Kalevala/Sång 38
< Kalevala
| ← Sång 37. |
|
Sång 39. → |
TRETTIOÅTTONDE SÅNGEN.
Själve smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Övergav den gyllne bilden,
Sin av silver smidda jungfru,
Spände fålen i sitt rede,
Bruna springaren för släden,
Tog sig plats uti sitt åkdon,
Höjde sig uti sin slädkorg:
Sinnad var han nu att resa,
10. Ämnade sig ut begiva
Att i Pohjola begära
Pohja-gårdens andra dotter.
Åkte nu en dag igenom,
Reste hela andra dagen,
Sluteligen på den tredje
Pohja-hemmets gård han nädde.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Stod tillfälligtvis på gården;
Genast tog hon då till orda,
20. Skyndade att efterfråga,
Huru hennes barn befann sig,
Hur den kära dottern levde
Såsom nygift hos sin make,
I sin svärmors hem som hustru.
Därpå smeden Ilmarinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Yttrade ett ord och sade:
»Fråga ej, min goda svärmor,
30. Spörj ej nu om dessa saker,
Hur ditt barn sig må befinna,
Hur din kära dotter lever!
Dödens gap har henne fångat,
Svårt ett slut har drabbat henne;
Gömt är ren mitt bär i jorden,
Sänkt i hedens sand den fagra;
Tuvan täcker nu mitt silver,
Gräs de svarta ögonbrynen!
Jag är kommen att begära
40. Mig din andra, yngre dotter:
Giv mig henne, o min svärmor,
Sänd med mig din andra dotter
Till min förra hustrus hemvist,
Uti systerns stad och ställe!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Illa handlade jag arma,
Illa, jag beklagansvärda,
Då jag dig min dotter skänkte,
50. Då en gång mitt barn jag gav dig,
För att i sin ungdom bortgå,
Dö uti sin fulla fägring:
I ett varggap gav jag henne,
I den vilda björnens käftar!
»Icke ger jag nu den andra,
Skänker icke bort min dotter
För att sotet av dig stryka,
För att slaggen av dig skrapa;
Hellre sänder jag min dotter,
60. Störtar jag det stackars barnet
I den strida strömmens vågsvall,
Ner uti dess vilda virvel,
Uti Manas lakes käftar,
Mellan Tuoni-gäddans tänder!»
Ilmari, den gode smeden,
Vred sin mun, sitt huvud svängde,
Skakade det svarta håret,
Sina krusigt lagda lockar;
Själv han trängde in i stugan,
70. Trädde under takets resning,
Fällde där ett ord och sade:
»Kom till mig, du unga jungfru,
Kom uti din systers ställe,
Till min forna makas hemvist;
Honingsbröd du där får baka,
Öl du skall åt mig få brygga!»
Sjöng ett barn på stugugolvet,
Sjöng och yttrade i sången:
»Bort, objudne gäst, från slottet,
80. Främling, ut från dessa dörrar!
Redan har vårt slott du skadat,
Gjort förfång åt detta fäste,
Då du förra gången hitkom,
Fann en väg till våra dörrar!
»Unga jungfru, du min syster,
Fägna dig ej över friarn,
Låt dig av hans mun ej tjusas,
Eller av hans stolta fötter!
Vargens tänder äger friarn,
90. Rävens knep han bär i fickan,
Björnens klor vid sina armar,
Har blodsugarns kniv i bältet,
Varmed han ens huvud sargar,
Ristar skåror uti ryggen.»
Själv den unga jungfrun talar
Så till smeden Ilmarinen:
»Icke vill jag till dig komma,
Bryr mig ej om klena karlar;
Ren du har en hustru dödat,
100. Tagit livet av min syster:
Mig också du skulle döda,
Även mig avdagataga!
Också torde denna jungfru
Vara värd en bättre make,
En gestalt, mer skön och ståtlig,
Och att i en bättre släde
Bort till bättre ställen föras,
Till ansenligare gårdar,
Än till kolig smedjeboning,
110. Till en ömklig makes eldstad».
Ilmari, den gode smeden,
Den evärdelige hamrarn,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde;
I det samma grep han jungfrun,
Slog kring henne sina armar,
Bröt som stormen ut ur stugan,
Störtade sig ut i släden,
Slängde jungfrun i sitt åkdon,
120. Vräkte henne i sin slädkorg
Och begav sig strax på resa,
Gjorde sig beredd till hemfärd,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra.
Mön brast ut i gråt och jämmer,
Yttrade ett ord och sade:
»Bort jag förs till kärrets tranbär,
Ut bland missnen på en mosse;
Där förgås jag, unga duva,
130. Nås av döden, arma fågel!
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Om du icke bort mig släpper,
Söndersparkar jag din släde,
Slår ditt åkdon uti stycken,
Stöter bottnen ut med knäna,
Sönderbråkar den med benen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Därför äger smedens släde
140. Dessa järnbeslagna sidor,
För att tåla vid en sparkning,
Vid en vacker flickas självsvåld.»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om du icke bort mig släpper,
Till en fisk jag mig förvandlar,
150. Till en sik i djupa vågen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som gädda jag dig följer.»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
160. »Om du icke lös mig släpper,
Såsom hermelin jag flyktar
Ut i skog, till bergets hålor.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som utter jag dig följer!»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
170. Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om du icke lös mig släpper,
Flyr jag kvittrande som lärkan,
För att bortom skyn mig gömma.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som örn jag dig förföljer.»
Nu ett stycke väg han åker,
180. Färdas fram en liten sträcka,
Då hans fåle med en fnysning
Stannar tvärt och spetsar öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
»Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden lIlmarinen:
»Haren över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar
190. Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig stackars, arma flicka!
Mycket lyckligare vore,
Vida bättre att få följa
I den snabba harens fotspår,
I de fjät hans krokben trampat,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Harens hår är mera prydligt,
200. Och dess mun är mer behaglig!»
Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt huvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt,
Hästen stannar då och fnyser,
Spetsar sina långa öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud,
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
210. »Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Räven över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ve mig arma, stackars flicka!
Vida lyckligare vore,
Vida bättre att i släde
Fara med en räv som skriker,
220. En som stryker kring beständigt,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Rävens här är mera prydligt
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt huvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt;
Hästen med de långa öron
230. Fnyser åter till och stannar.
Jungfrun lyfte upp sitt huvud,
Spår hon varseblev i drivan,
Tog till orda då och sporde:
Vem har sprungit fram här över?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Vargen över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
240. »Ve mig arma, olycksfulla!
Vida lyckligare vore,
Mycket bättre att få följa
Spåren av en ulv som tjuter,
Som sin nos mot marken sänker,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Ulvens hår är mera prydligt,
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
250. Gör en knyckning med sitt huvud,
Åker vidare med skrammel,
Når den nya byn till natten.
Ilmari är trött av färden,
Djupt han somnar på sitt läger;
Av en annan lockas jungfrun
Att sin trötte man förhåna.
Därpå smeden Ilmarinen,
När om morgonen han vaknat,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
260. Och sitt svarta hår han slängde;
Sade smeden Ilmarinen,
Överlade, tog till orda:
»Skall jag börja på att sjunga,
Skall väl denna brud jag kväda
Till ett vilddjur uti skogen,
Till ett havsdjur uti vattnet?
»Ej till vilddjur mön jag kväder,
Skrämd då bleve hela skogen,
Icke heller till ett havsdjur,
270. Ty då flydde vattnets fiskar;
Hellre vill jag här med svärdet,
Med min klinga jungfrun döda.»
Svärdet anade hans avsikt,
Fattade vad hjälten yttrat,
Fällde då ett ord och sade:
»Ej jag torde blivit skapad
Att avdagataga kvinnor,
Att förgöra svaga väsen.»
Själve smeden Ilmarinen
280. Företog sig nu att sjunga,
Började att vredgad orda,
Kvad sin maka till en fiskmås,
Att på skär och klippor skria,
Att på havets hällar kraxa,
Att på strandens uddar klaga,
Att i motvind jämt sig vagga.
Därpå smeden Ilmarinen
Tog sig plats uti sin släde,
Åkte på med gny och buller
290. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Styrde hem till egna nejder,
Återkom till kända trakter.
Gamle trygge Väinämöinen
Mötte honom uppå vägen,
Tog till orda då och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Varför är du så bedrövad,
Låter snett din mössa hänga,
Då från Pohjola du kommer?
300. Säg, hur lever man i Pohja?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Lätt att leva är i Pohja!
Sampo finnes där, som malar,
Granna locket, som sig rullar.
En dag mol den säd att äta,
Andra dagen till försäljning,
Och den tredje till förvaring.
»Ja, det säger jag förvisso,
Vill det än en gång försäkra:
310. Gott att leva är i Pohja,
Ty i Pohja Sampo finnes!
Där är plöjning, där är såning,
Där är all slags växt och gröda,
Där är en ovansklig lycka.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed och broder Ilmarinen!
Var har du din maka lämnat,
Var din brud, den vittberömda,
Då du kommer hem så ensam,
320. Återvänder utan hustru?»
Det var smeden Ilmarinen,
Dessa ord han gav till gensvar:
»Jag min sköna brud har sjungit
Till en mås på strandens klippor.
Nu hon skriar såsom tärna,
Höjer sina rop som fiskmås,
Skränande på strandens stenar,
Klagande bland skär och klippor.»
Den evärdelige hamrarn,
Övergav den gyllne bilden,
Sin av silver smidda jungfru,
Spände fålen i sitt rede,
Bruna springaren för släden,
Tog sig plats uti sitt åkdon,
Höjde sig uti sin slädkorg:
Sinnad var han nu att resa,
10. Ämnade sig ut begiva
Att i Pohjola begära
Pohja-gårdens andra dotter.
Åkte nu en dag igenom,
Reste hela andra dagen,
Sluteligen på den tredje
Pohja-hemmets gård han nädde.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Stod tillfälligtvis på gården;
Genast tog hon då till orda,
20. Skyndade att efterfråga,
Huru hennes barn befann sig,
Hur den kära dottern levde
Såsom nygift hos sin make,
I sin svärmors hem som hustru.
Därpå smeden Ilmarinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Yttrade ett ord och sade:
»Fråga ej, min goda svärmor,
30. Spörj ej nu om dessa saker,
Hur ditt barn sig må befinna,
Hur din kära dotter lever!
Dödens gap har henne fångat,
Svårt ett slut har drabbat henne;
Gömt är ren mitt bär i jorden,
Sänkt i hedens sand den fagra;
Tuvan täcker nu mitt silver,
Gräs de svarta ögonbrynen!
Jag är kommen att begära
40. Mig din andra, yngre dotter:
Giv mig henne, o min svärmor,
Sänd med mig din andra dotter
Till min förra hustrus hemvist,
Uti systerns stad och ställe!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Illa handlade jag arma,
Illa, jag beklagansvärda,
Då jag dig min dotter skänkte,
50. Då en gång mitt barn jag gav dig,
För att i sin ungdom bortgå,
Dö uti sin fulla fägring:
I ett varggap gav jag henne,
I den vilda björnens käftar!
»Icke ger jag nu den andra,
Skänker icke bort min dotter
För att sotet av dig stryka,
För att slaggen av dig skrapa;
Hellre sänder jag min dotter,
60. Störtar jag det stackars barnet
I den strida strömmens vågsvall,
Ner uti dess vilda virvel,
Uti Manas lakes käftar,
Mellan Tuoni-gäddans tänder!»
Ilmari, den gode smeden,
Vred sin mun, sitt huvud svängde,
Skakade det svarta håret,
Sina krusigt lagda lockar;
Själv han trängde in i stugan,
70. Trädde under takets resning,
Fällde där ett ord och sade:
»Kom till mig, du unga jungfru,
Kom uti din systers ställe,
Till min forna makas hemvist;
Honingsbröd du där får baka,
Öl du skall åt mig få brygga!»
Sjöng ett barn på stugugolvet,
Sjöng och yttrade i sången:
»Bort, objudne gäst, från slottet,
80. Främling, ut från dessa dörrar!
Redan har vårt slott du skadat,
Gjort förfång åt detta fäste,
Då du förra gången hitkom,
Fann en väg till våra dörrar!
»Unga jungfru, du min syster,
Fägna dig ej över friarn,
Låt dig av hans mun ej tjusas,
Eller av hans stolta fötter!
Vargens tänder äger friarn,
90. Rävens knep han bär i fickan,
Björnens klor vid sina armar,
Har blodsugarns kniv i bältet,
Varmed han ens huvud sargar,
Ristar skåror uti ryggen.»
Själv den unga jungfrun talar
Så till smeden Ilmarinen:
»Icke vill jag till dig komma,
Bryr mig ej om klena karlar;
Ren du har en hustru dödat,
100. Tagit livet av min syster:
Mig också du skulle döda,
Även mig avdagataga!
Också torde denna jungfru
Vara värd en bättre make,
En gestalt, mer skön och ståtlig,
Och att i en bättre släde
Bort till bättre ställen föras,
Till ansenligare gårdar,
Än till kolig smedjeboning,
110. Till en ömklig makes eldstad».
Ilmari, den gode smeden,
Den evärdelige hamrarn,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde;
I det samma grep han jungfrun,
Slog kring henne sina armar,
Bröt som stormen ut ur stugan,
Störtade sig ut i släden,
Slängde jungfrun i sitt åkdon,
120. Vräkte henne i sin slädkorg
Och begav sig strax på resa,
Gjorde sig beredd till hemfärd,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra.
Mön brast ut i gråt och jämmer,
Yttrade ett ord och sade:
»Bort jag förs till kärrets tranbär,
Ut bland missnen på en mosse;
Där förgås jag, unga duva,
130. Nås av döden, arma fågel!
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Om du icke bort mig släpper,
Söndersparkar jag din släde,
Slår ditt åkdon uti stycken,
Stöter bottnen ut med knäna,
Sönderbråkar den med benen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Därför äger smedens släde
140. Dessa järnbeslagna sidor,
För att tåla vid en sparkning,
Vid en vacker flickas självsvåld.»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om du icke bort mig släpper,
Till en fisk jag mig förvandlar,
150. Till en sik i djupa vågen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som gädda jag dig följer.»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
160. »Om du icke lös mig släpper,
Såsom hermelin jag flyktar
Ut i skog, till bergets hålor.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som utter jag dig följer!»
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
170. Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om du icke lös mig släpper,
Flyr jag kvittrande som lärkan,
För att bortom skyn mig gömma.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som örn jag dig förföljer.»
Nu ett stycke väg han åker,
180. Färdas fram en liten sträcka,
Då hans fåle med en fnysning
Stannar tvärt och spetsar öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
»Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden lIlmarinen:
»Haren över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar
190. Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig stackars, arma flicka!
Mycket lyckligare vore,
Vida bättre att få följa
I den snabba harens fotspår,
I de fjät hans krokben trampat,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Harens hår är mera prydligt,
200. Och dess mun är mer behaglig!»
Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt huvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt,
Hästen stannar då och fnyser,
Spetsar sina långa öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud,
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
210. »Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Räven över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ve mig arma, stackars flicka!
Vida lyckligare vore,
Vida bättre att i släde
Fara med en räv som skriker,
220. En som stryker kring beständigt,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Rävens här är mera prydligt
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt huvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt;
Hästen med de långa öron
230. Fnyser åter till och stannar.
Jungfrun lyfte upp sitt huvud,
Spår hon varseblev i drivan,
Tog till orda då och sporde:
Vem har sprungit fram här över?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Vargen över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
240. »Ve mig arma, olycksfulla!
Vida lyckligare vore,
Mycket bättre att få följa
Spåren av en ulv som tjuter,
Som sin nos mot marken sänker,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Ulvens hår är mera prydligt,
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
250. Gör en knyckning med sitt huvud,
Åker vidare med skrammel,
Når den nya byn till natten.
Ilmari är trött av färden,
Djupt han somnar på sitt läger;
Av en annan lockas jungfrun
Att sin trötte man förhåna.
Därpå smeden Ilmarinen,
När om morgonen han vaknat,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
260. Och sitt svarta hår han slängde;
Sade smeden Ilmarinen,
Överlade, tog till orda:
»Skall jag börja på att sjunga,
Skall väl denna brud jag kväda
Till ett vilddjur uti skogen,
Till ett havsdjur uti vattnet?
»Ej till vilddjur mön jag kväder,
Skrämd då bleve hela skogen,
Icke heller till ett havsdjur,
270. Ty då flydde vattnets fiskar;
Hellre vill jag här med svärdet,
Med min klinga jungfrun döda.»
Svärdet anade hans avsikt,
Fattade vad hjälten yttrat,
Fällde då ett ord och sade:
»Ej jag torde blivit skapad
Att avdagataga kvinnor,
Att förgöra svaga väsen.»
Själve smeden Ilmarinen
280. Företog sig nu att sjunga,
Började att vredgad orda,
Kvad sin maka till en fiskmås,
Att på skär och klippor skria,
Att på havets hällar kraxa,
Att på strandens uddar klaga,
Att i motvind jämt sig vagga.
Därpå smeden Ilmarinen
Tog sig plats uti sin släde,
Åkte på med gny och buller
290. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Styrde hem till egna nejder,
Återkom till kända trakter.
Gamle trygge Väinämöinen
Mötte honom uppå vägen,
Tog till orda då och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Varför är du så bedrövad,
Låter snett din mössa hänga,
Då från Pohjola du kommer?
300. Säg, hur lever man i Pohja?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Lätt att leva är i Pohja!
Sampo finnes där, som malar,
Granna locket, som sig rullar.
En dag mol den säd att äta,
Andra dagen till försäljning,
Och den tredje till förvaring.
»Ja, det säger jag förvisso,
Vill det än en gång försäkra:
310. Gott att leva är i Pohja,
Ty i Pohja Sampo finnes!
Där är plöjning, där är såning,
Där är all slags växt och gröda,
Där är en ovansklig lycka.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed och broder Ilmarinen!
Var har du din maka lämnat,
Var din brud, den vittberömda,
Då du kommer hem så ensam,
320. Återvänder utan hustru?»
Det var smeden Ilmarinen,
Dessa ord han gav till gensvar:
»Jag min sköna brud har sjungit
Till en mås på strandens klippor.
Nu hon skriar såsom tärna,
Höjer sina rop som fiskmås,
Skränande på strandens stenar,
Klagande bland skär och klippor.»
| ← Sång 37. | Upp till början av sidan. | Sång 39. → |