Kalevala/Sång 20
< Kalevala
| ← Sång 19. |
|
Sång 21. → |
TJUGUNDE SÅNGEN.
Vad är väl att nu besjunga,
Vad skall nu vår sång förtälja?
Detta är att nu besjunga,
Detta skall vår sång förtälja:
Bröllopet i Pohja-gården,
Trolldomsskarans dryckesgille.
Länge reddes ren till bröllop,
Länge samlades förråder
I den goda Pohja-gården,
10. Sariolas stora stugor.
Vad har kunnat åstadkommas
Och vad allt tillvägabringas
För den långa Pohja-festen,
Stora skarans dryckesgille,
Att förpläga bröllopsfolket,
Att den stora mängden mätta?
Fanns en oxe i Karelen,
Frodades en tjur i Finland,
Ej för stor och ej för liten,
20. Blott en kalv av vanlig storlek:
Svansen fläktade i Häme,
Huvudet i Kemi rördes,
Hornens höjd var hundra famnar,
Nosens tjocklek hälften större;
På en vecka hermelinen
Sprang kring oxens plats vid klaven,
Svalan flög en dag på vägen
Mellan bägge hornens spetsar,
Nådde dock med möda målet
30. Utan att på vägen vila;
Sommarekorrn lopp en månad
Utmed svansen, mot dess ända,
Hann dock icke hela vägen,
På en månad ej till slutet.
Denna tjurkalv, stark och väldig,
Denna Suomis stora oxe,
Leddes fram ifrån Karelen,
Över Pohjas åkerrenar;
Hundra män i hornen höllo,
40. Tusen togo tag kring nosen,
När på vägen oxen leddes,
Fördes fram till Pohja-gården.
Långsamt oxen nu sig närmar
Sariola-sundets mynning,
Betar gräs vid källans bräddar,
Når med ryggen upp till molnen;
Slaktare dock ej blev funnen,
Man att döda underdjuret,
Ej bland Pohjas söners skara,
50. Icke bland det stora släktet,
Bland den ungdom, som då uppgick,
Icke ens bland äldre männer.
Kom till slut en åldrig främling,
Virokannas från Karelen,
Han sig yttrade och sade:
»Vänta, vänta, arma oxe,
När jag kommer med min klubba,
När jag slår ett slag med stången,
Arma djur, emot din skalle,
60. Lär du ej en annan sommar
Svänga särdeles på nosen,
Höja på ditt tjocka tryne
Här på dessa åkerrenar,
Invid Sariola-sundet!»
Gubben sig till slakt förfogar,
Virokannas går att hugga,
Palvoinen att oxen fälla;
Oxen svänger på sitt huvud
Och dess svarta ögon blänga:
70. Gubben upp i granen flyktar,
Virokannas in i snåret,
Palvoinen i videt hoppar.
Efter slaktare man sökte,
Karl att stora oxen fälla,
Från Karelens sköna bygder,
Suomis vida landamären,
Sökte från det svaga Ryssland,
Från det stolta Svealandet,
Lapplands vittutsträckta gränser,
80. Turjas trollkonstrika trakter,
Sökte slutligen hos Tuoni,
Uti Manala, det mörka,
Letade, men fann dock ingen,
Sökte, varseblev ej någon.
Efter slaktare man sökte,
Karl att stora oxen fälla,
På det vida havets yta,
Ute på de breda böljor.
Svart en man steg upp ur havet,
90. Fram ur böljans djup en hjälte,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Icke var han av de största,
Icke av de allra minsta:
Kunde ligga under skälen,
Kunde stå inunder sållet.
Hand av järn den gamle hade,
Svart som järnet var hans anlet,
Hjälm av sten hans huvud täckte,
100. Skor av sten hans fötter höljde,
Gyllne kniv han bar i handen
Med ett krokigt skaft av koppar.
Där fann Suomis oxe slaktarn,
Träffade till slut sin bane,
Fann den man, som honom fällde,
Den som underdjuret nedslog.
Mannen knappt sitt byte märker,
Förr’n han på dess nacke rusar,
Trycker tjuren ned på knäna,
110. Böjer bogen ned mot marken.
Fick han därav rikligt byte?
Ringa byte blott han erhöll:
Köttet fyllde hundra såar,
Korvens längd blev hundra famnar
Båtar sju av blodet fylldes,
Tunnor sex av fettet fingos
För den stora Pohja-festen,
Sariolas bröllopsmåltid.
Byggd en stuga var i Pohja,
120. Gårdens pörte, vitt och rymligt,
Nio famnar lång var stugan,
Famnar sju i bredd den upptog
Tuppen, som vid taket galar,
Höres icke ner till golvet,
Hunden, som i hörnet skäller,
Hörs ej ända fram till dörren.
Själva Pohjolas värdinna
Rörde sig vid golvets fogning,
Framgick långsamt mitt i stugan,
130. Eftertänkte i sitt sinne:
»Varav skola öl vi göra,
Varav spisöl skickligt brygga,
För det bröllop vi bereda,
Gästabudet, som skall givas?
Ej jag vet hur spisöl brygges,
Känner icke ölets ursprung.»
Låg på ugnens mur en gubbe,
Sade gubben då på ugnen:
Ölets ursprung
v. 139—424.
»Ölets ursprung är av kornet,
140. Kända drycken föds av humlen,
Föds dock icke utan vatten,
Icke utan häftig låga.
»Humlen, Remunens avkomling,
Stacks som liten ned i jorden,
Plöjdes ormslång ned i myllan,
Sättes, stor som nässelplantan,
Nära intill Kalevas källa
Ner i Osmo-åkerns jordvall;
Därav uppsköt då en telning,
150. Höjde sig en ljusgrön stängel,
I ett litet träd den uppsteg,
Klängde upp uti dess krona.
»Lyckans gubbe sådde kornet
I den nya Osmo-åkern;
Kornet frodades förträffligt,
Växte väl och sköt i höjden
I ett hörn av Osmo-åkern,
Uppå Kaleva-sonens svedland.
»När en liten tid förlidit,
160. Susar humlen ren i trädet,
Viskar kornet uppå åkern,
Sorlar källans vatten sakta:
»När månn’ vi tillsamman komma,
När månn’ vi varandra möta?
Ledsamt är att ensam leva,
Bättre två och tre tillsamman
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Gick att plocka korn från åkern,
170. Tog sex korn från sädesaxet,
Knoppar sju från humlens stängel,
Öste åtta slevar vatten,
Ställde grytan över elden,
Bragte blandningen att koka;
Öl av kornet hon beredde
Under sommarns bråda dagar,
Ytterst på en dimmig udde,
Spetsen av en töcknig holme,
I ett nygjort kar, på bottnen,
180. I en så av björkträd fogad.
»Ölet fick hon bryggt omsider,
Men hon fick det ej att jäsa;
Eftertänkte, överlade,
Yttrade ett ord och sade:
»Vad skall härtill än man hämta,
Vad kan vidare behövas
För att ölet måtte jäsa,
Att till skumning drycken komme?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
190. Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar;
Såg en sticka uppå golvet.
Upptog stickan då från golvet.
»Vände stickan, såg uppå den:
200. »Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna tärnrans händer,
I den goda jungfruns fingrar,
Om i hennes hand den föres,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Förde den i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot varandra:
Så en ekorre hon skapar,
210. Läter vita ekorrn födas.
»Börjar nu att barnet lära,
Undervisar lilla ekorrn:
»Ekorre, du kullens älskling,
Kullens blomma, markens täckhet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det vakna Tapiola,
I ett litet träd dig svinga,
220. Klättra varsamt upp i kronan,
Att dig örnen icke griper,
Luftens fågel dig ej spänner;
Kottar bit från granens grenar,
Spetsar tag från tallens toppar,
Hämta dem i jungfruns händer,
Hit till Osmo-dotterns ölbrygd!»
»Ekorrn med den vida svansen
Nog förstod att skyndsamt springa,
Att den långa vägen löpa,
230. Hållen snabbt tillryggalägga,
Genom en skog, långs en annan,
Snett igenom tredje skogen,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det trägna Tapiola;
Säg i skogen trenne granar,
Fyra än ej stora tallar,
I en gran han steg från dälden,
Upp i tallens topp på sandmon
Utan att av örnen gripas,
240. Att av luftens fågel spännas;
Bröt från granens krona kottar,
Spetsar tog från tallens toppar,
Omslöt kottarna med klorna,
Gömde dem i sina tassar,
Förde dem i tärnans händer,
I den goda flickans fingrar.
»Tärnan kastar dem i ölet,
Osmo-dottern i sitt spisöl:
Ölet börjar icke jäsa,
250. Färska drycken vill ej skumma.
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
»Vad skall mera hit man hämta
För att ölet måtte jäsa,
Färska drycken fås till skumning?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
260. Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar,
Varseblev ett spån på golvet,
Upptog spånet då från golvet.
»Vänder och betraktar spånet:
»Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna tärnans händer,
270. I den goda jungfruns fingrar,
Om det förs i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Bringar det i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot varandra,
Så en mård hon låter födas,
Liten mård med gyllne bringa.
»Börjar nu sin mård att lära,
280. Talar till den faderlöse:
»Lilla mård, min vackra fågel
Mcd det sköna, dyra skinnet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Spring till björnens stenrösgrotta,
Björnens gård i djupa skogen,
Där de bistra björnar kämpa,
Leva än i all sin vildhet!
Samla dregel där i näven,
290. Låt i handen fradga flyta,
Hämta den i jungfruns händer,
Hit på Osmo-dotterns skuldra!»
»Mården med det gyllne bröstet
Nog förstod att skyndsamt springa,
Lopp med hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Över en älv, långs en annan,
Snett utöver tredje älven,
Sprang till björnens stenrösgrotta,
300. Djupa hålan mellan klippor,
Där de bistra björnar slogos,
Levde än i all sin vildhet
På en klippgrund, fast som järnet,
På en häll, så hård som stålet.
Fradga föll från björnens käftar,
Dregel dröp ur vilda gapet;
Mården tog i tassen fradga,
Lät i näven dreglet drypa,
Förde det i tärnans händer,
310. I den goda jungfruns fingrar.
»Jungfrun kastar det i ölet,
Osmo-dottern i sitt spisöl,
Ölet börjar dock ej jäsa,
Mannadrycken fradgar icke.
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan, som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
»Vad kan vidare behövas,
För att ölet måtte jäsa,
320. Att till skumning drycken komme?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
Flickan med de fina fingrar,
Hon, som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar,
Varseblev ett gräs på golvet.
330. Upptog gräset då från golvet.
»Vände gräset, såg uppå det:
»Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna jungfruns händer,
I den goda tärnans fingrar,
Om i hennes hand det hämtas,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Bringar det i hennes händer,
I den goda tärnans fingrar;
Jungfrun sina händer gnuggar,
340. Gnider dem emot varandra,
Så ett litet bi hon skapar,
Låter Mehiläinen födas.
»Börjar nu sin fågel lära,
Undervisar lilla biet:
»Mehiläinen, flinka fågel,
Lilla kung bland ängens blommor,
Flyg nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Till en ö på öppna fjärden,
350. Till en klippa uti havet,
Där en mö i slummer sjunkit,
Koppargördlad jungfru vilar;
Honingsgräs hon har vid sidan,
Ljuva örter invid fållen.
Hämta honing i din vinge,
Ljuvlig saft i din beklädnad,
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Hämta den i tärnans händer,
360. Hit på Osmo-dotterns axel!»
»Mehiläinen, flinka fågel,
Färdades med största snabbhet,
Flög i hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Över ett hav, långs ett annat,
Snett utöver tredje havet,
Hann till ön på öppna fjärden,
Kom till klippan uti havet,
Såg en mö i slummer sjunken,
370. Tennbriskprydd en tärna somnad
På den ej benämnda ängen,
Honungsfältets gröna linda,
Gyllne gräs vid hennes midja,
Silverblommor invid gördeln:
Vätte vingen där i honing,
Fjunet i den ljuva saften
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Förde den i tärnans händer,
380. I den goda jungfruns fingrar.
»Jungfrun kastar den i ölet,
Osmotar uti sitt spisöl;
Ölet började att jäsa,
Färska drycken kom till skumning
På det nya karets botten,
Uti sån av björkträd fogad,
Pöste jämnhögt med dess handtag,
Fräste över kärlets bräddar,
Ville ner på marken strömma,
390. Gjuta sig på golvets tiljor.
»När en liten tid förlidit,
Icke alltför långt därefter
Kommo männer dit att dricka,
Lemminkäinen främst av alla.
Drucken blev den unge Kauko,
Drucken Ahti, muntre sällen,
Av det nyss beredda ölet,
Osmo-dotterns färska spisöl.
»Osmotar, som ölet brygger,
400. Tärnan som bereder spisöl,
Yttrade ett ord och sade:
Ve mig arma, mina dagar,
Att en dålig dryck jag bryggde,
Elakartat öl beredde;
Ut ur sån det vill sig höja,
Strömma ner på golvets tiljor!
»Sjöng i trädets topp en rödstjärt,
Trasten närmast takets röste:
»Ej är drycken dock så dålig,
410. Olets art är välbeskaffad,
Men I tunna bör den tappas,
Ner i källarn bör den föras,
I en tunna gjord av ekträd,
Inom kopparbandens stängsel.»
»Detta var nu ölets ursprung,
Kalevala-dryckens upphov.
Därav blev det väl beryktat,
Därför blev det vida prisat,
Att dess art var välbeskaffad;
420. God var drycken för de nyktra;
Väckte glättighet bland kvinnor,
Gav åt männer muntert sinne,
Väckte fröjd ibland de nyktra,
Bland de druckna stoj och slagsmål.»
Därpå Pohjolas värdinna,
När hon hörde ölets ursprung,
Tog en rymlig så med vatten,
Fyllde nytt ett kar till hälften,
Lade korn däri tillfyllest
430. Och en mängd av humleknoppar,
Började att öl bereda,
Rörde om den starka vätskan
I ett nygjort kar, på bottnen,
I en så, av björkträd fogad.
Stenar hettades i måna’r,
Vatten värmdes hela somrar,
Skogarna till bränsle öddes,
Vatten bars och brunnar tömdes,
Skogens stammar sågos glesna,
440. Källorna begynte torka
Under det man ölet bryggde,
Medan spisöl man beredde
Till förplägningen i Pohja,
Goda skarans dryckesgille.
Rök sig höjde upp från holmen,
Eld sågs brinna längst på udden,
Röken uppsteg, tjock och väldig,
Spridde sig i luftens rymder,
Höjde sig ur väldig eldstad,
450. Ur den stora, starka lågan,
Överhöljde halva Pohja
Och förmörkade Karelen.
Detta nu allt folk betraktar,
Ser, och studsar av förundran:
»Varav månne röken kommer,
Sprider sig i luftens rymder?
Liten är den dock till krigsrök,
Alltför stor till herdebrasa.»
Det var Lemminkäinens moder,
460. Tidigt gick hon ut en morgon
Att ur källan vatten hämta,
Såg den tjocka röken stiga
Upp från Pohja-gårdens nejder,
Yttrade ett ord och sade:
»Detta är helt säkert krigsrök,
Brand av oväns händer stiftad.»
Själve Ahti, Saarelainen,
Han, den sköne Kaukomieli,
Vänder sig och ser omkring sig,
470. Eftersinnar, överlägger:
»Månn’ jag icke går att skåda,
Vandrar fram att undersöka
Vadan denna röken kommer,
Sprider sig i luftens rymder,
Om det kunde vara krigsrök,
Brand av oväns händer stiftad?»
Kauko vandrar att beskåda
Stället, varest röken uppsteg,
Icke var det någon krigsrök,
480. Ej en brand av ovän stiftad:
Elden upptänd var till ölbrygd,
Lågan att bereda spisöl
Invid Sariola-sundet,
Vid den smala uddens krökning.
Detta Kauko nu betraktar,
Blänger med sitt ena öga,
Skevar smått uppå det andra
Och på sned sin mun han vrider,
Yttrar slutligen och säger,
490. Där han blickar över sundet:
»Du min egen, goda svärmor,
Pohjas präktiga värdinna!
Brygg nu rätt förträffligt kornöl,
Spisöl av beprövad godhet,
Att förpläga stora skaran,
Främst av alla Lemminkäinen,
Vid hans egen bröllopshögtid
Med din egen, sköna dotter!»
Färdigbryggt var ölet redan,
500. Musten att av männer tömmas;
Lades då det röda ölet,
Sköna drycken slutligt fördes
Att inunder jorden vila,
Ner uti den välvda källarn,
I en tunna, gjord av ekträd,
Inom koppartappens stängsel.
Därpå Pohjolas värdinna
Börjar bröllopsmat bereda,
Ställer kittlarna att koka,
510. Pannorna att högljutt fräsa,
Stora bröd hon sedan bakar,
Talkkuna i mängd tillreder,
Att förpläga goda folket,
Att den stora mängden mätta
Under Pohjas långa bröllop,
Sariolas dryckesgille.
Ren var brödet färdigbakat,
Redan talkkunan var tillredd;
När en liten tid förlidit,
520. Icke alltför långt därefter,
Stötte ölet i sin tunna,
Pöste drycken högt i källarn:
»Om den man dock ville komma,
Som mig drucke, som mig tömde,
Som en lovsång ville sjunga,
Prisa mig i goda kväden!»
Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt kväda,
530. Stämma upp en härlig lovsång:
Laxen hämtades att sjunga,
Gäddan togs att lovsång kväda;
Laxen dugde ej att sjunga,
Gäddan ej att lovsång kväda:
Sneda voro laxens käftar,
Alltför glesa gäddans tänder.
Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt kväda,
540. Stämma upp en härlig lovsång:
Hämtades ett barn att sjunga,
Liten pilt att lovsång kväda;
Barnet dugde ej att sjunga,
Dregelmunnen ej att kväda:
Krokig är den lilles tunga,
Sned är tungans rot hos barnet.
Häftigt hotar röda ölet,
Färska drycken yttrar vredgad
I sin kagge, gjord av ekträd,
550. Inom koppartappens stängsel:
»Om ej sångare man hämtar,
Ej en runoskald förträfflig,
Som förstår att skickligt kväda,
Stämma upp för mig en lovsång,
Alla band jag söndersparkar,
Väsnas så att bottnen brister!»
Genast Pohjolas värdinna
Bragte bjudningar i omlopp,
Sände budskap ut att spridas,
560. Tog till orda så och sade:
Hör mig du, min lilla tärna,
Min beständiga trälinna!
Gå att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget:
Bjud de usla, bjud de arma,
Bjud eländiga och blinda,
Lytta till och med, och lama;
Ro de blinda hit i båtar,
Hämta hit till häst de lama,
570. Släpa lytta fram i slädar!
»Inbjud hela Pohja-folket,
Hela Kalevala-släktet,
Bjud den gamle Väinämöinen
Till en sångare förträfflig,
Bjud dock icke Kaukomieli,
Icke Ahti Saarelainen!»
Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig så och sade:
»Varför bjuds ej Kaukomieli,
580. Icke Ahti Saarelainen?»
Sade Pohjolas värdinna,
Gav till svar åt lilla tärnan:
»Därför får ej Ahti bjudas,
Ej den muntre Lemminkäinen,
Att han är på kiv begiven,
Ständigt böjd att strid begynna;
Månget bröllop han har hånat,
Stiftat ont vid gästabuden,
Skymfat sedesamma jungfrur
590. Till och med i högtidskläder.»
Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig då och sade:
»Varav skall jag Kauko känna,
Att jag honom icke bjuder?
Ahtis boning ej jag känner,
Icke Kaukomielis hemgård.»
Sade Pohjolas värdinna,
Tog till orda själv och talte:
»Lätt du känner Kaukomieli,
600. Unge Ahti Saarelainen:
Ahti bor uppå en holme,
Muntre sällen invid havet,
Vid den bukt sig bredast vidgar,
Närmast Kauko-uddens krökning.»
Det var Pohjas lilla tärna,
Lejd för pengar att arbeta,
Bjudningar hon bar åt sex håll,
Kallelser till åtta orter,
Inbjöd hela Pohja-folket,
610. Hela Kalevala-folket,
Till och med inhysesmänner,
Legohjon i snäva rockar;
Endast Ahti Saarelainen,
Honom hon objuden lämnar.
Vad skall nu vår sång förtälja?
Detta är att nu besjunga,
Detta skall vår sång förtälja:
Bröllopet i Pohja-gården,
Trolldomsskarans dryckesgille.
Länge reddes ren till bröllop,
Länge samlades förråder
I den goda Pohja-gården,
10. Sariolas stora stugor.
Vad har kunnat åstadkommas
Och vad allt tillvägabringas
För den långa Pohja-festen,
Stora skarans dryckesgille,
Att förpläga bröllopsfolket,
Att den stora mängden mätta?
Fanns en oxe i Karelen,
Frodades en tjur i Finland,
Ej för stor och ej för liten,
20. Blott en kalv av vanlig storlek:
Svansen fläktade i Häme,
Huvudet i Kemi rördes,
Hornens höjd var hundra famnar,
Nosens tjocklek hälften större;
På en vecka hermelinen
Sprang kring oxens plats vid klaven,
Svalan flög en dag på vägen
Mellan bägge hornens spetsar,
Nådde dock med möda målet
30. Utan att på vägen vila;
Sommarekorrn lopp en månad
Utmed svansen, mot dess ända,
Hann dock icke hela vägen,
På en månad ej till slutet.
Denna tjurkalv, stark och väldig,
Denna Suomis stora oxe,
Leddes fram ifrån Karelen,
Över Pohjas åkerrenar;
Hundra män i hornen höllo,
40. Tusen togo tag kring nosen,
När på vägen oxen leddes,
Fördes fram till Pohja-gården.
Långsamt oxen nu sig närmar
Sariola-sundets mynning,
Betar gräs vid källans bräddar,
Når med ryggen upp till molnen;
Slaktare dock ej blev funnen,
Man att döda underdjuret,
Ej bland Pohjas söners skara,
50. Icke bland det stora släktet,
Bland den ungdom, som då uppgick,
Icke ens bland äldre männer.
Kom till slut en åldrig främling,
Virokannas från Karelen,
Han sig yttrade och sade:
»Vänta, vänta, arma oxe,
När jag kommer med min klubba,
När jag slår ett slag med stången,
Arma djur, emot din skalle,
60. Lär du ej en annan sommar
Svänga särdeles på nosen,
Höja på ditt tjocka tryne
Här på dessa åkerrenar,
Invid Sariola-sundet!»
Gubben sig till slakt förfogar,
Virokannas går att hugga,
Palvoinen att oxen fälla;
Oxen svänger på sitt huvud
Och dess svarta ögon blänga:
70. Gubben upp i granen flyktar,
Virokannas in i snåret,
Palvoinen i videt hoppar.
Efter slaktare man sökte,
Karl att stora oxen fälla,
Från Karelens sköna bygder,
Suomis vida landamären,
Sökte från det svaga Ryssland,
Från det stolta Svealandet,
Lapplands vittutsträckta gränser,
80. Turjas trollkonstrika trakter,
Sökte slutligen hos Tuoni,
Uti Manala, det mörka,
Letade, men fann dock ingen,
Sökte, varseblev ej någon.
Efter slaktare man sökte,
Karl att stora oxen fälla,
På det vida havets yta,
Ute på de breda böljor.
Svart en man steg upp ur havet,
90. Fram ur böljans djup en hjälte,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Icke var han av de största,
Icke av de allra minsta:
Kunde ligga under skälen,
Kunde stå inunder sållet.
Hand av järn den gamle hade,
Svart som järnet var hans anlet,
Hjälm av sten hans huvud täckte,
100. Skor av sten hans fötter höljde,
Gyllne kniv han bar i handen
Med ett krokigt skaft av koppar.
Där fann Suomis oxe slaktarn,
Träffade till slut sin bane,
Fann den man, som honom fällde,
Den som underdjuret nedslog.
Mannen knappt sitt byte märker,
Förr’n han på dess nacke rusar,
Trycker tjuren ned på knäna,
110. Böjer bogen ned mot marken.
Fick han därav rikligt byte?
Ringa byte blott han erhöll:
Köttet fyllde hundra såar,
Korvens längd blev hundra famnar
Båtar sju av blodet fylldes,
Tunnor sex av fettet fingos
För den stora Pohja-festen,
Sariolas bröllopsmåltid.
Byggd en stuga var i Pohja,
120. Gårdens pörte, vitt och rymligt,
Nio famnar lång var stugan,
Famnar sju i bredd den upptog
Tuppen, som vid taket galar,
Höres icke ner till golvet,
Hunden, som i hörnet skäller,
Hörs ej ända fram till dörren.
Själva Pohjolas värdinna
Rörde sig vid golvets fogning,
Framgick långsamt mitt i stugan,
130. Eftertänkte i sitt sinne:
»Varav skola öl vi göra,
Varav spisöl skickligt brygga,
För det bröllop vi bereda,
Gästabudet, som skall givas?
Ej jag vet hur spisöl brygges,
Känner icke ölets ursprung.»
Låg på ugnens mur en gubbe,
Sade gubben då på ugnen:
Ölets ursprung
v. 139—424.
»Ölets ursprung är av kornet,
140. Kända drycken föds av humlen,
Föds dock icke utan vatten,
Icke utan häftig låga.
»Humlen, Remunens avkomling,
Stacks som liten ned i jorden,
Plöjdes ormslång ned i myllan,
Sättes, stor som nässelplantan,
Nära intill Kalevas källa
Ner i Osmo-åkerns jordvall;
Därav uppsköt då en telning,
150. Höjde sig en ljusgrön stängel,
I ett litet träd den uppsteg,
Klängde upp uti dess krona.
»Lyckans gubbe sådde kornet
I den nya Osmo-åkern;
Kornet frodades förträffligt,
Växte väl och sköt i höjden
I ett hörn av Osmo-åkern,
Uppå Kaleva-sonens svedland.
»När en liten tid förlidit,
160. Susar humlen ren i trädet,
Viskar kornet uppå åkern,
Sorlar källans vatten sakta:
»När månn’ vi tillsamman komma,
När månn’ vi varandra möta?
Ledsamt är att ensam leva,
Bättre två och tre tillsamman
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Gick att plocka korn från åkern,
170. Tog sex korn från sädesaxet,
Knoppar sju från humlens stängel,
Öste åtta slevar vatten,
Ställde grytan över elden,
Bragte blandningen att koka;
Öl av kornet hon beredde
Under sommarns bråda dagar,
Ytterst på en dimmig udde,
Spetsen av en töcknig holme,
I ett nygjort kar, på bottnen,
180. I en så av björkträd fogad.
»Ölet fick hon bryggt omsider,
Men hon fick det ej att jäsa;
Eftertänkte, överlade,
Yttrade ett ord och sade:
»Vad skall härtill än man hämta,
Vad kan vidare behövas
För att ölet måtte jäsa,
Att till skumning drycken komme?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
190. Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar;
Såg en sticka uppå golvet.
Upptog stickan då från golvet.
»Vände stickan, såg uppå den:
200. »Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna tärnrans händer,
I den goda jungfruns fingrar,
Om i hennes hand den föres,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Förde den i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot varandra:
Så en ekorre hon skapar,
210. Läter vita ekorrn födas.
»Börjar nu att barnet lära,
Undervisar lilla ekorrn:
»Ekorre, du kullens älskling,
Kullens blomma, markens täckhet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det vakna Tapiola,
I ett litet träd dig svinga,
220. Klättra varsamt upp i kronan,
Att dig örnen icke griper,
Luftens fågel dig ej spänner;
Kottar bit från granens grenar,
Spetsar tag från tallens toppar,
Hämta dem i jungfruns händer,
Hit till Osmo-dotterns ölbrygd!»
»Ekorrn med den vida svansen
Nog förstod att skyndsamt springa,
Att den långa vägen löpa,
230. Hållen snabbt tillryggalägga,
Genom en skog, långs en annan,
Snett igenom tredje skogen,
Bort till Metsola, det ljuva,
Till det trägna Tapiola;
Säg i skogen trenne granar,
Fyra än ej stora tallar,
I en gran han steg från dälden,
Upp i tallens topp på sandmon
Utan att av örnen gripas,
240. Att av luftens fågel spännas;
Bröt från granens krona kottar,
Spetsar tog från tallens toppar,
Omslöt kottarna med klorna,
Gömde dem i sina tassar,
Förde dem i tärnans händer,
I den goda flickans fingrar.
»Tärnan kastar dem i ölet,
Osmo-dottern i sitt spisöl:
Ölet börjar icke jäsa,
250. Färska drycken vill ej skumma.
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
»Vad skall mera hit man hämta
För att ölet måtte jäsa,
Färska drycken fås till skumning?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
260. Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar,
Varseblev ett spån på golvet,
Upptog spånet då från golvet.
»Vänder och betraktar spånet:
»Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna tärnans händer,
270. I den goda jungfruns fingrar,
Om det förs i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Bringar det i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot varandra,
Så en mård hon låter födas,
Liten mård med gyllne bringa.
»Börjar nu sin mård att lära,
280. Talar till den faderlöse:
»Lilla mård, min vackra fågel
Mcd det sköna, dyra skinnet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Spring till björnens stenrösgrotta,
Björnens gård i djupa skogen,
Där de bistra björnar kämpa,
Leva än i all sin vildhet!
Samla dregel där i näven,
290. Låt i handen fradga flyta,
Hämta den i jungfruns händer,
Hit på Osmo-dotterns skuldra!»
»Mården med det gyllne bröstet
Nog förstod att skyndsamt springa,
Lopp med hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Över en älv, långs en annan,
Snett utöver tredje älven,
Sprang till björnens stenrösgrotta,
300. Djupa hålan mellan klippor,
Där de bistra björnar slogos,
Levde än i all sin vildhet
På en klippgrund, fast som järnet,
På en häll, så hård som stålet.
Fradga föll från björnens käftar,
Dregel dröp ur vilda gapet;
Mården tog i tassen fradga,
Lät i näven dreglet drypa,
Förde det i tärnans händer,
310. I den goda jungfruns fingrar.
»Jungfrun kastar det i ölet,
Osmo-dottern i sitt spisöl,
Ölet börjar dock ej jäsa,
Mannadrycken fradgar icke.
»Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan, som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
»Vad kan vidare behövas,
För att ölet måtte jäsa,
320. Att till skumning drycken komme?»
»Kalevatar, sköna tärnan,
Flickan med de fina fingrar,
Hon, som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick över golvets fogning,
Mitt på stugans golv sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Mitt emellan tvenne kittlar,
Varseblev ett gräs på golvet.
330. Upptog gräset då från golvet.
»Vände gräset, såg uppå det:
»Vad månn’ därav kunde bliva
I den sköna jungfruns händer,
I den goda tärnans fingrar,
Om i hennes hand det hämtas,
I den goda jungfruns fingrar?»
»Bringar det i hennes händer,
I den goda tärnans fingrar;
Jungfrun sina händer gnuggar,
340. Gnider dem emot varandra,
Så ett litet bi hon skapar,
Låter Mehiläinen födas.
»Börjar nu sin fågel lära,
Undervisar lilla biet:
»Mehiläinen, flinka fågel,
Lilla kung bland ängens blommor,
Flyg nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Till en ö på öppna fjärden,
350. Till en klippa uti havet,
Där en mö i slummer sjunkit,
Koppargördlad jungfru vilar;
Honingsgräs hon har vid sidan,
Ljuva örter invid fållen.
Hämta honing i din vinge,
Ljuvlig saft i din beklädnad,
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Hämta den i tärnans händer,
360. Hit på Osmo-dotterns axel!»
»Mehiläinen, flinka fågel,
Färdades med största snabbhet,
Flög i hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Över ett hav, långs ett annat,
Snett utöver tredje havet,
Hann till ön på öppna fjärden,
Kom till klippan uti havet,
Såg en mö i slummer sjunken,
370. Tennbriskprydd en tärna somnad
På den ej benämnda ängen,
Honungsfältets gröna linda,
Gyllne gräs vid hennes midja,
Silverblommor invid gördeln:
Vätte vingen där i honing,
Fjunet i den ljuva saften
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Förde den i tärnans händer,
380. I den goda jungfruns fingrar.
»Jungfrun kastar den i ölet,
Osmotar uti sitt spisöl;
Ölet började att jäsa,
Färska drycken kom till skumning
På det nya karets botten,
Uti sån av björkträd fogad,
Pöste jämnhögt med dess handtag,
Fräste över kärlets bräddar,
Ville ner på marken strömma,
390. Gjuta sig på golvets tiljor.
»När en liten tid förlidit,
Icke alltför långt därefter
Kommo männer dit att dricka,
Lemminkäinen främst av alla.
Drucken blev den unge Kauko,
Drucken Ahti, muntre sällen,
Av det nyss beredda ölet,
Osmo-dotterns färska spisöl.
»Osmotar, som ölet brygger,
400. Tärnan som bereder spisöl,
Yttrade ett ord och sade:
Ve mig arma, mina dagar,
Att en dålig dryck jag bryggde,
Elakartat öl beredde;
Ut ur sån det vill sig höja,
Strömma ner på golvets tiljor!
»Sjöng i trädets topp en rödstjärt,
Trasten närmast takets röste:
»Ej är drycken dock så dålig,
410. Olets art är välbeskaffad,
Men I tunna bör den tappas,
Ner i källarn bör den föras,
I en tunna gjord av ekträd,
Inom kopparbandens stängsel.»
»Detta var nu ölets ursprung,
Kalevala-dryckens upphov.
Därav blev det väl beryktat,
Därför blev det vida prisat,
Att dess art var välbeskaffad;
420. God var drycken för de nyktra;
Väckte glättighet bland kvinnor,
Gav åt männer muntert sinne,
Väckte fröjd ibland de nyktra,
Bland de druckna stoj och slagsmål.»
Därpå Pohjolas värdinna,
När hon hörde ölets ursprung,
Tog en rymlig så med vatten,
Fyllde nytt ett kar till hälften,
Lade korn däri tillfyllest
430. Och en mängd av humleknoppar,
Började att öl bereda,
Rörde om den starka vätskan
I ett nygjort kar, på bottnen,
I en så, av björkträd fogad.
Stenar hettades i måna’r,
Vatten värmdes hela somrar,
Skogarna till bränsle öddes,
Vatten bars och brunnar tömdes,
Skogens stammar sågos glesna,
440. Källorna begynte torka
Under det man ölet bryggde,
Medan spisöl man beredde
Till förplägningen i Pohja,
Goda skarans dryckesgille.
Rök sig höjde upp från holmen,
Eld sågs brinna längst på udden,
Röken uppsteg, tjock och väldig,
Spridde sig i luftens rymder,
Höjde sig ur väldig eldstad,
450. Ur den stora, starka lågan,
Överhöljde halva Pohja
Och förmörkade Karelen.
Detta nu allt folk betraktar,
Ser, och studsar av förundran:
»Varav månne röken kommer,
Sprider sig i luftens rymder?
Liten är den dock till krigsrök,
Alltför stor till herdebrasa.»
Det var Lemminkäinens moder,
460. Tidigt gick hon ut en morgon
Att ur källan vatten hämta,
Såg den tjocka röken stiga
Upp från Pohja-gårdens nejder,
Yttrade ett ord och sade:
»Detta är helt säkert krigsrök,
Brand av oväns händer stiftad.»
Själve Ahti, Saarelainen,
Han, den sköne Kaukomieli,
Vänder sig och ser omkring sig,
470. Eftersinnar, överlägger:
»Månn’ jag icke går att skåda,
Vandrar fram att undersöka
Vadan denna röken kommer,
Sprider sig i luftens rymder,
Om det kunde vara krigsrök,
Brand av oväns händer stiftad?»
Kauko vandrar att beskåda
Stället, varest röken uppsteg,
Icke var det någon krigsrök,
480. Ej en brand av ovän stiftad:
Elden upptänd var till ölbrygd,
Lågan att bereda spisöl
Invid Sariola-sundet,
Vid den smala uddens krökning.
Detta Kauko nu betraktar,
Blänger med sitt ena öga,
Skevar smått uppå det andra
Och på sned sin mun han vrider,
Yttrar slutligen och säger,
490. Där han blickar över sundet:
»Du min egen, goda svärmor,
Pohjas präktiga värdinna!
Brygg nu rätt förträffligt kornöl,
Spisöl av beprövad godhet,
Att förpläga stora skaran,
Främst av alla Lemminkäinen,
Vid hans egen bröllopshögtid
Med din egen, sköna dotter!»
Färdigbryggt var ölet redan,
500. Musten att av männer tömmas;
Lades då det röda ölet,
Sköna drycken slutligt fördes
Att inunder jorden vila,
Ner uti den välvda källarn,
I en tunna, gjord av ekträd,
Inom koppartappens stängsel.
Därpå Pohjolas värdinna
Börjar bröllopsmat bereda,
Ställer kittlarna att koka,
510. Pannorna att högljutt fräsa,
Stora bröd hon sedan bakar,
Talkkuna i mängd tillreder,
Att förpläga goda folket,
Att den stora mängden mätta
Under Pohjas långa bröllop,
Sariolas dryckesgille.
Ren var brödet färdigbakat,
Redan talkkunan var tillredd;
När en liten tid förlidit,
520. Icke alltför långt därefter,
Stötte ölet i sin tunna,
Pöste drycken högt i källarn:
»Om den man dock ville komma,
Som mig drucke, som mig tömde,
Som en lovsång ville sjunga,
Prisa mig i goda kväden!»
Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt kväda,
530. Stämma upp en härlig lovsång:
Laxen hämtades att sjunga,
Gäddan togs att lovsång kväda;
Laxen dugde ej att sjunga,
Gäddan ej att lovsång kväda:
Sneda voro laxens käftar,
Alltför glesa gäddans tänder.
Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt kväda,
540. Stämma upp en härlig lovsång:
Hämtades ett barn att sjunga,
Liten pilt att lovsång kväda;
Barnet dugde ej att sjunga,
Dregelmunnen ej att kväda:
Krokig är den lilles tunga,
Sned är tungans rot hos barnet.
Häftigt hotar röda ölet,
Färska drycken yttrar vredgad
I sin kagge, gjord av ekträd,
550. Inom koppartappens stängsel:
»Om ej sångare man hämtar,
Ej en runoskald förträfflig,
Som förstår att skickligt kväda,
Stämma upp för mig en lovsång,
Alla band jag söndersparkar,
Väsnas så att bottnen brister!»
Genast Pohjolas värdinna
Bragte bjudningar i omlopp,
Sände budskap ut att spridas,
560. Tog till orda så och sade:
Hör mig du, min lilla tärna,
Min beständiga trälinna!
Gå att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget:
Bjud de usla, bjud de arma,
Bjud eländiga och blinda,
Lytta till och med, och lama;
Ro de blinda hit i båtar,
Hämta hit till häst de lama,
570. Släpa lytta fram i slädar!
»Inbjud hela Pohja-folket,
Hela Kalevala-släktet,
Bjud den gamle Väinämöinen
Till en sångare förträfflig,
Bjud dock icke Kaukomieli,
Icke Ahti Saarelainen!»
Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig så och sade:
»Varför bjuds ej Kaukomieli,
580. Icke Ahti Saarelainen?»
Sade Pohjolas värdinna,
Gav till svar åt lilla tärnan:
»Därför får ej Ahti bjudas,
Ej den muntre Lemminkäinen,
Att han är på kiv begiven,
Ständigt böjd att strid begynna;
Månget bröllop han har hånat,
Stiftat ont vid gästabuden,
Skymfat sedesamma jungfrur
590. Till och med i högtidskläder.»
Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig då och sade:
»Varav skall jag Kauko känna,
Att jag honom icke bjuder?
Ahtis boning ej jag känner,
Icke Kaukomielis hemgård.»
Sade Pohjolas värdinna,
Tog till orda själv och talte:
»Lätt du känner Kaukomieli,
600. Unge Ahti Saarelainen:
Ahti bor uppå en holme,
Muntre sällen invid havet,
Vid den bukt sig bredast vidgar,
Närmast Kauko-uddens krökning.»
Det var Pohjas lilla tärna,
Lejd för pengar att arbeta,
Bjudningar hon bar åt sex håll,
Kallelser till åtta orter,
Inbjöd hela Pohja-folket,
610. Hela Kalevala-folket,
Till och med inhysesmänner,
Legohjon i snäva rockar;
Endast Ahti Saarelainen,
Honom hon objuden lämnar.
| ← Sång 19. | Upp till början av sidan. | Sång 21. → |