Kalevala/Sång 39
< Kalevala
| ← Sång 38. |
|
Sång 40. → |
TRETTIONIONDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Låt oss nu till Pohja fara
Att den goda Sampo vinna,
Att bese det granna locket.»
Smeden Ilmarinen svarar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Sampo står ej där att taga,
10. Granna locket kan ej föras
Bort från Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola;
Sampo har man undanskaffat,
Bragt är där det granna locket
In i Pohja-hälleberget,
Uti kopparklippans inre,
Bakom nio lås och reglar,
Och dess rötter har man fästat
På ett djup av nio famnar;
20. En i jordens famn är fästad,
I ett vattenfall den andra
Och i hemmets berg den tredje.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed, du gode vän och broder!
Låtom oss till Pohja fara,
Sökom där att Sampo taga!
Byggom oss en väldig farkost,
Dit vi kunna Sampo bringa,
Undanskaffa granna locket
30. Ifrån Pohja-hälleberget,
Ut ur kopparklippans inre,
Från de nio låsens stängsel.»
Sade smeden lIlmarinen:
»Säkrare till lands är färden;
Lempo gånge ut på havet,
Döden ut på vida fjärdar!
Stormen skulle där oss kasta,
Vädret hit och dit oss vräka;
Våra fingrar bleve åror,
40. Våra flata händer styren.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Säkrare till lands är färden,
Säkrare, men mer besvärlig,
Därtill även mera krokig.
Båten har sin fröjd på vattnet,
Skeppets lust det är att ila,
Att gå fram på vida vatten,
Att de öppna fjärdar följa,
När det vaggas fram av blåsten,
50. När det bort av böljor bäres,
Gungas utav västanvinden,
Drives fram av sunnanfläktar.
Men likväl och det oaktat:
Om du ej till sjöss vill resa,
Må till lands vår färd vi göra,
Släpa fram oss långsmed stranden!
»Hamra nu åt mig en klinga,
Smid mig ett eldeggat slagsvärd,
Till att tukta dessa hundar,
60. Undandriva Pohja-skaran,
Då jag går att Sampo taga,
Till den kulna byn därborta,
Till den mörka Pohja-gården,
Till det skumma Sariola.»
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Järn han föste in i elden,
Stål i smideshärdens kolhög,
Lade därtill guld en näve,
70. Ävensom en handfull silver;
Ställde trälar till att pusta,
Lejda män att bälgen draga.
Ivrigt pustade hans trälar,
Drogo bälgen oförtrutet;
Järnet pöste upp som välling,
Stålet som en deg sig töjde,
Silvret skimrade som vatten,
Guldet vällde fram i vågor.
Därpå smeden Ilmarinen,
80. Den evärdelige hamrarn,
Blickar ner i smideshärden,
Synar bräddarna av bälgen,
Ser en klinga där sig dana,
Ser ett gyllne fäste formas.
Massan tog han ut ur elden,
Ryckte nu det goda smidet
Ur sin ässja, fram på städet,
För att där av hammarn klappas,
Smidde svärdet efter önskan,
90. Hamrade den bästa klinga,
Som han rikt med silver prydde,
Smyckade med guldsirater.
Gamle trygge Väinämöinen
Kom att själv beskåda svärdet,
Grep den eldigt vassa klingan,
Tog den uti högra handen,
Vände på den och besåg den,
Yttrade ett ord och sade:
»Passar detta svärd för mannen,
100. Lämpar klingan sig för bärarn?»
Svärdet passade för mannen,
Lämpade sig väl för bärarn:
Månen skimrade på udden,
Solen sken på flata sidan,
Stjärnor glänste på dess fäste,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten jamade på knoppen
Och på slidan tjöt en hundvalp.
Av och an han svängde svärdet
110. Uti rämnan av ett järnberg,
Tog till orda själv och sade:
»Med en sådan egg som denna
Kunde berg i stycken huggas,
Hela klippor sönderklyvas!»
Själve smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»Men, jag arme, varmed kan jag, .
Hur skall jag mig nu försvara,
Väpna mig, och mig omgjorda,
120. Finna skydd till lands och vatten?
Skall min dräkt av ben jag taga,
Kläda mig i pansarskjorta,
Spänna mig i stålsmitt bälte? —
Bättre är en man i bendräkt,
Mera trygg i pansarskjorta,
Starkare i stålsmitt bälte.»
Tid det bliver nu att fara,
Stunden närmar sig till uppbrott;
En är gamle Väinämöinen,
130. Ilmarinen är den andre,
Ut de gå att häst sig söka,
Att gulmanig fåle fånga,
Betslet bära de i bältet,
Fålens remtyg över skuldran.
Samfällt sökte de bli varse
Hästens huvud mellan träden,
Spanade med skarpsynt öga
Kring den dunkelblåa skogen;
I en lund de funno fålen,
140. Den gulmanige bland granar.
Gamle trygge Väinämöinen
Och med honom Ilmarinen
Satte remtyg på den gyllne,
Betslade den ett år gamle;
Långsamt nu åstad de redo,
Två man högt, långs strandens sträcka,
Men från stranden ljöd en klagan,
Jämmer hördes från dess båthamn.
Gamle trygge Väinämöinen
150. Yttrade ett ord och sade:
»Där är visst en mö, som gråter,
Någon duva, som sig jämrar;
Skola vi gå dit att skåda,
Att betrakta saken nära?»
Närmare han skred mot stället,
Gick att undersöka saken:
Ingen mö det är som gråter,
Ingen duva som sig jämrar;
Det hans farkost är, som gråter,
160. Båten, som på stranden klagar.
Sade gamle Väinämöinen,
Då han fram till båten hunnit:
»Varför gråter du, min träbåt,
Klagar så, du årfästrika?
Sörjer du din fasta byggnad,
Styrkan uti dina tullar?»
Furuskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Båtens håg står ut på vågen
170. Även från en tjärad stapel,
Flickans håg till mannens boning,
Även från ett ansett hemvist;
Och, jag stackars skepp, jag sörjer,
Gråter här, jag arma farkost,
Efter den, som ut i vattnet,
Som mig ut i sjön skall skjuta.
»Väl man sade, då jag gjordes,
Sjöng och påstod, då jag byggdes,
Att jag reddes till en stridsbåt,
180. Rustades till örlogsfartyg
För att gods till hemmet bringa,
För att rika skatter rymma;
Men till strid jag ej fått styra,
Ej på färder efter byte.
»Andra, även sämre fartyg
Färdas ständigt ut i örlig,
Kunna stridens stråt beträda
Trenne gånger varje sommar,
Bringa hem ett rikligt byte,
190. Gods och håvor i sitt lastrum;
Jag, ett väl hoptimrat fartyg,
Sammansatt av hundra bräder,
Måste murkna på min spånhög,
Vräkes här på timmerplatsen;
Markens allra sämsta maskar
Dväljas under mina vrängen,
Luftens ömkligaste fåglar
Bygga sina bon vid masten,
Alla ödemarkens grodor
200. Hoppa av och an i fören.
Dubbelt skönare det vore,
Tvåfalt, kanske trefalt bättre,
Att en tall på backen vara,
Att på heden stå som fura,
I vars grenar ekorrn springer,
Kring vars rot en hundvalp hoppar!»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Klaga ej, du båt av bräder,
210. Gråt ej, skepp, du årfästrika;
Snart du får till striden styra,
Ut i blodig örlig gånga!
»Skepp, om skaparn dig har skapat,
Om du är en givarns gåva,
Skjut med kanterna i vattnet,
Skrid med borden ut på vågen,
Utan att av händer röras,
Att av någon näve gripas,
Att med axeln framåt skjutas,
220. Att i sjön med armen dragas!»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Icke går mitt stora släkte,
Icke något brödrafartyg
Outskjutet ut i vattnet,
Utan påstöt ut på vågen,
Då det ej med handen röres,
Ej med armen utåt vändes.»
Sade gamle Väinämöinen:
230. »Om jag ut i sjön dig skjuter,
Månne utan rodd du löper,
Framgår utan årors tillhjälp,
Utan bruk av akteråran,
Utan någon vind i seglen?»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Ingen ur mitt stora släkte,
Ingen annan båt bland hopen
Löper utan rodd av händer,
240. Framgår utan årors tillhjälp,
Utan bruk av akteråran,
Utan någon vind i seglen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Månne då med rodd du löper,
Går du fram med årors tillhjälp,
Medelst bruk av akteråran
Och med vind i dina segel?»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
250. Årfästrika båten sade:
»Hela mitt så stora släkte,
Alla mina brödrabåtar
Löpa medelst rodd av händer,
Skrida fram med årors tillhjälp,
Medelst bruk av akteråran
Och med vind i sina segel.»
Nu den gamle Väinämöinen
Lämnade sin häst på sanden,
Hängde grimman upp i trädet,
260. Band uti en gren dess tyglar;
Och sitt skepp han sköt i vattnet,
Kvad sin farkost ut på vågen,
Sporde sedan trädstamsskeppet,
Yttrade ett ord och sade:
»O du båt med böjda vrängen,
Trädstamsskepp, du ärfästrika!
Bär du även lika vackert,
Som du vacker är att skåda?»
Trädstamsskeppet ger till gensvar,
270. Årfästrika båten säger:
»Vackert nog jag torde bära,
Vid och stor jag är på bottnen,
Hundra roddare jag rymmer,
Tusen män, som stilla sitta.»
Nu den gamle Väinämöinen
Började att sakta sjunga,
Kvad vid båtens ena sida
Ynglingar med sträva lockar,
Sträva lockar, hårda händer,
280. Stolte män, i stövlar klädda,
Kvad vid båtens andra sida
Unga mör med koppargördlar,
Smyckade med tenn i håret,
Skönt med gyllne ringar prydda.
Väinämöinen kvad därefter
Folk som båtens tofter fyllde,
Kvad en ålderstigen skara,
Som i alla tider suttit,
Där ej mycket rum var övrigt,
290. Då till först de unga kommit.
Själv han satte sig vid rodret
I sin björkbåts böjda bakstam,
Lät sin farkost framåt skrida,
Yttrade ett ord och sade:
»Flyt i trädlös trakt, du farkost,
Vandra över vida fjärdar,
Flyt som bläddran över havet,
Som ett näckrosblad på vågen!»
Svenner lät han rodden sköta,
300. Tärnor sitta sysslolösa;
Svenner rodde, åror böjdes,
Men med färden led det icke.
Tärnor lät han rodden sköta,
Svenner sitta sysslolösa;
Tärnor rodde, fingrar böjdes,
Men med färden led det icke.
Gammalt folk till rodd han satte,
Och se på fick ungdomsskaran;
Gubbar rodde, huvu’n skälvde,
310. Men ännu ej framled färden.
Själve smeden Ilmarinen
Satte sig att ro omsider,
Och nu framgled furubåten,
Båten framgled, färden framled,
Långt hans årors slag förnummos,
Vida ljöd hans tullars gnissel.
Smeden ror och vattnet brusar,
Tofter knaka, borden böjas
Båtens rönnträdsåror vina,
320. Skaften ljuda gällt som järpen,
Bladen väsnas högt som orren,
Förens ljud är snarlikt svanens,
Akterns brus likt korpens läte,
Tullarna likt vildgäss snattra.
Väinämöinen själv, den gamle,
Styrde färden genom svallet
I sitt röda fartygs bakstam,
Stödd emot sitt starka styrblad;
Under vägen syns en udde,
330. En eländig by sig visar.
Ahti bodde där på udden,
Kauko invid uddens krökning;
Över brist på fisk han sörjde,
Hemmets brödlöshet begrät han,
Torftigheten i sitt visthus
Och sin ringa lott i livet.
Borden för en båt han tillhögg,
Bottnen för sin nya farkost,
På den långa hungerudden,
340. Nedanom sin by, den usla.
Goda öron hade Ahti,
Ännu vida bättre ögon;
Mot nordväst sin blick han sände,
Vände huvudet mot söder,
Såg regnbågen långt på avstånd,
Kanten av ett moln i fjärran.
Dock, regnbågen var det icke,
Icke heller någon molnkant,
Det en farkost var, som framgick,
350. Var en båt som framåt styrde
Över havets öppna yta,
På dess vittutbredda sträcka,
Med en ståtlig man vid styret
Och en kraftfull man som rodde.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej jag känner denna farkost,
Känner ej det goda skeppet,
Som med rodd från Suomi kommer,
Drivs med årslag fram från öster.
360. Och mot väster styret vänder.»
Nu med kraft sin röst han höjde,
Lät sin stämma mäktigt ljuda,
Ropade från udden högljutt,
Över sjön den raske sporde:
»Vems är båten uppå vattnet,
Vems är skeppet där på vågen?»
Männerna i båten säga,
Kvinnorna i skeppet svara:
»Vem är du, som bor i skogen,
370. Som i denna vildmark hugger,
Då du denna båt ej känner,
Själva Väinö-gårdens farkost,
Och ej hjälten invid styret,
Eller den som rodden sköter?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Nu jag känner båtens styrman,
Känner roddarn likaledes:
Gamle trygge Väinämöinen
Sitter själv vid båtens styre,
380. Roddaren är Ilmarinen;
Vart, I männer, gäller resan,
Vart är kosan ställd, I hjältar?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Kosan riktad är mot norden,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor,
För att Sampo oss förvärva,
Att det granna locket hämta
Utur Pohja-hälleberget,
390. Ifrån kopparklippans inre.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O du gamle Väinämöinen!
Tag då även mig som hjälte.
Såsom tredje man på färden,
Då du går att Sampo taga,
Att bese det granna locket!
Väl som man för mig jag svarar;
Om till strid det komma skulle,
Över denna hand jag råder,
400. Kan begagna dessa skuldror.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tager mannen med på resan,
Muntre sällen i sin farkost,
Och den muntre Lemminkäinen
Nu med skyndsamhet sig närmar,
Styr med snabba steg till stranden,
Bringar med sig sidobräder
Uti Väinämöinens farkost.
Sade gamle Väinämöinen:
410. »Trä tillfyllest finns i båten,
Nog av sidobord i skeppet,
Och en lagom last därjämte:
Varför bär du sidobräder,
Trä till överflöd i båten?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej förråd en farkost stjälper,
Stödet ej en stack förstörer;
Ofta nog på Pohja-havet
Prövar stormen skeppets sidor,
420. Kräver motvind starka stänkbord.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför har också mitt stridsskepp
En med järn bepansrad bringa,
En med stål beslagen förstäv,
För att ej av vinden drivas,
Av och an av stormbyn vräkas.»
Tog till orda själv och sade:
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Låt oss nu till Pohja fara
Att den goda Sampo vinna,
Att bese det granna locket.»
Smeden Ilmarinen svarar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Sampo står ej där att taga,
10. Granna locket kan ej föras
Bort från Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola;
Sampo har man undanskaffat,
Bragt är där det granna locket
In i Pohja-hälleberget,
Uti kopparklippans inre,
Bakom nio lås och reglar,
Och dess rötter har man fästat
På ett djup av nio famnar;
20. En i jordens famn är fästad,
I ett vattenfall den andra
Och i hemmets berg den tredje.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed, du gode vän och broder!
Låtom oss till Pohja fara,
Sökom där att Sampo taga!
Byggom oss en väldig farkost,
Dit vi kunna Sampo bringa,
Undanskaffa granna locket
30. Ifrån Pohja-hälleberget,
Ut ur kopparklippans inre,
Från de nio låsens stängsel.»
Sade smeden lIlmarinen:
»Säkrare till lands är färden;
Lempo gånge ut på havet,
Döden ut på vida fjärdar!
Stormen skulle där oss kasta,
Vädret hit och dit oss vräka;
Våra fingrar bleve åror,
40. Våra flata händer styren.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Säkrare till lands är färden,
Säkrare, men mer besvärlig,
Därtill även mera krokig.
Båten har sin fröjd på vattnet,
Skeppets lust det är att ila,
Att gå fram på vida vatten,
Att de öppna fjärdar följa,
När det vaggas fram av blåsten,
50. När det bort av böljor bäres,
Gungas utav västanvinden,
Drives fram av sunnanfläktar.
Men likväl och det oaktat:
Om du ej till sjöss vill resa,
Må till lands vår färd vi göra,
Släpa fram oss långsmed stranden!
»Hamra nu åt mig en klinga,
Smid mig ett eldeggat slagsvärd,
Till att tukta dessa hundar,
60. Undandriva Pohja-skaran,
Då jag går att Sampo taga,
Till den kulna byn därborta,
Till den mörka Pohja-gården,
Till det skumma Sariola.»
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Järn han föste in i elden,
Stål i smideshärdens kolhög,
Lade därtill guld en näve,
70. Ävensom en handfull silver;
Ställde trälar till att pusta,
Lejda män att bälgen draga.
Ivrigt pustade hans trälar,
Drogo bälgen oförtrutet;
Järnet pöste upp som välling,
Stålet som en deg sig töjde,
Silvret skimrade som vatten,
Guldet vällde fram i vågor.
Därpå smeden Ilmarinen,
80. Den evärdelige hamrarn,
Blickar ner i smideshärden,
Synar bräddarna av bälgen,
Ser en klinga där sig dana,
Ser ett gyllne fäste formas.
Massan tog han ut ur elden,
Ryckte nu det goda smidet
Ur sin ässja, fram på städet,
För att där av hammarn klappas,
Smidde svärdet efter önskan,
90. Hamrade den bästa klinga,
Som han rikt med silver prydde,
Smyckade med guldsirater.
Gamle trygge Väinämöinen
Kom att själv beskåda svärdet,
Grep den eldigt vassa klingan,
Tog den uti högra handen,
Vände på den och besåg den,
Yttrade ett ord och sade:
»Passar detta svärd för mannen,
100. Lämpar klingan sig för bärarn?»
Svärdet passade för mannen,
Lämpade sig väl för bärarn:
Månen skimrade på udden,
Solen sken på flata sidan,
Stjärnor glänste på dess fäste,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten jamade på knoppen
Och på slidan tjöt en hundvalp.
Av och an han svängde svärdet
110. Uti rämnan av ett järnberg,
Tog till orda själv och sade:
»Med en sådan egg som denna
Kunde berg i stycken huggas,
Hela klippor sönderklyvas!»
Själve smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»Men, jag arme, varmed kan jag, .
Hur skall jag mig nu försvara,
Väpna mig, och mig omgjorda,
120. Finna skydd till lands och vatten?
Skall min dräkt av ben jag taga,
Kläda mig i pansarskjorta,
Spänna mig i stålsmitt bälte? —
Bättre är en man i bendräkt,
Mera trygg i pansarskjorta,
Starkare i stålsmitt bälte.»
Tid det bliver nu att fara,
Stunden närmar sig till uppbrott;
En är gamle Väinämöinen,
130. Ilmarinen är den andre,
Ut de gå att häst sig söka,
Att gulmanig fåle fånga,
Betslet bära de i bältet,
Fålens remtyg över skuldran.
Samfällt sökte de bli varse
Hästens huvud mellan träden,
Spanade med skarpsynt öga
Kring den dunkelblåa skogen;
I en lund de funno fålen,
140. Den gulmanige bland granar.
Gamle trygge Väinämöinen
Och med honom Ilmarinen
Satte remtyg på den gyllne,
Betslade den ett år gamle;
Långsamt nu åstad de redo,
Två man högt, långs strandens sträcka,
Men från stranden ljöd en klagan,
Jämmer hördes från dess båthamn.
Gamle trygge Väinämöinen
150. Yttrade ett ord och sade:
»Där är visst en mö, som gråter,
Någon duva, som sig jämrar;
Skola vi gå dit att skåda,
Att betrakta saken nära?»
Närmare han skred mot stället,
Gick att undersöka saken:
Ingen mö det är som gråter,
Ingen duva som sig jämrar;
Det hans farkost är, som gråter,
160. Båten, som på stranden klagar.
Sade gamle Väinämöinen,
Då han fram till båten hunnit:
»Varför gråter du, min träbåt,
Klagar så, du årfästrika?
Sörjer du din fasta byggnad,
Styrkan uti dina tullar?»
Furuskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Båtens håg står ut på vågen
170. Även från en tjärad stapel,
Flickans håg till mannens boning,
Även från ett ansett hemvist;
Och, jag stackars skepp, jag sörjer,
Gråter här, jag arma farkost,
Efter den, som ut i vattnet,
Som mig ut i sjön skall skjuta.
»Väl man sade, då jag gjordes,
Sjöng och påstod, då jag byggdes,
Att jag reddes till en stridsbåt,
180. Rustades till örlogsfartyg
För att gods till hemmet bringa,
För att rika skatter rymma;
Men till strid jag ej fått styra,
Ej på färder efter byte.
»Andra, även sämre fartyg
Färdas ständigt ut i örlig,
Kunna stridens stråt beträda
Trenne gånger varje sommar,
Bringa hem ett rikligt byte,
190. Gods och håvor i sitt lastrum;
Jag, ett väl hoptimrat fartyg,
Sammansatt av hundra bräder,
Måste murkna på min spånhög,
Vräkes här på timmerplatsen;
Markens allra sämsta maskar
Dväljas under mina vrängen,
Luftens ömkligaste fåglar
Bygga sina bon vid masten,
Alla ödemarkens grodor
200. Hoppa av och an i fören.
Dubbelt skönare det vore,
Tvåfalt, kanske trefalt bättre,
Att en tall på backen vara,
Att på heden stå som fura,
I vars grenar ekorrn springer,
Kring vars rot en hundvalp hoppar!»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Klaga ej, du båt av bräder,
210. Gråt ej, skepp, du årfästrika;
Snart du får till striden styra,
Ut i blodig örlig gånga!
»Skepp, om skaparn dig har skapat,
Om du är en givarns gåva,
Skjut med kanterna i vattnet,
Skrid med borden ut på vågen,
Utan att av händer röras,
Att av någon näve gripas,
Att med axeln framåt skjutas,
220. Att i sjön med armen dragas!»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Icke går mitt stora släkte,
Icke något brödrafartyg
Outskjutet ut i vattnet,
Utan påstöt ut på vågen,
Då det ej med handen röres,
Ej med armen utåt vändes.»
Sade gamle Väinämöinen:
230. »Om jag ut i sjön dig skjuter,
Månne utan rodd du löper,
Framgår utan årors tillhjälp,
Utan bruk av akteråran,
Utan någon vind i seglen?»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
Årfästrika båten sade:
»Ingen ur mitt stora släkte,
Ingen annan båt bland hopen
Löper utan rodd av händer,
240. Framgår utan årors tillhjälp,
Utan bruk av akteråran,
Utan någon vind i seglen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Månne då med rodd du löper,
Går du fram med årors tillhjälp,
Medelst bruk av akteråran
Och med vind i dina segel?»
Trädstamsskeppet gav till gensvar,
250. Årfästrika båten sade:
»Hela mitt så stora släkte,
Alla mina brödrabåtar
Löpa medelst rodd av händer,
Skrida fram med årors tillhjälp,
Medelst bruk av akteråran
Och med vind i sina segel.»
Nu den gamle Väinämöinen
Lämnade sin häst på sanden,
Hängde grimman upp i trädet,
260. Band uti en gren dess tyglar;
Och sitt skepp han sköt i vattnet,
Kvad sin farkost ut på vågen,
Sporde sedan trädstamsskeppet,
Yttrade ett ord och sade:
»O du båt med böjda vrängen,
Trädstamsskepp, du ärfästrika!
Bär du även lika vackert,
Som du vacker är att skåda?»
Trädstamsskeppet ger till gensvar,
270. Årfästrika båten säger:
»Vackert nog jag torde bära,
Vid och stor jag är på bottnen,
Hundra roddare jag rymmer,
Tusen män, som stilla sitta.»
Nu den gamle Väinämöinen
Började att sakta sjunga,
Kvad vid båtens ena sida
Ynglingar med sträva lockar,
Sträva lockar, hårda händer,
280. Stolte män, i stövlar klädda,
Kvad vid båtens andra sida
Unga mör med koppargördlar,
Smyckade med tenn i håret,
Skönt med gyllne ringar prydda.
Väinämöinen kvad därefter
Folk som båtens tofter fyllde,
Kvad en ålderstigen skara,
Som i alla tider suttit,
Där ej mycket rum var övrigt,
290. Då till först de unga kommit.
Själv han satte sig vid rodret
I sin björkbåts böjda bakstam,
Lät sin farkost framåt skrida,
Yttrade ett ord och sade:
»Flyt i trädlös trakt, du farkost,
Vandra över vida fjärdar,
Flyt som bläddran över havet,
Som ett näckrosblad på vågen!»
Svenner lät han rodden sköta,
300. Tärnor sitta sysslolösa;
Svenner rodde, åror böjdes,
Men med färden led det icke.
Tärnor lät han rodden sköta,
Svenner sitta sysslolösa;
Tärnor rodde, fingrar böjdes,
Men med färden led det icke.
Gammalt folk till rodd han satte,
Och se på fick ungdomsskaran;
Gubbar rodde, huvu’n skälvde,
310. Men ännu ej framled färden.
Själve smeden Ilmarinen
Satte sig att ro omsider,
Och nu framgled furubåten,
Båten framgled, färden framled,
Långt hans årors slag förnummos,
Vida ljöd hans tullars gnissel.
Smeden ror och vattnet brusar,
Tofter knaka, borden böjas
Båtens rönnträdsåror vina,
320. Skaften ljuda gällt som järpen,
Bladen väsnas högt som orren,
Förens ljud är snarlikt svanens,
Akterns brus likt korpens läte,
Tullarna likt vildgäss snattra.
Väinämöinen själv, den gamle,
Styrde färden genom svallet
I sitt röda fartygs bakstam,
Stödd emot sitt starka styrblad;
Under vägen syns en udde,
330. En eländig by sig visar.
Ahti bodde där på udden,
Kauko invid uddens krökning;
Över brist på fisk han sörjde,
Hemmets brödlöshet begrät han,
Torftigheten i sitt visthus
Och sin ringa lott i livet.
Borden för en båt han tillhögg,
Bottnen för sin nya farkost,
På den långa hungerudden,
340. Nedanom sin by, den usla.
Goda öron hade Ahti,
Ännu vida bättre ögon;
Mot nordväst sin blick han sände,
Vände huvudet mot söder,
Såg regnbågen långt på avstånd,
Kanten av ett moln i fjärran.
Dock, regnbågen var det icke,
Icke heller någon molnkant,
Det en farkost var, som framgick,
350. Var en båt som framåt styrde
Över havets öppna yta,
På dess vittutbredda sträcka,
Med en ståtlig man vid styret
Och en kraftfull man som rodde.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej jag känner denna farkost,
Känner ej det goda skeppet,
Som med rodd från Suomi kommer,
Drivs med årslag fram från öster.
360. Och mot väster styret vänder.»
Nu med kraft sin röst han höjde,
Lät sin stämma mäktigt ljuda,
Ropade från udden högljutt,
Över sjön den raske sporde:
»Vems är båten uppå vattnet,
Vems är skeppet där på vågen?»
Männerna i båten säga,
Kvinnorna i skeppet svara:
»Vem är du, som bor i skogen,
370. Som i denna vildmark hugger,
Då du denna båt ej känner,
Själva Väinö-gårdens farkost,
Och ej hjälten invid styret,
Eller den som rodden sköter?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Nu jag känner båtens styrman,
Känner roddarn likaledes:
Gamle trygge Väinämöinen
Sitter själv vid båtens styre,
380. Roddaren är Ilmarinen;
Vart, I männer, gäller resan,
Vart är kosan ställd, I hjältar?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Kosan riktad är mot norden,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor,
För att Sampo oss förvärva,
Att det granna locket hämta
Utur Pohja-hälleberget,
390. Ifrån kopparklippans inre.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»O du gamle Väinämöinen!
Tag då även mig som hjälte.
Såsom tredje man på färden,
Då du går att Sampo taga,
Att bese det granna locket!
Väl som man för mig jag svarar;
Om till strid det komma skulle,
Över denna hand jag råder,
400. Kan begagna dessa skuldror.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tager mannen med på resan,
Muntre sällen i sin farkost,
Och den muntre Lemminkäinen
Nu med skyndsamhet sig närmar,
Styr med snabba steg till stranden,
Bringar med sig sidobräder
Uti Väinämöinens farkost.
Sade gamle Väinämöinen:
410. »Trä tillfyllest finns i båten,
Nog av sidobord i skeppet,
Och en lagom last därjämte:
Varför bär du sidobräder,
Trä till överflöd i båten?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej förråd en farkost stjälper,
Stödet ej en stack förstörer;
Ofta nog på Pohja-havet
Prövar stormen skeppets sidor,
420. Kräver motvind starka stänkbord.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför har också mitt stridsskepp
En med järn bepansrad bringa,
En med stål beslagen förstäv,
För att ej av vinden drivas,
Av och an av stormbyn vräkas.»
| ← Sång 38. | Upp till början av sidan. | Sång 40. → |