig byggde,
Timrade min nya farkost,
Trenne trolldomsord mig brusto
Då jag avslöt båtens bakstam,
Då jag reste upp dess förstäv;
Nu, då orden ej jag funnit,
Icke fått dem uppå jorden,
Nödgas jag till Tuoni komma,
Nalkas dessa Manas stugor
För att dessa ord mig skaffa,
320. Dessa snärjeord mig lära.»
Det var Tuonelas värdinna,
Hon till orda tog och sade:
»Tuoni ger dig inga trollord,
Inga språk dig Mana skänker;
Aldrig härifrån du slipper,
Kan ej mer i denna världen
Till din hembygd återvända,
Styra till ditt land tillbaka.»
Mannen nu i sömn hon sänker,
330. Lägger vandraren till vila
Uppå Tuonis bädd av fällar;
Här i slummer mannen faller,
Hjälten här i sömn försjunker,
Sover, men hans dräkt är vaken.
Fanns i Tuonis gård en gumma,
Ålderstigen, sned om käken,
Kunnig i att järntråd spinna,
Van att gjuta garn av koppar;
Spann en not av hundra famnar,
340. Tusen famnar lång den gjorde,
På en enda natt om sommarn,
På en enda sten i vattnet.
Fanns i Tuonis gård en gubbe,
Gammal, och med trenne fingrar,
Van att binda not av järntråd,
Sammanknyta nät av koppar;
Band en not av hundra famnar,
Tusen famnar lång han knöt den
Under samma natt om sommarn,
350. Uppå samma sten i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna fingerändar,
Kastar nu den långa noten
Över svarta Tuoni-älven,
Över älven, långsmed älven,
Och därjämte snett däröver,
Att ej Väinö måtte slippa,
Ej Uvantolainen undfly,
Ej så länge tiden varar
360. Och den gyllne månen lyser,
Ifrån Tuonis boningsplatser,
Det evinnerliga hemmet.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Ofärd tyckes här mig hota,
Nödens dag tycks nu sig närma
Här i dessa Tuoni-stugor,
Uti detta Manas hemvist!»
Hastigt nu han ändrar skepnad,
370. Skyndsamt han gestalt förbyter,
Går i havet, svart till färgen,
Som ett starrgräs ned i vassen,
Krälar undan som en järnorm,
Slingrar sig som etterormen,
Tvärs igenom Tuoni-älven,
Genom Tuonis nät i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Järnbeslagna uppå ändan,
Vandrar ut vid dagens gryning
380. Att i floden nätet vittja:
Hundrade foreller fick han,
Flere tusental av småfisk,
Fick dock icke Väinämöinen,
Icke Uvantolas gubbe.
Därpå gamle Väinämöinen,
När från Tuonis hem han kommit,
Tog till orda själv och talte,
Fällde dessa ord och sade:
»Gode Gud, låt aldrig hända,
390. Tillåt aldrig nånsin mera,
Att till Mana någon vandrar,
Självmant ner till Tuoni stiger!
Många sig ditner begivit,
Ganska få ha återkommit
Ifrån Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet.»
Yttermera så han sade,
Fällde dessa ord därjämte
För den ungdom, som då uppsköt,
400. För det släkte som då växte:
Aldrig nånsin må en mänska,
Aldrig, medan tiden varar,
Bryta mot en skuldlös nästa,
Skada den, som själv är skuldfri;
Svår är lönen som betalas
Uti Tuonis hem därnere:
Plats där finns för alla onda,
Läger för varenda brottsling,
Bäddad uppå heta stenar,
410. Uppå glöduppfyllda hällar;
Täcket flätat är av ormar,
Sammanvävt av Tuonis maskar!»
| ← Sång 15. | Upp till början av sidan. | Sång 17. → |